En månad om inte mer sen sist. Hoppsansa men jag har inte haft tid helt enkelt eller ens inspiration. Jag förstår, mördande tråkigt att gå in och läsa ett inlägg från någon som öppnar upp med sån trist inledning. Men just nu är det trist! Åt helvete så trist dessutom. Känner mig inte ett dugg glad. Börjar snarare bli desperat för att jag är så tråkig och dyster. Funderar om det går att få nån ljusterapi eller akupunktur för att bli lite munter igen?

Men jag har mina skäl att va dyster. Förra veckan förlorade jag fyra hästar på tre dagar. Helt sjukt! Det ska inte behöva hända. Men ändå hände det. Saga har avlivats nu, hon med fel på knäna. Hon och en till var planerat men Röding fick avlivas akut mitt i natten för kolik (det är tur att jag ibland har konstiga arbetstider) och när de ändå kom från "nödslakt" för att hämta hans kropp gjorde jag avlivningarna jag dragit på och fasat inför. Samma dag, när jag skulle hämta in Saga från hagen för avlivning hittade jag Maisan på tre ben. Hon hade fått en broddspark rakt in i hasleden. Ringde distriktsveterinären som redan på telefon remitterade oss akut till djursjukhus. Ultraljudet visade att leden var förstörd. Maisan var förlorad. Jag var chockad, ledsen och fruktansärt förbannad. Ingen av mina hästar har gått broddade i lervällingen. Isbrodd i lera som det varit hela hösten är helt värdelöst och meningslöst. sår av en brodd på blöt lerig vinterpäls är så gott som omöjligt att se i tid. Det här är en olycka som bara inte skulle ha skett! Jag har jämfört det med en trafikolycka på en 30-väg, det ska bara inte ske. När jag kom hem på natten efter att ha kört ner Maisan till Strömsholm där hon dagen efter avlivades, hade jag dessutom inte fått den hjälp som jag bett om med de andra hästarna. Jag kallade in till akutmöte i stallet och ja jag var djävligt förbannad! Omständigheter som jag inte tänker ta upp här gör att jag är fortfarande förbannad så jag går runt med huvudvärk.

Maihildur från Hästhava "Maisan" 1997-2012, i min ägo sedan sept 2008

Maisan var en utav mina hjärtehästar, Samanta, Pontus och Maisan är och var dem som stod mig närmast. 

Om jag ska summera vidare på den här tiden utan bloggandet så har vi hunnit med att ha kurs här på gården för en instruktör som heter Anna Åsberg. Jag deltog med Kolbakur och Lekis.

Vad vill du jobba med? frågade Anna. Kolbakurs skritt var mitt givna svar. Jag vill få honom att skritta framåt och inte uppåt. Få honom att sänka och länga sig istället för att korta steget och dra ihop sig.

Lyckan när han kom in i vägvinnande skritt ar obeskrivbar!

Skänkelvikning i tölt. Jobbigt för oss båda men ack så nyttigt!

Min vän Fredrik som jag köper hö av håller på att hjälpa mig att utöka stallet med nya boxar. Här gjuter han igen skitrännan från den tiden det var ko lagård

Karl-Ove och Monika från Trogsta har varit här och hälsat på. Mycket trevligt!

Maria Warin var här en hel vecka och semestrade. Blev inte ett kort taget men desto mer skratt och gottasvullande. Jag är jätteglad att vi är så nära vänner. Tur i oturen fanns hon här just den veckan när alla hästarna dog. Skönt att ha någon vid sin sida mitt i eländet och en människa som kan ta att jag både gråter, är ursinnig och maximalt stressad och säkerligen inte allt för trevligt sällskap. Det vet jag att jag inte var den dagen de skulle avlivas och Maisan stod på tre ben och "Älgen" Morre hade ett svullet skadat ben (vrickat sig). Skönt med någon som Maria somkan få mig att skratta till ändå fastän det är kaos runt om. Jag var iaf rätt mallig när jag fickparkerade bil och hästtransport med häst i på första försöket utanför ett Mac Donlads i Västerås! Jo det var bilar både framför och bakom luckan   .

På ullkursen i måndags gick jag ut i fårhuset och klippte av några tofsar angoraull, kardade till den och började tova ihop små jultomtar. Det var visst lättare sagt än gjort..... Men kul som attan!

Fikarummet fylldes av kardor, sländor och spinnrockar och glada entusistiska människor.

Jag gav bort Morris på prov till en kompis och hennes familj då hon behövde honom bättre än mig och han inte riktigt trivs i flock. tyvärr fungerade det inte då han ylade och ylade och ylade. Han är otroligt känslig och lägger på sig rädslor. Han ylade till ochmed när familjen var i olika delar av huset även om Morris hade sällskap. Eftersom han som sagt lägger på sig rädslor ochinte sorterar bort dem så slutade det med att han blev rädd för deras son och började morra. Tyvärr varnar han inte.Morris själv kanske tycker att han har ett lysande kroppsspråk men det har han inte. det går från noll till exposion så jag tog hem honom direkt igen. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra eftersom han okontrollerat ger sig på Rigmor och även katterna. Jag törs inte lämna dem i samma rum och jag har nolltolerans för hundar sominte funkar med varann. Jag har nog med det som redan är! Det här är inget nytt. Han har alltid varit dum mot valpar och unghundar men det känns som det blir värre och värre. Vi får se hur jag gör med honom, det måste fungera och alla ska känna sig trygga. Det är fan inte lätt med djur!

Jag har numera en anställd som heter Anna. Omständigheterna kring hennes anställning är inget som ni behöver bry er i. Jag betalar inte hennes lön och hon får inget svart, så mycket kan jag säga. Anna jobbar tre dagar i veckan och det är kalasbra med hjälp och sällskap.

Vi tog med oss hundarna och stoppade in Pontus, Piggelin och Nalle i transporten och åkte ut i skogen och gick en promenad i förra veckan. Bästa motionen för både oss och de fyrbenta att gå i obanad terräng och jobba med balans och muskler. Buskillarna tyckte det var super! Jag höll en bockande yster Nalle i ena handen och Rigmor i sitt flexi i andra. Tyvärr går det inte ha henne lös. Hon försöker hänga på Amy med sina korta ben och när hon tappar bort henne kan Rigmor lika gärna hitta ett färskt viltspår och bara gå iväg i sina drömmars värld som den nästan basset hound hon är. Det är inte mycket cocker spaniel i hennes gener trots att hon består 75% av cocker ocxh endast 25% basset. Men basseten i henne är stark och dominerande. Vi har både varg och lo här i området så jag vill inte låta henne tuffa omkring ensam. Är alldeles för rädd om henne!

Har säkerligen hänt massor senaste månaden som jag glömt bort. Även mycket roliga saker. Just nu är jag tyvärr rätt upptagen med det negativa från det som hänt. Men det var som en klok vän sa: Johanna tillåt dig att vara arg, ledsen, hata, självömka mm för det mpste ut. Det är bara så jobbigt och tar så mycket energi....

Avslutar med en bild på vackra Vilda

Vi hörs!