Besökte qx.se härom dagen och såg att jag är nominerad till gaygalan 2012. Det hade jag ingen aning om! Tackar ödmjukast, wow har aldrig blivir nominerad till nått förut. Jag hade ingen aning om hur det gick till ens. Om det var någon jury om valde ut vilka som skulle få priset, men det är visst nån röstning. Folk får helt enkelt rösta på sin favorit till de olika grenarna, eller vad man nu säger på galaspråk  . Jag är nominerad till årets homo samt tv-stjärna, vad jag såg. Tyckte nästan det blev lite genant att glo runt efter mitt namn på nått sätt. Var in på en utav mina "konkurrenters" sida och enligt honom fick man tydligen rösta hur många gånger som helst på samma person. Sånt tycker jag är lite märkligt. På alla typ fototävlingar via tex Agria osv är det ju alltid den som tjatar mest på sina vänner som har  mest tid i världen som vinner vilket jag kan tycka är trist. Då handlar det ju inte längre om vem som tagit bästa bilden utan har flest ihärdiga vännerna.... Nåja, så vinner jag inte så beror det på att jag är en stackare utan vänner   och jag är inte alls nån dålig förlorare  . Haha nej det är ingen fara. Jag hade som sagt inte ens tänkt tanken att jag kunde bli nominerad. Undrar hur man får reda på hur det gick? Nu känner jag mig urblåst men det borde ju trilla in nån inbjudan... Men sitter man där och har ingen aning!? Huuu vad pirrigt!! Jösses amalia, jag måste nog tänka ut en stategi för att överleva den pressen. Tävla gillar jag, vara på tv är inget läskigt men att tävla utan någon som helst prestation från min sida och utanför min kontroll är läskigare! Eller tävla...det är ju ingen tävling i sig. Men ni kanske fattar hur jag menar.Värsta med hela bondeinspelningen var när Linda kom med brevhögen eftersom jag inte hade någon som helst aning om vad det innehöll och om de ville följa min kärlekssommar. Dvs helt utanför min kontroll. Det bor nog ett litet kontrollfreak i mig  . Fy farao vad jag var nervös! Min kompis Anna var ju här och jag var tvugnen att skicka undan henne för jag bara skrattade och flamsade i hennes närhet. Överslag kallas det!

Vill ni rösta gör ni det på www.qx.se och går in under gaygalan. Blir så klart jätteglad om ni vill rösta på mig, men det är ju helt upp till er!

Imorgon åker jag söderut och ska på bröllop mellan Pelle och Louise. Önskar de all lycka till och är så glad för Pelles skull (och Lollos med för den delen). Minns när jag i början av juni gick runt i hagen och tittade till hingsten med sina ston och hade en nervös Pelle i telefonen. Minns hur vi vände ut och in på tänkbara senarium och bearbetade det som skulle komma framöver. Hur vi gick igenom vad vi sökte och önskade oss och hur vi önskade att det skulle bli. Känns både som otroligt länge sedan och som igår. Konstig känsla.

Pappa kommer bo med hundar och katter och Gun-Britt tar hand om hästar, kaniner och får. Har varit in och handlat hundmat och fixat och donat lite inför resan. Köpte två amaryllisar så det är lite fint åt pappa  .

Kommer hem på lördag dock och på söndag ska jag hämta Fjällbäckens Prinsessa "Sessan" som är efter Pontus och Gullan. Gullan bytte jag i februari mot Alice. Båda stona var dräktiga men eftersom Gullan (Bogegaardens Maigold) var "finare" och mer värd ingick Röding, Alice föl. Medan de ville inte ha Gullan och Pontus föl så nu när fölet är 6 månader kommer hon hem till Trogsta. Har pinsamt nog inte hälsat på Sessan trots att hon bara bor i Köping. Men det har inte funnits tid och jag har känt att tids nog hinner jag se henne. Hon är lik Nirmar. Fux med bruten bläs men kommer bli mindre än honom. Både Gullan och Pontus är minishettisar.

Här hemma snorar och snörvlar hästarna ännu. Förhoppningsvis kan vi sätta igång verksamheten redan nästa vecka, men det går laget runt. Idag hittade jag Easy snorig i hagen. Men alla får vila så att jag inte förvärrar något hos någon häst som har bacillerna i kroppen. Men jag vill inget hellre än komma igång nu!!     

Pratade med de antällda inne på Granngården här i Enköing och fick höra både det ena med det andra ryktet som går om mig  . Jag hör ju aldrig någonting. Lever i min lilla värld. Men jag fick veta att jag tydligen träffar någon i Skåne, skulle visst vara en man dessutom. Intressant   ! Haha det var mer än vad jag visste. Jag är nog naiv men jag har liksom så svårt att fatta att det här med bonde är så stort och hur mycket folk engagerar sig. Jag har aldrig varit nån såpa/reallity-tv tittare så jag är inte insatt. Har ibland känt mig oallmänbildad när det pratades tv i fikarummet på jobbet för jag har aldrig haft tid eller intresse att titta... Så det här är på många vis en ny värld!

Vi hörs!   

Jag fick ett mail nyligen så gjorde mig så arg! Hade först tänkt svara, men ångrade mig. Jag har ingen som helst anledning att svara till henne utan väljer att vräka ur mig här istället. Grejen var att hon skrev och hade synpunkter och frågor kring mitt slutval. Ordet var (citat) "jag blir illa berörd..." Hon menade att jag gjort fel val. Att det var så uppenbart att det var Malin som var den rätta för mig. Hm jag har inget minne av att den tjej som skrev var här under inspelningen så hur kan hon veta? Och illa berörd...är det hennes eller mitt val? Illa berörd, det var starka ord. Sen drog hon paralleller med hennes dåliga kärleksval hon gjort i livet. Att "kanske är det den tysta norrlänningen som är grejen?". Fördomarna haglar! Tysta norrlänningar? Vad pratar hon om, det låter definitivt inte som människor utan mer en konstig ras av nått slag.... Känner hon nån "norrlänning" överhuvudtaget? Jag har bott i norrland, kommer från södra norrland själv, har vuxit upp om somrarna i annan el av norrland, halva min släkt är från norrland och flera vänner bor och är norrlänningar. Ingen av mina vänner är nån sån där "tyst norrlänning".

Kan för alla "sörlänningar" med fördomar bara informera om att Malin kommer från en större stad i Dalarna vilketjag inte tycker är genuint norrlänskt.Men för Alla söder om Vättern tycks ju allt norr om den är norrland och urskog med tysta människor som inte kan tala för sig.... Bortsett från de dryga 08-orna varpå över hälften är inflyttat folk från skåne, halland, västra götaland osv..... Fördomar om folk gör mig less och upprörd! Döm inte innan du vet!

Men vill hon som skrev leta efter en tyst norrlänning och bli lycklig med..ja vad hindrar henne? Leta på då! Men att bli illa berörd av mitt val i livet där och då.... Som hon skrev så trodde hon inte på Maria. Det måste finnas attraktion också. Nähä? Måste det? Klokt sagt... Men allt annat då, är det mindre viktigt? Ska man bli ihop med nån snygging bara för att det här så najs i sänghalmen och sen resten av tiden får man tillbringa på varsitt håll för att det inte funkar? Ja så vill inte jag ha det. Men det är väl upp till var och en.

Och att Maria och jag inte skulle vara rätt för varann? Men det är väl en chansning man måste ta. Det finns väl inget som säger att det alltid klickar och utvecklas till kärlek varje gång man dejtar, liksom det är underbart när det gör det! Ibland blir det långvarig kärlek ibland svalnar det, men det är väl så livet är? Dessutom så är det så få minuter av hela inspelningen som sedan visas i tv. Gäller även våra dejter. Jag tror allt som allt att vi var iväg 5-6 timmar som sedan bantas ner till typ någon minut bara.

Igår var jag in till Stockholm och shoppade med mamma. Gick på lunchrestaurang och hann med en fika på eftermiddagen också. Blev lite smått och gott i kassarna på hemvägen. Jättegulliga örhängen med julmotiv från Glitter liksom armband. En ficklampa. Klänning till bröllopet. Skor från Din sko, mössa och vantar och en kofta.

   
Rött julte blev det också. Det är så gott!

Pållarna på skogen stormtrivs! De njuter av friheten att slippa klafsa lera, leta det få av gräset som finns kvar, fölen kan springa och leka utan att drattla på ändan och sova på rent underlag. Plötsligt är de vita igen och inte dassgrå av leran.

Att jag får slita mer gör inget. Inatt höll jag på till ett innan jag var klar. Men jag går inte och lägger mig förrän alla djur har mat och vatten, jag hälsat på alla och ser att de mår bra. I skogshagen är det beckmörkt om kvällar och nätter. Hästar har mycket bättre mörkerseende än oss. De har inga problem, det är jag som snubblar runt och får pinnar i ögonen när jag letar efter ponnysarna i hagen. Det är inte ofta de står och väntar på matplatsen och jag vill säga hej och se att alla står upp och mår bra innan jag går och lägger mig.

Inatt hade vattnet tagit slut. Normalt sett hämtar jag vatten hos Johan som bor bredvid. Men mitt i natten vlll jag inte gå dit och stöka runt. Nog för att han sagt att det inte stör, men nån måtta och hänsyn får man ta. Gick hem och fyllde på vattendunkarna hemma i stallet istället och drog upp 75 l vatten på en skottkärra. Är en bit att gå som sagt och jag ides inte gå två vändor....

Vi hörs!

Det är tur att jag är lika envis som mina söta shettisar! Idag hade jag en viljornas kamp med Nirmar. Det evinnerliga regnadet och dassiga vädret har förvandlat vissa hagar till leråker. Har av flera skäl ändå använt dem och valt att hålla hästarna hemma. Dels av hänsyn till verksamheten, sen är jag ytterst försiktig med frostnypet gräs som kan ge både kolik och fångoch sen har jag velat bespara skogshagen från att bli söndertrampad och hårt nedbetad till nästa säsong. Idag stod jag inte ut längre. eller mitt samvete stod inte ut. Hästarna blir skitiga från topp till tå i leran och de glider runt som loskor i gegget. Så jag började leda upp dem två och två till skogen iallafall. DEt var 10 C varmt. Risken för frost borde ju vara obefintlig! Fick hjälp med första vändan: Cleo och Saga och Vaja. Saga skötte sig ypperligt och lät sig snällt ledas till hagen. Vid ett tillfället vägrade hon gå och efter en putt i rumpan växlade hon för första gången över i något som kunde anas som tölt efter nåra steg i passgång. Mamma shettis och pappa islandshäst. Men hon tycks ha nedärvt utseendet efter shettis rent storleksmässigt även om huvudet är mer islandslikt. Pappa har stark trav  så Saga har aldrig visat nått annat än trav och galopp hittills. Små obalanserad föl visar nästan alltid lite passgångstendenser, iaf har mina alltid gjort det. Även shettisfölen. Saga är vad jag brukar säga: en olycka i arbetet  .

Ida och Maja var en smärre kamp att leda upp. Först vägrade de gå förbi islänningarnas hage. De stora hästarna är respektingivande och läskiga! Vände och gick runt gården istället men då hade Ida kommit på att det gick att vägra gå och få som man ville. Min ena armbåge var lite grinig efter att ha delvis dragit henne till hagen.

Söta lilla Vilda gick världsvant i "kopplet" ihop med mamma Samanta. Hon har varit ute på koppelpromenader mer än de andra fölen. Röding hade andra åsikter än mig och mamma Alice. Först var det läskigt att passera mellan ridbanan och transporten och sen fick jag slita som en hund att få honom att lämna gården. Såna gånger tackar jag en lycklig stjärna som tillverkat hållbara grimmor och grimskaft! Finns inget värre än när sakerna går sönder när hästen trilskas! Det var bara hålla emot när Röding hoppade jämfota och försökte dra mig åt andra hållet. Så fort vi lämnat gården gick han som ett ljus. Skulle bara testa matte lite...

Tillslut var det bara Najade och Nirmar kvar. Bara, jomensåattsåvardetju  . Han totalvägrade! Det tog mig över en timma att gå 300 meter. Kan lova att ett shettisföl med vilja av stål och en vikt på 75-100 kg förflyttas inte bara. Överhuvudtaget så kanske man lätt tror att en shettis inte är så värst märkvärdigt att hålla i. Som en stor hund typ. Nej det kan jag lova att det inte är! Vill de gå med dig så gör de det! Hade några pappor här förra helgen med sina barn som provred för att anmäla sig till grupp. De trodde inte på mig men blev rejält snopna när både Alice och Najade körde ner huvudet och gick iväg till dikeskanten för att äta gräs trots att de höll emot. Jag hade precis innan talat om vikten av att leda med båda händerna och nära huvudet för att kunna hålla emot bättre. DEt är inte för inte som de slet ont i kolgruvorna i Storbrittanien förr i tiden. Små och jävulusiskt starka och envisa.

Jag vägrade ge mig! Först och främst skulle hagen evakueras från leriga ponnysar. Sen skulle han banne mig inte få som han ville! Han var inte ett dugg rädd trots att han skakade. Han skakade av spasmer för att han kämpade så. Så fort vi tog en kort paus böjde han ner huvudet och åt gräs. Rädsla och stress hör inte ihop. Han ville helt enkelt inte och jag skulle segra över honom och där med basta! Efter mycket om och men kom jag på en teknik där jag backade honom. Det var hans svaga länk. Fixerade hans bogparti mellan mina lår, låste fast hans huvud mellan mig och mamma som var fixerad i kort koppel vid min vänstersida och hade handen placerad mot hans lår och kors för att hålla honom på kurs. SEn gick vi några steg i taget.Men fortfarande fick jag trycka och knuffa honom framför mig. Då och då fick han vända sg om för att se om han kommit på bättre tankar och var sugen på samarbete.Men nejå, Nirmar var bestämd han tänkte INTE gå på promenad! Ja det är väl inte värre än att jag får slita ont under några promenader framöver tills han inser att det är betydligt bekvämare och enklare att samarbeta än behöva tvångsbackas omkring. Sjöblöt av svett och med skakiga lår och ömma ryggmuskler kom vi tillslut in i hagen och en lycklig liten Nirmar travade glatt iväg, grrr  . SEn var han sur på mig länge och gick surt iväg när ja närmade mig honom. Dumma matte  !

På kvällen var jag hem till Gun-Britt och drack glögg. När jag så klev utanför dörren så hade det börjat snöa! Men nej! Inte nu! Inte nu när jag tillslut tagit mig mod att släppa upp hästarna! Vi får se om de måste gå hem igen redan imorgon  . De som var så lyckliga! Ida och Vaja och Maja galopperade gärnet utmed stora skogsstigen av lycka medan jag kämpade med Nirmar.

Igår kväll åkte jag in till Stockholm och gick ut och åt med min syster. Jättemysigt och trevligt att få rå om varann bara vi två och prata bara vi. Det måste vi snart göra om! Vi hamnade på ett rätt utpräglat killhak men det spelar ingen roll. vi hade jättetrevligt och det är huvudsaken.

Annars städade jag mest hela dagen igår. Egentligen önskar jag inget hellre än att det fryser på nu. Pälshundar och lerig gräsmatta är en dålig kombination. Hundarna och fåren rejsar sönder gräsmattan och maskarna härjar på duktigt de också och förväller gräsmattan till en åker. Hundarna drar in lera i pälsarna som sedan torkar och flyger runt och lägger sig som ett fint grått stoft överallt. Vore skönt för hästarna också om ddet blev kallare. Barfotahästarna blir mjuka om hovarna av leran och fukten ochblir ömfotade på grus och vägarna. Fryser det på blir hovarna bättre ur användningssynpunkt. Nu har tack och lov hästar med hovskägg mindre risk att drabbas av mugg i karlederna än korthåriga hästar, men risken finns än dockså jag kollar de varje dag. 

Imorgon kommer pappa och deras hund Milton hit och pysslar lite. Själv ska jag tillbaka till Stockholm och träffa mamma som shoppning smakråd. Nästa helg är det ju bonde-bröllop så jag ska in och köpa nått att ha på mig. Då kommer pappa bo här igen med hundarna och Gun-Britt och Bengt tar hand om hästarna. Underbart att få sån hjälp   !

Nix nu ska jag ut i vinden och släppa in lite hästar. De på skogen har det oförskämt bra. DE har ett berg i mitten av hagen och beroende på vinden går de över på andra sidan i lä. Dessutom är hästarna små och låga ochutanför hagen växer tät tät sly och enbuskar så de ställer sig där som skydd och mår prima! Mycket bättre än hemma i leran och stå i vinden hela dagarna. Nu duger det inte som vinterhage med dygnet runt vistelse. Då måste de ha tillgång till ligghall. Men som temporär lerevakuering när det ännu är så varm är utmärk.

Vi hörs!

Idag kom så stubbgubben, dvs han som skulle fräsa bort stubben som stod mitt för vindskyddets ingång. Den var illa placerad där eftersom det ska upp en mittvägg  öppningen för att förhindra snö och vind.

Kolla grabbar vilken tatcho pryl! Pontus, Nalle, Aldon och Piggelin var inte ett dugg rädda för maskinen somrullade in till dem i hagen.

Nalle i lite skräckblandad förtjusning. Den brummar!

Pontus verkar helt övertygad om att han ska och kan köra!

Nu är fräsen igång med ett högt oljud!

Piggelin och Nallebjörn övervakar att hela stubben flisas ner.

På eftermiddagen fick Foxa egen tid med matte. Förra fredagen var vi på Plantagen och köpte lite julsaker, men mestadels var besöket enbart i socialiceringssyfte. Man fick ha hund med sig in om den kunde sköta sig, jag ringde och frågade innan vi åkte. Det var helt enkel bara mentalt bestämma sig för att självklart fanns inga andra alternativ än att hunden skulle sköta sig! Vår mentala balans och övertygelse smittar av sig till djuren. Hade jag gått in i butiken med fasan och oron att Foxa skulle missköta sig och tjuta, riva ner och hoppa hade hon gjort det. Det är jag övertygad om! Nu visste hon att matte är trygg och litar på mig och här finns ingen chans för mig att ens behöva tänka på stress.  Det går aldrig lura ett djur, de känner och ser direkt om det inte finns tillit och trygghet. Mental inställning. Lära sig tänka positivt och tydligt klargöra för sig själv att allt är under kontroll. Tänker man negativa tankar med djuren blir det negativa händelser. Foxa skötte sig som ett ljus! Gick vid min sida bredvid kundvagnen , satt och gick runt bland låga bord fyllda med porslinsaker och julpynt. Hälsade på meterhöga jultomtar utan att riva och välta. Ingen kunde ana att hon egentligen är en 11½ månaders vilde med kamplust och dådkraft till tusen!

Idag fick hon följa med mig till skogshagen och klippa sly. Tog med några leksaker också för att ha sökövning och kamplek i skogsterräng. När hon var yngre var skogen i sig med sina dofter och ljud så spännande flör henne att hon tappade fokus och koncenration.

inte nu längre! Lycka att ha hittat sin bjällra!

Igen!!! Göra igen!

Kamplek i underläge med schäfern över sig  

Sök!

Tjohooo jag hittade den!!!

SEn klippte jag sly och ännu mera sly.... Blir nog en bra hage tillslut.  Varför gå med röjsåg när man kan handklippa och få snygga muskler liksom  . (jag avskyr maskiner...)

Matte, är vi aldrig klara nångång? Jag vill gå hem nu...

Vi hörs!                         

Min mobiltelefon är trasig sedan några veckor tillbaka och mitt gamla nr går ej att använda och jag kommer för tillfället heller inte att använda mig av det. Jag kommer inte kunna lyssna av varken röstbrevlådan eller läsa sms. Min vanliga mail fungerar inte heller för tillfället som någon kanske märkt. Tekniska strul helt enkelt!

Min nya mobil har skyddat nr och kommer att vara så. Nummret är bara avsett för nära och kära samt till personer som jag utger nummret till.

Jag tänkte att det kan vara bra för någon som vill skicka sms att veta. Det fungerar inte.

Men om någon ändå känner för att hör av sig till mig finns ju andra vägar att gå. Så hemlig är jag inte, den som söker den finner på qx, fb mm mm. Däremot svarar jag inte på vänförfrågningar på fb. Lite privatliv vill jag ha kvar!

Vi hörs! 

I lördags tog jag med mig Lekis och åkte på kurs hos Jamila Berg. En jätterolig och inspirerande dag! Precis vad jag och mitt humör behövde! Dels komma bort ett tag, jag njöt av att sitta bakom ratten och titta ut över andra landskap än det hemmavid. DEt blir tyärr allt för sällan resor numera, jag älskar att köra långköringar! SEn behövde jag en morot, en injektion av träningslust och inspiration. Under senare delen av våren, sommaren och hösten har det inte funnits så mycket tid för hästträning som jag velat. Lekis har dessutom trampat av sig ena framskon flera gånger under hösten och blivit stående. Hans kondis är med andra ord inte lysande.

Han var med på förmiddagspasset med mycket arbete i skritt för att få igenom lite av det jag upplever som olydnad med honom.  Men även töltarbete. Han är inte jordens mest piggaste häst. Jag har varit för snäll mot honom för så fort jag ställer krav kommer rena takten i tölten. Men han måste tänka framåt och inte gå och seg dra och drömma om allt annat som tar han uppmärksamhet. Han var väldigt högljudd och okoncentrerad och spänd till en början så vi fick jobba med den bten också. Nu är han inte världsvan heller, var bara 4:e gången  livet han åkte transport.  Tycker ändå han skötte sig bra, allrahelst på eftermiddagspasset som vila till allra sist bara för att stämma av lite innan vi for hem. Det blev ett kort pass, han var egentligen rätt trött både fysiskt och mentalt och hade träningsvärk dagen efter i hagen.

Se hans öga, han ser så trött ut.

På eftermiddagen lånade jag istället en utav Jamilas egna hästar. En häst som hade mycket vilja och det man brukar kalla het. Men shit! Jag blev kär!!! Vilken häst! Allt bara fungerade och jag slapp kämpa med engagemanget. Nu är inte Lekis slö men jag vill ha mer! jag vill ha en häst som går fort framåt för helt egen maskin och inte tröttnar. Känner att jag behöver den utvecklingen själv. Jag har kommit dit nu med min ridning. Jag vill utvecklas! Det har hänt jättemycket med min ridning på det senaste året. Kände att det klickade mellan mig och den hästen jag red. Han slappnade av och vi båda tyckte det var jätteroligt. Efter jag ridit den hästen kände jag att vissa bitar även föll bättre på plats med Lekis och som Jamila sa: "Du rider den här hästen mycket bättre än din egna". Jag kände det själv. Jag har fått ett stort huvudbry hur jag ska göra. Jag har som mål att komma ut och tävla och åka mer på kurser och jag känner att jag behöver det för att hålla igång motivationen. Jag är ingen skogsmullemänniska. Jag mullar runt  med mina barngrupper istället. Visserligen rider jag ute till 90% istället för att vara på ridbanan men jag försöker se till att träna hästen i skogen och vägen också. Men nu är byggnaderna såsom uteboxarna klara och vindskyddet bakom stallet nästan klart så i och med det är att skrot och jox som måste legat på ridbanan bortplockat, uppsatt eller slängt.  Nu går den att använda igen till det endamål den är avsedd för.

På tal om vindskyddet.Takplåtarna är på plats och marken ren från kycklingnät och gammal plåt. Jaglyfte på lite gammal halm som trillat ner från gödeselplattan och hittade ett brunnslock. Lyfte pådet oc vips uppenbarade sig det ett helt stort hål! En gammal skitbrunn från dentiden det fanns kor på stallet. Själva stallet byggdes 1846, inristat på en bjälke. Himla spännade! Nu måste brunnen täppas igen, eller på nått sätt göras ett rejält lock av betong som håller några 100 kg häst. Pratade med snickarkillarna som la plåtarnaoch de hade nån fiffig ide som fungerar. Det där gamla trälocket var intemycket att hurra för. Tur jag städade ordentligt innan jag tänkte släppa in dem. Hade aldrig hållt för en häst och hade någon trampat igen hade enda lösningen varit ett skott i pannan. Men hålet är snart åtgärdat.

Annars är det rätt segt här nu. Hästarna är sjuka. De är förkylda, inte riktigt alla men många. Det kom helt plötsligt bara med snor och hosta. Vi ligger lågt och väntar ut den. Vädret är inte superinspirerande  direkt för uteaktiviteter. Lilla Carin har vrickat höger bakben vid kotan och står i egen sjukhage. Även lille Peps är inte riktigt fräsch och släpar vänster bakben lite efter sig. Han rör sig högst ovilligt och har massa små plitor och finnar över ryggen och rumpan. Hans sätt att röra sig är extremt långsamt och stelt. Han ser ut som en fånghäst när han går men visar inga kliniska symtom på det. Ingen puls el värme i hovarna. Men något är fel. Jag vägrar tro att en häst bara har seg mentalitet, hela hans rörelsemönster skriker "jag har ont!". Får be veterinären kolla på honom men det känns som han har gjort sitt här på jordelivet. 16 år och färdig med livet. Han har falit ur (dvs tappat hull) rätt mycket sista tiden också trots fri tillgång på hö och även om han jobbat i grupperna så handlar det inte om hårt jobb utan gå koppelpromenader i skogen några halvtimmar i  veckan mestadels i skritt och korta travsträckor med små barn på ryggen. De jobbar inte direkt ihjäl sig. Han har haft fång förr i livet och jag är rätt övertygad att det är nått sånt på gång igen. någon metabolisk historia typ Cursing som ligger bakom med tanke på finnarna och hullet.

Vi hörs!  

Sorgens vecka. Nu räcker det väl snart med eländen och händelser som förslår. I tisdags kväll fick mina fina angoragetter Gerda och Rakel somna in sida vid sida. Gerda blev akut sjuk och trots tillkallande av veterinär och försök till behandling gick det inte vägen. Det finns en gräns hur mycket ett djur ska behöva utstå och det finns en gräns för hur mycket man är villig att betala för att försöka behandla en 12-13 årig get. De hade nått sin pensionsålder och levt ett långt förhoppningsvis hela tiden lyckligt liv. Deras sista 10 månader i livet här hos mig var de iaf lyckliga och frigående i trädgården betandets på kvistar, löv och frukt och en ochannan trädgårdsväxt/buske har fått sätta livet till. Men det var Gerda och Rakel värda!

Jag lämnade gården för ett ärende till stan klockan 16 i tisdags. När jag kom hem vid 17.30 hörde jag någon skrika utanför stallet. Där stod stackars Gerda helt full av kräk i pälsen och ansiktet och det bubblade ur munnen. Hon skrek gång på gång och jag rngde omdelbart till veterinären. Rakel var sjuk i samma tidigare i höstas ochenligt veterinären är det ytterst ovanligt med kräksjuka getter. Vi gav henne smärtlindring och försökte få i henne vatten med bikarbonat för att lugna magen men hon bara spydde upp det. Vi försökte få i henne vomstimulerande pasta men det gjorde henne bara ännumer kräkjuk och illamående. stackars liten var helt uppriven. Vi konstaterade att vi ville se en förbättring innan veterinären åkte igen, men det blev aldrig bättre. Vi höll ändå på i nästan 2 timmar på jourtid och det finns en ekonomisk gräns utöver det jag känner för djuret. Getterna var gamla och den dagen skulle ändå komma när de skulle vandra vidare till, som vi sa, de evigt buskgröna skogsdungarna (getter är buskätare). Det sorligaste var att Rakel var så pigg och frisk. Men getter är otroligt artbundna och ska aldrig hållas ensamma. Gerda och Rakel var dessutom systrar och levt ihop hela livet. Rakel var alldeles ifrån sig bara över att vi tog in Gerda i annan box under behandlingen. De fick varsin avlivningsspruta i halspulsådern och all cred till veterinären som gjorde det så skickligt. Ett stick och sen somnade de in sida vid sidai sin box hemma i stallet, i tryggheten.

Tack för den tid vi fick ihop flickor! Gården har tappat sin prägel för ett tag. Det är kusligt tomt utan dem.

När jag ändå r inne på ämnet döden så trillade Fågel Blå Junior av sin pinne i helgen som var. Han led uppenbarligen av en tarmsjukdom då jag fått tvätta honom i rumpan två gånger då bajset fastnat. Han var lite underutvecklad och kunde inte flyga så nått fel var det med hoom. Så nu saknas det en fågel -igen... Har nu 2 honor och 1 hane. Kan det bli rätt någongång och lugnt i fågelburen?  

Som en liten tragedikomedi kan jag berätta att nödslakt kom och hämtade kropparna efter getterna idag. Fölen stod id staketet ihop med sina mammor och tittade på. Var precis som omde frågade sina mammor på barns frågvisa sätt "- Mamma varför flyger getterna upp och ner?" Undrar vad de svarade?

Har fått några frågor om hur det gick med Nirmar. Ni vet, fölet med det skadade ögat. Det gick bra. Han fick bo inne på djursjukhuset 5-6 dagar för dygnet runt passning. Han fick 3 olika ögondroppar varav den ena 1 gång i timmen dygnet runt. Av dessa droppar fanns bl.a kolik och magsår som vanlig biverkning så det var stenkoll på honom för ev snabb åtgärd/behandling. Men han klarade både ögat och synen!

Nirmar idag, 5 månader gammal.

Saga och Röding, 6 resp 6½ månad gamla. Vet ljusmässigt en kalastrofbild men det var vad som bjöds på dag.

Röding

Vilda 5 månader och halvsyster med Nirmar och helsyster med Piggelin

I veckan kom det hem 4,5 ton hö som lassades av och staplades på logen      Minns när vi under inspelningen i somras stod där uppe och spelade in. Jag försökte förklara hur gården är och fungerar under vintertiden. Det kändes så missvisande när alla hästar utom 2 gick på bete och bara behövde tittas till och byta vatten. Ingen mockning, inget hö 3 ggr/dag, inget kraftfoder att köpa inoch hö att hålla koll på så att det är fräsch och bra matmässigt mm mm. Det är mellan 10-15 timmars arbetsdagar ochmer om man så skulle mäkta med det 7 dagar i veckan.

Det ser aningens annorlunda ut nu mot för i somras....

Idag fick jag ett frispel på vindskyddet som håller på att byggas i ena hagen. Slet ut dessa gigantiska plåtar som varit tak till fårhuset och kaningården. Där vindskyddet nu står har det från början varit en fasanvoljär, sedan blev det kaningård och i vitras fårhus. Nu är det gamla bygget rivet och väggen klädd i plankor för att undvika att hästarna äter på väggen. Kan lova att plåtarna både väger ton och är otympliga, 3 stycken.

Plåtväggarna på gamla bygget är nedgrävda och under stenmassorna ligger det kyccklingnät som måste grävas upp och tas loss. SEr inte så tungt ut men gruset är välstampat av fåren och under rivnings-byggnadsarbetet. Slet som en häst och har fått loss hälften nu iaf. På't imorgon igen! Nätet måste bort då det kan skada hästarna men grusmassorna ill jag harkvar som dränerande golvmaterial. Nu slipper jag forsla dit nått grus!

Jodå bara nätet är loss och taket på plats och en mittenvägg på framsidan klar (för att minska blåst) så blir det bra det här! Och så självklart en plexiskiva över fönstret så ingen nyfiken skär sig på mulen.

Avslutar med bilder från pnnyaktiviteter:

Joey pysslar om Carin och gör hennes hovar rena för att smörjas in med hovolja. Minna och Morris håller koll på att arbetet utförs noggrannt.

Maja i vackert flätad man

Maja ägnar en stund åt Ida för pyssel och mys.

Vaja stromtrivs med uppmärksamheten och njuter!

Vi hörs!

Idag är det en sån dag, en sån dag när det känns som någon knackar på axeln och visar skymtar av det förflutna. Minnen som väcks till liv. Känslor. Sånt som legat i det undermedvetna och sånt som jag inte tänkt på väldigt länge. iallafall inte brytt mig om även om tanken susat igenom huvudet och känslorna så har det inte stannat och gjort nån påverkan. Inte förrän idag. Det är en sån dag idag. Ett virrvarr av känslor, saknader, besvikelser, aggressioner tumlar runt i kroppen och stör. Men det har varit mycket sista tiden, oregelbundna mattider och dåligt med näringsämnen. Yoghurt i all ära, men inte 7 dagar i veckan och 3 ggr om dagen. Mac Donalds är jättegott, men inte jämt... Kroppen skriker efter energi och synden straffar sig. Motorn behöver olja och bensin. Den går inte på tomme.

Jag lever  med min dröm. Men livet är ingen dröm. En dröm är en illusion. Den här veckan har varit en prövningarnas vecka, liksom många andra veckor. I mitt liv händer aldrig små saker en i taget. Nej här slår det alltid på gong-gong trumman med storsläggan! Jag var utan internet i veckan, utan telefoner och Morris fick på nått sätt tag i kortet till kortläsaren på bankid:et och mosade sönder det. Fick ett nytt, temporärt, inloggingssystem av banken som inte fungerade. Grr! samma vecka!

Alice har haft kraftig kolik igen och även Pontus har haft magknip. En mamma till barn i ridgrupperna var bussig och ställde upp som vikarie och äve hennes hästkunnige sambo hjälpte till. Det är så tråkigt när grupperna måste ställas in men djurens hälsa måste gå först. Tyvärr kan jag inte dela på mig och en kolikhäst kan innebära döden. Utan hästarna blir det dessutom ingen ridning... Men jag förstår att barnen blir besvikna när jag måste ställa in. Baksidan med att sköta hela rulliansen ensam och inte välja att låta barnen gå på ridklubb där det alltid finns gott om folk som kan hjälpa till med både grupper och hästar. Men å andra sidan är det många som istället väljer den mer "familjära" ridskolan som jag erbjuder. Allt passar inte alla. Summa summarum.

Många barn och föräldrar är iallafall nöjda och vill fortsätta nu när ordinarie grupper börjar lida mot sitt slut. Jag erbjuder därför ytterligare 8 ggr här under hösten/vintern. Är ett otroligt gott betyg att de är nöjda och vill fortsätta! Jätteglad!

I helgen fyller jag år. 38 år. När jag gick ut och hämtade ved kom jag att tänka på hur hemskt jag tyckte det lät när jag var ung (låter som jag är lastgammal nu) när kvinnor i 40-års åldern kallade sig själva tjejer. Sa att de skulle träffa sina tjejkompisar, det stod 40-årg tjej i kontaktannonser mm. Man kunde ju inte vara 40-åring och tjej?! Kvinna, tant, fru...men inte tjej. Det var ett ord för unga kvinnor. Nu är jag snart själv en 40-årig tjej som träffar mina tjejkompisar. Nej jag tror inte jag kommer ha nån 40-års kris. Jag tror inte riktigt på såna. Kris kan man ha när som helst ochkris kan vara allt ifrånett litet problem tilldjup personlighetskrasch beroende på vem man frågar. Jag känner mig bekväm med mina celluliter ochbristningar som slåss om utrymmet på mina ben. Jag är inte 20 år och kan inte se ut som så heller. Vill inte se ut så. Vill åldrasmed värdighet och rynkor kan vara så fint och gulligt. Å nu kom en saknadöver mormor förbi. Hon med sina söta rynkor och lena hud! Minns så väl hur bortgjord jag kände mig när jag i 8-års åldern satt i hennes knäoch smekte hennes öron och ville ge henne den finaste komplimang jag kunde komma på: "- å mormor, vad det är gott när man blir gammal för allt hänger och slänger". Glömmer aldrig mormors gapskratt och jag förstod inte alls vad som var så roligt.

Nej jag känner inte nån stress över att fylla 40 år. Det är nu livet är på topp! Så mycket livserfarenhet och ändå fit i kropp och själ. Nu är det några guldår framför sig.  eller fit i kropp och själ. Allt är väl rellativt. Däremot kan jag sörja att jag slösade bort några år av mitt liv. Jag har tyckt att det här är jobbigt att prata om, pinsamt och ett nederlag. Men nu, några år senare och tillbaka igen så ser jag det inte så. En livserfarenhet rikare även om den kostade mycket och var dyr i sin kostnad.

 Jag gick in i väggen under mina år som förskollärare på 100%, hunduppfödare och kursledare privat,åt brukshundklubben och rasklubben. Jag var alltid stressad. Bodde på 4:e våningen i ett hus mitt i centrala Stockholm. ar alltid i vägen med hundarna på promenader. Hade alltid valpar och unghundar som skulle fostras och de övriga hundarna tävlingstränas ochdå inte i en gren. Vi tränade och hade höga mål inom spanieljakt, tävlingslydnad och viltspår. Jag var dessutom viltspårdomare själv. Morgonen startade med att kläderna låg på golvet i orning som de skulle kläs på. Toa behov fick vänta, valpen/unghunden skulle ut först! ar ute på 90 sekunder om inte...hissen var upptagen. Då var dagen förstörd. Jag kunde börja svära och grina för att någon hade snott hissen före mig så ev valpen hann kissa på sig. Sprang hem varje lunchrast och rastade hundarna, fick pussla ihop schemat de kvällar varannan vecka i hade kvällsmöte på jobbet. Direkt efter jobbet tog jag bilen och åkte iväg och tränade eller hade kurs. Satt dessutom med i rasklubbens styrelse och hade alltid dåligt samvete för de möten jag inte hann tilleller kunde gå på och gick jag mådde jatg dåligt för hundarna som knappt hann se skymtem av sin matte på över ett dygn. Helgerna kunde jag gå upp klockan tre på natten för att åka till en utställning eller annat hundigt. När jag så flyttade till fjällen för att jag insåg någonstans att antingen flyttar jag eller bryter jag ihop totalt. Livet fick en hästskovändning! Från fruktansvärd stress och ständigt dåligt samvete till totala lugnet. Då kom smällen. Min kropp kände efter och jag med den. Det tog lång tid att komma tillbaka! I perioder sov jag 18 av dygnets timmar. Resten pratade jag i telefonen med mina underbara vänner som stöttat mig genom allt och ägnade mig åt hundarna. Jag mådde skit rent ut sagt. Det är lätt att vara efterklok. Men jag vet att jag heller inte lyssnade på de som försökte varna mig. Själv upplevde jag det inte hysteriskt. Jag var så inne i det.

Nu är jag tillbaka igen men det tog som sagt tid. Min kropp var helt sönderkörd. Det enda den behövde var vila. Gick till en psykolog eller egenligen två. Men det slutade med att hon sa bara efter några gånger att jag inte behövde fortsätta rent medicinskt. Åt piller en kortare period också men glömde ta dem. Tror inte piller var vad min kropp behövde, den behövde få vila upp sig och läka ut ur sin stress. Nu har den fått det och jag känner mig nästan som förr igen. Tror åldern tar ut sin rätt och helt tillbaka tror jag inte man kommer efter en sån smäll i backen.

Visst har jag mycket nu också med alla djur, verksamhet och gården. Men skillnaden är att idag tillåter jag mig att ha skitdagar som dag. Dagar när jag gör bara det allra nödvändigaste och vilar och återhämtar mig. Idag har jag sovit, läst bok och lyssnat på ljuv lugn musik och låtit djuren och alla måsten vara. Därför att jag behövde  det. Djuren klarar sig. De har mat och vatten och varandra ute i friska luften.

Vi hörs!