Har levt isolerad från världen i ett dygn. utan fast telefon,mobila bredbandstiden tog slut och simkortet till mobilen la plötsligt bara av! Fick ett nytt idag, de kan tydligen bara krascha. Men vad hjälplös man känner sig! Hur klarade man sig förr? Nu är jag så pass gammal att jag levt halva livet, om inte mer, utan mobiltelefon och internet. Men ändå. kommer ihåg när jag var på riksmöte med sveriges hundungdom och de pratade och förklarade www och hur de skulle lansera hundungdom på internet. Jag som iofs alltid varit extremt teknik ointresserad satt som en fågelholk. Det var tider det   ! Men det är ju märkligt att i mitt liv händer inte en grej åt gången. Nejdå, jag ska alltid testas hårt och lagen om alltings jäkligheter sätter mig på mandomsprov. Men jag är van och ids inte hetsa upp mig. Allt löser sig.

Kom nyligen in efter en annorlunda ridlektion med barnen. De större ska jag tillägga. Här lär sig barnen inte att rida, här får de öva på att ramla av! Grejen är att ena tjejen är lite skrajsen och rädd för hästarnna och ridningen även om hon samtidigt tokälskar det och det är hennes största intresse. Jag ville avdramatisera en utav "det värsta som kan hända": att ramla av. Vi började utan häst. Jag knuffade helt enkelt ner dem likt herren på täppan från en sandhög, sen var jag häst (en lynnig jäkel som skickade barnen i backen med stegringar, bakut-sparkar och vilda kast. Sen hämtade vi hästarna och de fick först organiserat trilla över halsen på dem och åt sidorna. Vi ägnade oss samtidigt åt balansövningar barbacka med damsadelridning, de fick ligga bakåt på hästryggen, snurra ett helt varv på ryggen medan jag ledde hästen åt dem och trava med armarna rakt ut. Både barnen, ponnysarna och jag hade jätteroligt!

Mina minsta barn var här igår. Några av dem iallafall. Förkylningstider och storhelg gjorde nog att många uteblev just igår.

Samanta och Ellen redo för avfärd!

Ella 2½ år och hennes "pommy Pomtoss"

Ella och Maja. Tyglarna fästs symboliskt i grimman. De här barnen kan ännu inte styra och hålla redo på tyglarna. Än har de fullt upp att bara ridaoch umgås med hästen.

Minsta ryttaren på minsta hästen. Riktigt radarpar!

Ellen travar nu utan hålla-i-hjälp! Så duktig från att vara rädd de första gångerna.

Ella gör sig redo för trav i racerfart på Maja.

Enligt Ella har Pontus en egen snabb gångart: han bumpar!

Barnen får hjälpa till att borsta, sadla och leda hästen till och från stallet. Alltid ihop med en vuxen.

Här är ett litet undantag enbart för fotograferingen, men pappa håller sig alldeles bredvid.

Nämen vad har vi här då!? Fölet Vilda rymde ur hagen när mamma kom tillbaka. Här gör hon praktik som verksamhetsponny med Ellen och Ella.

  Duktiga Ellen bär tillbaka hästens utrustning innan hon borstade av Samanta.

Vi hörs!           

Oj det finns mycket att säga till den överskriften. Först lite incider information angående förra avsnittet av bonde. Det som sändes i onsdags alltså. 

Alldeles på slutet när vi lämnar djursjukhuset får jag nyckeln av Maria. Vi skämtar lite om bilen och min slutkläm är "nä inte sån här skitbil". Det finns en historia bakom den kommentaren. På vägen till djursjukhuset skenade plötsligt varvmätaren och slår fram och tillbaka mellan 1½-4 utan påverkan från mig. Vi låg på E18, en 120-väg som mynnar ut i staketväg. Det fanns ingen chans att stanna. Ute var det över 30 C varm och i transoprten stod Nirmar1 månad gammal som inte kunde hanteras i grimma och hans mamma Najade. Stannar man blir transporten snabbt överhettad. Bilen var helt galen och tillslut kom vi fram till en infoplatsdär vi kunde stanna. Så fort jag öppnade dörren kom stanken från en överhettad motor. Det luktade bränt! Jag var gråtfärdig. Livrädd att bilen skulle antändas. Hur fan skulle det bli då med Nirmar och Najade? Släppa ut dem lösa på E18 kändes inte som ett självklart alternativoch bara hoppas på att bilister hann väja och bromsa in. Ringde pappa och var lätt hysterisk, inte en bil till som bara ger upp! Det var otroligt skönt att Maria var med. Inte för att hon kunde göra nått men att bara ha någon att prata med betydde jättemycket. Min tillit till Volvo är lite skadad efter att in bil  skar ihop utan att varna först,en nära väns volvo började brinna och hon hann precis få ut sina barn innan den var övertänd och jag har sett 3 brinnande volvosar sedan jag flyttade tillbaka från fjällen. Skrämmande! Nu kom vi tillslut som ni såg fram och hemvägen gick i skenfart då också men då kändes det inte lika hysteriskt eftersom det inte fanns djur inblandade. Däremot stannade vi i Västerås och käkade och förutom att jag lyckades backa över en ölflaska som exploderade under hjuletsom fick mig att gå igång igen. Inte ett bilhaveri till! Orkar inte laga punktering också! Vi käkade på Mac Donalds och jag fick köra fram och sen backa igenom mac-driven. En aningens orginellt!

Just för tillfället är jag sjuk. Har fått nån elak bacill som angripit mig och slagit ner mig i soffan. Jag blir alltid lite nedstämd och ynklig när jag är sjuk. Har man gård och djur är det ju inte bara stoppa i sig te och krypa ner under täcket och bara vara tills man blivit frisk heller. Är ohädligt glad över denna värmebölja och bra väder!  Det innebär att hästarna kan sova ute så mockningen kan utebli. Måste röja i vindskyddet imorgon till trots. Liksom fodringen och vattenpåfyllnad måste ske flera gånger om dagen. Idag fick jag pilla i mig tabletter och åka och hämta mer hö. Halsen värkte vansnnigt av ansträngningen och jag orkade inte fylla fullt.

Det dåliga samvetet gnager över sånt som inte blir gjort och hästar som inte får göra nått. Men det är som det är och egentligen bara dumt av mig att tillåta mig känna efter. Men är man en känslomänniska så är man! Som den dramaqueen jag kan vara ringde jag sjukvårdsupplysningen natten till torsdagen. Tyckte det var så himla märkligt att jag bara hade hög feber och inga som helst förkylningssymtom. KOm på att jag blev hästbiten i fingret i tisdags. Var så klantig att jag gav Samanta en liten morotsbit i farten när vi gick på promenad. Hon tog mer än moroten så att säga. Blev nojjig och tänkte tillbaka på min tidigare fingerhistoria som utspelade sig för några år år sedan som slutade med 5 dagar på sjukhus med intravinös antibiotika. Nu har jag blivit förkyld oxå, tack och lov får jag säga! Blodförgiftning klarar jag mig utan!

Tänker trotsa min sjukdom i helgen och köra på med barngrupperna ändå. Har ingen lust att ställa in igen. Det är en sak när djuren är sjuka eller om man är så dålig att det inte går att stå och gå. Men jag pillar i mig tabletter och kör på ändå.  

Grupperna slutar snart men jag har har frågat runt lite om de vill hoppa på en omgång till direkt och flera är sugna att fortsätta. Det känns jätteroligt! 

Lägger ut lite bilder från tisdagens hästdag.

Brellir i rundkorallen och löslongeras för första gången. Liten börjar bli stor!

Man måste hinna gosa och mysa mellan varven

Matte bjuder in och Brellir kommer

Så här skitig hittade jag honom i hagen.... Geggamojja är visst kul!

Jobba med löslongeringen passar perfekt för Leira som inte ska ridas än. Den är 18 m i diameter så slitaget på lederna blir mycket mindre än vid vanlig longering.

En vanlig dag ochdjuren håller sams

Nästan jämt iallafall... Rakel och Rumpnisse gör upp. Han kan inte låta bli att retas med getterna ibland även om han vet att han alltid går ut som förloraren. Annars är han nästan töntigt snäll bagge. Men det är jag bara tacksam för.

Samanta och Piggelin på promenad och det här var innan mitt finger degraderade till motot  .

Vi hörs!