Idag är det en sån dag, en sån dag när det känns som någon knackar på axeln och visar skymtar av det förflutna. Minnen som väcks till liv. Känslor. Sånt som legat i det undermedvetna och sånt som jag inte tänkt på väldigt länge. iallafall inte brytt mig om även om tanken susat igenom huvudet och känslorna så har det inte stannat och gjort nån påverkan. Inte förrän idag. Det är en sån dag idag. Ett virrvarr av känslor, saknader, besvikelser, aggressioner tumlar runt i kroppen och stör. Men det har varit mycket sista tiden, oregelbundna mattider och dåligt med näringsämnen. Yoghurt i all ära, men inte 7 dagar i veckan och 3 ggr om dagen. Mac Donalds är jättegott, men inte jämt... Kroppen skriker efter energi och synden straffar sig. Motorn behöver olja och bensin. Den går inte på tomme.

Jag lever  med min dröm. Men livet är ingen dröm. En dröm är en illusion. Den här veckan har varit en prövningarnas vecka, liksom många andra veckor. I mitt liv händer aldrig små saker en i taget. Nej här slår det alltid på gong-gong trumman med storsläggan! Jag var utan internet i veckan, utan telefoner och Morris fick på nått sätt tag i kortet till kortläsaren på bankid:et och mosade sönder det. Fick ett nytt, temporärt, inloggingssystem av banken som inte fungerade. Grr! samma vecka!

Alice har haft kraftig kolik igen och även Pontus har haft magknip. En mamma till barn i ridgrupperna var bussig och ställde upp som vikarie och äve hennes hästkunnige sambo hjälpte till. Det är så tråkigt när grupperna måste ställas in men djurens hälsa måste gå först. Tyvärr kan jag inte dela på mig och en kolikhäst kan innebära döden. Utan hästarna blir det dessutom ingen ridning... Men jag förstår att barnen blir besvikna när jag måste ställa in. Baksidan med att sköta hela rulliansen ensam och inte välja att låta barnen gå på ridklubb där det alltid finns gott om folk som kan hjälpa till med både grupper och hästar. Men å andra sidan är det många som istället väljer den mer "familjära" ridskolan som jag erbjuder. Allt passar inte alla. Summa summarum.

Många barn och föräldrar är iallafall nöjda och vill fortsätta nu när ordinarie grupper börjar lida mot sitt slut. Jag erbjuder därför ytterligare 8 ggr här under hösten/vintern. Är ett otroligt gott betyg att de är nöjda och vill fortsätta! Jätteglad!

I helgen fyller jag år. 38 år. När jag gick ut och hämtade ved kom jag att tänka på hur hemskt jag tyckte det lät när jag var ung (låter som jag är lastgammal nu) när kvinnor i 40-års åldern kallade sig själva tjejer. Sa att de skulle träffa sina tjejkompisar, det stod 40-årg tjej i kontaktannonser mm. Man kunde ju inte vara 40-åring och tjej?! Kvinna, tant, fru...men inte tjej. Det var ett ord för unga kvinnor. Nu är jag snart själv en 40-årig tjej som träffar mina tjejkompisar. Nej jag tror inte jag kommer ha nån 40-års kris. Jag tror inte riktigt på såna. Kris kan man ha när som helst ochkris kan vara allt ifrånett litet problem tilldjup personlighetskrasch beroende på vem man frågar. Jag känner mig bekväm med mina celluliter ochbristningar som slåss om utrymmet på mina ben. Jag är inte 20 år och kan inte se ut som så heller. Vill inte se ut så. Vill åldrasmed värdighet och rynkor kan vara så fint och gulligt. Å nu kom en saknadöver mormor förbi. Hon med sina söta rynkor och lena hud! Minns så väl hur bortgjord jag kände mig när jag i 8-års åldern satt i hennes knäoch smekte hennes öron och ville ge henne den finaste komplimang jag kunde komma på: "- å mormor, vad det är gott när man blir gammal för allt hänger och slänger". Glömmer aldrig mormors gapskratt och jag förstod inte alls vad som var så roligt.

Nej jag känner inte nån stress över att fylla 40 år. Det är nu livet är på topp! Så mycket livserfarenhet och ändå fit i kropp och själ. Nu är det några guldår framför sig.  eller fit i kropp och själ. Allt är väl rellativt. Däremot kan jag sörja att jag slösade bort några år av mitt liv. Jag har tyckt att det här är jobbigt att prata om, pinsamt och ett nederlag. Men nu, några år senare och tillbaka igen så ser jag det inte så. En livserfarenhet rikare även om den kostade mycket och var dyr i sin kostnad.

 Jag gick in i väggen under mina år som förskollärare på 100%, hunduppfödare och kursledare privat,åt brukshundklubben och rasklubben. Jag var alltid stressad. Bodde på 4:e våningen i ett hus mitt i centrala Stockholm. ar alltid i vägen med hundarna på promenader. Hade alltid valpar och unghundar som skulle fostras och de övriga hundarna tävlingstränas ochdå inte i en gren. Vi tränade och hade höga mål inom spanieljakt, tävlingslydnad och viltspår. Jag var dessutom viltspårdomare själv. Morgonen startade med att kläderna låg på golvet i orning som de skulle kläs på. Toa behov fick vänta, valpen/unghunden skulle ut först! ar ute på 90 sekunder om inte...hissen var upptagen. Då var dagen förstörd. Jag kunde börja svära och grina för att någon hade snott hissen före mig så ev valpen hann kissa på sig. Sprang hem varje lunchrast och rastade hundarna, fick pussla ihop schemat de kvällar varannan vecka i hade kvällsmöte på jobbet. Direkt efter jobbet tog jag bilen och åkte iväg och tränade eller hade kurs. Satt dessutom med i rasklubbens styrelse och hade alltid dåligt samvete för de möten jag inte hann tilleller kunde gå på och gick jag mådde jatg dåligt för hundarna som knappt hann se skymtem av sin matte på över ett dygn. Helgerna kunde jag gå upp klockan tre på natten för att åka till en utställning eller annat hundigt. När jag så flyttade till fjällen för att jag insåg någonstans att antingen flyttar jag eller bryter jag ihop totalt. Livet fick en hästskovändning! Från fruktansvärd stress och ständigt dåligt samvete till totala lugnet. Då kom smällen. Min kropp kände efter och jag med den. Det tog lång tid att komma tillbaka! I perioder sov jag 18 av dygnets timmar. Resten pratade jag i telefonen med mina underbara vänner som stöttat mig genom allt och ägnade mig åt hundarna. Jag mådde skit rent ut sagt. Det är lätt att vara efterklok. Men jag vet att jag heller inte lyssnade på de som försökte varna mig. Själv upplevde jag det inte hysteriskt. Jag var så inne i det.

Nu är jag tillbaka igen men det tog som sagt tid. Min kropp var helt sönderkörd. Det enda den behövde var vila. Gick till en psykolog eller egenligen två. Men det slutade med att hon sa bara efter några gånger att jag inte behövde fortsätta rent medicinskt. Åt piller en kortare period också men glömde ta dem. Tror inte piller var vad min kropp behövde, den behövde få vila upp sig och läka ut ur sin stress. Nu har den fått det och jag känner mig nästan som förr igen. Tror åldern tar ut sin rätt och helt tillbaka tror jag inte man kommer efter en sån smäll i backen.

Visst har jag mycket nu också med alla djur, verksamhet och gården. Men skillnaden är att idag tillåter jag mig att ha skitdagar som dag. Dagar när jag gör bara det allra nödvändigaste och vilar och återhämtar mig. Idag har jag sovit, läst bok och lyssnat på ljuv lugn musik och låtit djuren och alla måsten vara. Därför att jag behövde  det. Djuren klarar sig. De har mat och vatten och varandra ute i friska luften.

Vi hörs!