I lördags tog jag med mig Lekis och åkte på kurs hos Jamila Berg. En jätterolig och inspirerande dag! Precis vad jag och mitt humör behövde! Dels komma bort ett tag, jag njöt av att sitta bakom ratten och titta ut över andra landskap än det hemmavid. DEt blir tyärr allt för sällan resor numera, jag älskar att köra långköringar! SEn behövde jag en morot, en injektion av träningslust och inspiration. Under senare delen av våren, sommaren och hösten har det inte funnits så mycket tid för hästträning som jag velat. Lekis har dessutom trampat av sig ena framskon flera gånger under hösten och blivit stående. Hans kondis är med andra ord inte lysande.

Han var med på förmiddagspasset med mycket arbete i skritt för att få igenom lite av det jag upplever som olydnad med honom.  Men även töltarbete. Han är inte jordens mest piggaste häst. Jag har varit för snäll mot honom för så fort jag ställer krav kommer rena takten i tölten. Men han måste tänka framåt och inte gå och seg dra och drömma om allt annat som tar han uppmärksamhet. Han var väldigt högljudd och okoncentrerad och spänd till en början så vi fick jobba med den bten också. Nu är han inte världsvan heller, var bara 4:e gången  livet han åkte transport.  Tycker ändå han skötte sig bra, allrahelst på eftermiddagspasset som vila till allra sist bara för att stämma av lite innan vi for hem. Det blev ett kort pass, han var egentligen rätt trött både fysiskt och mentalt och hade träningsvärk dagen efter i hagen.

Se hans öga, han ser så trött ut.

På eftermiddagen lånade jag istället en utav Jamilas egna hästar. En häst som hade mycket vilja och det man brukar kalla het. Men shit! Jag blev kär!!! Vilken häst! Allt bara fungerade och jag slapp kämpa med engagemanget. Nu är inte Lekis slö men jag vill ha mer! jag vill ha en häst som går fort framåt för helt egen maskin och inte tröttnar. Känner att jag behöver den utvecklingen själv. Jag har kommit dit nu med min ridning. Jag vill utvecklas! Det har hänt jättemycket med min ridning på det senaste året. Kände att det klickade mellan mig och den hästen jag red. Han slappnade av och vi båda tyckte det var jätteroligt. Efter jag ridit den hästen kände jag att vissa bitar även föll bättre på plats med Lekis och som Jamila sa: "Du rider den här hästen mycket bättre än din egna". Jag kände det själv. Jag har fått ett stort huvudbry hur jag ska göra. Jag har som mål att komma ut och tävla och åka mer på kurser och jag känner att jag behöver det för att hålla igång motivationen. Jag är ingen skogsmullemänniska. Jag mullar runt  med mina barngrupper istället. Visserligen rider jag ute till 90% istället för att vara på ridbanan men jag försöker se till att träna hästen i skogen och vägen också. Men nu är byggnaderna såsom uteboxarna klara och vindskyddet bakom stallet nästan klart så i och med det är att skrot och jox som måste legat på ridbanan bortplockat, uppsatt eller slängt.  Nu går den att använda igen till det endamål den är avsedd för.

På tal om vindskyddet.Takplåtarna är på plats och marken ren från kycklingnät och gammal plåt. Jaglyfte på lite gammal halm som trillat ner från gödeselplattan och hittade ett brunnslock. Lyfte pådet oc vips uppenbarade sig det ett helt stort hål! En gammal skitbrunn från dentiden det fanns kor på stallet. Själva stallet byggdes 1846, inristat på en bjälke. Himla spännade! Nu måste brunnen täppas igen, eller på nått sätt göras ett rejält lock av betong som håller några 100 kg häst. Pratade med snickarkillarna som la plåtarnaoch de hade nån fiffig ide som fungerar. Det där gamla trälocket var intemycket att hurra för. Tur jag städade ordentligt innan jag tänkte släppa in dem. Hade aldrig hållt för en häst och hade någon trampat igen hade enda lösningen varit ett skott i pannan. Men hålet är snart åtgärdat.

Annars är det rätt segt här nu. Hästarna är sjuka. De är förkylda, inte riktigt alla men många. Det kom helt plötsligt bara med snor och hosta. Vi ligger lågt och väntar ut den. Vädret är inte superinspirerande  direkt för uteaktiviteter. Lilla Carin har vrickat höger bakben vid kotan och står i egen sjukhage. Även lille Peps är inte riktigt fräsch och släpar vänster bakben lite efter sig. Han rör sig högst ovilligt och har massa små plitor och finnar över ryggen och rumpan. Hans sätt att röra sig är extremt långsamt och stelt. Han ser ut som en fånghäst när han går men visar inga kliniska symtom på det. Ingen puls el värme i hovarna. Men något är fel. Jag vägrar tro att en häst bara har seg mentalitet, hela hans rörelsemönster skriker "jag har ont!". Får be veterinären kolla på honom men det känns som han har gjort sitt här på jordelivet. 16 år och färdig med livet. Han har falit ur (dvs tappat hull) rätt mycket sista tiden också trots fri tillgång på hö och även om han jobbat i grupperna så handlar det inte om hårt jobb utan gå koppelpromenader i skogen några halvtimmar i  veckan mestadels i skritt och korta travsträckor med små barn på ryggen. De jobbar inte direkt ihjäl sig. Han har haft fång förr i livet och jag är rätt övertygad att det är nått sånt på gång igen. någon metabolisk historia typ Cursing som ligger bakom med tanke på finnarna och hullet.

Vi hörs!