Idag blir det mängder av bilder, eftersom det blev så mycket text i förra inlägget   . Håll med om att den här hösten är fantastisk! Nu ska jag inte klaga på sommaren då jag tyckte att så snart det blev juli blev en fullt godtagbar sommar. Jag är ingen soldyrkare av stora mått. Fint väder ja men hysterisk värme nej. Det jag kan klaga på är alla knott som blev. Djuren har haft det jobbigt och jag är glad att jag haft ligghallar i samtliga hagar. Knott och broms, till skillnad mot mygg bits inte under tak. Nu har vi haft över en vecka med frostnätter med ner mot -5 C så snart borde de dö bort de små asen.

Höstmorgon i skogshagen

Ännu en morgon med frukosthö, idag faktiskt.

Full rulle! Älskar skogshagen! De måste använda alla sina sinnen, får röra sig och använda alla muskelgrupper helt naturligt. DEt ligger nedfallna träd i olika höjder så de har hinder till både stora och små och jag blir så glad varje gång jag ser de hoppa av fri vilja och glädje. Har inte lyckats få det på bild. En stock ligger på en meter i höjd och den tar Jonna och ungrussen Tilia och Maggan emellanåt.

Samanta

Vilda, Sessan och Maja sträcker ut.

Samanta, Aldis och Maggan samtalar

Det bästa vi kunde åtsadkomma Stålemaras Magnolia och jag i uppställningsväg. 1,5 år gammal.

Maggan igen (Stålemaras Magnolia) e. Finemang 577

Lill-Jonna e.Jucent 391 

Tilia 2,5 år gammal e. Duktig 568 

Man kan inte vara söt och vän jämt tycker Maggan och sekunden efter jag tagit kortet nöp hon matte i kinden   . Jaja dessa ungdomar. Det hör till och var inget allvarligt. Ett litet nyp för att se vad som hände och hur långt man gå. Hon fick dock höra att det var defintivt steget för långt   . Men bilden är kul. Sur liten söt ponny.

Vilda ville däremot gärna pussas

Sessan tar en selfie

Soldyrkare

Leka med matte är kul tycker Savannah

Det tycker även pappa Glenn. En stund av närhet är också uppskattat.

Attack! Glenn leker bara och jag håller på att träna honom att stegra på kommando. en nog är det frestande att utbilda honom till försvarsget. De där hornen   

Lördagsgodis

Klas-Göran, det svarta fåret, och hans "svampar". Jag inser att jag håller på med något som kallas flushing. Det innebär att man innan och i samband med betäckning utfodrar tackorna med extra protein och näringsämnen för att få dem att släppa fler ägg och därigenom få fler lamm. Hoppsansa, det hade jag ingen aning om! Jag tyckte bara det var praktiskt att få dem att frivilligt kuta in i respektive bås från sinna respektive hagar. Har delat gruppen i två och från nästa vecka blir det tre grupper. Hälften ska betäckas medan några får ett viloår och går med ungtackorna/årets lamm och de två som inte ska få fler lamm. Jag vill inte betäcka årslammen. Många gör det men jag vill låta de växta färdigt både mentalt och fysiskt. Det ska bli spännande att se om flushandet har någon effekt. Finullsfår är kända för att vilja spruta ut lamm och svamparna är 25% finull. Förstagångstackor brukar få en vardera så vi får se till vårvintern. Det kanske blir över 10 flaskisar   . Ja man lär så länge man lever.

Jag och min "lilla" ko som mer ser ut som en tjur.

Hon är lika go och kärleksfull som förr. Bara storleken är skillnaden. Världens bästa kossa/kviga/tjur/hemofrodit whatever...

Puss!

Norrgårdens Extra och hennes föl Norrgårdens Isolde e. Qluring 610           

Något motvillg att ställa upp sig

"-Dumma däj vill inte!"

10 minuter senare   

En dag i Merlins liv

Merlin och Mega myser

En vanlig fredagkväll hos oss

Totte

Svante

Rigmor (med skit på kinden.)

Lek är livet!

Vi hörs!  

Det är för det mesta fantastiskt roligt att blogga. Jag har gjort det i snart 10 år. DEt har blivit en del av det jag gör, en del av mig. Från början gjorde jag det för att berätta med bilder och ord om min vardag för vänner och familj 60-80 mil bort. Det var innan facebook och instagram och ett tag var det poppis att ha hemsida och blogg. Faktiskt så har jag fått vänner från den här tiden. Det är jätteroligt. Vänner som jag numera "umgås" med över fb men det känns som vi känner varann för vi har hängt i så länge i varandras liv trots att vi aldrig träffats på riktigt. Lite skumt egentligen. Jag skulle gärna, men tiden räcker inte till för allt.

Det jag har lärt mig av dessa år är att det är väldigt svårt att egentligen förmedla rätt innebörd i en text. Därför att läsaren tolkar efter eget huvud, erfarenheter och sinne. En vän långt tillbaka sa till mig att i en text, för att fånga läsaren, ska man ta i lite åt alla håll. Min erfarenhet säger mig att det ska man inte! Det finns inte utrymme för utsvävningar om man inte vill få pisk på fingrarna. Jag har provat för många år sedan. Det gick åt helskotta och massa pisk.Vad det handlade om är helt oväsentligt idag.

Men hur man 'än vrider och vänder så finns det alltid de som gör egna tolkningar. Ibland vill folk göra egna tolkningar för att provocera eller hitta sin del i texten där jag skrivit just åt dem. Texten, ordet och meningen är riktat till dem. Det tänkte jag prata om idag. Jag är fullständigt medveten om att det finns någon som kommer känna igen sig och känna sig uthängd. Men allvarligt talat, jag bryr mig mindre om det. För att inte säga jag skiter i det. Därför att min dag blev helt förstörd idag av ett enda samtal från en person som läst mitt förra blogginlägg och utsett sig som min drömkvinna. Miss Right hade bestämt att hon var det jag sökte.

Vet ni, för att tala klarttext: Jag är sjukt jävla less på folk som skriver, ringer eller smsar mig och berättar om hur enastående jag är. Hur de suktat efter mig sen jag var med i tv. Hur jag är den de söker och hur fantastisk jag är och hur förälskade de blev. Jag har fått mängder av den typen av brev under dessa år. De står mig upp i halsen precis allihop. Nej jag blir inte ens smickrad. Vet ni varför? Jo därför att det alla dessa beundrarinnor (förvisso en och annan sällsynt man med) glömmer bort är att jag har inte en jävla aning om vem den andra är: Man ska vara två för en tango! Men somliga är så upptagna med att smickra och berätta om hur de känner att jag kan sitta med fyra handskrivna sidor ur ett brev utan ett ord om vem de är. Varför skulle jag svara på ett sådant brev? Jag vet vem jag är. Jag ser mig i speglen varje dag, flera gånger om dagen. Som jag skämtsamt sa till en kompis idag: "Det är fan jobbigt att vara snygg! Lyckliga äro de fula!" 

Idag ringde en kvinna mig och började med att presentera sig och berätta att hon var ute och letade efter mig. Jaha? Det visade sig bokstavligt letade för hon hade åkt från en stad till Trogsta där jag bodde förut, till för ungefär ganska precis tre år sedan.... Det gick alltså omkring en människa som jag överhuvudtaget aldrig sett, träffat eller hört talas om och letade efter mig och utsett sig till min drömkvinna. Ursäkta mig men jag vill:

1. Vara aktivt deltagande i VEM och NÄR jag ska dejta!

2. Bestämma OM och NÄR och AV VEM jag vill ha besök!

Jag hatar oväntat besök! Jag avskyr när det poppar upp någon som gubben i lådan när jag inte är informerad och det är kollat om det passar. Allrahelst av folk jag inte känner. Okay en snabb fråga eller lämna åter nått, men någon som förväntar sig tid att umgås. Jag kreverar. Jag har alldeles för mycket kontrollbehov, för mycket att göra och ursäkta men det passar inte jämt! 

Den här människan hade läst mitt förra blogginlägg och tolkade som säkert många andra att jag är en olycklig liten fågel i en bur som bara drömmer om att träffa den rätta. Nu är det så här att hade jag velat och lagt manken till så hade jag kunnat varit gift och skild och gift igen i många svängar i mitt liv. I det stora hela har jag det oförskämt bra. Jag trivs med mitt liv. Jag gillar att slippa anpassa mig efter någon annan, slippa tjafs om vardagsbestyr och jag är både för lat och bekväm för att ut och dejta. Därför passade bondekonceptet mig. Nu blev det ju ingen större utdelning efter det men ibland måste man ju testa.Även om jag erkänner så här fem år senare att jag anmälde mig själv hösten -10, ungefär nu faktiskt, för att jag var asförbannad, kränk, dumpad och sårad. Punkt.

Den här kvinnan som ringde har som jag skrev utsett sig till att hon är det jag söker. Nästan frestande att säga att tillåt mig att le. Men det är inget att le åt. Det är inte roligt eller smickrande någonstans. Det är ett jävla övertramp! Det är precis vad det är. Som att jag inte skulle ha något eget att säga till om.   

Den här torsdagskvällen blev förstörd. I min kropp drogs varningsklockan igång. Det här, att åka iväg random och leta efter mig är inte ett sunt beteende. Man gör inte så. Det är inte romantiskt. Vad hade denna kvinna gjort om jag hade bott där och redan haft en dejt på gården? Huset fullt med folk? Jag är sällan ensam, dag som kväll och jag har min vakthund.

Jag stod på ICA när hon ringde. Jag hade ingen lust att dra igång värsta utläggen där. Innan jag hunnit de 8 km hem hade samtaet spritt sig i den lilla byn. That,s the way it is. Livet på landet. Jag har som oftast svårt att vara oartig och snoppa av någon så där direkt i ett samtal. Dessutom, jag lovar trots att jag borde vara luttrad vid det här laget, att man blir rätt överrumplad när någon ringer och säger att de letar efter efter en även om varningsklockan slår igång.

De där varningsklockorna ja. Jag har tagit emot sexsamtal, sexsms, haft ett antal stalkers efter mig, telefonsamtal där någon ville döda mig och "få mig fixad", jag har haft manliga galningar här både en två och fem gånger som letat efter mig för att slå mig, fixa mig, döda mig whatever. Förstår ni nu att jag hatar när det poppar upp någon utan min vetskap! Det är inte för intet jag har fem hundar! Jag har en ren vakthund. Jag vet att hon inte bangar, jag litar på henne till 100%. Härom veckan då det var rally satt jag i gräset med henne bredvid mig. Bakom min rygg går två män. Lite för nära för hunden som skyddar sin matte som i och med att jag sitter ner har satt mig i en, ur hundars perspektiv, oskyddad ställning. En skadad/ sovande/ liggande flockmedlem skyddas alltid. "BAFF" och hunden gjorde ett studs bredvid mig. Direkt översatt: Back off!

Ikväll hade jag henne med mig var jag än gick. En kniv i fickan och jag lyssnade efter varje bil. Ringde mina vänner och informerade. De satte mig på sin jourlista. Huvudvärk och händerna var vita. Överreaktion? Nej knappast. Bara ett signalsystem som säger till mig att skydda mig. Jag har så många anledningar för att det här händer i mig. Tack så jävla mycket för det!

Tillslut måste jag tillägga att jag förstår inte ni som säger att ni inte vet hur ni ska få kontakt. Har ni sett de gula plåtlådorna som brukar finnas utanför matbutiker och lite överallt på stan? De kallas postlådor. Man tar ett papper, skriver och stoppar i kuvert, slickar på ett frimärke och lägger i en gul låda. Eller man lämnar ett meddelande på bloggen med sin MAILADRESS inte telefonnummer för jag ringer inte upp nån jag inte vet vem det är! Kalla det sjukligt misstänksamt men jag har mina skäl. Har man tur, på vinst eller förlust i livets lotteri, så kanske man får ett mailsvar om mottagaren anser det intressant, har tid eller lust. Jag är inte desperat för att jag gruppdejtade där i tv för mer än fyra år sedan. SEn om det blir någon kontakt så innebär det inte att vi ska träffas pronto bara för att den som skriver har hästlängders försprång med att veta vem jag är. Såna har jag träffat på tröttsamt många gånger. Hinner knappt skriva svar på hej så ska vi dejta på fik. Nog för att jag gillar kaffe och gobit men inte med vem som helst.

Nog om detta!

Det är svårt att få till en överskrift ibland. Det finns inget bra och kort som kan sammanfatta texten. Ibland, eller rätt ofta har jag ett klart innehåll och massor att skriva om. Men så när jag sätter mig är det som bortblåst och det är som ett vitt blad hur jag än tänker och försöker minnas. Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta om tankar, känslor och sinnesstämning men sen är ju frågan om och hur mycket jag ska delge. Det är nog tur för mig att jag inte har så mycket tid att sätta mig och blogga. Det är en konst att förmedla känslor i text. Allrahelst sina egna. Speciellt när känslorna snurrar lite fortare än de bör.Hinner inte jag med är det ju omöjligt att få ner de i text. Träffade en ny läkare rätt nyligen. Begärde själv att få en ny. DEt klickade inte alls med den förra. Hon körde över mig som ett ångtåg och jag mådde skit efteråt. Kände mig totalt värdelös som människa. Det här var i juni i samband med att jag tillslut fick diagnosen bipolär. Jag hade planer, drömmar och mål men hon lyckades smacka ner mig på bottennivå. Inte genom diagnosen i sig. Den har jag förstått att jag haft länge. Utan hennes bemötande. Jag ska inte kritisera henne som läkare. Det kan ju vara vår personkemi helt enkelt. Fick således en ny läkare. En äldre man, helt fantastisk! Rak och inga krusiduller och inlidande ord eller förklaringar. Men han lyssnade, tog in och bekräftade. Att äntligen träffa rätt läkare efter alla år var som att bli av med så mycket börda. Hade med mig en kompis som känner mig väl, som sett mig i alla stämningar. Det jag framför allt fick bekräftat är att jag, i och med min sjukdom, har så mycket mer känslor än andra. PÅ gott och ont. Det är fantastiskt att kunna känna så mycket. Samtidigt som det äter upp mig emellanåt. Men det är något jag får leva med. Men det är skönt att få veta varför och att det är så här. Tankar som maler i huvudet är inte alltid sunt, men nu kan jag kanske lära mig att förhålla mig till dem. Det är iaf en förhoppning. Bipolär är ett stort begrepp. Det är inte så att det är lika för alla. Liksom diabetes finns typ 1 och 2. De skiljer sig mycket. 

Lagom när jag träffat den bra läkaren gick jag dagen efter till hälsocentralen. Jag var glad och mådde bra. Vågade drömma och planera igen. Men kroppen har strejkat en lång tid. Minns när jag var till min PT i vårvintras. Skulle göra ruscher, ni vet stå i startställning rusa och ner igen och tillbaka. Jag kom inte iväg. Benen låste sig. Musklera vägrade, knäna gick i baklås. Jag gick till kiropraktor. Har ju drattlat i backen med fart och buller och bång ett antal gånger från hästryggen och slagit mig i regnbågens alla färger. När jag reser mig från en stol så är kroppen som en fällkniv. Musklerna värker men jag har haft tusen och en ursäkt och förklaring. Sjuk? Nä inte jag inte! Det är ridolyckor, druckit för lite men framför allt har jag tänkt och trott att det är humöret. När livet är tungt så borde väl kroppen reagera, eller? Inte undra på att det gör ont i lårmusklerna efter allt som hänt i livet. Jag spänner väl dem om natten eller nått.... Som sagt jag har haft massor av förklaringar och jag har inte varit den som gått till läkaren för lite smärta. Vad är smärta? Ibland undrar jag. Jag som gått med hundbitet finger och blev akutskickad till sjukhuset, inlagd i fem dagar med intravenöst dropp och opererade utan bedövning. Det är en historia i sig. Efter bettet som gick in i leden på långfingret fick jag antibiotika och läkaren sa att det skulle bli svullet och göra ont, ringde 1177 efter några dagar då fingret var plommonblått och de tyckte jag kunde ju åka till hc vid tillfälle när jag hade tid och visa fingret. Eftersom jag inte hade ont. Saken är att säger en läkare att det här ska göra ont då räknar jag med smärta som är överdjävlig. Jag skötte djuren, hundar och hästar skulle ha mat och vatten. Hundarna hinna gå ut och valpen rastas trött. SEn kunde jag åka. PÅ hc fick jag välja mellan att åka ambulans eller köra till akuten NU. Men jag måste ju hem till hundarna innan... Då lägger vi dig i ambulans hotade läkaren. Okay okay jag åker och sen åkte jag hem och skulle bara. På akuten undersökte läkaren leden med att köra in en metallpinne rakt in i såret och peta den rakt igenom leden och ut på andra sidan. Jag låg och tittade på en stor tvskärm på hur han grejade. När han för 11 gången tjatade om det inte gjorde ont så kändes det pinsamt att säga nej så jag gick med på en smärtlindrande spruta på handen. DE ska tydligen göra ont. Det spände men ont, näe. Däremot på hc var det en kvinna som fick en sån spruta, jag såg genom en dörrglugg. Hon vrålade och vred sig som en mask. Jag tyckte hon var lite töntig  Jag har jobbat i stallet med 39C feber och halsfluss. Ja det gjorde lite ont i halsen när jag böjde mig ner. Det var lite kämpigt att svälja men så himla ont gjorde det inte. Var första gången jag hade halsfluss så jag hade inte nått att jämföra med.  Djuren måste ju skötas oavsett. Efter alla år när kroppen i perioder känns som bly och motvärker utav trötthet, varje steg är jobbigt då benen känns svullna och tunga och bitvis tunnelseende så har jag vant mig. Det är dagar då jag försökt vila mycket, stanna hemma och bara göra det jag måste. Men sjuk? Näe inte mer än motigt sinne och den sk utbrändheten jag fick som diagnos. Att jag tappar balansen och får slagsida det beror ju på att jag dricker för lite vatten när jag jobbar... 

Hur som helst så gick jag till hc dagen efter mitt läkarbesök på psyk. Glad i hågen. Var inte fullt lika glad när jag gick därifrån. Att läkaren var arrogant och översittare kan jag ta även om jag hade lust att kräva ett möte med honom och upplysa honom om hans attityd. Men man får välja sina strider och slag som Patrik säger. Jag skiter i honom. På ett sätt hade han rätt men det var hans sätt att framföra sitt budskap. För säkerhets skull tog de och tappade mig på ett antal rör blod för allt mellan hjärnan och stortån. Efter noggrann undersökning, samtal där jag fått berätta om symtomen och känslan (han var bra på att lyssna iaf även om han dånade på däremellan, fast jag tror han egentligen brydde sig och var orolig) och med blodprover som svar så satte han en kronisk diagnos. Jag tänker inte gå in på vilken. Men det är en kronisk muskelsjukdom. Jag kommer aldrig bli frisk från den, finns väl risk att jag snarare blir sämre. Om jag var glad dagen innan så befann jag mig i ett töcken när jag gick därifrån. Vad händer nu? Gården? djuren? Livet? Var ska jag ta vägen? Nu när jag äntligen funnit ro med att bo och leva här, tagit mig igenom tuffa år av svek, flyttar, hot, strul, tjafs och konflikter. Jaha ska jag skita i det här då för att kroppen inte är frisk och egentligen inte pallar med? Vad är meningen med allt? Jag blir samtidigt förbannad! Vad är det här? Ett skämt från Gud Fader?! Nu när jag landat, försonats med tanken att Årsunda är mitt hem och jag ordnat allt med djuren och gården som jag vill, önskar och har behov av. Kan inte förlika mig med tanken på att lätta ankar igen.Vet ni vilket helvete det är att flytta en hel gård? Jag har gjort det två gånger för mycket. Eller tanken på att sälja och nästa person som flyttar hit river upp allt fårnät, river ponnyboxarna och djurrummet inne. Jag får panik av bara tanken! Dessutom blir jag arg, det känns som vandalisering efter allt jobb. Satte genast igång med tankar på vilka djur som skulle säljas. Jag kan inte tänka så ännu. Det får komma pö om pö. Just nu har jag kört ner huvudet i jorden och agerar struts. Jag kan inte kasta iväg allt här och nu. Det vore helgrån mot min själ och hjärta.

Mitt i allt det här kan jag ibland känna mig så liten, ensam och oviktig. Jag vet, det finns de som har det värre. Men det är ingen tröst och det är fånigt att jämföra folks eländen, sorger, trauman, smärta eller kriser. Jag kan bara utgå från mig själv. Det skulle vara så    skönt att bara ha någon att luta sig mot när livet går emot. Någon som fanns bara för mig. Någon som kan ta mig (djuren och gården) för den jag är och inte ha någon egen påhittad bild eller fascineras över vem jag är (jag vet jag stavar alltid fel på ordet). Det är speciellt att bo på gård. Jag orkar inte med någon som vill prova och se vad det innebär. Det innebär att även mina känslor måste provas och jag kan inte släppa in nån på de promisserna. Det kostar för mycket. Det bästa skulle vara någon som är uppväxt på en kennel med hundar och valpar i hela huset men som inte har möjlighet att ha djur. Jag vet det är egoistiskt men det är så jag känner. Nån som älskar djur och vet vad det innebär men som inte själv kommer med hundar, katter och ungar där allt ska matchas ihop. Hundar som inte fungerar ihop, omplaceringar och bitterhet för att man lämnat ifrån sig sin hund och sen tar förhållandet slut.. Jag får ont i magen av bara tanken. Efter allt som varit har jag nästan tappat tilltron på människor. Allt tjafs, svek, konflikter, elakheter, hot och strul har satt sina spår och jag har knappt ens lust att ha en bästa vän. Det gör för ont. Samtidigt som det är ensamt är det skönt att krypa upp i soffan själv bland kuddarna. Det är en trygghet i sig.

Avslutar med en bild från i fredags. Mina kompisar kom förbi när jag behövde de som bäst. Underbara vänner! Anne-Lie ringde och sa att jag behöver vin med tanke på allt elände senaste tiden.

Jag har haft undulater i stort sett hela mitt liv. Älskar dem! Så vackra och söta, ingen är den andra lik. Många tycker de låter illa. Jag gillar deras kvitter och kraxande. Störs inte ett dugg av dem. Härom natten somnande jag på soffan och vaknade på morgonkulan som vanligt trots att buren tillfälligt placerats alldeles intill gaveln på soffan där jag hade huvudet. I alla år har jag drömt om en stor voljär åt fåglarna. En önskan som nu blivit sann!

Buren är 2.40x1.15 stor.

På botten bor marsvinen.

Ett fast lekträd med massa härliga grenar att gnaga på.

Och ett mysigt "vildträd" med grenar som gungar och kräver precition att landa på.

Här ser man hur små de blir i stora buren.

Hela rummet blev ett djurrrum. Till vänster voljären, rakt fram en box åt Totte och Svante och sedan är det tänkt som valpbox för tik med valpar, den smala boxen är förråd för spån, kattsand, smådjursmat mm. Tunnorna innehåller hund- och kattmat, katternas potta och matplats fick flytta tillbaka igen och från grinden kommer man ut i köket så djuren har god kontakt med hemmets hjärta. Kortet är taget från vardagsrummet. Dörren får vara kvar, kan vara skönt att stänga när pippisarna har körövning och jag vill vila eller titta på tv/film. Så otroligt nöjd och lycklig! Skönt att ha djuren samlade på ett och samma ställe. Underlättar städningen om inte annat. SEn blev det så himla snyggt! Inget kojbygge här inte som Patrik säger som byggt det åt mig. 

Jag kom på att de har inga namn. Brukar kalla dem för LIlla Blå och LIlla Gul och Lilla Grön. Fast nu är de några fler i flocken. Undulater är flockdjur. Ju fler desto bättre.

Kaisa och Rufus. Han börjar bli lite skruttig Rufus. Får se hur länge han hänger med. Har ingen aning om åldern men veterinären gissade då på 5-8 år och det är två år sedan. Jag gissar på över 10. Eller också har åren som vildkatt tärt på honom och fått honom att åldras i förväg. hUr som helst kan jag lova att hans sista år i livet kommer vara hans lyckligaste. Han sover i sängen, nästan uteslutande innekatt, får god mat och kärlek och i stallet bor hans familj som han ibland går ut och hälsar på. Men han trivs bäst inne i lugn och ro.

Fler som är lyckliga är ponnyerna som gått gått i grushage hela sommaren och nu blivit släppta på höstbete då gräset inte är så näringsrikt och insekterna avklingat. Najade v.d rijsdrecht

Vilda

Sessan  

Nöjd, glad och lycklig!

Avslutar med en bild på Amy. Min 9 åriga engelska setter. Hon är som hon blev. Tyckte att altanräcket är väl en bra plats att stå på. Eller? Älskar henne gränslöst!

Vi hörs!   

Visst är de vackra? Gänget har siesta.