Jag har nog haft en av de bästa jular på länge länge! Det bästa ur två världar. Firade med familjen hos mina föräldrar den 23:e i samband med mammas födelsedag. Åkte ner över dagen bara. Plikten kallar här hemma. HUndarna följde såklart med och vi gick en promenad och tittade i skyltfönster och gapskällde på andra hundar   . Bonnhunnar! Resten av julhelgen firades ihop med Ingrid och Patrik och deras familj och vänner med familj. Vi har haft så otroligt trevligt och detvar som de sa att familj är inte bara blodsband utan de man väljer. Tack för att ni valde mig! Det härliga är att jag lärde känna Ingrid precis när jag flyttat hit och ingen anade väl då att vi skulle bli så nära vänner att vi skulle fira jul ihop några månader senare. Livet när det är som bäst!

Överhuvudtaget så vill jag säga det igen, jag trivs här och folk är så trevliga och inbjudande! Grannflickan Alma gav mig både en julklapp och sockerkaka som hon bakat vilket såklart gjorde mig jätteglad! Jag har mycket större umgängeskrets här än jag hade i Enköping och då är det bara min kompis Stina som är en gammal bekantskap. Jag ångrar inte att jag flyttade även om hösten många gånger varit rätt tung. Men det kostar i energi att flytta också och sen har det ju hänt en del grejer också. Men nu känns det lättare igen och jag ser verkligen fram mot vårvintern och all nystart!

Vackra skogar så här på vintern! Som en tyst oändlighet!

Harriet inspekterar godisbordet och granen. Goa unge!

Tror bara det var lutfisken som saknades på vårt julbord

Självklart komdet en tomte och Harriet hoppade högt av glädje och förväntan!

På kvällen när lugnet lagt sig hade vi sångstund.

Ställa ut gröt till tomten är ett måste på landet! Man ska hålla sig väl med tomtarna, annars kan det bli nödår. Det härliga var att när jag ställt dit grötskålen och stod och myste i en box med en häst for ena stalldörren upp och igen med en kraftig smäll helt utav sig själv. Kan garantera att ingen korsdrag förekom då jag stängt alla dörrar och det var vindstilla ute.Någon kom och ville ge sig till känna. Men jag blev inte rädd, bara glad att min gröt uppskattades. Åtminstone tolkade jag ddet så. SEn om det var en tomte eller två eller någon av de andra som jobbar och lever i stallet vet jag inte. Men det spelar heller ingen roll. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle ha sån avslappnad attityd till sånt här men de är så självklara här.Men vem är det som flätar manarna på hästarna om nätterna? Inte är det jag iallafall!  

Annars då? Jotack här kommer en liten bildserie på vad som hänt sen sist:

A-teamet kom och adventsfikade. Dvs Anita, Anne-Lie och Alice. Nyfunna islandshästvänner    

Familjen har utökats med 15 guppyhanar (de var vackrare än honorna)

HUndarna har haft så förfärliga öron och klåda så jag misstänkte skabb och bokade en tid hos veterinären. Jo då mycket riktigt - öronskabb. Så nu går både hundar och katter på behandling.

Lycka är att vara klar och få smaka godis!

Hittade ett skabbdjur med blotta ögat när jag grävde i ett hundöra och kunde inte låta bli att fota det. Tyvärr blev bilden inte lika skarp som min syn men det är det lilla vita somär skabbdjuret, det andra är öronvax.

Har börjat åka längdskidor igen, lycka! Bästa motionsformen på alla sätt och vis!

Underbart!

Mamma Alice hänger med ännu och har klarat sig bra ett tag nu trots allt. Men hon ska bort men det är skönt att dra på det så länge det går för fölets skull. Nu har Ripa börjat få gå på promenader utan mamma men med sällskap.

Hur man bäst motionerar oskodda shettisar. Vågar inte spänna dem för vagn om de skulle halka och trilla omkull men med pulka efter går det finfint. Maja och Carin.

På väg ut på tur. Från vänter: Kolbakur, Lukka, Teista, Glanna och Lekis

Hittade en gammal julbild på mig i gömmorna i datorn när jag letade en annan bild.

Ha en fortsatt God Jul!

Vi hörs!   

Jag finner knappt ord om hur underbart det är nu! Ljust,rent, knarr under skorna, rena golv och djur, går att åka skidor och dra saker på pulka (ved/barn/hö/vatten) och hästarna ska kasta dojjorna på hyllan för nuär det mjukt åt deras hovar även när jag rider. Det är framför allt en fröjd att ha rent inomhus! Julstämning på topp! Från att ha haft en skittung dipp sprudlar livet igen. Så härligt!

Men nog fasiken ställer snöandet till det även här. Iallafall när det som i vårt fall här i regionen, har fått ca 1 meter snö på lite drygt en vecka! Det är galet med snö! Jag börjar redan fasa för taken och inser att det snart blir takskottning om det ska fortsätta snöa,vilket det såklart kommer göra. Vintern är ju bara barnet ännu. Småshettisarna och fölen kunde inte ta sig fram i hagen utan fick flytta in i den gudabenådade ridladan i några dagar tills de stora gjort tillräckligt många stigar åt dem. Nu väntar ett stort saneringsprojekt där inne men det var det värt. Lille Sarv kom in efter sista snöfallet och föll ihop som ett korthus i boxen och låg ner och åt. Jag tycker så synd om de vilda djuren nu! Fy så tungt de har det och inga isar har lagt sig heller mer än en tunn förädisk skorpa under snötäcket. Jag säljer gott om rådjurspellets just nu. Mer vinter, det klingar så gott i kassan   . Måste snart fylla på förrådet med pellets.

Utsikten från traktorn som jag tillbringat många timmar i nu med snöröjning.

 Jag tyckte det här var mycket....

Sen kom det mer och mer.... Jodå det är jag som har plogat   All by myself! Jag som aldrig varit i närheten av att kört en traktor för lite drygt en månad sedan. Åkt en enda gång i mitt liv. 

Jag tycker att jag har problem att göra av med snön på min gård, har fått köra ut det på åkern. Vid tillfälle ska jag ploga upp en ridväg där ute. Men problemet att göra sig av med snön är ingentng mot för vad det är i städerna. Jag har själv bott 14 år i Stockholm så jag vet... Blir så less på den töntiga disskussionen och spydigheterna kring snökaoset i STockholm. Det säger väl sig själv att det blir svårt för bussar ochtåg att ta sig fram. Om jag som sagt har haft kli i huvudet för var jag ska göra av snön för att få den ur vägen och planera för att det inte blir livsfarlig isbildning i snösmältningen så är det en fis i rymden i jämförelse....   

Nu ska ingen tro att bara för att jag har traktor så sitter jag och glassar och har det bra som slipper skotta för hand. Jag har 5 stora portar att handskotta, 4 vanliga dörrar,en farstukvist med trappa och ca 15-20 m gångväg till ytterdörren och 2 gånggrindar.

Ingen kristik mot någon speciell person, vill någon ta åt sig så är det inte min mening att peka ut någon. Men jag blir lite förskräckt när jag läser på facebook hur folk klagar på ryggont och träningsvärk efter att skottat sin villaträdgårdsinfart. Vad gör folk på gym? Hur bra är gym om man likt förbaskat inte klarar av vanligt fysiskt arbete? Såklart att det finns folk med skulios, ryggskott, överanstängda nackar och andra skador. Men inte i den här utsträckningen! Är verkligen gym så effektivt? Känns mer som dyr hobby för att se snygg ut istället för att bli allround tränad och normalstark. Eller tränar folk ingenting utöver ev promenader? Inte undra på att de har och får ont överallt.... Det ar bara en tanke. Inte menat att peka ut någon eller tala om hur djävla vältränad jag är för allt är rellativt och jag har ett fysiskt arbete 7 dagar i veckan året om och minst 6 timmar/dag med kraftansträngning på ett eller annat sätt. Jag förstår också att det är svårt att hinna och orka med småbarn och heltidsjobb. Men nog sjutton finns det gott om lata  . Men min tanke var mer hur bra ett gym egentligen är....

Rigmor försvinner i snön! Tur hon har en antenn som sticker upp! Den här bilden är dock tagen innan det blev en meter djupt. Nu syns hon inte alls.

Jag älskar vintern! Så vackert med snötyngda träd och gnistrande snötäcke.

Hästarna tycker också om det. Men tackar för det när de slipper bada och bo i gyttja! Samanta är lite skitig efter ha bott i ridhuset några dagar. Här är hon evakuerad till trädgården både för sin men och också hundarnas skull så de fick hjälp att trampa stigar. Killgänget leker jättemycket nu när det är kallare och rent. Så härligt att se dem busa ihop!

Nu har hästarna fått höbollar i hagen att mumsa på. Är mer oekonomiskt då de äter mer än de kanske bör men jag orkar inte pulsa runt och ge högivor. Det går inte till ca 30 hästar. Finns inte en chans att orka och hinna med andra sysslor då. Men hästarna är otroligt glada för givmildheten!

Den här kvällen fick jag nog! Här drar jag för hand ut 90 kg hö på en pulka genom en gigantisk snövall och uti hagen med snö långt upp på låren. Balen fastnade överallt och hästarna irriterade på att det tog sån tid.

Dagen efter kom Marie, matte till två inackorderingar och vi hjälptes åt att rulla ut 200 kg balar och koppla fast i traktorn. Skopan hade frusit fast så det gick inte byta till balgripen. Inser att jag måste införskaffa mig en blåslampa. Nu har jag lånat Maries gubbes lampa. Vi har haft ner mot -27 C under några dagar.

Jag har börjat att rida   . Ja det är sant! Jag har börjat på ridskola på stora vanliga ridhästar. Min komps Ingrid var sjuk så jag hjälpte hennes dotter på ridlekiset på ridskolan. Som tack fick jag ta Ingrids lektion timmen efter. Det var med lite fjärilar i magen. Jag har inte gränslat en stor häst på många år. Iallafall på två år kom jag just på... Det var ju jättekul! Jag anmälde mig genast till gruppen och har varit där två gånger nu. Red stallets näst störste häst som heter Zeke. Var just pedagogiskt för en som sitter och rider små troll normalt sett. Men faktiskt kändes det mer hemtamt än jag trodde. Äve jag brjade min ridkarriär på ponny och sen stor häst och sen islandshäst. Det gick superbra i fredags och jag svävade hem på moln! ärsta egoboosten att rida lektion och få en massa cred för det man gör rätt och plötsligt steg mitt självförtroende massa grader. Jag kan ju rida! Självklart får jag "tillsägningar" också men det är ju därför jag är där. För att sitta ordentligt och få ögon på mig. Ingen elitidrottare tränar utan tränare. Inte för att jag är i närheten av eliten.... men efter i feddags kan jag få fantisera om det   . Nästa gång ska vi hoppa. Får se vilken nivå självkänslan befinner sig på då   Jag är överlycklig omjag tar mig över ett dike med mantag   . På tal om mantag, jag har jättesvårt att ta mig upp på Zeke. Inte så myckethöjden utan var håller man i sig? Han är både platt och smal om halsen och ingen man att grabba tag i. Jag inser att jag har nog jordens sämsta uppsittningsteknik för jag tar ett stadigt tag i islänningarnas man och drar mig upp. Jissa om det blir problem! Eller också står jag på pall och lägger benet över ryggen på dem och tar sstigbyglarna när jag sitter på plats. Nu står jag på pall för de stora med, men höjdskillnaden är stor! Går inte att slänga benet elegant över ryggen på nån som är 170 cm hög över ryggen! Man får vackert stoppa fossingen i stigbygel och sen.... ja sen då??? Lika stressad varje gång. Saken tillhör att jag fastnade ett antal gånger i stigbygeln med för tjocka skor på Dis (Brellirs mamma) när jag precis köpt henne och Maisan för 4 år sedan. SEn låg jag på backen med benet i skyn och foten fastkilad i stigbygel tills nån plockade loss mig. Mindre behaglig upplevelse och efter det har jag just sitta-upp-ångest. Det sitter i mitt huvud. Väl på plats känns det bra igen. Alla har vi våra hang-ups.

Tog en bild på Glanna idag. Hon har återhämtat sig jättefint sedan i somrasnär hon kom hem igen. Nu är hon åter i hull och ser ut som en häst ska och hon är nu redo att börja jobba och sätta muskler. Lena skrev över Glanna på mig i höstas. Hon ville inte ha häst längre och jag fick henne mot att jag räddade henne. Någon mer deprimerad häst har jag sällan sett än Glanna när hon kom. Hon var helt avstängd och färdig att dö bort i blicken. Lena kände inte igen hennes personlighet. Nu är hon glad och en i gänget i flocken och tar för sig av livet. Sånt gör en djurvän lycklig!

För den som undrar hur det går med Alice Gold. Skickade efter hennes livintyg från STrömsholm. Veterinären Dylan sa att jag skulle ringa när det var dax. Nu är Ripa redo att låta mamma gå vidare och lämna oss. Alice kommer inom kort avlivas. Även om jag vetat om det och även fastän jag stått vid hennes sida varje gång hon haft kolik kändes det så brutalt att läsa intyget. Så definitivt. Jag har en månad på mig. Alice har ingen framtid. Men jag är oerhört tacksam och stolt över att hon och jag lyckades klara Ripas första 6 månader i livet. Jag har fodrat Alice med specialmat efter att betet tog slut. Men i längden håller det inte och hon har haft några kolikanfall. Så nu är det dax. 

Muntar upp med några underbara vinterbilder med julstäming istället.

Trevlig andra advent!

Vi hörs!