Maj månad  var inte min månad på något endaste plan. Jag hade föresten inte sorkfeber, fast det trodde jag inte heller. Då ska man vara duktigt sjuk vad jag förstått. Men nått elakt virus spökade i min kropp ändå. Men det är över nu. Idag är det första sommardagen på riktigt. Sitter ute på altanen och skriver (och hoppas datorn inte får solsting). Maj regnade och framför allt blåste bort, det kan nog alla vara överens om. Inte heller hade jag gamla frakturer i ryggen som läkaren var rädd för efter alla fall från hästryggen och i slalombacken. Så det är väl nu jag borde säga att jag ska börja med fälttävlan och slå mig på riktigt! Men det är skönt att kroppen som strejkat och bråkat ett tag ändå fortfarande hänger ihop. Tjatade mig till ett läkarintyg för det där nedrans släpande benet som jag gått med sen i början av januari.Behövde läkarintyg för att få låsa gymkortet. Jag är inte snabbast ibland med sånt så när tillslut intyget kom så var benet bra igen. Så nu är det snart dags att gå till gymmet igen. Fast ärligt, hur många har lust att gå ner och dra i maskiner när solen gassar? Inte jag illafall.

Förra helgen hade jag minisemester kan man säga. Bilade till Umeå och tillbaka från lördag till söndag och köpte russtoet Norrgårdens Extra med hennes ljuvliga fölunge Isolde. Jag vill inte att mina föl växer upp ensamma så jag letade efter nytt sto med föl efter Shakira och lilla Majblomma. Är faktiskt rent ut sagt skitless på shettisarnas fel och problem så jag satsar en storlek högre. Har hittat tillbaka till russen som jag var så förtjust i som barn och tonåring. PÅ den tiden lånade man böcker på bibblan och jag vetr inte hur många gånger jag lånade russtamböckerna och lusläste "mina" (dvs ridskolans) russ stammar. Såklart alla fölningar kan gå åt skogen och viss procent gör det varje år oavsett ras. Jag googlade om det och läste mycket på forumtrådar mm och kom fram till att ett normalstort stuteri förlorar i genomsnitt ett föl per år. Så det är inte NU IGEN när fölen dör eller förvisso hästarna blir sjuka och/eller dör. Blir lite less på sån typ av kommentar. För det första tror jag de flesta rent ut sagt håller käften om sina sjuka djur, många har inte en blogg. För det andra som faktiskt min kompis Ingrid sa att de är skillnad att ha två till fem hästar mot för över 20. Om varje häst blir sjuk en gång om året så blir det 20 gånger mot för om du har en eller två hästar som blir sjuk en gång var. Därför ser det ut som NU IGEN när mina blir sjuka. Alla blir inte ens sjuka. MIn lilla Samanta som fick kolik i våras har sedan jag köpte henne -08 aldrig ens varit snorig. Men någongång faller de dit liksom vi blir sjuka. Det är som sagt inte nu igen och herregud vad hon har mycket problem utan faktiskt normalt med tanke på mängden hästar. När jag googlade läste jag om ett mindre travstuteri som ett år hade förlorat fyra föl samma år. Såklart man bliur ledsen när de blir sjuka och dör. Såklart det är påfrestande och kan kännas som "varför just mina?". Men det ser lika ut hos de flesta. Lyckligt lottade är de som ännu inte drabbats, men ödesprofeten i mig säger att vänta bara er tid kommer.

Resan till Umeå flöt på bra. Tog exakt 8 timmar både på resan upp och ner. Tusen tack Mats och Magnus för förtroendet att få köpa Extra och Isolde! Tack även för er gästfrihet och en trevlig kväll. Nu har vi gjort hästaffärer förr. Eller till och med djuraffärer. Jag köpte Bogegaardens Marigold av Mats och i hennes mage låg då lille Nalle. I affären ingick ett delbyte med de tre dvärggetterna jag då hade.

Extra och Isolde

Det var som att vakna upp i himmelriket och titta ut genom fönstret och se ett gäng fjordingar med föl stå och hänga där utanför. Kändes otroligt lyxigt att åka iväg helt utan hundar och bara ha sig själv att tänka på. Få komma till dukat bord och dricka ett glas vin och sen bara gå runt och titta på vackra hästar. Inser att jag är inte så bortskämd med just semester. Härligt också och umgås med likasinnade som har en gård med massa olika djur. Ibland känns det som jag är den enda som har så. Men så behöver jag bara ringa min kompis Helena så vet jag att jag inte är ensam om att vara djurgalen.

Hemma i hagen

En liten kille som är så lycklig över att ha fått en kompis! Nu leker de och rejsar runt i hagen ihop.

Lite oborstad typ om Extra får tycka nått. Russin var rätt tryg i början och hängde dem i hasorna och var överallt. Hans mamma Flingan verkade uppskatta att få lite stöd och hjälp i fostran. Nu har han fått sig en tillsägelse här och där och lärt sig att man kan inte bara rusa rakt på. Extra var oerhört tydlig och knuffade honom med kroppen och visade honom var gränsen gick. Skönt med hästar som vuxit upp i flock och är sunda i huvudet.

Fick med mig några "badankor" på vägen också. Sällskap till Anki. Få tag i ankor är inte det lättaste ska jag säga. De går som smör i solsken på annonser. Imorgon ska det flytta ut i hönshuset. Nja det är inte rosenknopp att ha ankor inomhus. Hönsen avlivades idag. De hade såna problem med kalkben att jag tyckte mest synd om dem. dEt är ett kvalster som ger inflammation i huden så fjällen på benen reser sig och det bildas som kalkavlagringar på benen. DEt är smärtsamt så jag kände att det var bäst att ta bort dem än krångla med tandborste och borsta bort fjäll och smörja och dona. Ankor får däremot inte kalkben, kanske för att de badar? Får rensa ut och satsa på nya hönor såsmåningom.

Vovvarna och Rufus. Nästa vecka ska Alba och Kaisa på spa hos Kaisas uppfödare Helene.

Kossan ska ju såklart ha en skälla! Grynet brydde sig inte ett dugg, verkade närmast lite stolt.

Ylle fick också en. Hon var inte lika stolt. Jag tror inte hon brydde sig om ljudet utan om själva klockansom hängde och dinglade. Men nu har hon vant sig. De andra fåren tyckte däremot det var jättespännande. Har hört att den som får pinglan får lite status, fast jag vet inte om det stämmer. Försökte först på Rumpnisse den men han flydde direkt att han såg att jag tog sikte mot honom. Det låter som förr i tiden med koskälla på vallen.

Några har blivit släppta på bete. Lycka! Mest för mig tror jag som slipper bära så mycket hö. 

  Maggan, Stålemaras Magnolia, och Tilia fast hon hade inte tid med fotografering.

Salza och Tilia

Några små pluttar får vackert äta hö ett tag till. Här är Sessan som är Nalles lillasyster.

Najade börjar återfå formen efter att ha gått med föl. Mina fina lilla mammahäst! (hon är inte dräktig i år)

Så var vi tillbaka till det här med sjukdomar. Storm kraschade efter avmaskningen ien. Han gjorde lika i höstas men då trodde jag att han var rent ut sagt så fullskiten av mask att han därför blev sjuk. Avmaskade först med Cydectin som innehåller ivermectin och han blev sjuk i några dagar. Väntade och avmaskade igen med Axilur som inte innehåller ivermectin för att preparaten är bra mot olika maskar. Nu fick han med ivermectin igen och däckade med som mest 40,8 i temp. Han hade inga andra symtom på sjukdom än hög feber i några dagar och blodproverna visade inget konstigt eller tecken på infektion. Ingen annan häst i stallet är eller har varit sjuk på något sätt och Storm har inte varit iväg någonstans. Vi är nu säkra på att han är överkänslig mot just ivermectin. Veterinären skulle skriva ihop en rapport till läkemedelsverket eftersom annorlunda biverkningar ska rapporteras.

Frist och glad Storm är nu på bete.

Den här lille killen insjuknade dock i tisdagskväll den 9/6 i kolik. Jag hade släppt honom och fyra till i en ny hage och visst gick de och plockade på backen men inte anade jag då att Piggelin skulle få kolik med antingen lägesförändring av tarmarna eller sandkolik. Det är när lera och sand hamnar i tarmarna. DEt går inte skölja ut utan att operera och spola tarmen. I tre och ett halvt dygn kämpade vi och inatt trodde jag det vände. I förmiddags var jag tvungen att avbryta. DET finns en gräns när det inte är försvarbart att fortsätta försöka. Att köra in till klinik hade inte hjälp. Jag har fattat beslut att inte buköppna hästarna. DEt är hiskerliga summor nu mot tidigare. I Alice fall gjorde jag det enbart för Ripa när hon var föl. Eftersom an inte svarade mer än tillfälligt på behandling så var veterinären säker på att det handlade om tarmvred eller sandkolik och då var det ingen mening att åka in. Det hade inte gjort någon skillnad. Att förlora just PIggelin var ett hårt slag. Han var något alldeles extra för mig.

I samma stund lät jag även POntus få somna in. Han har gått med traecheal kollaps i några år och han kommer aldrig bli frisk utan bara sämre. Jag lovade att han inte skulle behöva uthärda en sommar till då värme och luftpartiklar gjorde det mycket värre att andas. Det är när luftvägsringarna faller samman i varierad grad. Det blir som att andas i ett sugrör. Ett rätt typiskt småhäst och småhundsproblem. Jag fick själv titta i traecheskopiet/kameran och såg hur illa hans luftvägar såg ut. Det är alltså ingen allergi utan en medfödd defekt. Jag har verkligen mått jättedåligt över att behöva ta bort Pontus. Han var min första och min älskling. Nu när det är över känns det faktiskt skönt. Saknade är chockartad. Jag har nog ännu inte förstått att det är just dem. Jag blir alltid lite religiös när någon dör. Avlivade Piggelin först eftersom hans var akut men sen kände jag att hans själ liksom väntade in POntus så de tillsammans som de bästa vänner de var kunde följas åt. I allt elände är det en tröst. DE har varandra. Sida vill sida då och för alltid. Kvar här är jag och Nalle. LIder mest för Nalles skull. Först förlorar han Goya och nu både Pigelin och Pontus. DEt är de vänner Nalle verkligen haft närmast sig. Jag hoppas att han och lillasyster Sessan kan hitta varann.

Sov gott älskade älskade Pontus och Piggelin                         

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej på er! Jag borde skrivit det här för länge sedan. Jag har inte tiden att skriva blogg. Det tar för mycket tid helt enkelt även om jag saknar det jättemycket! Jag har valt att istället öppna min fb till offentligt på sånt som ändå skulle visats el...

Förra inlägget blev bara massa babbel. Nu blir det bilder med tillhörande text. Inte i kronologisk ordning. Jag har ju valt bilder från en hel vinter. Fjällbäckens Sarv   Hej en lammkorv tack! Grynet och Leo på väg ut i ladan för hopp ...

Nu var det banne mig länge sedan sist. Har inte haft varken tid, ork eller ens lust att skriva blogg. Funderade faktiskt på att ta ett avskedsinlägg för några veckor sedan men jag testar ett tag till. Det som får mig att vilja sluta är att det finns ...

Då och då får jag frågan om hur djuren klarar kylan. På facebook cirkulerade ett blogginlägg där någon skrev om hästar och kyla, täcke eller inte och vad en forskare kommit fram till. Jag ska återkomma till det. Djuren klarar kylan bra. De är skapt...