Idag får det blir blogg utan bilder. Gillar egentligen inte det, det blir så fattigt på nått sätt. Men jag ids inte krångla med nätet som verkar vara bakfull och seg idag. Själv firade jag midsommar utan varken nubbe, sill, midsommarstång eller alkohol. Firade hos vänner med vänner. En jättetrevlig kväll under ett gigantiskt hemsnickrat partytält. Grillat, jordgubbstårta, snittar och snacks. Åsso 5-kamp. Hoppa säck var inte min gren. Hade glömt hur jobbigt det var, sen är det ju fördel om man inte skrattar bort sin tid i dubbelvikt läge. Bågskytte är intressant. JAg försökte förklara att jag fattar inte hur jag får iväg pilen. Den flyger ju inte. De andra tittade frågande på mig, hur tänker hon nu? Så var det min tur. Jag tar bågen. Sätter i pilen. Spänner. Rätt vinkel på armbåge och det ser nog jäkligt proffsigt ut. Släpper pilen. Pilen ligger kvar mot min vänsterhand som håller pilbådens främre del. "Där ser ni! DEn flyger ju inte när jag skjuter!" Vår coola fd hd snubbe som inte vill figurera med namn och bild går snällt fram och hjälper mig. "Du, du måste släppa bågen också". Jaha är det SÅ man gör. Hade jag ingen aning om.... Nä nån Robin Hood blir det aldrig av mig. Ändå har jag sett filmen om och om igen så jag borde väl ha fattat att det är bågen som skjuter iväg pilen. Jaja hissen kan inte fungera jämt   . Så var det luftgevär. Patrik förklarade att man får sitta, stå eller ligga vilket man behagar men fem ölburkar ska skjutas ner. Jag föredrar stående skytte. Fick ner fyra bukar på fem skott som var maxantal skott. Wow jag blev imponerad själv hur lätt det var! Hade glömt hur galet kul det är att skjuta! Öhh det där lät lite vanskligt   . En gång i tiden var jag en jävel på att skjuta lerduvor. Jag har hittat tillbaka till min grej! Måste ta den där jägarexamen nu när jag har mark och är en del i jaktlag. Det är superkul att skjuta! Blev lovad att få testa lite olika vapen ihop med vän namnlöse. Det ser jag fram emot. Jag tycker bara själva rekylen är så obehaglig men han sa att får man bara rätt instruktioner så fixar man det. Funderar faktiskt på att gå med i en skytteklubb. Hade det som önskemål i 20-års åldern men då var det så mycket annat. Ungefär som jägarexamen. Jag har aldrig haft tid. 100% jobb och sen valpar och unghundar hemma som inte bara är att lämna om kvällarna.

ARne och Storm har åkt iväg på inridning. Hittade en trevlig familj som tar emot russ. Skönt för killarna att åka ihop. Arne blev ledsen  när han var ensam på sitt förra ställe. Först var han ihop med Brellir men när han såldes blev han själv i sin hage. Spännande att de hur de reagerar när de kommer bort. Arne försvarade sin lillebror med näbbar och klor. Men de är ju flockvana och inga bråkstakar även om Arne anser att han har ansvaret över Storm. På kvällen fick jag ett mail som gjorde mig så glad. De hade varit ute på en promenad med killarna och skrev "Jisses vilka väluppfostrade killar!!!!" Jag har inte tänkt så. Jag är nog en utav de största självkritikerna man kan hitta. Jag ser det som är ogjort och det som inte är bra framför allt som jag gör och gör bra. Har när jag tänkte på det alltid fått höra att mina unghästar är så välhanterade. När jag sålde Tip Top, körde Brellir på hingstbete och sen inridning, när Ljufva åkte, småkillarna som varit på kliniker och djursjukhus. Har hört det förr men aldrig tagit det till mig. Jag tänker nog mer på allt som borde. Men nu när jag tänker efter så gör jag nog mycket med dem som inte räknas till "träning" utan bara är vardag. Unghästar och unghästträning är helt enkelt min grej. Jag vet hur jag vill ha det. Det är när jag ser hur andra gör och när jag börjar analysera hur jag gör som jag inser att jag faktiskt har en filosofi och ett förhållningssätt som jag håller mig till och som fungerar. Allt vi gör i kontakten med hästarna har betydelse. Mycket större än allt vi inte gör.  Då menar inte jag just träning utan i förhållningssättet. Jag vet att jag skiljer mig från de flesta när jag låter mina föl och unghästar nypa mig. De gör det inte av elakthet, inte av trots. De gör det för att de smakar på allt som alla babysar. De förstår inte att det gör ont. De har inte det begreppet. Jag tänker inte hurvla till dem för att de gör lite ont när de nyps. Jag slår inte mina djur. De ska aldrig behöva oroa sig för att få en smäll som de inte förstår varför. Lika lite slår jag dem för att de drar med munnen i min jacka eller byxben som jag slår en baby som stoppar mina snoddar till luvan på munkjackan i sin mun. De smakar, undersöker och upptäcker. Kan man inte ta att de gör ont har man inget i mina föls närhet att göra. Då får man stå utanför hagen och boxen. Punkt. Där är jag stenhård. En dag, när de växer upp så slutar de. En dag när vi etablert kontakt och har en tillit och trygghet hos varann kan jag påpeka om de fortsätter att det där gör ont. Men inte en baby. Brellir bet, han bits aldrig i vuxen ålder. Piggelin bet. Nalle bet. Nirmar var vidrig på att bitas. Sarv både sparkade och bet.  Russin och Isolde bits och jag skulle aldrig drömma om att knäppa till dem. Jag bygger tillit och trygghet först. Fostran kommer långt senare om de av någon anledning skulle fortsätta sitt smakande. Av de ca 20 föl jag fött upp och fostrat med kärlek och tolerans så har alla de gemensamt att alla är/var väldigt trygga och trevliga individer.

Samma dag (dagen innan midsommarafton) som jag körde killarna till inridning gick fåren ner till beteshagen där korna går. De gick ihop förra sommaren och har gått bredvid varann hela vintersäsongen. Visst när både Leo och Rumpnisse var tjur resp bagge hade de ett ont öga till varann. Iallafall Rumpnisse till Leo. Han tyckte Grynet tillhörde fårflocken och Leo skulle ge fan i hans brud. Men sedan de kastrerades så klingade ilskan bort. Allt var frid och fröjd och fåren snodde fräckt kossornas kraftfoder mitt framför ögonen på dem. Så jag åkte. NÄr jag kom hem och höll på och greja i stallet insåg jag att det var kaos i hagen. Först trodde jag Grynet var sjuk, död eller borta för Leo vrålade och skrek och jag såg inte henne. Det visade sig att hon gått in och lagt sig i ligghallen. Leo var däremot som tokig. Han jagade fåren, skingrade flocken, försökte dominansrida på Rumpnisse och stångades runt på honom som en vante. Rumpnisse är inte den som är den utan försökte ge igen men en ungstut på några hundra kilo mot ett får på 60-70 kg är en orättvis match och kommer inte sluta lyckligt. FÅren var helt slut, lammen orkade knappt springa. Får är inte skapta för att springa omkring och tack gode att de inte var bra väder! Men att ensam dela på en ondsint "ko" och ett 20-tal livrädda får i en hage större än en internationell fotbollsplan är som att köra enmans show på en fotbollsarena. Det finns bara en in och utgång till hagen. Där ställde sig Grynet och ville vara social och titta på vad jag höll på med. Fåren vågade sig inte nära korna. Att se Leo kasta omkring på Rumpnisse och hans pinnben var en mardröm. Maktlös var ordet för hur jag kände mig, och arg. Som jag varit inne på tidigare är kor inte som hästar. De är vattenbufflar. Råstyrka och envishet. Vänder plättlätt på stället. Stryktålig kan man nog säga att de är. En häst hoppar högt för en klatch på rumpan. En ko vänder i bästa fall på huvudet. Att vifta med armarna och tjoa ger bara ett långfinger till svar. Jag fick gå upp och hämta ett grimskaft av hårdaste slag och veva framför kornas ansikten. De lät av snurrandet och flyttade de sig inte fick de en smäll. PÅ så vis lärde de sig snabbt att snurrljudet betyder backa undan. De är skönt att ha en sån grej att ta till när man går in i hagen till dem. Som de ungdjur de är kan de bli ivriga och ystra och hoppa runt och tjonga med skallarna. Då vill man inte komma i vägen. Då är det bra att kunna veva undan dem. Jag var tvungen att ta till en metod för att få stopp på Leo. Vet inte om det var dominans eller lek från hans sida. Troligtvis både och. När han käftade med baggen fick han ju svar på tal och det var ju kul. Grynet nonchalerar bara honom när han vill stojja. Fårflocken delade sig i sina två ursprungsgrupper. Rumpnisse och hans gäng gömde sig bakom ligghallen och Grynet och Leo gick och betade en bit bort så jag smög fram och öppnade grinden. Såna här gånger är jag evinnerligt tacksam för alla timmar i fårhagen. De känner mig och litar på mig. Ropade mitt "umm-bäää" som jag alltid säger när jag kommer och Rumpnisse och hans gäng skyndade sig fram och ut ur hagen. Svamparna var utspridda som spridda skurar. Lagom när Rumpnisses gäng kommit ut såg kossorna mig och kom i full kareta med svansarna rakt upp. Som väl är låg deras mathinkar kvar så jag lämnade grinden öppen, tog mathinkarna och visade korna och sprang sen allt jag kunde bort på ängen med två hungriga kossor efter mig. Rumpnisse och gänget var upprörda och stressade och bräkte högkjutt till varann och lammen vilket ledde till att svampf¨åren började röra sig mot grinden. Det gick enligt planen. Fåren började gå ut och efter Rumpnisses gäng och jag sprang som jagad mot grinden för att hinna stänga. Jagad var exakt det jag var för kossorna upptäckte att de var grundlurade och ville följa efter fåren. Kor är något snabbare än iallafall mig så jag kastade mig på grinden och gav Leo en bredsida med min kropp för att stoppa honom och smällde igen mitt framför hans mule. Snopet grabben! Fåren var i säkerhet! Stängde och föjde med fåren hem till vinterhagen igen. Stackars Rumpnisse var blöt av svett i ullen. De la sig direkt och vilade. Fyllde upp vatten och mat och gick igenom dem för att hitta ev skador. Gissa att Rumpnisse kommer vara öm i kroppen några dagar. Jag har alltid sagt att de djuret som inte kan umgås har inget på min gård att göra. Leo ligger pyrt till. Jag måste kunna ha olika djurslag i hagarna. Nästa gång kanske det är ett föl/ungponny han är dum mot? Tänkte förstatt båda korna åker ut nu. Men Grynet har inte gjort något fel. Det är Leo som straffat ut sig. Grynet ska inte behöva slaktas för att Leo är dum. Hon skulle behöva en ny kompis. En kvigkalv som inte kommer ha behov att leka stång- och matcholekar såsom en stut/tjur. Han kanske växer upp? Men jag kommer aldrig mer våga chans ha honom med fåren. Nu kom de undan i blotta förskräckelsen men nästa gång ´kan det sluta betydligt sämre.

Nu är kor tack och lov inte hästar. Hade jag betett mig i hästhagen såsom jag blev tvungen i kohagen hade jag inte kommit nära en häst på flera dagar. Gick tillbaka för att fylla upp vatten och Leo kom fram och gosade som vanligt och ville bli kliad på hakan och halsens framsida. Att vi nyligen varit osams och hans mule fått smisk hade han glömt och förlåtit för länge sedan. Tror ärligt talat inte det gjorde så ont på honom heller. Han aktade sig nog mest för ljudet och den galet argsinta matmodern. Slå aldrig den hand som föder dig heter det ju och han verkade ju respektera det. Men jag förstår precis varför man sätter nosringar på tjurar och använder kjättinggrimmor på kor. Det är inte för att vara elak. Kor är kor. Inte hästar.

Efteråt när jag fortsatte i stallet kom alla känslorna. Jag storgrät. Insåg hur nära jag var att förlora Rumpnisse och lammen, hur maktlös och ensam jag kände mig. Det fanns ingen att ringa eller be om hjälp. Alla var bortresta och/eller hade börjat fira midsommar. Det dåliga samvetet för att jag åkt iväg med killarna när jag släppt ihop och bara tagit för givet att det skulle fungera. Tröttheten. Stressen. Spänningarna som släppte. Och så känslan över midsommar och alla som åker iväg och jag går här och trampar mitt gräs. Älskar mina djur och min gård, trivs me mitt liv men just storhelger är ångest delux. Nu fick jag en fatastisk midsommarafton med vännerna ändå. Men när jag stod där i stallet kände jag mig ensammast på jorden.

Vi hörs!     

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej på er! Jag borde skrivit det här för länge sedan. Jag har inte tiden att skriva blogg. Det tar för mycket tid helt enkelt även om jag saknar det jättemycket! Jag har valt att istället öppna min fb till offentligt på sånt som ändå skulle visats el...

Förra inlägget blev bara massa babbel. Nu blir det bilder med tillhörande text. Inte i kronologisk ordning. Jag har ju valt bilder från en hel vinter. Fjällbäckens Sarv   Hej en lammkorv tack! Grynet och Leo på väg ut i ladan för hopp ...

Nu var det banne mig länge sedan sist. Har inte haft varken tid, ork eller ens lust att skriva blogg. Funderade faktiskt på att ta ett avskedsinlägg för några veckor sedan men jag testar ett tag till. Det som får mig att vilja sluta är att det finns ...

Då och då får jag frågan om hur djuren klarar kylan. På facebook cirkulerade ett blogginlägg där någon skrev om hästar och kyla, täcke eller inte och vad en forskare kommit fram till. Jag ska återkomma till det. Djuren klarar kylan bra. De är skapt...