Idag ska jag på förekommen anledning berätta om hur det är att vara kändis. För det är något man bara kan förstå om man har upplevt det. När jag bodde i Duved hände det att jag åkte förbi ett hus utmed Indalsälven varpå gården var instängslat med enormt högt plank. Typ Forte Knox. Jag kunde inte begripa vem som kunde bygga så fult. Varför var man så rädd för insyn här ute i skogen utanför Duved?! Jag förstod ingenting. Hade de nått konstigt gömt bakom? Efter ett tag fick jag förklarat att där hade Roger Pontare bott och han var så trött på folk som glodde. Va gör folk så? Ja idag förstår jag honom till fullo. Folk gör så. Ibland önskar jag mig också ett sånt plank. Som när det krypkör bilar förbi gården fullastade med äldre damer och herrar. Det finns inget exotiskt på min gård. Inga spännande djurslag som inte går att se någon annanstans. Ett flertaet hästar av "islandstyp" (Shettisar och islänningar i vinderskrud är tämligen snarlika utöver storleken) och ev fyra vanliga hundsorter i trädgården. HUr spännande är det? Inte ett dugg. Vad är det man hoppas att få se? En rödblond krullig människa i overall som kastar hö i hagen? Skitspännande! Det kanske inte går att missta sig på min ironi. Eller kompisar som hänger här och kan vara en potensiell flickvän med lite fantasi? Min gård är varken fin eller ful. Den ärungefär som vilken gård som helst. Stor gårdsplan, massa ladbyggnader, bajsande hästar. Det finns inga rymdraketer eller ens en austonaut. Eftersom jag levt under mordhot tar jag och mina vänner registeringsnummer på samtliga bilar som kan uppfattas som suspekta av någon anledning, så tanter och farbröder ni är iakttagna. Ibland är jag sugen på att skicka ett sms av typen "ville ni något?".

För det mesta är det okay att folk känner igen mig. DEt är en del av mitt nya liv efter tv. Har varit med om både smygfotande med mobiltelefon och direkta kommentarer. Det är okay. Jag kan leva med det. Antar att jag inte är mitt vackraste jag på alla bilder från ICa Maxi när jag kommer med både påsar under ögonen och mössan nedtragen över ett okammat hår. Men det är jag i äkta ofixad förpackning. Vet att jag kan se sur ut när jag är trött och vem hjular in på ICA Maxi full av inspiration och överflödig energi med pigga ögon som studsar som glada popcorn i ögongloberna? Inte jag iallafall.

Kan inte låta bli att fascineras över att jag blir igenkänd på stranden i Turkiet när jag har väldigt täckande solbrillor och heltäckande hårband. Tyckte själv jag påminde om en halvnaken nunna men uppenbarligen inte. Nu täckte jag mig inte för att slippa bli igenkänd. Mina ögon fixade inte solen. I solljus blir jag rödögd och får nån ärrbildning på hornhinnan. Slipper gärna det även om jag inte gillar solbrillor. De är mest i vägen.

Men på något lustigt sätt så tror väldigt många människor att bara för att jag för 3,5 år sedan var med i ett dejtingprogram så är jag ständigt sökande efter kärlek. Det är också fritt fram att fråga mig rakt ut även om vi aldrig tidigare möts och av en händelse råkar befinna oss i samma toakö hur det går med min kärlek, om jag träffat någon. Om jag säger nej så ser de ut som ledsna hundar och tycker synd om mig. Men det kanske inte alls är synd om mig! Det kanske är högst självvalt. Har jag träffat någon kanske jag inte har lust att berätta det för random i en toakö.

SEn har jag råkat ut för dem som försöker sola sig i glansen. Själv undrar jag vilken glans? Har varit med om att plötsligt gå armkrok väldigt rätt med någon jag trodde var min vän och jag inser att det ska se ut som vi hör ihop. Men varför är det så viktigt? Jag har hittills aldrig fastnat på paparazzi och i veckans Bild-tidningen. Tror det krävs lite mer kändisskap för det. Ledsen att göra någon besviken. Kompisar som gör hintar på sin fb för att "folk får tro vad de vill", själv har de redan gubbe och barn. Jättekul. Dessa personer har jag inte längre kontakt med eftersom ag inte längre är så i ropet. Vore nästan kul och vara med i Let,s dance och se om de poppade upp igen.

Jag kanske borde sagt nått. Men vad ska man säga? Jag är en rak person men ibland orkar jag inte. Det blir liksom på nått sätt ännu värre att ta upp det. Tänk om jag missuppfattat allt. Inte för att jag någonsin trott det. Men ibland är det så jobbigt att på något sätt genera någon annan eller för den delen gå runt med pekpinne. Så jag har tagit emot. Helt galet, jag vet. Och faktiskt egentligen väldigt olikt mig  men ibland är jag för snäll.

Sen den jobbigaste biten. Den där bilden folk har. De har sett mig på tv och visserligen följt min blogg som varit väldigt sporadisk på senaste året. Eller följt fb. De vet hur jag är. Så fort jag sticker utanför deras bild är det fritt fram att kritisera mig och minsann tala om att jag inte alls lever upp till deras förväntan. Ibland funderar jag på om jag är ovanligt komplicerad och mångsidig eller om andra är oerhört ensidiga. För något större tålamod med utsvävningar finns inte. Ja har inte samma rättigheter som andra. Jag ska bara vara snäll och glad. Ta scenariot som skulle kunna uppstå på en vanlig parkeringsplats någonstans i Sverige en tidig fredagkväll när alla är trötta och slitna och vill snabbt handla helgens godsaker och mat. Du kör in på parkeringen, musiken poppar i sterion, efter lite letande hittar du den perfekta p-platsen och ska just köra in när det kommer en jävel och snor den mitt framför ögon på dig! Du har just börjat svänga in och blinkat tydligt. Att den var din går inte att missa! Förbannad hytter du näven varpå testosteronstinna Hubert nitar och börjar gapa på dig. Du gapar tillbaka. DEt som händer är att folk vänder sig om och tittar. Självklart gör folk det. Det är ju högljudda röster. Men sen går de och glömmer det. Men, om du var en kändis skulle i stort varenda människa gå hem och berätta hur högljudd och otrevlig du var som gapade svor och stod på dig. Som kändis har du på något sätt inte samma rättighet. Vill folk ha kontakt med dig och du säger nej är du genast otrevlig. Tro mig, jag vet av erfarenhet.

När jag tänker efter så är det inte så märkligt att Roger Pontare byggde fort runt gården. Det är inte märkligt att Carola inte åker tunnelbana och att kändisar har sina lyxhus på lyxöar långt från vanliga folkets prisklass. Jag förstår inte hur de står ut. Men som en klok vän sa "de har manager som sköter deras fb och instágram,tar emot mail mm så de slipper se alla kontigheter, slipper tjatet om att någon utsett sig till den absolut rätta för dem.

Det är inte förbjudet att skriva brev och mail till mig. Men jag avgör sedan om jag vill ha kontakt eller inte. DEt är min rättighet. Har jag inte bett om ett mail kan man inte förvänta sig att jag ska svara. Bara hoppas. Jag har inte inlett något, inte lovat något. Någon kanske tycker det är oartigt att inte svara. Men det är mitt val. Men det jag heller inte förstår är varför man skickar om och om igen. Har jag inte svarat på det första så ska ingen inbilla sig att jag 15 brev senare kommer på att svara. Tjat fungerar inte på mig. Det blir bara motsatt effekt.

Nu ska jag ut och glassa mig i glansen på min exotiska gård    Vem vet, jag kanske kan skotta några gyllene snöflingor