Stora betessläppet har varit även här på min gård. Jodå vi hade publik vi med. Mina föräldrar tittade på med andan i halsen. Ska vi göra på det här sättet nästa år igen så kan jag ta rejält betalt för underhållningen och bjuda in folk från när och fjärran. Vilken cirkus! Kossorna, eller oay ungdjuren om man ska benämna det rätt, Leo och Grynet har vuxit över vintern. De får inte plats i hästtransporten utan att mosa den. Kor är definitivt inte medgörliga som hästar. DE är bulldozers. Håller på att stängsla in en gata i fårnät och eltråd så det går enkelt att driva djuren till och från betet men den gatan är ännu inte färdig. Så jag tog den järva iden att leda dem i grimma. Det gick ju när de var små. Nu var ju det faktiskt ett år sedan men kor bör väl ha nått minne innanför betongpannbenet, eller? Klä på grimman var inga problem, så långt var allt fridfullt. Jag valde att ta Grynet i täten. Mina tanke var att Leo skulle lufsa efter. Fantasi har jag alltid haft gott om   . Carola fick ta Leo som är något mindre än Grynet och inte fullt lika muskelprydd. Patrik gick före och efter och agerade vallhund med piastavakvasten. DEt blev kaos från start. Leo hoppade runt och jag gapade på CArola då jag trodde hon släppte ut honom i grimskaftets längd "- Men HÅLL I du FÅR inte släppa!" "_Håll närmare huvudet, håll i som en häst, byt händer!" Kommandona haglade som en kulspruta. Katastofen hade inte varit att tappa honom utan att få en bakutspark från en lycklig ko i bröstet, en rejäl knuff från en stångning eller en kovändning och bli nedsprungen. Leder man en ko måste man gå nära. Man flyger oavsett om de vill men risken att bli sparkad och stångad minskar avsevärt. Att leda är ko är inte att jämföra med en häst. En ko har enormt stark nacke och kör ner huvudet och plöjer iväg. Nu var problemet bara att Carola hade inget att sätta emot. Hon flög som en vante efter Leo. När vi kom utanför stallet fick vi släppa det gick inte. DE visste att de skulle iväg på bete och var helt ystra och tossiga. Men driva kor som fastnat på gräs är inte heller bara. Hoppa och tjoa ni, vi äter.

Lyckliga kor äntligen på plats!

Leo är så vacker!

Fåren är också släppta på bete idag. Släppte ihop de två flockarna och det gick helt problemfritt. De har gått angränsande till varann under någon månad och hunnit nosa, prata och kolla in varandras rang. DE var bara lyckliga över att komma ihop och få umgås på riktigt. Det är Flisa, flasklammet, i förgrunden. Hon är mammas flicka så fort jag är i hagen och en i gänget så snart jag går därifrån.

Veterinären var här i veckan och plockade ur vargtänder på russet Storm som ska på inridning om några veckor. Jag vill inte stoppa in bett i deras munnan innan jag uteslutit vargtänder och plockat ut dem om de finns. Vargtänder sitter just där bettet ligger i munnen och trycker mot metallen och gör ont.

Tilia tittar på Flingans baby. Det gäller att vara företagsam och problemlösare när man är kort i rocken och inte ser över kanten.

Idag såldes Fjällbäckens Prins Spralletönt 10 månader gammal till ett jättebra hem. Egentligen kom de för att titta på Fjällbäckens Sarv men jag rekommenderade dem Prins eller Nicke då de blir större än Sarv. De ville ha en körponny och hur det än är så är det enklare att hitta utrustning som sitter bra på en större shettis. De hade ett litet barn och Prins blir bättre i storlek om de vill ha en ridponny i framtiden. Jag är personligen väldigt fäst vid Sarv så det var ju inte så att jag blev besviken, även om jag är beredd att s'lja honom till rätt hem. I Det här fallet är jag säker på att de har mer användning at Prins än Sarv. 

4 bilder på Fjällbäckens Nicke Nyfiken knappt 12 månader gammal

4 bilder på Fjällbäckens Russin från Flingan

Strax dags att gå ut och kvällsmata och jag inser just vad lyxigt fort det kommer gå nu när får och kor går på bete. Än är det för tidigt för ponnyerna och så måste skogshagen bli klart först.

Vi hörs!