Det har varit en rätt omvälvande vecka. En vecka full av veterinärbesök och läkarbesök. Började med att jag hittade en stor bit av en hovvägg i killhagen. Det visade sig att lille Pontus, gårdens minsting, hade tappat en jättebit av sin ena lilla hov. Han hade lyckats knäcka loss den. Ringde omdelbart Strömsholm. Ville att de skulle kolla och åka till klinik om han skulle behöva nån form av skyddsbandage eller sko. Togmed Piggelin som sällskap och hämtade upp Gun-Britt i Enköping. Kul med sällskap! Det visade sig att både Pontus och Piggelin fått bärrandsröta och hålväggar som klipptes bort. Nu får matte extrapyssel med fossingarna med borste och hovkrats. Spritar ibland i hålväggen för att döda bacieller. Gör säkert varken till eller från men det känns bra.  Pontus hade det här somliten när jag köpte honom och för ganska exakt 4 år sedan fick han klippa upp båda framfötterna då med men det läkte fint ändå. Han är helt enkelt känslig mot det och matte har satt hans fötter åt sidan nu när jag varit krasslig vilket genast straffar sig. Vi har gått över för länge med verkningen också då vi haft svårt att få hit vår hovslagare som haft fullt upp. Ingen bra kombination för lille Pontus och Piggelin som nog ärvt pappas hovar.

Pontus hov 2009

Pontus på Strömsholm nu i veckan

Andra veterinärbesöket gick till Mälarkliniken med Teista. Köpte henne i oktober och har inte använt henne sedan dess. Har ridit henne själv två gånger bara och haft med henne två gånger på korta turer i vintras. Hon har ingte sett fräsch ut och hon har ett grinigt humör. Sur att sko och göra ren hovar och bakben på. Blir korpsvart i blicken och både bits och sparkas. Annars är hon gullig och social i temperamentet. Hon har gått bredbent och stelt med bakbenen och vinklat in vänter bakhov in under sig. Varit ovillig att röra sig. Jag ställde medvetet av hästarna i december och en bit in i januari och satte aldrig igång henne med de andra. DEt kändes inte rätt. När hon kom i höstas ville jag ge henne tid att acklimatisera sig och sen var det mycket ändå som hände. Det visade sig att hon hade hasledsinflammation och hon blev behandlad med korstison i båda haserna. Dagen efter var hon mycket sämre. Ville inte stå på nått av bakbenen och slog irriterat på svansen. Åkte tillbaka akut till Mälarkliniken och det visade sg att liten har lösa benbitar i båda knäna. Nu har vi fått diagnosen av kirurgen. Det är en ovanlig variant hon har. Han frågade om Teista var opererad för patella för då kan det se ut så här efter en tid. Inte mig veterligt. Men vad vet jag? Hästen är 13 år och haft några ägare innan mig. Jag hoppas verkligen inte att hon är det utan att den vetskapen följt med hästen under årens lopp! Då är det rent bedrägeri och fruktansvärt framför allt mot hästen. Prognosen för Teista ligger hos försäkringsbolaget. Enligt veterinären är hon värdelös som ridhäst och prognosen inte god alls. Nu är jag mer glad än någonsin åt mina egna föl. De vet jag exakt vad de har varit med om och hur de vuxit upp,hanterats och behandlats på alla sätt och vis.

Teista på röntgen

Äter medicin,smärtstillande och antiinfammatoriskt.

Minna har inte varit till veterinären men däremot självbehandar jag henne. Hon har varit jättekass i magen länge och blivit värre och värre med grymma, helt brutalt hemska fjärtar. Tror inte hon ska äta spannmål överhuvudtaget. Hon har aldrig varit känslig förr men hennes bror äter specialmat. I stallet står det var en säck med rådjurspellets, sk avrens vilket är biprodukter från spannmål, som hundarna och framför allt Minna mumsat friskt från. Hundar är kött och fettätare och inte gjorda för att käka spannmål och kolhydrater. Nu har jag köpt ett specialveterinärfoder för allergihundar och tjoff var magen bra igen!

Själv var jag till läkaren idag och träffade en jättebra, noggrann doktor som tog sig tid och verkligen tog mig på allvar. Kollade diverse neuvrologiska grejer iom att jag har yrsel. Fick ta nya blodprover då både sänkan var för hög och sköldkötelvärdet (det ena) för lågt. Det låter ju helt galet det här men gudars vad glad jag blev att de hittade nått! De flesta hade nog tyckte det var jobbigt att få en ev diagnos men jag tycker det var en befrielse. Nukan jag erkänna att jag har mått skitdåligt länge länge. Inget som synts eller märks på mig om man bara träffar mig ibland och under vanliga omständigheter. Jag kan bita ihop och det har jag gjort. Djävligt länge. Inte i månader utan längre än så. På nått sätt har jag ju vant mig, det kom ju inte som en bomb direkt. Sakta har jag vant mig vid att gå på halvfart, behöva vila och sova mer än normalt. Det är klart jag har varit fundersam och tänkt att det är inte riktigt som det ska. Men jag är expert på att bita ihop, hitta på nån ursäkt och köra på. SEn säger folk till mig att jag sliter och kämpar och har det jobbigt och även om jag inte håller med så har jag tänkt att ja det är väl så. Inte undra på att jag är trött och håglös. Jag sliter ju så   ..... Själv upplever jag att jag latar mig rätt ofta. Skulle vilja orka och göra så mycket mer och gör jag nått utöver så straffar det sig och poff är jag "sämre" igen. Ingen är gladare än jag om jag får äta levaxin och bli normal! Men har man för lite sköldkötelhormon mår man som jag med håravfall, torrhud, dålig aptit, trötthet, håglöshet, yrsel mm

Har tappat nått ruskigt med hår. Fått stora tussar i nävarna av att bara dra handen genom håret! Gick till en frissa som dessutom klippte sönder mitt hår och gjorde npån konstig variant på skepparkrans runt min skalle. Tur jag har ärliga vänner som säger rent ut att det ser förskräckligt ut. Man ser ju inte själv hur det ser ut bakifrån liksom.... Lena tog med mig till hennes systerdotter Hanna på bilden som hjälpte mig att fixa till det så jag kan vistas bland folk.

Lekis och jag har varit på kurs igen. Red dock bara ett utav två pass och endast i skritt pga yrsel.

Ett gäng slashasar. Kolbakur, den svarta islänningen i bild, har sålts. KÄnde att jag ville draner på de stora krävande hästarna när jag blev dålig och de reagerade på mna långsamma hjärtslag, som säkert också har med sköldköteln att göra... La ut två hästar på annons och Kolbakur kom till en härlig hästvan familj på egen gård på landet. I en mindre flock vilket kommer passa honom som handen i handsken. Trots att jag bara haft honom ett halvår grät jag en skvätt när han åkte. Men det beror nog mest på att hans nya ägare sa att Kolbakur stod ochlyssnade efter mig när han stod i transporten och de skulle åka. Så kan man inte säga till mig, då blir jag för känslorubbad   . Men jag är glad för Kolbakurs skull, känns jättebra för oss båda. Annars blir jag mest arg när jag ska sälja häst och folk bara smsar och frågar utan att ens presenterar sig. Det är en levande varelse med känslor jag säljer och jag förväntar mig en hövlig presentation och artigt bemötande. Får jag inte det svarar jag inte. Tjurskallig? OM jag är när jag säljer häst! Skulle aldrig kunna vara hästförmedlare, jag skulle tvärdö i stroke och utbrända synapser.

Istället för Kolbakur flyttade Skotte in. En inackordering. Han och Tiger fann varann direkt.

En utav mina knasiga småhästar! Vilda passar på att klia rumpan mot den brummande traktorn. Gäller att ha ögon i nacken ochöverallt när jag kör in i hagen. Småtrollen kutar genast fram och kryllar runt traktorn. Fasa vore att köra ner nån med de grova däcken!

  Gravida damerna Bettan och Najade får omvårdnad och frissering i solgasset.

  PeGe har blivit så stor och utvecklats jättemycket mentalt. Från att ha varit en skygg och osäker liten kille till tryggheten själv. Jag kunde inte låta bli att gränska honom innan jag tog den här bilden en dag. Vi skulle gå in men PeGe blev väckt ur skönhetssömnen ochville morna sig lite. Klev över hpnom och satte mig försiktigt på hans rygg. Inte en reaktion och tur var det för mig   Hade ju varit snyggt om han farit upp som ett skott och börjat bocka runty med mig över sig   .Men nu är han inriden och klar   . Skönt att ha sina egna ridhästar från föl. Då vet jag exakt vad de varit med om!

  Härliga riddagar i solen. Här är Lukka och jag i söndags.

  Vovvarna njuter de med   .

vi hörs!