Glömde lägga ut bilderna till förra inlägget. Fick bråttom att avsluta när hjärnan började snurra för hastigt   .

Lekis och jag hann med att åka på kurs innan eländet drog igång. Jättekul och inspirerande! Precis vad jag behövde: Blir lätt att toffla på av gammal vana och alla behöver vi tränare. Nu är det snart kurs igen. Vi har inte hunnit dvs kunnat träna ett smack. Men repetion är ju inte fel det heller. Om vi nu kan åka... Tveksamt som jag känner nu.

Provridit Skorpan en gång. Fantastisk lugn och beskedlig fröken som tog det där med ryttare med ro och som nått nästan självklart. Längtar tills jag kan fortsätta!

En dag på sportlovet ihop med Lena, Sanna och Sara. Vi leker "Vi i fjällen"   

Lena fixar korvar

Doris ville självklart vara med och smaka, men nej chipsen var godare än korv!

Halmar ligghallar och Vaja njuter i sina nya sängkläder

Alla små barn vill vara med och hjälpa till   

Tittut! Lukka och Sessan

Tack alla snälla vänner som erbjuder sin hjälp nu när jag inte är kurant! Tack alla ni som bryr er och stöttar!   Det känns jätteskönt att veta att jag kan be om hjälp om det niper.  

Vi hörs!

Nu blev det så där länge sedan igen. Långt glapp mellan inläggen. Det är ju inte riktigt så att jag inte har nått att berätta. Finns väl alltid saker att säga, iaf för mig som är en pratkvarn i både ord och text. Men jag har inte orkar och kunnat helt enkelt. Jag är inte den som gnäller och vill förstora saker. Går till läkaren gör jag när det gäller livet. Bokstavligt talat. Två gånger har jag fått "skäll" av läkare när jag tillslut åkt in. Första gången var för två år sedan när jag fick såna bröstsmärtor en kväll att jag inte kunde andas. Ringde efter mycket om och men till 1177 som sa åt mig att åka in till akuten. Nu gjorde inte jag det... Känns det så här att dö? Näää jag avvaktar. Klockan var mitt i natten och det är ju synd att väcka nån i onödan och be om hjälp med djur och allt runt om. Men, för säkerhets skull skrev jag ett avskedsbrev. En förklaring till mina nära och kära vad som hänt och hur jag kände mig. OM jag inte skulle vakna... Det är ju ett högst normalt beteende eller hur   När jag tillslut åkte in visade det sig att jag hade en rejäl muskelinflammation i nån bröstmuskel. Men läkaren muttrade åt mig och undrade när jag tyckte man skulle åka till akuten om inte bröstsmärtor räknades? Det var för övrigt i februaridet också, inför bondesäsongen. Jag hade gett mig fan på att städa rent i en genomfrusen hage och stod med en duktig förkylning och hackde loss hästskitar med en potatishacka. En och enhalv dag höll jag på medan jag hostade och snorade. Får ju i efterhand va glad att det bara var en ytlig bröstmuskel som protesterade   

Den här gången har jag ingen muskelinflammation, det är kollat. Men histiorien upprepar sig lite. Fast ändå inte. Den enda likhet är min ovilja att gå till läkaren. Nej jag har ingen doktorsskräck på nått sätt! Tycker väl bara att det inte är så farligt, imorrn är det säkert bättre. Och som både sjukvårdsutbildad och intresserad är jag duktig på att sätta diagnoser på mig själv. Vem behöver en läkare liksom   ?

Allt började för ungefär 4 veckor sedan. Jag blev otroligt trött, helt seg och hade brutal huvudvärk. Tänkte att jag åker nog på influensa som "alla" andra. Så jag tog det lugnt, gjorde det nödvändigaste och sov otroligt mycket. Det gick en vecka och det gick två veckor. Någongång därelellan svullnade mitt högerögonlock och jag fick dubbla påsar under ögat. Såg inte ens ordentligt då svullnaden skymde delar av synfältet. Blev livräddför stoke. Googlade på natten om det, la ut mitt öga på fb och frågade om någon hade råkat ut för samma. En vän hade det. Hon skickade bild till mig på sitt öga när hon hade det och jo vi var lika fula   Men hon hade ju övrlevt utan stroke så jag tänkte att det är väl nått influensavirus. Älskar facebook! Tänk vad mycket nytta man kan ha av det! En eller två dagar senare fick jag ont i bröstet. Var fortfarande vansinnigt trött och håglös. Så trött att jag fick kämpa med tårarna för hur det än är så är jag livrädd att få nån psykisk ohälsa. Hellre en bruten arm! Det är krångligt med allt som ska göras men det läker fortare. Nu känner jag mig inte alls psykiskt kolapsad! Är inte ens trött längre. Men det kommer jag till senare. Jag har aldrig haft ångest, men har hört att bröstsmärtor går hand i hand med det. Detb är vad jag minns från min undersköteskeubildning iaf. Nu är det 20 år sedan så kunskaperna kan ha ändrats. Men jag kände mig inte ångestfylld. Fast vad visste jag? Hur vet man att man får ångest om det inte är en direkt panikångestattack? Tänkte att jaja det går väl över. Men bröstsmärtan tilltog och jag fick svårt att andas. Flåsade som en lungsjuk så fort jag rörde mig eller ens pratade. Jag som brukar sjunga i tid och otid kan inte sjunga två meningar längre utan att tappa andan. Det här var i samband med helgen då sista delchansen var i melodifestivalen så det är ju ett tag sen. Eftersom jag inte kände mig döende trots smärtan och andningen åkte jag till Gävle och gick på fik med Stina på dagen och kvällen tillbringades hos Ingrid och Partik med middag och "mellomys". På vägen hem till dem var jag kräkfärdig av smärta eller nått. Ringde Helena och rådgjorde med henne. Var mitt i skogen efter272:an och stanna efter den lilla snöklädda väg när det höll på att blåsa upp till storm kändes läskigt. Tänkte att bara jag tar mig fram så kan jag i värsta fall ta en amulans in eller få skjuts. Det kanske går över med en middag. Helena ringde mig ett antal gånger den kvällen och dagen efter för att hålla koll på mig. Tack gulliga dig! Älskar dig vännen! (nej Helena är en nära vän, gift och har barn men bor på tok för långt bort....eller är det jag som bor för långt bort?   )

Åt middag och kollade på melodifestivalen och fick enormt stöd från både Partik och Ingrid. SEn kom stormen...Och hade det inte stormat hade jag åkt in till akuten. Men jag var tvungen att stormsäkra först. Hade ju mobilen i fickan och nära till ett samtal. När jag väl var klar var jag trött och less och kände att nu skiter jag i det här och sover! Dagen efter, 4 dagar efter bröstsmärtan kom, åkte jag in till akuten. Proverna de tog visade att allt var normalt, allt utom mitt hjärta som slog långsamt. Nån stoke fanns det med andra ord ingen risk för. Jag frågade noga om det kunde va en muskelinflammationmen nej det skulle synts på CRP. Läkaren frågade om jag är vältränad. Vad är definitionen på vältränad? Jag anser mig inte va vältränad. Eller jo om jag jämnför med en soffpotatis som spelar tvspel och har stillasittande jobb. Då är jag elitvältränad. Men i jämförelse med nån som går på massa pass i veckan, springer och har sig.... Men återigen vad vet jag? Jag har ett tungt jobb som gör att jag rör på mig mycket. Det kanske ger ett starkt hjärta det med. När jag sa nej till vältränad ville han gå vidare med utredning med tanke på mina smärtor och symtom. Hade bara 51 i puls och då hade jag både jobbat klart hemma,just tryckt i mig ett stort Mac Donaldsmål (brukar ju ta tid på akuten...) och var rätt nervös när jag väl satte mig i väntrummet. Han tyckte som sagt att hjärtat borde tickat på snabbare.

Hur somhelst har jag nu varit på hälsocentralen och gett 7 rör med blod! Sköterskan hade aldrig sett sån rad med prover som skulle tas. Skönt att de tar mig på allvar! Kände mig töntig när jag kom till hc. Glad och förhållandevis pigg. Känner mig ju inte deppig utöver att det är drygt att inte veta och orka något mer än det som är absolut livsnödvändigt. Han tittade lite menande på mig när jag berättade min historia när det gått 4 dagar tills dess att jag uppsökte läkare. Men det kanske var just därför han tog mig på allvar. Jag försöker och vill inte överdriva. Eller nått i den stilen.

I helgen som var hade jag Ulla här, min barndomsbästis. På söndagen mådde jag skit. Jag sa redan på morgonen att det är ingen bra dag idag. Kände mig extremt bakfull. Kallsvettig, yr och illamående. Men bakis kunde jag omöjligt vara! Sedan desshar yrsel förföljt mig. Kan inte lägga mig för lägesändring gör att allt fyllesnurrar och blundar jag snurrar det som en karusell. Nu mår jag illa efter att ha knappat på tangenter för länge. Facebooka går bra från soffan, korta inlägg. Fb är bra för mig som ligger där jag ligger. Nu kan jag knappt röra huvudet utan att jag ser stjärnor och planeter för ett ögonblick. Så tråkigt! Jag vill va frisk! Har inte tid och lust! Förhoppningsvis bara ett mycket elakt virus som vandrar runt. Men de vet inte. Provsvaren får tala sitt. Jag känner mig inte ett dugg utbränd. Jobbet är tungt och bitvis psykiskt jobbigt för att jag jobbar ensam. Är ingen ensamvarg alls. Men nej nån utbrändhet känner jag inte av. Jagvill och planerar jättemycket i mitt huvud men är totalt oförmögen att ta tag i det. Iaf just nu. Och jag ska inte det heller. Som mina kloka vänner säger: Ingrid, Karin och Helena. "Det du tycker inte är någonting som du måste göra, även om du upplever att du vilar, är så mycket mer än vad alla andra gör när de inte mår bra och vilar" Helena gapskrattade åt mig när jag råkade nämna att jag gör ju ingenting. "Näää Johanna du bär bara ut 3-4oo liter vatten om dagen. Näää du gör ju ingenting!"

Men just nu är det lite stressande för jag ser bara det som kommit i kläm och blivit liggande med mig....

Vi hörs!