Det finns lika många personligheter som det finns människor i världen. En del har man gemensamma drag av, gemensamma delar ur personligheten. Personligheten är ju som bekant inte en del utan betsående av många bitar. Man kan faktiskt vara olika med olika människor man har runt sig, utan att för det vara splittrad i sin personlighet. Det är bara så enkelt att olika människor plockar fram olika delar ur ens personlighet. Bra eller dåliga sidor. Roliga eller tråkiga. Och så vidare.

Jag tror att det finns många människor som har gemensamt att de hatar. Inte nödvändigtvis så att de träffas som en grupp och hatar, eller sitter på fik och hatar ihop. Men hat finns, det vet vi nog alla. Män som hatar kvinnor. Kvinnor som förvisso även hatar män. En fb vän till mig skrev att hon var på väg att bli lämnad av sin sambo. Tog så illa vid mig av en utav kommentarerna hon fick. Något i stil med att män slutar aldrig upp att förvåna henne de är lika usla allihop. Jag minns att jag läste kommentaren om och om igen. Hur kunde hon döma så? Vad visste hon vad som låg bakom? Kan man inte få bryta upp en rellation om kärleken dött utan att bli uthängd av en hatare, i det här fallet manshatare?Jag ska inte spekulera i vad och varför. Det angår inte mig. Jag tyckte bara så illa om kommentaren hon fick.

En kvinnlig vän till mig blev utsatt av sexuella övergrepp mitt på stan. Av en man som hatar kvinnor. Varför ger man sig annars på någon som är svagare rent fysiskt? Varför har man lustar att ge sig på någon sexuellt mot den andras vilja om det inte handlar om möjligheten att utöva makt som är uppbyggt på hat? Det vidrigaste med den här händelsen är faktiskt alla de förbipasserande som valde att titta bort och bara gå förbi. Killen som började säga att: hon vill nog inte, men avbröt sig pga sin egna rädsla att åka på stryk. Han som valde att gå. Valde att försöka glömma. Han som valde att skita i att bakom kröken ringa 112. Undrar om han somnar gott om kvällen? Eller har han redan glömt?

Det är så fint. Ni vet alla de där sociala exprimenten som cirkulerar på facebook: Killgäng som pissar på en uteliggare, tjejen som blir misshandlad i en hiss osv. PÅ facebook delas de frenetiskt och folk skriver ut sin rättfärdighet. "Inte skulle väl jag bara se på och låta bli att reagera - aldrig!", hur många gånger har ni inte hört och läst sån typ av kommentar? Men facebook och verkligheten skiljer sig så mycket. Det är verkligen två helt skilda världar. En drömvärld och en verklig värld. För min vän tror jag sveket från förbipasserande är värst. De såg men valde att inte bry sig, inte lägga sig i. Ingen kan ha misstagit sig på situationen hon befann sig i.

När jag blev mordhotad så fanns det människor som reagerade på mig på ett mycket märkligt sätt. Nära vänner som aldrig hörde sig av för om de blivit hotade till livet så hade de inte sagt något. Så alltså var det inte sant. För sånt säger man uppenbarligen inte. Men så bra att de visste, de som aldrig varit i situationen... Jag kan inte ens låta bli att bli ironisk och sarkastisk. Att skriva väcker mycket känslor. Besvikelse. Svek. Jag fick även höra att det var minsann inte bara mig det var synd om. Var visserligen inte från någon nära vän. Men ändå. Hur tänker man? Finns empati överhuvudtaget? Det kanske är ett ord man slänger sig med men inte förstår innebörden i. Det är som att sparka på någon som redan ligger, eller vara en utav de som bara går förbi och inte vill se.

Jag tillhör också kategorin hatare. Jag har ett fåtal personer som jag faktiskt hatar. Idag tog jag mig till hälsocentralen och bad om hjälp. Jag måste ha hjälp att ta itu med hat, svek och besvikelser som jag går och bär på. Jag är inte ute efter försorning eller förlåtelse. Jag är ute efter att hitta verktyg att gå vidare. Jag tänker inte gå in på vilka eller varför jag hatar. Det är personligt. Egentligen är det ju skit samma för allmänheten och de jag hatar, som tack och lov är få, är inte i behov att få veta det. Varken de eller framför allt jag skulle må bättre av att jag gick ut med det. Det är en känsla i mig helt enkelt. En jobbig känsla att bära. Det suger energi. Den äter upp mig inifrån.

Skulle önska att fler tog sig i kragen och gjorde något åt sitt hat. Sitt behov av att visa makt genom övergrepp, skrämsel, elakheter i ord och handling. Man kan inte förändra världen. Bara sig själv. Det känns ibland som det är en sjukt hopplös värld vi lever i. Englamördaren som vill ha skadestånd för att ha blivit påpucklad. Det är så sjukt att jag saknar ord. Men bara en sån sak.

Ta hand om varann där ute! Jag har en nära vän inlagd på hjärtmedicinska. Man vet aldrig vilka saker och händelser som väntar.

Kram