Nu ska jag försöka plita ner mina tankar och erfarenheter om hästtträning. Observera att det här är MINA tankar, erfarenheter och insikter somjag gärna delar med mig av. Hästvärlden är full av teorier, nästan lika många som det finns hästmänniskor. Tyvärr finns det inte mycket utrymme för oliktänkande utan alla vill se sig som den som vet bäst och ödmjukhet existerar alldeles för sällan. Jag har varit inne på det förr, det här att ödmjukhet anses av många som något tecken på svaghet och okunskap. Jag har länge hållt en låg profil och gärna lagt mig på en låg nivå "nej jag kan inte rida" "nej jag kan inte du får göra istället" mfl liknande kommentarer har alldeles för ofta kommit ur min mun. Och vips så har jag sedan känt mig nedtrampat. Skylla mig själv? Javisst självklart! Nu är det slut på den lågt liggande Johanna. Nu tänker jag dela med mig av det jag vet och tycker basetat på erfarenheter. Det är lätt när man som jag jobbar hemma på sin egna gård och väldigt sällan tränar med andra och framför allt tittar på andras ridning och hästträning, att man bildar sig en skev inställning av typen "inte kan väl jag...". Efter att ha tittat på andra, haft turridningar och många olika människor runt mig inser jag att jag kan visst. Inte sällan mycket bättre.

Jag har förflutet som hundtjej. Har tränat hund aktivt och oavbrutet från dess att jag var 14 år tills för 6 år sedan. Provat det mesta. Utbildat mig till instruktör och jag var uppfödare några år. Har haft många valpar på uppväxt och ja jag var grym på grundträning av valpar/unghundar (förvisso även äldre hundar) och spanieljaktträning. Tävlingslydnad var min grej. Mina tre bortskämda byrackor som dräller runt till och med på matbordet och kan stjäla mitt framför ögonen var en fullständig omöjlig tanke att ens leka med för några år sedan. Jag erkänner att jag såg ner på dem som höll sina hundar som barn. Mina nuvarande hundar, Amy Rigmor och Kaisa,är mina barn i allra högsta grad. Skulle jag fråga då om mig idag skulle jag definitivt säga att jag degraderat. Det har jag också men samtidigt har jag fått så mycket mer av andra bitar som jag saknade då. Nu undrar säkert många varför jag pratar hund när det ar hästträning jag skulle skriva om. Jo därför att det finns många paralleller. Men också många olikheter.Men generellt är hästvärlden utvecklingsstörd i jämförelse med hästträning och ridning. Ta det här med klickerträning. Nu är jag ingen klickermänniska själv. Men det har funnits bra länge i hundträningen men i hästvärlden anses det udda och flummigt. Men jag kan berätta att min första islandshäst Eldmana lärde jag spela fotboll i hennes lilla sjukruta med klickerträning. Vi bollade fram och tillbaka till varann, hon var målis. Suverän sådan! Året var -98.

Att träna ett djur till samarbete och presition kräver timing. Utan timing inget resultat. Man måste jobba upp sin förmåga att agera snabbt. Berömma exakt, korrigera exakt. Varken före eller efter. Att hela tiden ligga steget före. Jag är dessutom "skadad" från alla år på förskola då det gäller att se olyckan innan barnet faller. Vad händer i nästa steg? Om hästen gör si, hur gör jag då? Hela tiden ha en plan. Mycket handlar om erfarenheter men också om kunskap. Ett utav mina ledord från hundkurser jag höll var: man får som man belönar. Något jag alltid reagerat på inom häst är fenomenet hästen skyggar och törs inte passera en tex fladdrig pressänning. Vad gör 90% av ryttarna? Jo de klappar hästen på halsen. Varför?! Du får som du belönar! Hur ska hästen förstå skillnaden mellan smek och klapp på halsen när den gjort rätt och en lugnande smekning när den är rädd? Jag har aldrig förstått resonemanget. Klapparna och berömmet ska komma i samma stund som hästen tar mod på sig och lyssnar på sin ryttare och går förbi,oavsett om den gör en lov åt sidan eller ej. Det handlar om timing. Finliret,att kunna passera utan att skygga åt sidan, får man jobba bort sen. Små steg i taget. Alltid berömma alla framsteg i rätt ögonblick.

Hundträning har gått från kedjelänkar till mjuka metoder baserat på beröm och sk positiv förstärkning. Det finns visserligen fortfarande kvar metoder ur den gamla skolan men de flesta som tränar hund idag håller nog med om att samarbete och lydnad går hand i hand och bygger på en gemenskap. Hunden lyder för att den vinner något på det. Varför ger vi inte hästen samma val? Varför finns det så otroligt mycket tvång och faktiskt våld kvar inom hästträning? Är målet viktigare än vägen dit? Hur hästens väg till medelsvår hoppning varit är uppebart inte lika viktigt som rosetten den hoppat till sig. Fråga vilken tonåring eller barn som helst, hoppar högst - rider bäst.

Men vad är ridning? För mig handlar det om att få en häst att samarbeta med mig. Inte bli tvingad med starka bett, olika hjälptyglar och inspänningar och framför allt en stenhård hand och pisk. Jag hävdar bestämt: Man slår inte den man älskar! Det gäller även sin häst. Ännu mindre när det handlar om träning där man ber den utföra något. får din häst ha en dålig dag? Får den ha huvudvärk och känna sig trött som efter en natt med dålig sömn? Får den va pms-grinig? Får den visa på något sätt att den inte är på humör, den kanske har ont från en spark av en hagkompis, eller är det något du aldrig reflekterat över? Är det bara vi människor som får ha en dålig dag och vara ur gängorna utan synbar anledning? När den är ur gängorna,hur tänker du då? Jag personligen pressar inte mina hästarden dagen. Jag ber dem utföra något jag vet att de klarar av och gör ett kort lustfyllt pass istället för att börja tvinga. Nu snackar vi motivation - viljan att utföra något. Man kan göra under på ren vilja! Människor kan överleva på bara ren vilja även om oddsen är små. Viljans kraft är stark. Det är inte bara vi människor som besitter den. Tänk att varje träningspass ska avslutas med nått enkelt lyckande. Varje träningspass ska växlas mellan svårighetsgraden och alla saker ska belönas. Vad är belöning? En klapp på halsen? Att få hoppa ett enkelt hinder? En galopprusch? En godis? Du känner din häst.Men jag är tveksam till att en klapp på halsen är särskilt motivationshöjande. Inte tror jag en häst känner för att prestera bättre av en klapp eller som många gånger slag och dunkar på halsen. Man får det man belönar sa jag. Ja det stämmer,men framför allt du får SOM du belönar. När jag tränade hund pratade vi om beiga belöningar. Det kan jämföras med att bli dunkad på halsen mot att istället ha en ryttare som glatt utropar "-Braaaa yiiiihaaa" och släpper tyglarna och låter hästen braka loss. Om du var häst, vad skulle motivera dig att anstänga dig mer över nästa hinder. En halsdunk eller en glad galopp på några meter? Det behöver inte handla om mer. Det behövs inga varv runt ridhuet och vilda läskiga bocksprång för att höja energin, glädjen och den sk motivationen. Det somkrävs är engagerad ryttare. Ryttarens visade engagemang. Äkta sådant. Att ryttaren verkligen sätter sig in i hästen och inte ser den som en självklar individ somska göra som ryttaren säger.  Varför är ryttare så tysta? Är rädda att skrämma sin häst? Ingen häst har någonsin blivit rädd när jag berömt dem på "hundsättet". Hästar skenar inte av engagemang.

Hästen vill ha frihet, människan vill ha kontroll. Här måste vi kompromissa. Dvs ta och ge. Nu menar jag inte tygeltag och förthållningar utan mentalt.Jag är övertygad om att många med skräck skulle tänka att aldrig att de skulle släppa tygarna på sin häst och låta den släppa loss. Den skulle sticka eller göra serier av bocksprång. Ja troligtvis första gångerna. Därför att hästen vill ha frihet och när den för en gångs skull får det passar den på. Men vem har sagt att belöning alltid är den samma? Variera! Har du en bockglad häst som du är rätt sticker så börja med godisberömmet. fram med en karamell och ge från ryggen, superbra strechövnig dessutom. Variera sida och strechar hästen båda sidorna. Jag törs lova att det tar inte energin ur hästen. Den kommer inte sträva bakåt eller bli slö. Det hävdar bara en okunnig tränare som aldrig sysslat med hundträning på presitionsnivå. Godis är visserligen lugnande. Men var det inte just lugnare du ville ha din häst i belöningsögonblicket? Inte i utförandet. Där handlar det om att höja motivationen och lusten att utföra och prestera. Men ni är ett team. Även DU måste vara engagerad och mottiverad. Blir du mottiverad av tvång? Släng undan spöet nästa gång och ha roligt med din häst. Jag törs lova att ni kommer få ut mycket mer av träningen. Inte första gången, inte andra men på sikt. Viljans kraft är större än du någonsin tror.  

Det var lite att smälta och fundera över. Jag återkommer. Jag har så mycket mer att säga   

Vi hörs!