Vaknade upp idag och känner mig så otroligt splittrad. Jag har kommit igång med ridningen. Rider lektion på islandshästar varje onsdag och har flyttat både Lekis och Brellir till inackorderingstall där det finns tillgång till instruktör. Stallet ligger inte nästgårds. Det tar mig ca 40-50 min att köra dit beroende på väglag. Men det känns värt åkandet för ridningen skull. Jag rider inte ensam här hemma. Det händer inte. Inte ens med bästa viljan i världen. Men när jag hade min första islänning i slutet av 90-talet, Eldmana, så hade jag också 45 min resväg till stallet. I rusningstrafik ännu längre. Men visst känns det samtidigt helt galet och tomt hemma när jag har en gård och fixat med nya boxar. Jag är inte pigg på att ta in inackorderingar heller. Bor rätt avsides utan bussförbindelse och jag har ingen lust att krångla med täcken av och på, in och utsläpp och fodringar bara för att få ridsällskap. Då är det enklare, friare och behagligare att själv stå uppstallad och få service. Småtrollen bor fortfarande kvar på gården så stallet står ju inte tomt. Ärlighetens namn är jag både bekväm och lat, orkar inte åka runt på kurser. Kliva upp innan tuppen och fixa stallet och djuren hemma, packa in häst och åka iväg en hel dag. Har gjort det några gånger och jag känner mig mer stressad av det och är ofta helt svettig innan jag kommer iväg för det blir så mycket att fixa. Var senaste gångerna på kurs för islandshäst tränare som var kom till ett ställe. Hästvärlden är onekligen väldigt speciell och ofta kall och hård. Kursen var helt ok om man bortser från min prestationsångest. Försökte prata och lära känna de andra deltagarna på lunchen, men det var helt uppenbart att jag var inte välkommen in i deras gemenskap. En utav deltagarna vände sig om och tittade på mig när jag ställde en fråga, sen vände hon ryggen till och fortsatte med de sina. Så tråkig inställning men efter att ha pratat med andra har jag fått höra att den här klanen är känd för att frysa ut och inte bjuda in andra. TYpiskt hästvärlden. Här råder hiarki och grupptillhörigheter strängt. Jantelagen dominerar. Från ridskolor till rasklubbar. Det har gjorts avhandling om hästtjejers självkänsla och kroppsuppfattning i jämförelse med andra idrotter. I hästvärlden är det viktigt med rätt kläder och märken, att se bra ut och vara smal är mycket mycket mer utbrett än inom andra idrotter. Det har alltid varit en snobbsport, allrahelst i högre klasser. Men det är så sorgligt när det är på bekostnad på ungas självskänsla och syn på sig och sina kroppar. Det bäddar för utfrysning och mobbing av den som har "fel" saker. Men det är inte utrustningen som gör ryttaren. DEt spelar ingen roll hur fina märken man som ryttare har på sig och hästen om man ändå inte kan rida ordentligt. Jag har svårt att tro att det egentligen, på djupet, blir roligare. DEt är klart det är roligt att känna sig snygg och visa upp sina fina saker. Men det blir ju samtidigt rätt patetiskt. Hästen skiter ju i vilket märke den har på sitt schabrak eller grimma. Den tänker inte hoppa högre för det. 

Den här veckan har varit en rent ut sagt skitvecka. Det började med att jag skulle blivit invald i shetland nord styrelse. Såg verkligen fram emot det. Att lära känna andra med samma intresse, knyta kontakter och lära mig mer om shetlandsponnyn. Enligt valberedningen var det svårt att hitta folk som ville sitta med i styrelsen. Det var snöstorm den dagen det var årsmöte och ingen ska försöka inbilla mig att det var någon vallfärdning till ett årsmöte i en förening som sträcker sig från Värmland till norra norrland. Årsmöten är sällan välbesökta om man inte lockar med en intressant föreläsare, medlensmöte med intressant disskutionsämne, clinic etc. Jag har suttit med i tillräckligt många klubar för att veta hur det fungerar. Allrahelst i snöstorm. Men det handlar åter igen om utfrysning. Det vet jag. Jag ids inte återigen (har tagit upp det här på annat ställe) ta upp vad det handlar om. Det skulle dessutom inte förändra något. Men jag blev otroligt besviken eftersom jag sett fram emot att åka på utställningar och aktiviteter och ha folk att prata med. Det är inte alls lätt att komma in i en klubb när man inte har en naturlig inkörsport, när det inte ens finns en klubbstuga och träningsplats att åka till (som en hundklubb, idrottsförening etc) och jag tänkte att genom styrelsearbetet får man automatiskt ett stort kontaktnät. Nu blev det inte så. Jag har fullständigt tappat lusten för Shetland. Somliga får gärna gno sina handflator mot varann om de känner för det. Jag har absolut ingen lust att åka på någon aktivitet och inte veta vem som är vem men alla vet vem jag är och har sin uppfattning. För några år sedan åkte jag på utställning och tittade för att se hur det går till och som en rolig utflykt. Det var innan någon visste vem jag är. Jag kunde som anonym gå runt och titta utan att någon tog notis om mig. Det spektakel som uppenbararde sig för mig var förfärligt. Öppet skitprat och ren avundsjuka och missundsamhet när det gick bra för fel person. Jag satt på en läktare och iaktog. Kan väl erkänna att jag måste vara tokig som ändå kastade mig ut i hetluften och riskerade bli bränd. Men jag ville ge det en chans. Nu vet jag.

Jag hann inte ens resa mig från den besvikelsen innan jag hittade Goya i hagen med söndersparkat bakben. Trodde först att han brutit benet. På Ultuna visade det sig att stora böjsenan var ordentligt skadad. Den enda broddade hästen i hagen hade fått in en fullträff och slitit av delar av senan. För att göra en fullständig bedömning skulle de behöva operera och öppna upp helt. Troligtvis var skadan mer omfattande. Men vad de kunde känna så skulle han behöva 6 månader på box efter operation och först därefter och när han satts igång kunna avgöra om han någonsin skulle bli bra. Goya tycker inte om att stå på box mer än någon natt. Han vill inte stå inne själv. Om man bortser från kostnader som trots försäkring skulle bli svindyr där man i slutändan kanske kastat allt i sjön, så att tvinga honom på box igen var inte rätt. Han stod inne länge i höstas för vad som visade sig vara en hovböld. Gick i sjukruta och hade tråkigt. Att börja om igen var otänkbart. Han äter inredningen, blir rastlös och besvärlig i hanteringen och han hatar allt vad veterinärvård heter. Jag valde att ta bort honom där på Ultuna. Det blev så tomt här hemma. Jag hade så mycket planer för honom. Såg fram emot att börja köra in honom nu när vädret och underlaget blev bättre. Hans bästis Nalle saknar honom. De var som knoll och tott och troligtvis den enda riktiga vän Goya haft. Nalle är uppväxt hos mig och har sina barndomskompisar så på något sätt var det väl tur att det var Goya och inte Nalle som försvann. Goya hade verkligen sörjt och saknat sin bästis ännu mer. Men visst har Nalle sorg.

Igår satte jag ingång Lekis. Han blev behandlad i båda knälederna i höstas på klinik. Jag har misstänk att det inte stod rätt till. Lekis har alltid varit en aktiv och lekfull kille men varit passiv när alla andra killar kutat runt i galopp och lekt hingstlekar. Satt upp och skrittade iväg och han var spänd och stressad. En fis på ryggen hade fått honom att explodera. Jag hade ett kort hoppspö och han har aldrig någonsin brytt sig i varken spö eller hur matte rör sig. Han har alltid varit trygg med mig. (förutom en gång när jag stoppade in ett tungfelsbett på honom som gav honom panik) Nu sprang han i sidled när jag rörde spöet och Julia som var med var övertygad om att han skulle sticka med mig. Skrittade runt en liten stund och bytte sedan till JUlia. Jag blev spänd när han var spänd och eftersom jag inte ridit på länge så kändes det bättre för hans skull att sätta någon på honom som har mer ridning i kroppen. Men han var lika spänd med Julia. Såg tydligt hur han kortade vänster bak och haltade. Båda bakbenen ser ofräscha ut. Han knäar när han går likt att han går i brant uppförsbacke om man bortser från hältan. Måste beställa ny tid på klinik. Känns skit rent ut sagt. Att han fortfarande inte går rent efter två omgångar med kortison och lång lång vila på lösdrift där han fått chans att röra sig normalt. Precis nu när jag kommit igång. Fasar för det värsta tänkbara att han aldrig kommer bli bra igen.

Nu ska jag gå ut och mata och sen åka till gymmet och slita. Behöver göra något annat. Hästeriet går åt skogen just nu känns det som. När ska det bli roligt att hålla på?

Höres.   

 

Eva Hage

11 februari 2015 08:32

Börjar med en styrkekram, förstår helt och fullt detta med hiarki , blir själv trött på allt det innebär. Hästvärlden är jag inte inne i ,delvis pga detta.Hundvärlden är lika dan ofta =( har man inte rätt ras och är ny, så har man det väldigt svårt att få hjälp med att utveckla sig och sin hunds möjligheter att bli det bästa man kan bli. Jag hade "fel" hundras, blir så attans trött, men inget jag kan göra så mycket åt. Vi jobbar så gott vi kan. Håller tummar och tår att det blir så bra med allt det bara kan. Styrkekramar =)

Johanna Nordin

11 februari 2015 08:45

Tack! Har ju varit inne i både hund och hästvärlden och jag tycker faktiskt hästvärlden är värre. Inom Shetland tycks det va rabiat. Nått rasklubben med sina representanter borde tänka på och jobba aktivt mot. Men min förhoppning är inte direkt stor om man säger så. Har funnits med i olika fb grupper och forum och det är ofta minst sagt otrevlig ton, besserwissrar och folk får skriva in i sina inlägg at de ber om trevlig ton. För mig är det helt vansinne. Vuxna människor som inte kommit längre. Sorgligt. Så detta med utfrysning och mobbing inom dessa grupper. Jag saknar ord.
Det där med fel hund känner jag igen. Eller fel kennel. Fel variant av rasen. Tröttsamt. Ibland blir det patetiskt när man tänker i större perspektiv. Folk dör i världen, barn förlorar sina familjer i krig och folk tjafsar om vilken sorts hund som gäller, även inom rasklubbarna.
Bara inse, krig i världen kommer aldrig upphöra ;)
Kram

 

Annette Hansson

23 februari 2015 18:55

Hej Johanna!
Jag hade faktiskt ingen aning att det går till som du beskriver i hästvärlden. Jag såg ditt liv med hästarna som en idyll. Med andra ord verkar det rätt ensamt och tufft. Människor kan vara jävl...
elaka. Jag hoppas att allt ordnar sig för dig! Krammm

Johanna Nordin

15 mars 2015 17:15

Hej på sätt och vis är det en idyll men allt har en baksida. Det är inte alltid så lätt att vara på rätt sida så att säga. Visst kan människor vara hemska, det finns det många bevis och mångas erfarenhet av. Det är heller inte alltid så lätt att skydda sig mot.
kram tillbaka

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej på er! Jag borde skrivit det här för länge sedan. Jag har inte tiden att skriva blogg. Det tar för mycket tid helt enkelt även om jag saknar det jättemycket! Jag har valt att istället öppna min fb till offentligt på sånt som ändå skulle visats el...

Förra inlägget blev bara massa babbel. Nu blir det bilder med tillhörande text. Inte i kronologisk ordning. Jag har ju valt bilder från en hel vinter. Fjällbäckens Sarv   Hej en lammkorv tack! Grynet och Leo på väg ut i ladan för hopp ...

Nu var det banne mig länge sedan sist. Har inte haft varken tid, ork eller ens lust att skriva blogg. Funderade faktiskt på att ta ett avskedsinlägg för några veckor sedan men jag testar ett tag till. Det som får mig att vilja sluta är att det finns ...

Då och då får jag frågan om hur djuren klarar kylan. På facebook cirkulerade ett blogginlägg där någon skrev om hästar och kyla, täcke eller inte och vad en forskare kommit fram till. Jag ska återkomma till det. Djuren klarar kylan bra. De är skapt...