På ridskolor brukar man säga att den som ramlar av ska bjuda på tårta. Igår fick Cia och jag varsin luftfärd  . Det var faktiskt ganska komiskt. Cia var yr i huvudet hela dagen men vi bestämde oss ändå för att ta en skrittur i den fina vintervädret. Jag valde att ta med mig stora kameran, vi skulle ju bara skritta och inte ramla av. Jo tjena! Vi red utmed salixskogen (energiskog) och där är vi alltid noga med att prata högt och göra oss hörda. Salixen är en hemvist för vilda djur, de får skydd och värme där.

Gud va vi skrattade åt min utsstyrsel, ser ut som en jättebebis  . Men det är varmt och jag hatar att frysa! Tur man inte måste vara snygg jämt...

Cia och Lekis på väg ut på tur. Cia har både tävlat och dömt islandshästtävlingar tidigare.

Uppe i salixskogen stannade vi och lekte med kameran på lååånga tyglar. 

Eftersom bakgrunden inte var bäst på förra bilden red vi vidare för att hitta fint fotoställe. Just den här bilden är så unik. Jag fotade sekunderna innan Lekis får syn på rådjuret 5-10 meter ifrån honom, gör ett kast och vänder tvärt. Jag hann just få på mig kameran igen. När vi kom hem zoomade vi in på bilden och ser det oförargliga djuret längre fram i bild. Egentligen gick Cias fall i slowmotion, hade jag haft hjärnan med mig hade jag hunnit av och tagit tag i Lekis. Men som den superhjälte jag är tittade jag på  . Lekis började kuta hemåt och Maisan var inte sen att haka på. Jag hade inte en chans att få stopp på henne iom att tyglarna var långa och jag satt barbacka. Jag hade kanske kunnat skena med hem men valde att släppa och glida av. Hellre ramla på hyffsat mjukt underlag än ute på grusvägen. Hur knäpp är man som tänker på att skydda kameran då?? Slog mig rätt illa på höftkammen men inte värre än att jag kunde linka hem. Blir en halt primadonna på galan imorgon, i höga klackar! Jag som hade gå-i-höga-klackar-ångest redan innan skadan  .  Kan lova attvi var överhettade efter en mindre språngmarch över en knagglig åker och 4 km hemifrån. Hästarna sprang hem, de tog rätt väg så vi såg dem från åkern. Jag är aldrig orolig att de ska springa bort, de kutar alltid hem till flocken. Värre är om de blir stressade av att folk försöker fånga dem. Då kan de dra långt och hamna på 55:an eller fastna i skogen med sadel och träns och skada sig. Det är bara låta de löpa hem. Därför vill jag aldrig rida på andra sidan om 55:an även om den skogen kan locka med sin fina natur och ombyte av miljö. Men det är inte värt en trafikolycka. 

För att avsluta bra hoppade vi upp på hemmaplan och red i trädgården. Maisan med sin hydda var helt slut efter sin joggingtur så hon fick bara skritta av sig utan krav. Lekis fick däremot ett träningspass.

På eftermiddagen kom Cia syster med delar av sin familj  förbi med fika.

Vilken himla tur att de hade med sig en semletårta dagen till ära!

På kvällen åt vi middag ihop och tittade på melodifestivalen som var en ren besvikelse. Hur kommer vissa bidrag med?? Hur låter då de som inte kommit med kan man ju undra  .

Vi hörs!