En gång i månaden kommer Susanne Widner hit och håller kurs för mig, Alma , Linda, Ingrid och Julia. Idag var det bara Alma och jag som kunde vara med så vi fick massa tid för bara oss. Inte fy skam det inte! För er som undrar vem Susanne är så är hon just ridinstruktör (såklart) och hon skrev en artikel i senaste nr av tidningen Hippson om uppbyggande träning. Hon är suverän!

Först ut var Alma på sin egna ponny.Därefter tog jag och Tiger vid. Han jobbade jättebra! Han liksom många andra här på gården lider av övervikt och håller på att just börja banta. Motionera mera helst enkelt. Men att de är feta har sin skäl. eller snarare jag har mina skäl att inte ha tränat dem. Jag tänker inte ens ha dåligt samvete eller be om ursäkt för det. Det kan hända saker i livet som gör att man måste prioritera annorlunda och lägga fokus på något annat. Vi tränade på korta och länga steget och han fickmycket beröm för att han trots sin övervikt både har en fantastisk arbetsmoral och kämpar på och sen att han också rör sig så rätt och lätt och välbalanserat. Så det vi jobbade med innan .... har satt sina spår. Kul! Härligt att se sina resultat finnas kvar.

Nästa man var Lekis. Sussie sa spontant att det syns att vi känner varann väl och trivs ihop. Lekis har en härlig energi och även vi jobbade med att korta och länga. Jag har somjag skrivit om tidigare nästan alltid sagt till folk att jag kan inte, och liksom lagt mig på en nivå som om jag verkligen inte kan rida. Har ofta tyckt att andra rider så mycket bättre. Jättedåligt ridsjälvförtroende. Och bäddat för att bli trampad på och ansedd som okunnig och nybörjare. Till min fördelär att jag kan läsa mig till hur något ska vara och/eller titta på bilder och andras ridning. Har knappt varit på någon kurs eller träning och haft någon som hjälp mig med min ridning de senaste åren. Men jag har en stark övertygelse i ridningen och ddet är att hästen vill ha frihet och människan kontroll. Jag vill rida mina hästar med så små medel som möjligt. Att gå fram på min lilla signal är lika viktigt som att stanna på min lilla signal. Jag vill inte ha ett halv ton häst i händerna när jag rider och hästen vill inte ha mig hängande i sina mungipor. Jag vill inte vara osams med mina hästar och jag vill ha en rolig stund där vi båda är lika nöjda med våra insatser. Ridning är som barnuppfostran, ju högre du skriker desto mer måste du i nästa gång. Ja vill viska mina signaler till hästen. Sussie berömde mig för mina små och fina hjälper (dvs tygeltag, vikt och skänklar/bentryck) jag ger. Hon frågade om jag ridit mycket akademisk ridning då det går ut på att samla hästen med så små hjälper som möjligt. Nej det har jag aldrig ens testat på. Men uppenbarligen samlar sig mina hästar under mig ändå. Ja jag är så stolt och lycklig! Jag tänker inte ens vara tyst om det! Bara för att man inte visar resultat på tävlingsbanan betyder det inte att man har noll koll   .   Jag ska sluta säga att jag inte kan. Jag tänker inte sluta vara ödmjuk, men däremot inser jag att jag kan. Jag behöver inte vara rädd och skämmas för att jag håller lektioner för barn och tonåringar och har haft turridningar. Jag kan faktiskt jag med! Men jag vet att en och annan har haft åsikter om det.... Som så mycket annat folk lägger sig i   . Som sagt hoppar högst och galopperar fortast är inte bäst.

2/6-2009 föddes Brellir från Fjällbäcken. Det var en kall, nej vidrig vecka i fjällen. Det blåste hårt, regnade på snedden och var endast 2 C varmt. Den veckan föddes Brellir och Vaja. De fick ha hundtäcken på sig för att inte frysa och få lunginflammation.

I kylan föddes Brellir. Hans mamma somhade en jobbig, långdragen förlossning och redan var sjuk orkade inte först ta hand om honom så jag klippte upp fosterpåsen och torkade honom varm. 

Brellir iklädd hundtäcke.

Åren går och i sommar är det fem år sedan han kom till världen.

I somras var han på inridning i två månader. Kom hem i augusti ochmeningen var att han skulle tillbaka i oktober, men liksom åren går månaderna. Ingen har suttit på honom sedan i somras. Jag har fått för mig att han skulle vara väldigt pigg och lite komplicerad och mitt dåliga självförtroende har skapat hjärnspöken. Eftersom det fanns massa lediga tider i vårt ridschema bestämde jag mig för att nu eller aldrig skulle det ske. Om någon kundde hjälpa mig var det Sussie med sitt lugn och sin erfarenhet att instruera och lösa problem. Självkänslan hissades i topp efter Lekis och Tigers träningar så jag kunde inte fått en bättre start.

Vi gick runt och andades ihop i ridhuset. Alma skötte kameran,Sussie mig och jag Brellir.

Alldeles innan uppsittning. Pirrig och förväntansfull. Nästan fem år har jag väntat på det här ögonblicket. min lilla kille är nu en stor och mycket stilig kille.

Uppe! För alldra första gången känna honom.... nu höll jag på att skriva nått dumt   Brellir var bara störd och förnärmad över att Sussie höll i honom. Som att han skulle hitta på nått   .

Halt och balansövning

En bild säger mer än 1000 ord! Men ja jag är galet stolt och lycklig!

Sen var det Busens och min tur. Också allra första ridpasset ihop. Bara Julia har testat honom innan och det kändes bra så jag vet lite hur han kan vara. Skönt att få kasta upp andra testpiloter än sig själv   . Men faktisk. hur duktig jag än är så är Julia bättre och mer orädd.

Så när en tant hjälp en annan tant upp så bar det iväg raka vägen till sjunde himmlen!

  Duktiga fina Busen! Å vad jag tycker om honom!

Jobbade med bommar och han blev jättetrött. Mestadels i huvudet.

Ingen liten kille det där minsann. Tur hjärtat hans är minst lika stort som resten av honom. Vi konstaterade att riden är han,men troligtvis aldrig ridtränad. Han behöver jobba upp sin balans, kordination och bärighet. Men å vilken mysig herre!

Förutom sin egna ponny tränade Alma även Goya och Ida idag. Goyan har liksomTiger en enorm lust och arbetsmoral. han kämpar fastän det blir jobbigt och kroppen tuggar mjölksyra. Han tycker det är så roligt! Jag har lovat Alma att hon ska få ut och tävla hoppning med Goya och Lusen, så nu måste vi träna. Vihar en hel del kvar men det kommer så småningom. Lusen var tyvärr halt på ett bakben idag och fick stå över. Hon har säkert gjort sig illa och trampat snett i dessa knöliga hårdfrusna hagar.

Jag kommer sova på rosa moln inatt. Lycklig är bara förnamnet.

Vi hörs!   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej på er! Jag borde skrivit det här för länge sedan. Jag har inte tiden att skriva blogg. Det tar för mycket tid helt enkelt även om jag saknar det jättemycket! Jag har valt att istället öppna min fb till offentligt på sånt som ändå skulle visats el...

Förra inlägget blev bara massa babbel. Nu blir det bilder med tillhörande text. Inte i kronologisk ordning. Jag har ju valt bilder från en hel vinter. Fjällbäckens Sarv   Hej en lammkorv tack! Grynet och Leo på väg ut i ladan för hopp ...

Nu var det banne mig länge sedan sist. Har inte haft varken tid, ork eller ens lust att skriva blogg. Funderade faktiskt på att ta ett avskedsinlägg för några veckor sedan men jag testar ett tag till. Det som får mig att vilja sluta är att det finns ...

Då och då får jag frågan om hur djuren klarar kylan. På facebook cirkulerade ett blogginlägg där någon skrev om hästar och kyla, täcke eller inte och vad en forskare kommit fram till. Jag ska återkomma till det. Djuren klarar kylan bra. De är skapt...