Det gäller ju att passa på att uppdatera med bilder när internet är på vänligt humör. Här kommer en förkortad version om vad som hänt sen sist här på gården.

Ibland sker underverk även här på Vidavägen 24! Faxe får anses som frisk från både hovböld och senskadan han ådrog sig förra friskförklaringen. 

Lycka är en lerpöl!

Och en gul snäll kompis

Så stolt ochglad över mitt nya stall, måste lägga ut några bilder.

Ordning och reda, äntligen kom täckeshängaren upp som jag köpte för 3,5 år sedan.

Hästarna trivs också.Här är Goya och Melonia på bild. Melonia har också kommit ut från boxvilan pga fång. Hon och Faxe delar hage. Har en filmpå hennes lyckosprång men lyckades inte ladda upp den. Sån skön befriande känsla att inte ha någon häst på boxvila längre. Var flera månader sedan. Förhoppningsvis klarar sig Melonia ett tag till. Hon har i botten sjukdomen PPID, det syns tydligt på den tjocka fettnacken hon har som hänger åt sidan. Har bytt hö nu. Hade alldeles på tok för bra hö till dem med troligtvis för höga sockerhalter, därav all fång och PPID på Bettan, Ronja och Carin samt Melonia. Hö ska vara bra, kvalitetsmässigt. Men små ponnier har generellt inte behov av höga protein och energivärden, allraminst socker. Tror förra sommarens väder var ett gynnsamt år för höga värden i hö. Har frågat runt lite på olika ställen och många har så högt som 60 i proteinvärde och över 10 i energi. Alldeles för högt för sån här typ av häst som inte jobbar så att de gör av med det. Så höga värden är svårt att ens få dem att jobba bort. Jag hade tidigare ett hö med proteinvärde strax under 40 och energi som låg runt 7-8. Det var perfekt till mina troll.

Vi håller igång. Med ljusare längre dagar kom inspirationen och lusten tllbaka. Lusten att göra något utöver det nödvändigaste. Ljust är ju fel att säga. Det har inte varit många soldagar sedan november. De är lätt att räkna. Men trots lera ochsmuts måste jag erkänna att den här vintern har passat mig. Har varken skottat eller plogat en enda gång den här säsongen och jag hoppas jag slipper även resten av vintern.

Felix, Goya och Lekis på lång skön motionsrunda. Långt och långsamt, vi bränner fett och stärker leder och bygger muskler. Jag rider nästan uteslutet Lekis på bettlöst träns. Han fungerar mycket bättre på det. Jag är en person som försöker undvika alla typer av inspänningstyglar, starka bett ochandra remmar och fuskhjälp. Quickfix är vad det är. Lär er rida istället   . Jag ska ta ut veterinär och gå igenom tänderna på hästarna, men jag tror inte det är kruxet med Lekis.Han lägger gärna tungan över bettet. Det stör mig inte egentligen men jag gissar att han gör det därför att bettet nyper honom i kinderna och står i gommen eller käkarna. Det finns egentligen ingen plats i hästens mun för ett bett. Betten nyper somsagt i kindköttet, slår upp i gommen och ner i käkraden. Ändå är så många ryttare så hårda i nävarna! Prova stoppa in ett tränsbett i er mun och be någon gå bakom och dra och hänga. Inbilla er inte att hästen känner mindre! Läste just i en hästttidning att hästens mule har fler känselsensorer än våra fingrar. Till mule hör definitivt hästens mun och mungipor. Rider man på bettlöst måste man dessutom vara noggrannare med att ge vikthjälper och tydliga signaler för både halt och svängar. Det är svårare att fuskrida. Jag använder ett bettlöst träns som går i kors under käkarna så när jag tar i tex höger tygel så drar det i vänster sida på hästens huvud så den vrider huvudet åt höger. Ett väldigt snällt träns. Det snällaste du kan ha utöver grimma eller utan något alls. Tycker personligen att såna där hävstångsbettlösa träns som hackamore är läskiga, har hört om hästar som brutit nosryggen när de gått omkull. Nu är jag helt på det klarar med att alla hästar inte går att rida bettlöst. Men jag hävdar ändå att starka bett är bara till ondo.

Oj! Gissningsvis spår efter varg. Tekniskt skulle det kunna vara en stor stor hund men med tanke påatt det komut ur skogen och inte fanns människospår i dess närhet så är det mest troligt varg. Vi har dem i skogarna runt om. Jag är inte helt bekväm med det. Har ingen lust att möta vargar när jag rider eller kör,ännu mindre små shetlandsponnier. Vargfrågan är svår. Folk blir oftast fanatiska för eller mot. Jag kan varken säga att jag är det ena eller det andra. Jag är definitivt inte intresserad att bli övertygad från något mot- eller för-part. Men jag vet att äter den någon av mina hästar eller andra djur kommer jag önska livet ur den! Men det är svårt att tycka att Indien ska ha tigrar men vi inga vargar. Är det så att indier i sina byar är mindre värda? Problemet med vargen är att de många gånger är väldigt nyfikna och närgångna. Pratade med en kvinna idag vars dotter hade blivit förföljd av varg på promenad i deras by med sin kopplade hund. Det är inte ok!

Världens finaste hundar! Tyvärr innebär varg i krokarna väldigt få skogspromenader. Men de lever ett gott liv i stallet där de busar flera timmar om dagen. Promenader tar vi ofta på annat håll.

Så här trött blir man efter några timmar "på jobbet"

Busloppan som vägrar vara trött.

Fast tillslut kommer John Blund även till Rigmor

Alma och Kaisa har kul ihop.

Ragnar och Valter på sin prinsessbädd

Det är någonting skevt mellan mig och min bil. Här i veckan luktade det plötsligt bränt. Jag trodde det var utifrån men plötsligt ropade Julia och Kristin "det brinner i bilen!" Tur tjejerna var med. Jag hade inte fattat förrän för sent att det var i bilen och laddaren som rök och smälte ner. Hade något legat nära så hade det fattat eld, eller om jag somsagt inte förstått vad det var. Fy så otäckt!    

Idag blev det bestämt att min älskade Jazzo ska flytta. Han blir 22 år i år och är less på små barn. Han är för gammal och otränad för att bära äldre och tyngre barn. Jag såg av en slump en jättesöt annons där Olle 24 år sökte en snäll,likasinnad pensionärskompis. Jag kände att det vore det bästa för Jazzo.Ett hemdär han får mycket kärlek, en snäll lugn gammal shettisherre. Fina hagar och box om nätterna. Eftersom han inte jobbar blir han lätt bortglömd i mina stora hagar och ha tycker de andra hästarna ibland är jobbiga. Jag älskar honomoch har sagt att han aldrig skulle byta hem, men det här tillfället bara dök upp och var som gjort för honom. Han kommer få det så bra!

Men jag kommer sakna min trogna medhjälpare. På torsdag åker han. Då börjar ett nytt lyckligt pensionärsliv för farbror Jazzo.

Vi hörs!