Det tar emot att skriva det här. DEt tar emot att för att jag vet inte om jag gör rätt eller fel som berättar. Men å andra sidan kan jag inte hålla det hemligt heller längre. Mitt val påverkar så många andra. Men mitt val är inte baserat på ett val jag gjort med vilja utan något jag känner mig tvungen till.

Jag vet att jag för inte så länge sedan hintade om att jag skulle börja plugga och dra ner på verksamheten. Att jag sa att man blir ju inte äldre... Nej det är sant. Det blir man inte. Men än är jag långt från lastgammal och orkeslös eller utsliten. Jag älskar mina djur och lever för dem. Att driva ridskolan är det roligaste och mest meningsfyllda jag gjort för mitt eget välbefinnande.

Men jag kommer sälja gården och djuren. Jag står inte ut. Jag orkar inte. Jag lever under ett mordhot sedan i somras. På grund av utredningstekniska skäl kan jag inte gå in på vad det rör sig om. Men det är mer än ett brev om man säger så. Jag orkar inte gå här ute på landet. Jag har fanastiska vänner och grannar. Ett underbart skyddsnät men det hjälper inte. Jag är ständigt beredd och jag orkar inte leva med ovissheten att det kommer hända mig något. Den känslan äter upp mig innefrån.

Den man som hotar mig är en man som dök upp samma dag som jag spelade in Djurakuten på TV3 i somras. Jag stod i regnet i hagen med Vaja och skulle fokucera på hennes känslor och välmående. Jag tror faktiskt inte någon ser på mig att jag hade en inre kaos. Att mitt liv plötsligt ställt på sin spets. Show must go on. Men sen den dagen har livet inte varit sig likt. Jag har aldrig haft någon kontakt med honom sedan tidigare. Visste inte vem han var. För mig dök han upp som gubben i lådan och sabbade mitt liv.

Jag tänker inte söka mig till TV3 och Stalkers. Det är ingen ide att ni tipsar mig om det. För det första är han ännu inte dömd för något. Rättegången kryper närmare. Jag är ingen människa som går över lagens gränser och vill leka domare. Det här är en polissak och ingen tvlek. Dessutom undrar jag vad det finns för belägg att det skulle bli bätte efter en sån konfrontation?  

Jag kommer börja sälja av mina djur nu. Därför kommer jag inte starta upp ridskolan som det var tänkt. Det är därför jag berättar det här. Inte för att jag vill att folk ska tycka synd om mig utan för att jag vägrar gå med en lögn eller ta på mig nån förklaring som slår tillbaka på mig. Jag hävdar å det bestämdaste att jag inte gjort något fel. Jag kom bara ivägen för fel person. Men när hästarna ska säljas kommer ridponnierna gå först. De snälla barnhästarna. Jag kan inte förhala den här. Det måste göras och jag gör det nu. Ett samtal från polisen fick mig att känna att det här går inte. Hur gärna jag än vill och önskar. Jag står inte ut att lyssna på varje bil, ständigt vara vaksam, hålla koll på vem som kommer och går osv. Leva med känslan att någon kan slå mig med allt det kan innebära. Jag kan heller inte leva med att ha barn här somkan råka illa ut. Kanske inte fysiskt, men barn ska inte behöva uppleva en ursinnig man som kommer hit och härjar. Jag lever med dem riskerna men jag tänker inte ta på mig att jag undanhållt dem för barn.

Ingen ska tro att de kan utnyttja mig i min situation och försöka få djur skänkta eller till dumpade priser. Desperat så är jag inte. Jag har lösningar för allt. 

Var jag tar vägen, om jag säljer alla eller behåller några, vad jag ska göra sen osv är inget som någon har med att göra. Faktum är att jag vet inte ens själv. Det jag vet är att den här bloggen nog kommer försvinna såsmåningom. Liksom instagram och facebook. Men det är ett senare problem.

Vad jag känner tänker jag inte heller gå in på.