Idag är det en dag man kan tro att jag hittar på för det är så sjuka saker som händer. Men det är bara en ovanligt vanlig dag i mitt liv. Egentligen så skulle jag vara på väg med Anne-Lie till lektionsridningen nu. Fast så blev det inte. Kvarg kom i vägen. Vi skulle ha suttit och skrattat i bilen och peppat varann. Jag skulle upp på hästryggen för första gången på alldeles för länge. Typ månader sedan sist. Men nej då, jag får minsann rida på toastolen för kvarg tyckte inte jag skulle åka. Det sägs ju att kvarg ska va så nyttigt. Fullt med proteiner och lite fett. Ett perfekt mellanmål när man har tränat och vill bygga upp kroppen och gå ner i vikt. Gå ner i vikt håller jag med om. Efter den är tarmsköljningen kommer jag dessutom vara kärnfrisk tillsår 2045, minst. Det slår liksom aldrig fel. MIn mage avskyr kvarg och glass. Men av någon märklig anledning välkomnar den grädde i alla dess former. Förstår inte logiken. Eftersom jag är obotlig optimist så åt jag kvarg till mellanmålet och tänkte att inte kommer väl det hända idag. Johodåattdetgjorde! Aldrig mer kvarg! Kvarg är plågsamt, äckligt och inte ens speciellt gott. Inte ens kvarg med smak. Jag åt nån ny variant med äpple och kanel, liksom svalde ner det med övertygelsen att jag skulle bli skitsnygg om jag åt upp det. Skitsnygg var ordet.

Väl medveten om att en del redan läst om min poliskontakt idag. Men den tåls att berätta mer om. Det var nämligen så här att jag fick som alltid bråttom in till gymmet. Undrar om och isåfall när jag kommer hinna värma upp innan själva Pt-träningen börjar? Jag kan inte planera tid. Jag är värdelös på det. Matade djuren, fyllde upp vatten, skotta rent lastbryggan på transporten som stått öppen och snöat igen (hämtar hö i den ibland och vem orkar öppna och stänga?), skottat trappan till huset, duschat (måste ju duscha bort djurlukten), matat Viggo och iväg. Hyffsat i tid för att vara mig alltså. Körde väl inte stillsamt ska erkännas. Tur jag bott i riktiga norrland och kört rejs i lera över hjulen och ren snösörja på våren. Det väglag som råder här är rena barnleken i jämförelse med mina gamla skogsmarker och jaktmarker. Gasa och styr, tveka aldrig och målet i sikte. I svackorna var det lervälling och rally. Jag var ju själv långt ute bakom bom och lås. Att köra i diket fick inte förekomma. Då skulle bli väldigt besvärligt och långtråkigt.

Som jag skrivit om tidigare så har allt som hänt fått nått konstigt fäste i mig. Jag försöker jobba bort det nu. Sakta men säkert ska hjärnspöken och katastroftänk arbetas tillbaka till mer dräglig nivå. Jag är rädd för att rida. Jag är rädd för att gå i naturen. Tänkte på det när jag körde in till gymmet. Att egentligen är det logiskt fastän det samtidigt är ologiskt. Det ologiska är att jag har aldrig blivit attackerad av en björn, jagad av vargar, mött en aggressiv ondsint älg som vill sparka ner mig i rent nöje. Ändå är jag rädd och övertygad om att det kommer hända. Det logiska är att just de här två grejerna, rida och vistas i skogen, är två sätt där det kan hända. Jag kan hitta på typ 17 olika scenarior om vad som kan hända på hästryggen. Jag vet hur ont det gör att slå mig. Jag hatar att tappa kontrollen. Min hjärna har liksom kanaliserat all annan stress på just de här två grejerna bara för att det går att hitta på och inte är helt verklighetsfrånvänt. Det finns faktiskt folk som blir nedsparkade av älgar, jag till och med dödade. Alla vet att björnar är farliga och ingen vill möta ett gäng vargar med häst eller hund. Ja inte ensam heller för den delen. Nu är det mer sanorligt att möta en påverkad eller okoncentrerad bilist en ändå. Hjärnan spear spratt ibland. Faktum är att jag är tacksam att det inte blivit bilrädsla. Men bilen har jag kontroll på. En häst kan man inte alltid kontrollera. Det är egen vilja och egna känslor och reflexer.

Det är var september -08 i skogarna i jämtland. FM Cvittra tar en paus och väntar in de andra hundarna djupt nere i ravinen. Jag var rädd tanken fanns att den kan finnas björnide i ravinen. Men jag gick där ändå. DET är skillnaden mot nu.

Och nog fanns det björn! Minna luktar på björnriven mark där utspridda honungsplattor låg. Men jag gick där ändå. Ensam och beslutsam mot min rädsla.

Men det var polisgrejen jag berättade om. Mitt på storsjön hade de poliskontroll. Förbannat, tänkte jag som hade bråttom, ta inte mig - ta inte mig! Jorå självklart klev det ut en polis mitt i gatan och vevade med armen. Ååååå har inte tid! Hann tänka den barnsliga tanken att strunta i honom och se vad som hände. Ja jag vet barnsligt. Självklart bromsade jag lydigt in och gick in till sidan. Hissade ner fönstret och slet åt mig plånboken. "-Då var det körkorts och nykterhetskontroll", sa polismannen trevligt. "- Kan vi göra det här lite snabbt, jag har bråttom", vräker jag ur mig och viftar med körkortet framför honom. Han smålog och fortsatte lika trevligt "Javisst det går fort". Blåste och lyckades hålla fingrarna i styr den här gången. HAr en befallenhet att hugga tag i själva nykterhetsmojängen (alkotest heter det visst) vilket inte brukar vara populärt. Så kör jag iväg och försöker behålla vettig hastighet så länge jag syns. Då inser jag plötsligt att på golvet framför passagerarsätet, väl synligt ligger en blodig slaktkniv! Shit den hade jag glömt kvar! Tack och lov såg inte polismannen den. Det hade nog skapat många frågetäcken och framkallat utredningstankar hos kontapeln. I förrgår var jag akut hem till Ingrid och Patrik och avlivade ett utav deras får. Hon hade fått förlossningskomplikationer och trots intensiv hjälp att vända lammet satt det som ett skruvstäd och tackan led och var döende. Ingrid ringde med panik och gråt i halsen och bad mig komma och avliva fåret. Det fanns inget att göra och veterinär var för långt bort och det hade slutat med avlivning i vilket fall. Distriktsveterinärerna är inte pigga på att bulta. Tror knappt de gjort det på sin utblidning mer än en gång vad jag har fått höra. De vill avliva med injektion och sätta kanyl och sy fast på ett lidande djur där stressen och chocken fått blodkärlen att dra ihop sig är inte trevligt alls. Så jag kastade mig iväg med bult och kniv. Det är inte roligt. Men att se djur lida till döds är värre när man faktiskt kan hjälpa dem till en smärtfri och omedelbar död. Jag har jättesvårt med mina egna djur. Andras har jag inga känslor så för som för mina egna "barn". Förvånas vraje gång jag gör det hur lätt det är att släcka ett liv. Inte mentalt lätt. Det ska Gudarna veta. Utan hur lätt hanen på bulten skjuter och pang så är djuret borta. Sen kvarstår avblodningen med halsstick.

DEn kniven låg kvar på golvet i min bil. Hade ju sett snyggt ut om polisen sett den...  

Själva PT-träningen var bitande idag. 30 min roddintervaller. Första tre intervallerna var värst. SEn började ett flow, sista är också mentalt jobbig. Som om hjärnan rredan lägger ner som inför en semester. Men med Josefin bredvid går det varken maska undan eller tappa teknik. Men det är recis vad jag behöver. Inte en chans att jag på egen hand hade pressat mig så som idag utan henne. Efter rodden var det grodhopp på händer och situps i intervaller om 10. Ingen vila däremellan minsann. Bara kör! BRA Johanna - KÄMPA! Skrattar gott åt henne när hon visar övningarna. Hon ser ut som en gummiboll. Studsar lätt hit och dit. Själv känner jag mig som bowlingklotet.

Ja men då så. Nu börjar min ridlektion och magen den är så nöjd så. Morr.

Vi hörs!       

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej på er! Jag borde skrivit det här för länge sedan. Jag har inte tiden att skriva blogg. Det tar för mycket tid helt enkelt även om jag saknar det jättemycket! Jag har valt att istället öppna min fb till offentligt på sånt som ändå skulle visats el...

Förra inlägget blev bara massa babbel. Nu blir det bilder med tillhörande text. Inte i kronologisk ordning. Jag har ju valt bilder från en hel vinter. Fjällbäckens Sarv   Hej en lammkorv tack! Grynet och Leo på väg ut i ladan för hopp ...

Nu var det banne mig länge sedan sist. Har inte haft varken tid, ork eller ens lust att skriva blogg. Funderade faktiskt på att ta ett avskedsinlägg för några veckor sedan men jag testar ett tag till. Det som får mig att vilja sluta är att det finns ...

Då och då får jag frågan om hur djuren klarar kylan. På facebook cirkulerade ett blogginlägg där någon skrev om hästar och kyla, täcke eller inte och vad en forskare kommit fram till. Jag ska återkomma till det. Djuren klarar kylan bra. De är skapt...