Glömde rubriken på mitt förra inlägg. Skulle skrivit dit det när jag var klar med texten då jag hade lite svårt att sätta en rubrik. Men det glömdes bort. Föresten så blev det inget gym och ingen cykel.Kanske säkrast att betätta vad jag gjort och inte vad jag ska göra. Det kom ett lass på några hundra kilo hö som jag staplat och en fem kilometare med ponnyer. Slog personligt rekord på dessa fem kilometer. Dock inte på det viset man brukar, dvs pressa tid. Nej jag har aldrig gått fem kilometer så långsamt! Hade med mig två strejkare. Samanta och dottern Vilda. Äpplet faller inte så långt från päronträdet så att säga. När Samanta stod still och vägrad gå ville Vilda gå och när SAmanta släppte så frös Vilda fast. Var mer som ett gympass än motionsrunda. Knappa 200 kg häst som suger fast med hovarna sitter hårt!

Älskar den här ponnyn gränslöst! Min Samanta. Hon är alltid vackrast i skenet om sensommarkvällen. Fick en fråga hur gammal hon är och jag fick ett plösligt hjärnsläpp. Tänkte att hon är väl en sisådär åtta men nej hon är tretton år nu. Var sex när jag köpte henne. Åren går när man har roligt. 

Fåren, de kör med mig. Vet precis vilka röststrängar de ska spela på för att få som de vill. Ikväll ville de gå in och sova och tugga hö igen. Men de har lärt sig en genväg så nu gäller bara den trots att det är mängder av bröte att klättra över.

Det blev en lugn dag idag. Kroppen sa att den ville vila lite. Nej jag jobbar inte jämt, men nästan. Att ha gård är att ha ansvar och jobb 24/7/365. Men jag försöker ta tillvara på stunder av lugn och återhämtning.

Vissa kvällar har jag spakväll. Jag kallar det så. Lugn musik och ligger och sjunker in. Tänker inte på måsten och negativa tankar. Försöker bara vara. Ofta slutar det med att jag somnar. Därför tänkte jag försöka med meditation när jag sitter upp. För meditation och sömn är skilda saker.

Ibland, eller väldigt ofta får jag frågan hur jag orkar, hur jag hinner med både djuren och mig själv och framför allt vad jag gör. Vad jag jobbar med. Jag gillar inte någon utav frågorna. Frågan om hur jag hinner med djuren och mig själv kan jag tycka är rent kränkande. Vad är att hinna med sig själv? Vad innebär det rent praktiskt i praktiken? Ibland slänger sig folk med frågor som egentligen inte har någon substans. De har nog aldrig funderat över vad de egentligen menar. Jag tycker jag gör olika saker. Jag träffar vänner, familjen, går ut på krogen, åker på fik, går promenader, sitter på trappan, ligger i utesoffan och glor i katastanjeträdets bladverk. Duger inte det? Vad mer ska jag hinna med för att hinna ta vara på mig själv? Men att umgås med djuren, mocka skit, gosa, mata, vattna, titta till, planera, träna dem osv är för mig det bästa. Varför måste jag förklara det?  Jag tror att det handlar om att vissa har svårt att se utanför ramarna. Mitt liv skiljer sig från mängden och massans. Det är bara jobb och slit. Men alla är olika. Jag får massor tillbaka. Hela mitt liv är byggt av en kärleksbro som jag går på bestående av kärleken till och från djuren. De bär mig och lyfter mig framåt.

I vårt land identifierar vi oss inte med vilka vi är utan vad vi gör. Det är faktiskt väldigt skevt när man tänker på det. Personen är på något sätt ointressant, men vad den gör säger oss hur vi ska hantera och i vilket fack vi ska stoppa personen. Men så finns de som inte har ett fack. De som inte följer mönstret av olika skäl. Jag förstår precis hur vidrigt en långtidsarbetslös måste ha det vid nya möten med människor. De hamnar genast i facket "jaha du är sån..." och jag förstår att de drar en vals för att slippa förklara sig. Jag har också dragit valser. För att jag inte orkar bli dömd och bedömd, få stå till svars och försöka förklara. Elller rent av ifrågasatt. Att jag driver gård vet väl alla vid det här laget. Det har väl knappast någon missat. Men vad jobbar jag med? Jag har maskat, jo jag är ju förskollärare, jag tänker börja plugga, jag har ju stuteri fast det leder nästan alltid till kommentar att det kan man ju inte leva på, någon gång har jag varit sjukskriven. Ja jag har jobbat 17 år inom barnomsogen på olika vis. Jag har funderat i hela halva mitt liv på att bli sjuksköterska eftersom yrket tilltalar mig. Jag tror att jag är rätt bra på att glida från frågan. Det är en skitjobbig fråga. För att den handlar om vem jag är i betraktarens ögon. Jag har funderat av och till att skriva om det här. Men så har jag kommit fram till att jag gör det för min skull. För att jag ska finna någon slags ro och samtidigt styrka. Ibland när jag mockar så har jag ett långt manus i huvudet hur jag ska skriva. Men så fort grepen ställs bort är alla meningar och stycken bortblåsta. Jag har inget manus alls just nu. Skriver på ren känsla. Jag väljer att berätta därför att jag är så less på alla förutfattade meningar och alla funderingar kring vad jag gör och varför. Jo jag driver gård därför att jag trivs med det, det får mig att må bra, för att jag har den möjligheten. Egentligen är det inte krångligare än så. Jag jobbar inte med något annat. Jag har drivit ridskola i två omgångar men det ger för mycket stress, ångest och slit för en spottstyvel i betalning. Jag önskar att det inte var så. Men ridskola blir man inte fet på och man får ännu mindre fritid och jag kände en enorm press på att allt skulle vara perfekt i stall, på gården och bland djuren. Avundsjuka människor finns det gott om som gärna letar fel hos andra. Jag klarade inte av min egna ångest över hur allt skulle vara perfekt och jag målade upp stora orosmoln som förtog själva glädjen. Jag har en skyldighet gentemot mig själv och det är att se till att jag mår bra. Det som jag inte mår bra av måste bort från mitt liv. Jag har i flera år kämpat. Jag har äntligen börjat komma iland.

Slänger in en bild från augusti -10. Rädd att jag blir utloggad om jsg inte uppdaterar snart. 

Jag har kämpat sedan flera år, jag faktiskt hela mitt liv fast på olika sätt. Sökt hjälp och trott jag fått hjälp men allt har bara runnit ut i sanden. Det kan vara svårt att vara objektiv på sig själv, allrahelst när man sökt hjälp och den inte lett till något. Jag fick diagnosen utbränd av något snille till läkare någon gång runt 2008. Jag visste inte. Jag har inget att jämföra med. Sa de så måste det väl vara så. Det var rätt skönt att få lägga mina känslor i facket att jag varit en typiskt duktig flicka och gått in i väggen. Vilken vägg hade jag ingen aning om. Jag kände den inte, måste missat den med en millimeter och undkommit i blotta förskräckelsen. Men det var något folk kunde rellatera till och det lärde jag mig snabbt. dET var skönt att ha något som folk kunde sätta sig in i för de hört talas om det. Det var väldigt på tapeten att bli utbränd. Var och varannan kändes som om de stått med skavsår på nästippen mot väggen. Det var skönt att prata med andra som kunde bekräfta att det tar enormt lång tid att komma tillbaka och vissa gör det aldrig. Skönt, då hade jag förklaringen till varför jag mådde som jag gjorde. Jag har aldrig varit utbränd. Ärligt talat tror jag få varit det. Men det är vad jag tror. Inte ens i närheten har jag varit. Jag minns att jag läste mycket om utbrändhet och olika sjukdomar när jag mådde dåligt runt -07-08. Gick till läkaren, som för övrigt sa åt mig att jag led utav utbränningsdepression, och ifrågasatte om jag inte var bipolär. Det svängde så. Men nej så var det inte. Okay, jag tog min diagnos på utbrändhet och började äta piller mot depression som inte hjälpte ett skvatt. Slutade rätt raskt med dem och tänkte att tiden får hela och läka mig. Det är så en utbränd får tänka och göra.

Först i våras fick jag den hjälp jag borde fått för länge sedan. Jag hade rätt. Jag har fått min diagnos på bipolär. Det är anledningen till att jag faktiskt inte jobbar. Jag har haft fullt upp med mig själv och livets sk berg och dalbana. Det svåra är att prata med andra om det. Jag har ju anat länge men att jämföra livet och framför allt sjukdomar med andra är lönlöst. Folk har en tendens att vilja varit med om det mesta och ingen får sticka ut. Jo andra har varit maniska, andra tycker livet svänger upp och ner. DEt är en definitionsfråga. Självklart svänger livet. Men topparna och dalarna är betydligt mer markanta för en som är bipolär. Problemet är också att folk tycker oftast om mig när jag är uppe. Jag tappar inte huvudet fullständigt utan blir bara betydligt mycket bättre och mer. För mig är det sedan kränkande att inte bli lika omtyckt i mitt andra mer dämpade jag. Det är som att förväntningarna är att jag måste vara så där älskvärd, social och glad hela tiden. Men jag är ju bara jag och den känslan att jag inte duger är grym.

Det är märkligt hur en del reagerar när jag väl berättat. I somras fick jag frågan om jag verkligen trodde på diagnosen. Det är också väldigt konstigt uttryckt. Det är precisd som synen på psykiska sjukdomar innebär att man måste vara fullständigt knäpp i kolan och sitta och spela på läppen och dammsuga dammkorn i luften i timmetal. Det är sån okunskap. Jag har inga konstiga psykoser när jag tappar all kontroll. Har aldrig varit psykotisk. Vet inte hur det är och vad det innebär. Man kan vara bipolär på flera sätt. I mitt fall handlar det framför allt om att jag går ner för djupt. Det är inget min djur lider av. Bäst tt tala om det så ingen undrar. Det är väl mer så att jag mår dåligt av det. Det känns som jag väger ton, allt är tungt. Det är jobbigt att gå och stå, kläderna väger på min kropp, jag är ofantligt oförklarligt trött och arg så arg. Men jag biter ihop, envis och plikttrogen mina djur. Jag skulle aldrig svika dem. Men visst jag har i peroder jobbat från morgonen till fyra om nätterna. Händer något i mitt liv går jag igång. Jag tror många hade svårt att förstå både när jag flyttade och när jag blev mordhotad hur jag kunde hantera situationen så bra och kontrollerat. Tja det var väl en baggis där och då, smällen kommer sen.

Varför jag berättar det här? Jo som sagt för min skull. Finns säkerligen några som varken kommer kunna förstå, sätta sig in eller glatt kan lägga alla skulder på mig. Men varsågod. Det är aldrig ens fel när två bråkar. För visst har jag varit osams med folk. SEnaste åren har varit extrema. Jag är ju heller inte den som håller käften i vetelängden och sväljer och sen bara pratar bakom ryggen. Det har varit tuffa år med ofrivillig flytt, hot ch massa eänden. Jag kanske inte alltid hanterar det på bästa sätt med tanke på min diagnos. Frågan är vad motparten ska skylla på ;)? Men förlåt om jag sårat någon och trampat någon på tårna. Ärligt alltså. Nu ska de gå vidare och se om jag har adhd (eller add som är samma sak förutom att man inte är överaktiv) också.... Men det är en annan historia. Det enda som gör att jag berättar det så lättvindigt är att jag lyssnar ofta på Karlavagnen om kvällarna när jag kommer in från stallet. En kopp te och Karlavagnen är avkoppling och det är skönt att höra på andras tankar och livserfarenheter. Det är många som helt öppet nämner att deras barn, sambo eller de själva har dianos. Det är skönt. Raka rör och inget hyschhysch. Det gillar jag. Det blir så okonstlat och normalt då, mitt i det onormala. Men vem är perfekt? Jag har alltid jämfört psykisk ohälsa med andra typer av sjukdomar. Konstigare än så är det inte. Vissa får ont i gallblåsan ibland, vissa får manier, en del måste ta insulinsprutor medan andra äter piller mot depression. Vad är skillnaden? Väldigt få personer är farliga för allmänheten eller sig själva. Ju mer vi pratar om det desto bättre. Lyckopiller är den vanligaste medicinen och psykisk ohälsa är en  utav våra vanligaste folksjukdomar. Ändå är det så tabu ännu. 2015.

Men jag är bara jag. Då, nu och för alltid. De vänner jag har vet redan. De gillar mig ändå och det duger för mig. Jag är bara så förbaskat trött på att folk funderar över varför jag inte jobbar som andra. Nu vet ni så ni kan sluta fråga.

Vi hörs!

Förra helgen var det inspelning av 10 år med bonde söker fru. Inspelningen var på söndagen då de ordnat en marknad med lokalproducenter och vi bönder minglade runt och var med på olika aktiviteter. Det var strålande sol och väldigt varmt1 Jag gjorde misstaget att klä mig en mörk koftliknande tröja. Brutalmiss så jag blev tvungen att byta i halvlek. Nåja det är väl världsligt. De fletsa av oss kom redan till middagen på lördagen. Det var en rätt märklig känsla att kliva ner i valvet där middagen var och mötas av massor av bekanta ansikten som man ändå inte kände. Jag måste ge all cred till TV4 produktionen genom åren som lyckats skrapa ihop så trevliga bönder. Lättsamma och trevliga. Från mitt år var både Fredrik och Therese samt Per-Olov och Susanne där. Kul att träffa dem igen och återknyta kontakten som rann ut i sanden efter en tid. Jag bestämt med Fredrik och Therese att jag ska åka över och hälsa på dem på Gotland. Det ser jag fram emot! Det var roligt att lära känna fler personer utmed vårt avlånga land. Nu finns det gott om platser att stanna till vid för en fika när jag är ute och åker. Ofta har man ju tyvärr bråttom från dörr till dörr. Drömmen vore en lång semester att bara åka och hälsa på vänner runt om landet som det var alldeles för länge sen vi sågs.

Det kändes nästan som igår men ändå inte. 4 år sedan sist. Åren går.

Några av deltagarna.

Var till slut tvungen att prova. Min största fasa var att bli åksjuk. I Turkiet blev jag åksjuk av att ligga och guppa i en badring. Blev helt grön i ansiktet. Jag åker aldrig karuseller! Den här mekaniska tjuren går ju fram och tillbaka i kast och knyck och gör allt för att bli av med en. 40 sekunders vild rodeo klarade jag. Kände mig stolt. Ridningen och balansen är inte katastrof ändå. Jag hatar att slå mig och ramla och det innefattar även att ramla av på en gummimatta. Men har man dammat i backen några gånger rejält så minns kroppen hur ont det gör. Nu behöver jag inte vara så rädd att ramla av heller. Jag sitter kvar i kraftiga plötsliga tvära kast. Det var bra för mitt självförtroende. Visserligen vet jag att jag klarar mycket. Första gången jag red ut Ljufa och satt på en häst på ett halvår så blev det en ofrivillig skentur. Eller Ljufa skenade inte men så väl hästarna framför. Själv red jag utan sadel och även Ljufa satte av i galopp men jag lyckades hejda henne. Underbara häst! Turen slutade bryskt med en avramling, medvetslös ryttare och ambulansfärd. Han klarade sig dock undan i blotta förskräckelsen. Hästar är verkligen inga leksaker! Rent pedagogiskt för min del var den turen både bra och dålig. Bra för att jag hanterade min häst även utan sadel och dålig kanske för att det var just det där jag inte borde sett efter min ridrädsla. Men nu känner jag mig vid gott mod igen. Jag kan faktiskt och har god balans. SEn kan olyckan alltid vara framme, men det kan den vara var som helst och när som helst.

På vägen hem stannade jag och hälsade på gamla vänner och grannar i byn. Det var som Gun-Britt sa när jag skulle åka att det känns inte som det gott tre år. Vi pratade som om det var i förrgår. Det är riktiga vänner det!

Hemma igen och skylten har äntligen kommit på plats. Alla tikarna löper samtidigt. Nästa vecka ska Alba, Backhills Candyfloss, paras så förhoppningsvis blir det cockervalpar längre fram i höst. Har anmält både Kaisa och Mega på utställning. Just nu är jag mest bekymrad hur jag ska få fröken enorm i rätt pälsskick. Bara få in henne i duschen! Måste nog ställa  henne i spolspiltan. Min duschhörna är nog för liten.  

Rigmor. Världens sötaste nästan-cocker och nästan-basset.

Kaisa och Rufus

Perfekt med inhängnad baksida så hundarna kan vara både inne och ute när jag är i stallet. Annars är de inte så diciplinerade att de kan gå lösa på gården. 

Sarv tycker det är väldigt spännande med en "björn" uanför hagen.

Har kommit igång att promenera med ponnysar varje dag. Byter så de får gå allihop vid något tillfälle. Här är Najade med och som en rem i kopplet. Spikade öron och superpigg! Promenader och gym och jag är redan två kilo närmare mitt ännu inte satta mål.

Nu ska jag faktiskt åka till just gymmet och sen iväg och köpa en cykel. Sålde Pege här i veckan och jag bestämde det att när jag sålt honomska jag köpa en cykel. Ingen värstingcykel utan en med max tre växlar, helst inga växlar alls, med breda däck och tantsadel och tantstyre. En ska jag cykla med hundar och ponnyer. Jag cyklade med Pontus och ponnyn Liza för några år sedan men med min gamla trecväxlade från 80-talet. Då var det inne med smala däck. Rent livsfarligt på grusvägar. Måste ha rejäla däck med markkontakt och fotbroms. Växlarna känns mest krångligt. Med en ponny eller hund i näven kommer det ändå bli svårt att växla.

Vi hörs!