Efter lite, eller snarare mycket, eftertanke så inser jag att jag är rätt slutkörd för tillfället. Det sitter långt in att erkänna. Dels för att jag absolut inte vill köra huvudet i väggen igen och dels för att jag inte vill se sanningen i vitögat för då är jag rädd för en känslostorm som jag inte vill ha. Carro, en vän till mig gjorde en reflektion åt mig. Men nej jag ville inte inse fakta! Nej att saker kändes jobbiga berodde på andra saker... Men efter att ha sovit på reflektionen och funderat på min egna reaktion så inser jag att hon hade rätt. Jag har liksom haft lite för mycket under lite för lång tid. Fler med mig känner säkert igen sig i att när man blir uttröttad mentalt och/eller fysisk under en längre period går man lätt ner sig och blir både negativ och får nedstämda tankar. Ingenting blir riktigt roligt och saker känns ofta jobbiga och svårare än de normalt sett skulle göra. Jag är dessutom en person som ofta reagerar med att bli arg när jag blir ledsen. Förstår om det kan uppfattas felaktigt från andra människor. Men istället för tårar fräser jag oftast. Sen kan jag bli ledsen. Men ofta blir det missriktat då fokuset då istället hamnar på en konflikt istället på vad som var orsaken till att jag blev ledsen.

Vaknade natten efter lägret med skyhög feber. Gun-Britt som brukar kunna hjälpa mig har haft fullt upp då hon spelar i spelmanslag. Det är ju midsommarveckan. Jag har inte inte ens ringt och frågat om hjälp. Ville väl heller inte inse att det kanske behövdes. Men att sköta 24 hästar och ha en valp på 3 månader som vill leka och busa mellan varven och vara sjuk är ingen jättekul kombination. Nu vet jag att även andra, typ ensamstående föräldrar, kan ha ett helvete med när de blir sjuka. Men att släpa hö och vatten i mängder är jobbigt när kroppen inte är med i matchen. Även om jag kan gnälla bland så har jag ett bit-ihop-jävlarannamma trots allt. På gott och ont.

Alice kolik och nära-döden-upplevelser med passning, oro och allt annat som hör till det tär på sitt sätt. Rigmor vaknar minst 2 gånger per natt och vill kissa. Nattvaken inför fölningarna. Allt strul under vintern/våren med sjuka djur, förhållanden som ommt och gott och även andra saker som varit som jag inte ens tänker nämna här har lagt en stress klump i mig även om jag varit rätt omedveten om det. Eller helt enkelt vägrat känna efter. Att gå i och ur förhållande är inget man gör lättvindigt heller. Det vet alla som gjort det. Det krävs mycket för att släppa in en människa och sedan bearbeta det som varit. Kärlek är inte lätt. Faktum är också att ju äldre man blir desto mer både kräsen och kristisk blir man. Eller iaf har svårare att anpassa sig. I sitt vuxna liv har man ju hunnit skapa sig en tillvaro med rutiner och ett liv som man oftast trivs med. Bara för att man längtar efter tvåsamhet är det inte bara att hoppa på och skapa nytt liv ihop med någon även om man trivs ihop och tycker om varann. Det är något som både jag och mina flickvänner gemensamt kännt. SEn måste man ju nån gång våga också. Annars är det ju ingen ide att ens försöka. Som 20-30 åring är man mer anpassningsbar tror jag. Men det gäller att träffa rätt person för att våga släppa kontrollen. Som ni alla säkert känner till är det mycket som ska stämma. 

Nu när jag tänker efter. Eller erkänner. Det är rätt jobbigt att tänka på. Jag har inte lämnat gården och varit ledig mer än 5 dagar på 3 år. Ja förutom bondeinspelningarna förra sommaren och under Pelle och Louise bröllop. MEn det räknas definitivt inte som ledighet! Det var dess raka motsats. Superkul men sjukt intensivt och vi var helt förbi av trötthet efteråt. Minns att jag trodde att jag höll på att hamna i en depression trots att jag inte kände mig det minsta nedstämd. Men jag kunde bara göra det nödvändigaste, resten av tiden låg jag utslagen på soffan. Pratade med någon av de andra bönderna som kände likadant. Men det blir nog så, tröttheten kommer efteråt och det var ett högt tempo och 100% fokus på oss. Men absolut inget jag ångrar.

Däremot kan jag ibland, vissa dagar allafall. Tycka att det är rätt jobbigt med all uppmärksamhet från folk. Man har ju bättre och sämre dagar som människa. De sämre dagarna är jobbiga när folk pekar, viskar och glor. Händer att folk, vuxna människor, går baklänges och stirrar på mig. Hände senast på Ö&B när jag skulle köpa skurmedel. Det kan vara skitjobbigt faktiskt. Stackars "riktiga" kändisar! Då är det betydligt trevligare med folk som kommer fram och pratar med mig. Det har jag inget emot. Men de som bara glor och tror att jag inte märker nått.

Däremot är det lite roligt med dem som känner igen mig men inte kan placera mig. Som frågar rent ut varför de känner igen mig. Mötte en sån man på Rusta. Han och jag grävde i samma toffelhög. Han frågade då han varit chef på nått ställe med mycket anställda. Lite kul att se hans reaktion när jag sa att det var från tv. Pionröd   .

Igår, på midsommarafton var jag hemma hos min kompis Anna och min guddotter Jennifer och så Robban såklart. Jättemysigt och mycket skratt. Skönt med vänner som har samma sjuka humor, men det är väl bl.a sånt som gör oss till vänner. Både Anna och jag sa samma sak: vad dumma vi är som inte ses oftare! Det tar ju bara drygt en timma att åka mellan Enköping och Nacka. Men ibland känns det som ett jätteprojekt. Latmaskar   .

Idag kommer min syster hit och grillar och imorgon flyttar Ninni hit. Det ska bli jättekul och otroligt avlastande. Inte för att jag tänker kasta mig hals över huvud iväg. Men gudars vad det ska bli skönt att kunna lämna gården ibland! Hur mycket jag än älskar mina djur och mitt liv på landet så behöver man komma bort ibland och samla kraft och få längta hem.

Vi hörs!