För några år sedan hade jag uttalad älgfobi. Jag fick hjärtklappning av att gåi en skogsdunge, helt övertygad om att det skulle komma en ninjaälg och karatesparka ner mig med ett framben! Skitjobbigt eftersom mitt stora intresse samtidigt var och är att vistas i naturen. Jag är uppväxt med att vara i naturen. Plocka svamp, ut och titta på flyttfåglar, skogspromenader mm men skräckhistorier om älgarsom blivit fulla och galna av äpplen och en tokig älgko i mitt område där jag växte uppsatte sina spår. Ändå har jag alltid gillat hästar, även om jag var hästrädd som yngre. En skräckblandad förtjusning för hästar, fast det är en annan historia.

När jag flyttade till Duved var jag helt ensam. I stockholmsskogarna kände jag mig trygg. Men uppe i de stora skogarna i Jämtland vilmade det av älgspår. Gigantiska spår! Men jag såg aldrig någon älg. Mötte aldrig nått vikt överhuvudtaget utöver en och annan skogsfågel. Började inse hur skygga djuren var. Allrahelst där uppe där skogarna är stora och de kan gå undan från folk. Jag var inte alltid jättebekväm men jag tvingade mig ut. Åkte ensam 2 mil ut i skogen, låste uå en vägbom ochåkte ytterligare 5-6 km upp i skogen och gick med hundarna med oändligheten som granne.Jag satte i system att poppa musik, låta hundarna gapskälla i bilen med öppna dörrar och fönter för att visa vår entre och driva bort vilda djur ur vår väg innan vibörjade gå. Det sjuka är att jag döpte mina skogsstigar efter vad jag hittade efter vägen "Björnbajsvägen", Älghornsgatan" och "Järvstigen". Namnen talar för sig sjäva. Ändå fortsatte jag gå där, under alla mina år. Det visade sig efter min flytt att det ligger (låg?) ett björnide några 100 m från Björnbajsvägen.... Men det gick ju bra ändå   . Det man inte vet om mår man inte dåligt över, eller hur? Bara en gång var jag med om att Amy som på setterns vis tar större lovar gallskrek av skräck ute på ett hygge en bit framför oss. Blodet frös till is och jag vände tvärt och sprang i panik. De hundar som inte följde med fick skylla sig själva!

Vintertur på Älghornsgatan mars -08 med Higgins, Amy och Cvittra mfl ej i bild

Här i Årsunda kryllar det av rådjur och en och annan älg. Skogarna här är också enorma och det går att rida x antal mil rakt ner till Dalälven utan att stöta på hus. Jag vill inte få närkontakt med älg på hästryggen. Har ingen aning om hur hästarna reagerar ochmed tanke på min fd fobi så kommer de garanterat bli skrärrade. Jag har kommit på en lysande lösning: jag sjunger! Visserligen ibland hellre än bra men för det mesta låter det helt ok med tanke på att jag ser till att ta i med stödet och andas rätt. Detta av två skäl: 1 det går inte att sjunga högt och spara rösten utan att andas rätt och ta i med magen, jag vill höras! 2 Riktigt utförd sång gör att jag slappnar av, det går inte sjunga rätt och spänna sig. 

Har faktiskt köpt sångböcker och övar sånger. Tröttnar rätt snabbt påmin torftiga repetoar på barnsånger,en och annan visa och ballad. Hästarna tycker det är helt ok med en sjungande matte, men de känner att jag slappnar av. Vad grannarna tycker i de hus jag titt som tätt passerar är en annan fråga. Allrahelst med tanke på att repetoaren innehåller"Kumbaja my Lord" och "Han har öppnat pärleporten". Men det är sånger som är lätta att sjunga extra högt vid täta slyställen där älgarna kan stå och beta.

Igår red Jessica och jag ut i mörkret. På med massa reflexer och iväg.Det var en fantastisk tur! Det snöande tätt och blåste snåltmen uppe iskogen var det stilla och all snö lös nästan upp vår väg. Pannlampa var onödigt och personligen ser jag bättre utan än med lampa. tycker man blir så blind utanför lampskenet. Vi mötte inte någon. var väl bara vi som rörde oss ute i "ovädret". Det kräksnöade för att tala klarspråk. Red vår runda vi brukar ta. Ca 1,5 timma i skritt genom skogen. På vägen hem, över ett fält händer plötsligt något. Jag red först på Glanna och efter kom Jessica på Tiger med Kolbakur som handhäst. Jag sa till Jessica att det gått ett djur, en älg på stegen att dömma, före oss alldeles nyligen. Vet inte om Glanna eller Kolbakur reagerar först. Men Kolbakur lägger in en tvärnit och vänder. Nära att dra av Jessica och fickmed sig Tiger i vändningen. Glanna och jag hann aldrig fatta vad som hände. trygga Tiger blir dockkvar och vi kan fortsätta framåt. Glanna tvärstannar också till, ungefär i samband med att älgspåret viker av och gör en gir ut på ängen för att sen gå upp på stigen ingen. Glanna tittar och lyssnar upp mot en dunge framme till höger om oss.Men går sedan vidare. Jag tänker att det måste vara älgen. Jessica och jag småpratar lite bitvis. Men av koncentration över att se älgen tror jag att jag blev tyst. Jag ser en gestalt som sitter på toppen på kullen i dungen. Ser ut som en hundfigur modell stor. Men det kräksnöade ju och jag bestämde mig för att jag inte kan se vilt och vargar överallt. Såklart är det bara en rotvälta! Jag tittar åt andra hållet men blicken glider tillbaka och rotvältan är borta. Då säger Jessica nått om varg! Sen säger hon lite i paikstämma " Sjung Johanna!" Jag tar i och sjunger för allt jag är värd det första som poppar upp: "-Minns du det sjöman för länge länge sen? Minns du hans namn var Kalle Theodor? Aldrig så ser du den sjömannen igen han vilar i havet Kalle Theodor. Men en stormnatt kan du höra nån som ropar HEJ HÅ i från havets djup det kommer och det låter så HEJ HÅ HEJ HÅ!" Vid hej hå tar jag i och vrålar. Vargen vände och stack.Jag såg det aldrig men enligt Jessicka reste den sig och gick några meter mot oss när vi kom ridande i djupsnön i skritt.Som närmast varvi 12-15 meter bort. nu tror jag inte den tänkte anfalla oss. Men däremot blev den uppenbarligen nyfiken på hästarna, de älgliknande varelserna. att de var människor med dem hade nog vargen inte räknat med.ttringen från vargen till hästarna låg fel så hästarna märkte den inte mer än en gång och då på betydligt större avstånd. Nysnön gjorde att den kunde röra sig tyst. Jag hade tänkt gå tillbaka och titta efter spår idag men då det både snöade tätt och drev kommer det inte finnas nått kvar. Vi vet vad vi såg och med tanke på hästarnas reaktioner så har vi inte fel. Fast jag trodde ju att de reagerade på älg.... Nu fattar jag varför älgen hade tagit en gir ut på ängen. Tyckte det var lite märkligt eftersom det inte fanns något ätbart för den att ta.

Fick veta rykte om att det synts två vargar runt Årsunda ip. Vet inte om det stämmer eller ej. Vi vet vad vi sett däremot. Men vargarna rör på sig nu. Det är parningstider snart och hanar letar revir och möjligheten att bilda flock. Men visst känns det olustigt. Jag är glad att jag låtit bli att åka upp och släppt hundarna. KOmmer man så här nära varg trots att man pratar så vill jag inte komma till fots med lösa hundar. På det här avståndet är jag övertydad att någon hund fått sätta livet till! Känns ocksåobehagligt med tanke på minishettisarna, de dräktiga stona, gamla Fatima, och årsfölen. Fåren och getterna stänger jag in på natten och natten till idag stängde jag in fölen och mammorna i ridladan. Men den miljön är inte bra för hästarna då det dammar lite där inne ochinte opitmalt att hålla dem i för ofta. Shettisarna är ju dessutom nära dammet iom sin storlek. Hästar har känsliga luftrör. Jag har bra el,även vintertid. Det är tätt stängslat ochförhoppningsvis skrämmer antalet djur bort vargen om den kommer förbi. !6 ston går i lösdriften ihop. Så snart vi slipper vinterbrodd kommer jag släppa in grabbarna för att göra flocken så stor som möjligt. Ju fler desto tryggare mot rovdjur tror jag. däremot finns det andra nackdelar med stor flock. Om de smiter t.ex....  

Vi hörs!