Att ge någon en andra chans känns så rätt. Liksom att få en andra chans. Jag försöker generellt ge en andra chans till de jag kan. Ibland tar de chansen ibland inte. Men då känner jag också att jag kan sova gott om nätterna, jag vet att jag inte förhastat något i affekt, stress eller av ledsamhet. Jag är långt ifrån att vara någon supermännska! Hu ja, jag har mina brister. Även solen har skuggor ;) Men två saker gör mig vansinnig. Det ena är människor som mästrar, det är så osympatiskt! Den som lyder råd är vis heter det. Självklart kan det vara så. Det är spännande med andras erfarenheter och insikter. Men vissa har en tydlig tendens att samtidigt som de berättar sin erfarenhet trycka på att de alltid gör rätt och andra har fel. Små pikar. Att visa sig ödmjuk är för de det samma som svaghet och okunnande. Såna människor åker ur mitt liv. Jag orkar inte med dessa personligheter. Hästvärlden är full med very viktiga personer som använder andra och vänder andras ord till fördel för att hävda sig själva. Det är en utav anledningarna att jag håller mig för mig själv och sällan deltar i arrangemang, kurser och forum. Förr om åren, när jag var yngre/ung, var jag en mes som inte vågade stå upp för mig. Numera har jag inget tålamod. Är trött på att svälja och ta emot och må dåligt över andras översitteri. Jag har fått min beskärda del så det räcker och blir över. Tyvärr medför det numera att jag lätt blir osams med folk istället. Slitsamt det också. Men då är det skönt att kunna ge en andra chans.

DEt andra jag inte klarar av är oärlighet och folk som bedrar. Besvikelsen när det kryper fram att en människa som jag  trott på och gett min tid visade sig gått bakom min rygg eller sviker. Det är surt. Jag har fått min beskrärda del av det också. Stora ord, tillit och bla bla bla.... Nog om detta.

Anledningen att jag skriver om det här är att jag egentligen ville skriva om vildkatten Rufus som fått en andra chans och tog den. Jag var bara tvungen att beta av andra typer av tankar och känslor för att komma hit. PÅ förekommen anledning som man säger.

Jag upptäckte Rufus för ungefär ett år sedan. Jag var ofta uppe sent in på natten i stallet. Den tiden när Rufus smög sig in för att få värme och mat. Jag har ju alltid kattmat framme till Doris i köket i stallet. Det var flera vildkatter somströk här och från början var jag förgrymmad på dem. De åt upp Doris mat, kissade på allt som låg framme, pinkade så köket stank av ammoniak och attackerade både mig och hundarna. Det var Rufus (som då inte hade något namn), en svart och en svart/vit. Säker fler men det var de jag såg mest och oftast. DE var direkt otrevliga att komma nära. Anfall var bästa försvar. Men första månaderna sprang de som skuggor när de hörde att jag kom till stallet. Det smällde i kattluckan och ett streck försvann ut.

I våras när Doris löpte var lusten att para sig så stark att Rufus valde att trotsa rädslan och stanna kvar även på dagtid. Han höll sig på behörigt avstånd. När jag komtill stallet höll han sig i en annan del av byggnaden eller utanför. FRån början lämnade han gården. Doris som är en kelgris gosade med mig framför honom men han såg skeptisk ut. Månaderna gick. Han blev kompis med mina gårdskatter och satt ofta i eller utanför trädgården och tittade när tamkatterna gick in och ut och gosade. Mot slutet av sommaren gick det att sitta bredvid honom. Han jamade oroligt och var obekväm. Till saken är att han är, som Ingrid säger, stallet JOe Cocker. Han är hes och kan knappt få fram något ljud. Från början jamade han utan ljud, öppnade bara munnen. Jag trodde inte han kunde ens. Efter ett tag (några månader) om det små hesa pip.

Av missbedömning från hans sida blev han instängd i köket med mig. Första gångerna det hände satt han skräckslagen uppe på en garderob och morrade och fräste. Han luktade skunk. Hela köket stank när han var där. Pälsen tuffsig och såg sträv ut. Jag pratade bara med honom, gick i bågar förbi honom. Inget skulle få honom att tro att jag ville honom illa. På nått sätt hade jag vant mig vid stinkbomben i stallet och tyckte synd om honom. Han fick väl vara där var min inställning. Trodde aldrig han skulle bli tam. Glömmer aldrig när Rufus satt på en boxkant ochen utav innekatterna kom fram till mig och strök sig med högljudda spinnljud. Glömmer aldrig Rufus uttryck. Han tittade förundrat och det syntes i ögonen något tändes inom honom. Efter den dagen stannade han självmant i köket när jag kom och la till med tickset att börja äta varje gång vi sågs. Antagligen för att jag ofta utan att tänka på det, fyllde på mat när han befann sig i köket. Ny upphälld mat smakar alltid bäst. En dag när han satt och åt och jag stod bredvid och tog foder ur en tunna kunde jag inte låta bli attlockas att peta på honom. Försiktigt petade jag med fingertoppen mitt på ryggen. Samtidigt skitskraj att få ett bett eller rivmärken. Förväntade mig det, men kunde ändå inte låta bli. Först blev det ingen reaktion alls. Jag tvekade och funderade på om han överhuvudtaget kände något. Provade igen,lite hårdare. Ett finger blev två som stök över ryggen. Rufus stod stilla. Jag smekte ryggen mjukt och plötsligt sköt han rygg av välbehag och strök sig tillbaka. Sen den dagen var jag hans matte. Hans alldeles egna matte. Han går somen hund efter mig. Frånbörjan en enmans katt. Gick undan för alla andra. SEn insåg han att viär snälla alla vi som är i stallet. Nu älskar han alla som har snälla händer. Men han är en tuffing.Är någon dum skulle han inte tveka att gå till anfall. Han ser ut somen ärrad krigshjälte. Han har enorma käkmuskler och nacken är som en på en liten tjur. Att han gått på luffen i många år är inte tvekan på.

I torsdag lämnade jag in honom på kastrering och öronmärkning ihop med hans tre söner födda i somras. Rufus har börjat gå efter dem och ge dem örfilar. Än är han snäll men han vill nog inte ha fler okastrerade herrar här på gården och slåss är han bra på. DE andra vildkatterna som smög här har inte visat sig igen. Eftersom han är min nu är jag rädd att han ska gå iväg på luffen igen. Jag skulle sakna honom och oroa mig! Nu tror jag det skulle mycket till för att han skulle välja vilda livet igen men man vet inte.

Hos veterinären visade det sig att Rufus har blåsljud på hjärtat. Det är risk att söva då. Men vad hade jag för val? Jag har ansvar för småkillarnas framtid också. Och nu även Rufus. En vildkatt med blåsljud på hjärtat. Det kommer sluta illa. Så jag valde att söva honom ändå. Skulle han inte vakna hade han fått ett gott slut på sitt liv. Veterinären tittade igenom honom. Tänderna fina, ögonen bra, mycket muskler och ärr. Trolig ålder 5-8 år. Men lång tid i fält. När jag hämtade honom var han inte vaken trots uppvakningsspruta. Han fick dubbel dos. Under kvällen var han helt groggy och full. Småttingarna lekte som vanligt. Ringde jourveterinären som tyckte jag skulle avvakta. I fredags åkte jag in då han inte var bättre. Det visade sig att han inte kunde kissa! Sedering igen och tömma blåsan. Tog blodprover och urinprov. Njurar och lever bra och ngt högt på vita blodkroppar men väldigt mycket bakterier i urinen. Kraftig urinvägsinfektion! Antibiotika i tablettform ordinerat 10 dagar. Men Rufus blev inte bättre. Fortfarande svårt med balans och kordination. örsökte få i honom tablett men vågade inte köra ner för långt i halsen efersom han var så svag och dålig i balansen. Rädd att få ner den fel. Fick in på natten tag i veterinären igen och åkte in med honom. Hans buk var hård och stor igen. Livrädd att det var stopp i kisseriet igen. Blåsan var normal så han måste rent tekniskt ha kissat någonstans trots att jag inte sett eller känt nått, alldrahelst med tanke på att han fick vätska i fredags via injektion. Han fick smärtstillande och en ny antibiotikaspruta och blev som en ny Rufus.Ostadig när vi kom hem vid fem på morgonen men vid godare vigör. Fick tabletterna utbytt mot pasta.Något lättare att få i honom.

Han fick en andra chans i livet. Han tog den. Från skräckslagen arg vildkatt till gosig trygg och genomsnäll tamkatt. Kastrerad och öronmärkt. För ett år sedan hade jag inte trott att jag skulle lägga pengar på honom, kastrering, jouravgifter och två veterinärbesök för komplikation. Men han är värd det! Jag älskar den här lille katten. Han är speciell.Han valde mig och den tillit han känner finns inte ord för.

Vad han råkat ut för i sitt liv. Den historia han bär. Var han kommer ifrån och vad som hänt med hans halva öra vet bara han. Veterinären trodde att någon kan ha klippt av det. Det är en raklinje som efter en sax. Det kan förklara varför han var så skygg och livrädd. Att han en gång varit tamkatt är givet. Men det är länge sedan.