Måste komma igång med skrivandet om akuthästarna. (en helt annan grej, ber om ursäkt om orden sitter ihop. Min mellanslagstangent är slö). På gården bor det tre akutplacerade hästar somägs av Svenska hästars värn. Det är en riksteckande organisation som tar hand om hästar som blivit omhändertagna genom djurskyddet (polis och länsstyrelse). Vanvårdade och/eller misshandlade hästar. Läs mer om Svenska hästars värn på www.shv.org

De tre jag har står i sk akuthem hos mig. De är skänkta av polisen till SHV som numera äger hästarna. De kommer aldrig komma tillbaka till sin fd ägare och heller aldrig säljas från SHV. I akuthemmet som jag har är det meningen att de ska förberedas både fysiskt och psykiskt för att kunna placeras ut hos fodervärdar genom SHV. Hästarna har fått helt nya namn och deras liv har fått en omstart. De tre jag har är stora hästar,dvs inga ponnier. De är fullvuxna men det skiljer mycket på dem huruvida de är hanterade och tränade. Den ena, SHV Lina, är en förvuxen fölunge. Hon kan ingenting. Kunde inte ens ledas. Hon har väldigt lite tillit till människor och hon vet om sin styrka och storlekoch har uppenbarligen lärt sig att skrämmas genom utfall och anfall både genom hugg och sparkar. Hon svarar direkt med aggressivitet om man ryar åt henne vilket ofta sker omedvetet och reflexmässigt när en häst är på väg att anfalla. Jsg inser nu hur skör hon är och att hon är väldigt mycket enmanshäst. Hon har fått hyffsad tillit till mig. Dvs jag kan leda till och från hagen. Stanna henne ett antal gånger medan jag leder och ta av och på täcket. När hon kom fick hon ha grimman på sig för att det inte gick att fånga henne. Tackoch lov lyssnar fungerar positiv förstärkning väldigt bra på henne. Hon tycker om när jag pratar, berömmer och sjunger för henne. Jag måste för allt smör i småland undvika alla konflikter jag kan. Allrahelst i boxen där jag kan bli trängd och påpucklad. Hon drar sig inte för att trycka upp i väggen och smälla på med sparkar. I hagen är hon lägst i rang av de här tre (de går i egen hage), så hon viker sig för ledare. Men ledarskaps byggs inte med våld och lydnad. Ledarskap måste man förtjäna.Men att hon lärt sig skrämma människor är uppenbart. Hon vaktar sitt kraftfoder. Tack och lov inte höet. Går man in när hon äter åker man på stryk. Jag tänker inte bråka med henne om det. Det vore som att be om döden och hon måste bygga upp tillit till människor. Att vakta sin mat förstår jag att hon gör med tanke på hur mageroch urmärglad hon var när hon kom. För henne är mat liv eller död. varje liten matplutt är skillnaden.

När de kom var de väldigt stressade. De är otroligt hårt bundna till varann och blir väldigt oroliga när någon går ur sin box eller de ser att jag går in i någon av de andras boxar. Då vet de att den kan gå iväg. Där har jag något att jobba med. Alla tre är i grunden snälla och vänliga. Två stressiga och en lugn och melankonisk. Men när jag hämtade dem i polisens stall sa de att han hade dålig respekt och var bufflig, kunde anända sin råstryka och gå över folk. Jag har bara sett den tendensen en gång när jag skulle gå in till honom. Då satsade han för att plöja över mig. Viftade med armarna och fick honom att vara kvar och sedan dess har vi fungerat väldigt bra han och jag. Han är den som verkligen fastnat i mitt hjärta. Han påminner ommina fjordingar i temperamentet. Han gillar att bli ompysslad men är rädd om huvudet och tycker inte omnär jag rör hans nacke. Jag tolkar det som att han varit hingst rätt länge, det är vanligt att hingstarär rädd om nacken. Att bli nedtryckt över nacken är sårbart och en dominanshandling. Jag rör självklart där ändå trots att han grinar illa mot mig. Ett steg i taget.

Det är väldigt mycket så nu. Vi tar ett steg i taget. Att ledas in och ut på box. Byta täcke morgon ochkväll på Lina.Bli borstad i boxen. Klä av och på grimmor och träna på att stanna några gånger till och från hagen på kommandot "prrr" har varit alldeles nog så mycket hittills. SHV Busen har provat sadel och stått uppställd på gången. Han tog det lugnt och hade varit med förr. När sadeln kom fram såg han lite skeptisk ut och började skrapa med framhoven i golvet. Överslagshandling skull jag tro. Förväntan i krock med stress. Jag har ingen aning om de andra två blivit ridna. En är fd travhäst och tränad. Det märks, från början såg hon den breda stallgången som något somman skulle kuta ut från. Typiskt travhäst. De selas på gången och sätts i vagn och körs rakt ut många gånger. Nu har hon lärt sig att i det här stallet går vi ut och ibland stannar man och stänger dörren bakom sig också.

Jag inser nu när jag skriver om dem hur mycket de faktiskt har lärt sg och utvecklats sedan de komför drygt en månad sedan. Det kommer ta tid för dem och de behöver tiden. Men det är otroligt stimulerande och härligt att se deras utveckling. Oerhört lärorikt. Sånt somman kan tycka är självklart enkelt är och kan vara helt nytt för dessa hästar. Lina har t ex antagligen aldrig blivit ordentligt borstad. Hon hade en svans somen enda trasslig tub. Såg ut som en kosvans.När jag hade veterinär här gav vi henne lugnande för att kunna klippa av svansen. Hon sparkades. Just nu är hon inne i en testperiod. Först när hon komvar hon mest stressad, sen var en period av lugn och harmoni. Blev borstad och tog det bra. Nu har hon somsagt börjat pröva sina gränser och utmana. Ett väldigt typiskt hästbeteende. Ser det varje gång det kommer in en ny i flocken. Först går de för sig sen när de får vara i flocken håller de sig i skinnet och låter sig flyttas på och viker sig. SEdan efter några veckor kommer en period av självhävdelse och försök att klättra i rang. De ranghöga tjafsar inte så mycket. Bara när nöden kräver. De brukar mest nonchalera uppstickaren med ett översatt:  "håll på du vi skiter ändå i dig din tönt".  Det är så jag jobbar nu. ser det Lina gör bra och nonchalerar det dåliga. Det tar vi sen när bron av tillit från båda parter är stark nog att en konflikt inte gör stora fula sprickor som en dag gör att bron rasar.

Jag har jobbat med problemhästar förr.Fast jag villinte se dem som problemhästar. Det är inte hästarnas fel att de har haft en ägare som vanskött dem och inte gett dem den tillsyn, mat och kärlek de behöver. Hemma på gården finns flera hästar som haft problem med människor. Ser ni att jag vände på det? Samanta är en utav dem. När jag köpte henne hösten -08 var hon ett monster. Hon gick till anfall i hagen när jag kommed höpåsen. Vände och sprang med sparkar mot mig. Inte för att hota utan för att träffa. Hon stegrade sig,slet sig, drog omkull mig och knuffades. Det enda hon inte gjorde var att bitas. Annars testade hon allt. Tillit fanns inte överhuvudtaget. Människor var nödvändigt ont för att få mat. Annars skulle de hålla sig undan henne. hon gick inte att fånga heller. Idag är hon en klippa i barngrupperna,älskad av alla. enda gången hon blir ett monster är när hon misstänker att hon ska behandlas med något. Det räcker med att letar löss eller fästingar. Hon spänner sig och far runt somett skållat troll på två ben när hon ska vaccineras så kanylerna böjer sig. sist tog det en kvart och elva kanyler att ge henne sin årliga dos... Det är inte roligt för någo inblandad.

Shakira med fölet Vilde Viktor är en annan. Hon gick heller inte att fånga och Viktor spang i panik rakt i i väggarna när man gick in i boxen. Shakira hade varit på drift i 20 timmar när jag köpte henne. Hade rymt och gickinte att få tag i. Nu kommer de fram självmant i hagen och vill gosa och bli kliade. Viktor har verkat hovarna några gånger. Avslappnad är han inte men det går utan att han får dödsångest.

Ida var misshandlad och skakade av skräck när vuxna kom nära henne. Hon är oerhört känslig och tar lång tid på sig. Hon har varit här sedan hösten -11 och ännu nte färdig för ridgrupperna. Barnen är inget problem. Det är vuxna somär otäcka ochblir hon rädd blir hon helt blockerad.

Pege var en livrädd fölunge. Är svårt att tro när han hur snällt somhelst går in och ur transporten och låter sig ledas överallt. Han är fortfarande hingst och kan självklart somden 1,5-åring han är busa. Men det kändes som ett gott betyg att kunna stå stilla med honom på gången på Ultuna iförd grimma och dricka varm choklad trots andra hästars närvaro. Då var matte stolt som en tupp! Han hade oturen att fåen hovböld, en elak sådan, strax innan jul och stod på Ultuna i 9 dagar. Då är jag tacksam åt försäkring! Något hade gjort hål i sulan och bakterier trängt upp i hoven så den ficköppnas och det tog tid innan det slutade vara och kladda. Nuär han återställd och tillbaka i hagen och röjer runt.

Baloo var shettisen somkom förra vårvintern. Han somjag köpte billigt för att han var aggressiv och anföll sin dåvarande matte. Det visade sig snabbt, typ dagen efter hans ankomst, att han led helvetets kval av patella luxation båda knäna. Knäleden gled i och ur läge hela tiden. Gjorde självklart rent ut sagt förbannat ont. Han kunde inte lyfta på hovarna utan att först sparka till med en knickrörelse för att låsa upp leden. Den förra ägaren sa att han sparkades och hade läxat upp honom vid hovkratsningen. Jag förstår varför han hatade henne. Tilliten var helt avsaknad. Míg sparkade eller anföll han aldrig. Inget konatigt i det. Jag ställde aldrig något krav på att han skulle utföra något han var oförmögen till. Så länge jag var snäll fanns ingen anledning att vara arg på mig. Jag satt på en pall i hans rumpa och borstade hans svans. Han stod stilla och njöt av uppmärksamheten. Han var en snäll ponny med oerhörda smärtorsom blivit helt missförstådd och felhanterad. Baloo avlivades pga sina dåliga knän.Patella upphaning och även ren luxation då leden inte bara hakar utan glider ur läge är tyvärr vanligt förekommande på små hästar (och hundar förvisso). Ofta klarar de sig hyffsat bra några år tills dess att det kommer upp i 8-10 års åldern då den defekta leden börjar bilda skelettpålagringar och det är oftast dessa somger upphov till mer smärta. Operation brukar sällan ge något hållbart resultat. allrahelst med en häst med luxation. Uppgifterna kommer från veterinärer jag talat med. Min egna uppfödning Saga hade också luxation och avlivades nov -12. 

Jag tänker inte lägga prestige i mina tre hästar från SHV. Känner jag att det inte fungerar eller om jag blir rädd så kommer jag säga ifrån mig dem. För alla parter. Jag har inte möjlighet att låta mig skadas, jag har en hel gård sommitt ansvar. Jag får inte vara dumdristig eller våghalsig. Blir jag rädd och känner att det här kommer inte fungera har jag också ansvar gentemot SHV då det är deras hästar. Det är redan mentalt skadade. Behöver inte bli värre för att jag ser det somett misslyckande att säga upp dem.Det är verkligen något jag lärt mig på mina hästår och eftersom jag har haft väldigt många olika individer. Man passar inte med alla. Precis som vilken kärlek somhelst trivs man och blir kär i vissa, ibland oförklarligt och ologiskt. Med andra somborde passa och somär underbara klickar det inte riktigt. Det fungerar, som att gå kvar i ett gammalt förhållande av slentrian men det ger ingen något. Med andra fungerar det bara inte alls. Kemin stämmer inte, kan också vara helt ologiskt. Då är det bättre för alla att de får hitta något annat boende och förhoppningsvis en annan kärlek. För jag bygger min hästhållning på kärlek. Aldrig på våld och hårda metoder. Visst kan jag sätta gränser, bli arg ibland. 

Min filosofi är: allt bygger på kärlek: tillit, kommunikation, beröring, gemenskap och glädje.