Imorse var det en sån där morgon då jag ville ligga kvar och sova mera. Tittade på klockan och konstaterade att jag hade inget annat val än att gå upp. Djuren måste ha mat och hästarna ut. Försökte med positiva tankar som att jag har ju haft en lång sovmorgon. Vid närmare eftertanke var det inte så, bara förskjuten sovtid.Fick en liten chock när klockan var halv tre inatt när den filmjag tittade på tog slut! Men å adra sidan komjag inte in från stallet förrän halv tolv heller. Jag kan omöjligt bara krypa i säng,måste ha varva ner tid. Trött var jag när jag så gick ut. Gav alla hästar hö inne som plåster på såren för att jag var lite sen. Tänkte att framför allt Elona skulle uppskatta det vilket hon också gjorde. Gav oss tid för lite extra pyssel och kärlek. Det slog mig att Lina har aldrig varit dum när jag varit ensam i stallet med henne. troligtvis känner hon sig mera spänd och trängd när det är två mot en. Hon har gjort några skrämselutfall på kvällen efter insläppet. Men vi har löst det genom att sätta på grimman och ge henne tid innan täckesbytet. Hon ska inte vinna på att skrämmas. Då löser vi det på annat sätt och gör klart ändå. Grundregeln är att aldrig bli arg eller irriterad. Funderar också på om jag är annorlunda när jag är ensam mot när viär flera. När man jobbar med djur och barn måste man analysera sig själv och fundera på sin egna roll och förhållningssätt.

Idag tog jag tid att borsta igenom henne i lugn och ro. Från topp till tå inkl bakben, rumpa och under magen. Hon tycker det är jätteskönt! För att ge henne utrymmet och inte känna sig trängd får hon stå lös. Jag ska börja jobba med att binda upp henne men då utan att det förknippas med att jag håller på ,med henne. Hon får lära sig att bra stå först och lösa det själv med mitt stöd. Men jag tänker inte bortsta eller greja på något sätt med henne. Jag tror det är viktigt att hon känner att hon får sitt utrymme. Eftersom hon var så lugn och avslappnad provade jag att bara lyfta en framhov och hålla i den. Hon lyfte snällt och lät mig hålla. Berömde såklart jättemycket och gick sedan och hämtade hovkratsen. Kände att nu var vi redo för framhovarna. Då hon står löst kan hon om hon upplever det obehagligt också gå undan. Men det gick kalas! Skönt att rensa ur. Hon luktar illa in mot strålen så jag ska stoppa upp bakteriedödande medel för att skydda strålen mot röta. Jag blev sjukt stolt över henne! Lika dum som hon kan vara lika ljuvlig. Dr Jäkel och Mr Hyde.

Det lilla med att lyfta hovarna och ge mig tid att göra ren dem räddade min dag ur trötthetskoma! Nu sitter jag med en kaffekopp och ska så snart jag är klar gå ut och jobba mer med andra hästar.Annars är januari och februari två månader av ständig trötthet och jag vill helst gå i ide. Allt är jobbigt och tungt. Tänker tillbaka på förra året den här tiden när jag dessutom blev sjuk. De kom tillslut fram till att jag hade såna där kristaller i örat som var på vift. Rätt var det var tappade jag balansen när jag böjde mig ner och trillade in i väggen,eftersom jag både var vårtrött och kristallsjuk blev allt ännu jobbigare. Glömmer aldrig när jag trodde jag var hjärtsjuk. Men kroppen orkade väl inte. När jag blir så här vårtrött känner jag så väl igen känslan från när jag hade utbränningsdepression. Att röra sig är som att jag väger ett ton, kläderna är tunga och musklerna värker. Toleransnivån från min kropp är längre än innan, jag tål mindre än innan utmattningen. Men jag har lärt mig leva med det. Det är just den här perioden av året som det är väldigt påtagligt eftersom jag blir vinterdeppig när ljuset kommer tillbaka. Har till och med funderat på ljusterapi. Men jag vet inte. inbillar mig att jag karar det nog bra om inte om hade hänt....

Orkar inte gå in på allt som hänt. Död, sjukdomar och skador på djuren. Människor som gjort mig besviken och upprörd. Freja, min vorsteh, är död. Hon fick ett andra kraftigt epilepsianfall. Körde ner henne till Ultuna där de tog all sköns prover och undersökningar. DEt som återstod var en hjärnröntgen för att se efter vattenskalle eller hjärntumör men den aparaturen får de låna på akademiska sjukhuset. I samråd med veterinären beslöt jag att låta henne somna in. För mig kvittade det om vilket det var somutlöste epanfallet. För mig var det av största vikt att jag inte skulle kunna ge henne den stimulans och trygget/säkerhet hon behövde. Att medicinera hade föga hjälp sa dem. Jag skulle aldrig vågat släppa henne i skogen då en vorsteh springer stora lovar och anfallen kom plötsligt. Jag skulle aldrig vågat lämna henne ensam i hundgruppen. Även om de andra är snälla så är en hund med ep konstig i upprädandet och hundar är hundar. Jag hade inte vågat lämna henne ändå i vilket fall för ett anfall kan både vara livsfarligt och hon kunde skada sig på något. I samband med frjas död hade jag en rejäl strid med Agria djurförsäkring som först inte ville ersätta Freja. Så arg somjag var då var länge sedan jag var. De ville inte betala hjärnrötgen, sen ville de inte obducera henne och i slutändan heller inte betala ut någon ersättning eftersom de inte kunde fastställa varför hon behövt avlivas.... Jag säger inget mer än att jag var vansinnigt arg! Och det tog enormt med energi, Agria bestal mig på chansen att sörja min hund för all energi gick åt att strida för något som var helt självklart.

Nu bor här istället för Freja här en liten springer spanielfröken som heter Kaisa. Köpt i byn från ennel Barecho. Back to beginning. Jag har haft springer sedan -92 med undantag sedan Minna dog i maj. Kaisa är ljuvlig!

Pege har stått på Ultuna i 9 dagar då en elak hovböld plötsligt dök upp och underminerade hela strålen och delar av sulan. Nu är han tillbaka i hagen som vanligt. Faxe fick också en hovböld men står kvar på box. Jag byter gipsbandage och ger honom antibiotikasprutor. Även hans hov har blivit underminerad och öppnats upp på klinik. Hovbölderfår de antingen för att de trampat sönder sulan mot något vasst (sten, pinne, spik, plåtbit etc) eller att grus tränger in i hoven pga att hoven blir mjuk och porös i all den leran de gick i innan hagarna frös. Var en riktigt skitvinter hela december!

Bettan och Ronja står på box med fång sedan 3,5 vecka tillbaka. Det blir inget bättre trots medicin och boxvila. Pulsen dunkar och slår, dvs inflammationen ger sig inte. De kommer behöva avlivas. Ronja var sjuk i böjan a december i hög feber och förkylning. De andra var lite snoriga och ögoninflammation men Ronja var jättedålig. Veterinären tror att det utlöste hennes fång.

Idag kommer Julia och Kristin. Vi ska träna och greja med hästarna. Har lagt en prioriteringslista på vilka jag vill och behöver jobba med utöver akuthästarna. Samanta och Vilda samt Nalle och Piggelin ska sättas igång och tränas uppså att de kan dra parvagnen. Funderar på att ha dem i gemensam hage såsmåningom så de kan jobba ihop alla fyra och inte vara buden till någon speciell. Just utifall något händer någon i ett par. Då står jag inte utan.

Maja håller på att köras in på nytt då hon är stressig och bakskygg. Går jättebra ibland men hon skenat med vagn och det vill jag inte uppleva att hon gör igen! Tiger och jag ska lära oss hoppa ihop. Vi är ungefär lika taffliga båda två... Jag blundar och kramphåller mig och sitter som en möbelfjäder på hästryggen och Tiger fattar inte hur man lyfter på hovarna och får med sig kroppen. Tur vi har världens bästa instruktör, Sussie Widner, som hjälper och stöttar oss! Tip Top är en 3-årig New Forest som jag håller på och ska rida in. Det är dem jag hinner med just nu. Kommer jobba intensivt med dessa och sen ge dem vila för att smälta och ta ett nytt gäng. Tur jag har minmedryttare Linda som ägnar sig åt andra och Julia somrider och tränar ytterligare några. Funderar på att ställa bort flingan till Julias stall så hon får rida till och banta henne. Flingan har blivit superfet! Ohyggligt tjock. Inte bra alls.

Jag har bestämt mig för att dra ner på hästantalet och sälja ett gäng. Ett flertal kommer också avlivas. Dit hör gamla Fatima somär nattblind dvs hon ser inte i mörker. Hon är 25 år och klar med sitt liv. Ronja och Bettan.... Pontus, jag gråter bara jag tänker på det, han lider av tracheal kollaps. Hans luftrörsmynning har släppt i fästena och han får kämpa med luft likt en astmatiker. Det är både ärftligt och vanligt på små hästar. Är såklart livrädd att hans avkommor har fått det så jag ska kolla dem på klinik. Han kommer bara bli sämre och det går inte operera. 

Pga alla problem med patella upphakning och luxation, fång, curshing, tracheal kollaps, eksem och förlossningskomplikationer så kommer jag sluta med shetlandsavel. Jag kan inte förlika mig att föda fram en sån bräcklig ras! Tyvärr känns det heller inte som att intresset att komma åt dessa problem är så prioriterat i rasklubben där det mesta kretsar kring snygga utställningshästar.

Jag kommer inte sluta med hästar, sälja allt inkl gården så det är ingen ide att skvallra om sånt. Men man blir inte yngre, jag kommer utbilda mig och börja plugga då jag känner att jag inte vill leva på ridskolan för det är för kämpigt på alla sätt. Jag saknar arbetskompisar och vet vad jag vill. Men det innebär inte att jag slutar med det jag gör. Jag kommer hålla liv i ridskolan, jag älskar det! Det är jätteroligt och givande. Men jag kan omöjligt ha så här stor omfattning och göra det på deltid och fritid.

Nu ska jag ut och träna hästar :)

Vi höres!