Imorse när jag tog ut akutisarna var jag med om ett enormt framsteg. Jag berättade det för Ingrid nu på kvllen när hon kom och hjälpte mig att ta in dem. Jg kände hur hela jag rös när jag berättade det. Det är så stort!

Akutisarna behöver sna rutiner vid ut och insläpp. Ut klarar jag själv,men in måste jag ha hjälp då de är så bundna till varann att det inte går att lämna någon sist kvar i hagen. Leda två är alldeles för mycket överkurs ännu eftersom Lina inte ens var ledbar när hon kom. Hon gickmed huvudet högt, både på och över den som ledde och gick runt dit hon i halvpanik styrde. Det var bara hänga med till en början och försöka styra rätt. Jag höll ena handen i grimskaftet och andra på nosryggen för att på så vis hålla ner huvudet på henne och ha en hindrande hand. Nu har hon blivit jätteduktig och kan både stanna, stå stilla en stund och vända sig om för att stänga dörr och grind. Men det var inte det jag skulle berätta.

Lina har ingen tillit till människor. Vi är otäcka och vid konflikt ska vi sparkas ner. Hon är ingen konfliktsökare, snarare väldigt ängslig och skör. Jag ägnar mest tid till henne just nu. Hon behöver det bäst. Jag behöver det också bäst för att göra vår vardag så enkel och säker som möjligt. Hon älskar att bli kliad och tycker väldigt mycket omatt få uppmärksamhet. hon är kärlekssökande även om hon inte riktigt vet hur hon ska bete sig och hon testar gärna. Står väldigt nära och trycker upp mig med bogen mot väggen. Det är dominans, det vet jag. hon ger mig inte mitt utrymme. Hon är som en människa somkommer för nära, en obehaglig arbetskollega som demonstrativt lägger en hand på axel och står för nära bakom ens stol. Eller den där personen som lägger en hand över din hand då ni tar i hand vid en överrenskommelse översatt "jag har makten". Jag låter LIna hållas. Jagkan inte bråka och krångla med henne om det. Inte ännu. Tids nog kommer hon ge mig mitt utrymme.

Hon trycker upp mig i väggen samtidigt somhon ber omatt bli kliad. Och kliad blir hon. I mängder! Jag tror inte hon vetat hur fantastisk vänlig och skön en människohand kan vara. Hon gillar när jag viskar saker i hennes öra och pussar henne vid ögonen, då välter hon nästan men då av välbehag.

Morgonritualen består iatt Lina byter om från "pyjamas" till utetäcke. "Jamas" som jag kallar det, "Lina av jamas" uprepar jag för henne på mitt kärleksfulla bebisspråk. Ja det är ju ingen ide att skämmas för eftersomhalva Sverige redan hört det ;) SEn går Busen ut. Han går som tåget i slakt grimskaft och somhan bott här hela livet. SEn är det Linas tur. Sist går Elona. Hon somvill trava ut. Snabbt ska det gå och hon är upprörd över turordningen. Arg somett bi och rusar runt i boxen och mosar allt bajs och rutar in i boxdörren i hopp om att den ska ge vika. Undrar just om det hänt eftersom hon försöker så frenetiskt? Ibland blir Lina skärrad över de oljud Elona skapar. Hillitts har lina bara försökt rusa iväg i skräck. Imorse var jag lite tröttklantig. Eller optimistisk. Glömde ta ut de plasthinkar de får kraftfodret i på kvällen. Lina har blivit så duktig att jag nu kan ta på grimman utan att stänga dörren och gå in till henne utan kan ta på i dörröppningen. Jo jag såg att hinke låg alldeles framför Lina men tänkte hon kliver säkert över den. Nej det gjordde hon inte. Hon sparkade iväg den iförsta steget, fick in den mellan sina framben och blev såklart skärrad och ett ögonblicks panik. Jag stannade,mest för att se var hinkuslingen tog vägen. Bara stod och höll i hästen, inte hårt och kort. Hon hade gott om plats att snurra runt på om hon behövde det. Men Lina stanade uppoch komfram tll mig, sänkte huvudet och la det mot min sida. "Du är lugn och trygg, hjälp mig". Vi stod stilla och andades ihop. Lugnt och stilla.Jag förklarade att det var bara din mathink. SEn gick vi ut,lika lugnt som vi brukar. Men det är det här somär så fantastiskt! Hon sökte upp mig för att få trygghe. Det är ett enormt stort steg! Så stort att jag ryser! Hon hade lika gärna kunnat stressat runt och kutat ut genom dörren som ett gehu med huvudet högt och stora näsborra. Men hon valde mig. Finns inte en chans att få stopp på henne om hon bestämde sig för att gå. Men hon gjorde inte det, hon bestämde sig för att där jag är finns det trygghet.

Självklart kommer vi ha våra duster, våra bakslag, svett och tårar. Hon kommer ha tillfällen då hon vet och kan bäst, tillfällen där hon inte litar på mitt omdömme. Men hon har insett att jag finns för henne och jag är bra att ha. Det är ett enormt stort steg för en häst sominte blivit hanterad och somsaknar mänsklig tillit. Där uppenbart kontakten med människor har varit hotfulla och ångestfyllda. Där anfall är bästa försvar.

Älskar dig stora hästen Lina! Du fick mitt hjärta och du tog det till dig!