Idag är det grått och ruggit ute. Igår sken solen så fint över Bomhus kyrka. Jag var där för att att ta avsked till Charlotta. Begravningssermonin var vacker men sorglig, så som det ska vara på en begravning för en älskad person. Det var mycket folk i kyrkan. Jag önskar och hoppas bara att Charlotta visste hur många vi var där. Jag har ibland tänkt på det själv, att jag undrar vilka som skulle komma på min begravning. Vad skulle sägas? Hur skulle prästen tala om mig? Det är frågor jag aldrig får svar på. Det är en del av livet, en del av det man lämnar ut i andras händer när man inte längre finns kvar. Jag har även undrat var jag hör hemma efter jag dött. Jag menar då inte så djupt som himmelen eller helvetet utan mer var mitt stoft skulle ta vägen. Bomhus är min barndom och uppväxt. Men hör jag dit nu, 23 år efter flytten därifrån och där vi inte i familjen har rötter. Var hör jag hemma? Har bott och flyttat runt ganska många gånger nu. Hemma är där jag bor här och nu. För tillfället är Årsunda hemma och jag har inga planer att flytta härifrån.

Charlotta var 8 år äldre än mig. Vi umgicks aldrig. Men vi bodde grannar under min uppväxt. Jag bodde i det gula huset och hon i det grå. Innan dess bodde vi på samma gata några hus ifrån varann men så i slutet av 70-talet bestämde sig våra föräldrar för att bygga hus och vi hamnade bredvid varann. Jag tror Charlotta satt barnvakt till oss när vi var små. Men jag minns inte riktigt. Däremot minns jag hennes rum i deras gråa hus. Jag minns att de hade en rolig gungstol i deras källare. Jag minns när hon brände mig i hårbotten med locktången när hon skulle piffa till mig och jag minns hennes katt som jag var livrädd för när han satt på trappan till deras hus och med blicken synade rakt in i ens innersta. Charlotta är en person jag sett upp till. Hon gick alltid sin egen väg. Jag tror vi hade det gemensamt. Charlotta pratade i radion på P4 Gävleborg. På den tiden bodde jag i Stockholm men varje gång jag passerade Gävle rattade jag in P4 på radion io hopp om att få höra hennes röst med den typiska Gävledialekten med lite insprängt dalmål. Hennes bortgång känns ofattbart. Hon var en sån som alltid skulle finnas. Sov gott Charlotta!

På natten till Charlottas begravning föddes det ett stort litet tacklamm. Hon är slående lik Klas-Göran. Jag döpte henne till Charlotta.

Det är en märklig känsla att plötsligt sluta upp vid personer som man inte sett och träffat på över 23 år. Som att bli förflyttad till framtiden. De som var barn och tonåringar då ser plötsligt ut som sina föräldrar gjorde då. Det tog rätt lång tid för mig att ställa om mig. Min syster satt bredvid mig i kyrkan, och innan begravningen startade viskade hon namnen på vilka det var. Jag kände knappt igen någon. Nu levde jag iofs i min egna värld under min uppväxt och hade inte så mycket med de andra att göra förutom då det var studentfiranden. På min gata samlades alla grannar i samlad tropp med trumpetspelande Torkel i spetsen och gick runt och firade alla årets studenter. Undrar om det är unikt?

Igår sålde jag Tiger igen. Ja igen. Han såldes i slutet av november men efter rätt mycket tjafs så gjorde jag ett återköp på honom i mars. Den Tiger de beskrev för mig i telefonen var ingen häst som jag kände igen och jag törs lova att ingen av hans tidigare ägare, medryttare och folk som känt honom på ett eller annat sätt heller. Här har han varit jordens snällaste. Gått som barnvoltigehäst, medverkat på barnridläger och varit mattes skogsmulle och Julias träningskompis. Vårt enda problem var älgar, både matte och Tiger reste ragg av fasa. Han måste vantrivits nått fruktansvärt dit han först såldes. Nu hoppas jag verkligen att han kommit rätt. Han kom som privathäst på en ridskola där även hans systerson bor. Han fick bli morbror Tiger. Av endast sentimentala och känslomässiga skäl skulle jag aldrig vilja sälja honom. Men jag har inte tiden för honom och jag känner inte längre för att rida så pass ofta att det räcker för att ha egen ridhäst. Året som gick efter mordhotet gjorde att jag kom ifrån ridningen. Jag hade så fullt upp med mig själv och mådde riktigt dåligt då livet vänts upp och ner och det snurrade för fort, åt fel håll och hände massa tråkiga saker. Nu har jag så många andra projekt på gång, att sköta gården med alla djur, byggnader mm och den lilla tid som blir över vill inte ägna på hästryggen. Tiger och de andra ridhästarna förtjänar ett mer innehållsrikt liv.  

Nu ska jag gå ut och träna med russen Arne och Strom. De måste komma igång med sin inridning och inkörning. Vänner till mig med sina duktiga döttrar kommer att hjälpa mig med själva ridningen. Jag är för tung för ett russ. Men grundjobbet från marken gör jag, tänkte att Julia får sitta in dem och skritta och börja trava, styra och stoppa sen får tjejerna ta över. Kommer åka dit med dem då det finns både ridus och ridbana där. Tror russen kommer gilla att gå lära sig hoppa lite. Köpte russen i somras och tanken var att rida in dem och använda dem i ridskolan men eftersom jag la ridskolan på is så har all träning halkat efter. Om jag ska ha en chans att hitta bra hem åt dem vill jag att de åtminstone är grundridna och miljötränade. Blir nyttigt att åka transport, gå in i nytt stall, mycket folk, ridhus mm. Det blir nog bra hästar av dem också!

Vi hörs!