Skulle egentligen skriva om veckan som gått och vad vi gjort. Det är så kul när vi är två för då går det att fota det som händer och en bild säger mer än tusen ord säger man ju. Om inte annat så blir det roligare att skriva till en bild än bara en massa text.

Farbror Jazzo

Gammal och klok. Jazzo är en klippa i allt!

Lycklig Samanta framför sin vagn.

Tiger övar på hemläxan

Glanna var inte sämre hon. Glanna jobbas nu mera mycket i grimma då hon går i försvar när man tar henne i munnen med tyglarna och gapar och slänger med huvudet. Nu kan man visserligen köpa bettlöst träns men grimma går lika bra då hon mycket väl känner både tygeltag och vikthjälper. Jag är inte mycket för hjälpgrejer som inspänningar, massa remmar hit och dit mm. Det kan vara till hjälp ibland vid vissa träningar om hästen behöver det för att inte komma undan vissa rörelser vid träning. Nu lät det konstigt. Jag menar att inspänningstyglar osv är bra till hjälp vid viss typ av träning för att hästen inte ska slinka undan i muskelbygge. Ungefär som att vi skulle gå på gym och slarva, till oss kan pt:n förklara men det kan man inte till en häst. Annars slänger jag undan allt tjafs man kan. Rider ofta barbacka eller med ridgjort och dåmed gelepadd under gjorden för att tryckutjämna min tyngd. Har knappt någon vikt i stigbyglarna för att undvika tryck från gjorden i sig. Försöker variera mellan olika sadlar och nosgrimmor plockas av och bett är av snälla typer och helst rakt gummibett. Första gångerna Glanna reds i grimman gapade hon och slängde med huvudet av gammal vana när vi tog i tyglarna men nu har hon insett att det inte är i munnen vi tar. Hon lyssnar bättre nu och är en gladare häst.

Ida behöver bantas och får gå med på långpromenad och jodå jag rider Glanna i bara grimman   

Tar oss ofta ut off road för att stärka leder, balans och kordination samt bygga muskler. Tiger tycker det är jätteroligt! Glanna är mer skeptisk och undrar vad vi håller på med. Typiskt Tiger att börja trava när det blir jobbigt. Gissa hur det känns när han tänker spränga iväg bland träd och stenar utanför stigarna   

Tuffar i skogen

Badar lortiga rumpor

Puss!

Vilda på promenad

Det var populärt att avmaska sig. Köbildning uppstod.

Flickor på grönbete.

Nyklippta får och getter. Snart ska de få gå ut på bete de också.

Vovvepromenad

Gos med matte, eller är det tvärtom kanske?

Det tar sig mer och mer. Nya syllstockar och som Patrik sa "nu står huset 200 år till". Märkligt att se ett rakt hus   .

Over and out.

Vi hörs!

Snälla respektera att jag inte vill se något om detta i någon veckotidning. Skriver det här för att de som läser min blogg och följer mitt liv mer i helhet ska få en förklaring till varför mina hundar Minna och Morris inte längre kommer nämnas eller synas i bild. Hade gärna sluppit berätta, för det angår egentligen bara mig men jag orkar inte förklara när jag kommer få frågan. Tack!

Tycker det är så himla svårt att hitta på överskrifter, känns verkligen som jag använt allt som går att hitta på. Just nu händer mycket men ändå ingenting. Konstig sammanfattning men den här helgen sniglar sig fram med ångest och tårar. På måndag eftermiddag har jag tid hos vår veterinär vi haft i några år för att avliva mina älskade hundar Minna och Morris. Det är en enda lång mardröm. Förklaringarna är olika för dem. Minna har epilepsi. Hon blev tappad (nja snarare släppt) i golvet när hon var 8 veckor när en valpköpare var på besök. Hon störtade till golvet och slog med våld i huvudet. Sedan dess har hon fått några krampanfall, det första när hon var 6 månader. Hon får de oftast i sömnen, rätt obetydliga men tillräckligt för att hon ska tömma hela blåsan och kissar ner sig. Inga små pölar utan hela hennes bakdel blir blöt liksom där hon sover. Händer inte bara nattetid utan i de perioder ddet är som värst vid varje tillfälle hon somnar till. Har testar medicin, ultraljudat hennes urinblåsa, njurar och urinledare, tagit div blod och urinprover och även testat hormoner (östrogen) då hon är kasterad efter en akut livmoderinflammation. Inget fungerar och allt är som det ska i övrigt. Hon gör det i perioder därför drar jag parallell med epilepsin mer än livmoderoperationen som visserligen också kan ge slapp blåsa. Hon kissar ner sig när det blir någon, även till synes obetydlig, förändring i vardagen. Om vi reser, när vi träffar fler människor än vi brukar, vid flytt, efter utflykter, om hon byter miljö på något sätt, rutiner förändras, eller det kommrer in en ny människa i vårt liv. Inget som märks på henne annars men hjärnan flippar ur ändå. Om vintern måste hon vara inne mycket eftersom hon ofta är blöt om rumpan. Där hon ligger blir det kallt ochrisken för urinvägsinflammationer ökar, hon luktar kiss och det stänker runt om henne när hon viftar på svansen. Jag har varit på väg länge att göra det. Någongång måste jag och det får bli nu. Känns fördjävligt. Hon föddes i mina händer och jag gav henne namnet Minna för att jag tyckte hon var så fint tecknad att om hon blev bäst i kullen skulle hon bli min.

Morris är en sorglig historia. Världens sötaste och snällaste men så svag mentalt och det blir värre och värre med åren. Som man säger inom hunderiet och mentaltermer: han bygger på sig rädslor och kan inte sortera och släppa. Han har alltid varit hård, rent ut sagt dum mot valpar. Attackerat dem utan förvarning, biter hål och kan inte sluta utan måste lyftas bort. Han går inte att lämna i samma rum som valpar/unghundar eller nya hundar. Han trivs inte som flockhund iom att han bygger på sig rädslorna och aggressivitet men kan heller inte vara ensamhund. Omplacerade honom i höstas till en hundvan och kunnig familj som han delvis kände och där han varit tidigare och hälsat på. Men han var rädd för allt och det blev värre. Han kunde inte lämnas ensam ens i bilen trots massa försök att vänja honom och det slutade med att han började morra mot deras barn. Då tog jag hem honom för börjar han morra är nästa steg ett regelrätt utfall. I somras var jag in med honomtill den veterinär vi ska till. Trodde han var njursjuk då han åt dåligt och drack enorma mängder. Men han var kärnfrisk. Allt var psykiskt då han liksom Minna (fast på andra sätt) har svårt för förändringar. Då bodde vi på samma gård som Ninni och hennes schäferhane men även om han aldrig träffade Barragon så var det nog jobbigt att ha honompå samma gård. Jag hade ridläger, Rigmor var valp, Cia med sina två hundar hade levt med oss och allt blev för mycket för honom. SEn lugnade det ner sig igen för honom iom flytten och hans nya hem dök upp hos en kompis med familj och jag kände att det var ett tillfälle för honom att få lugn och ro. Men det fungerade inte. Jag valde Gunnel för att slippa ta in en valp i huset igen, men han tycker hon är jobbig. Eller snarare situationen med ny bekantskap och ny flockmedlem. Han har gjort utfall på henne men hon gav tillbaka och la omkull honom med sin tyngd. Det är inget fel på Gunnel. Hon blev oprovocerat anfallen för att Morris vaktade en grej och det är så han är. Tar små små saker och gömmer de i munnen, kan inte använda sitt kroppsspråk så någon annan hund förstår och går till oprovocerad attack och biter. Ju fler förändringar och stress i hans liv desto mer saker vaktar han. För hans skull, för de andra hundarnas skull och för min skull måste han bort. Men det är tungt. Fruktansvärt tungt. Det handlar inte om att jag har skaffat Gunnel. Det handlar om att Morris inte fungerar.

Helgen sniglar sig fram. Jag har ingen lust att göra något. Gråter ofta och väntan känns nästan värre än själva sorgen. Min bilpassade på att gå sönder igår när Julia och jag varit till Trogsta och plockat ner en sommarhage (till slut hann jag med det också). Ingrid lånar ut sin bil på måndag så jag kan åka. Underbart med vänner! Annars hade mina föräldrar kommit upp och hämtat dem och gjort det, men jag vill vara med när de dör. I nöd och lust, tills döden skiljer oss åt. Det är min skyldighet som hundägare hur vidrigt det än är. Så slipper jag morbida tankar omatt de inte dog, vad som hände osv. Speciellt jobbigt känns med Minna som fått krampanfall vid sedering. Jag fasar för att det är det sista hon kommer göra. Usch nu gråter jag igen.

VI hörs!