Vissa dagar blir så fulla av det mesta att för normalt folk så hade det varit innehåll för mer än vad som händer på en månad. Lördags var en sån dag. Jag hade en riktigt dålig dag. Är fortfarande inte bättre i magen. Jag ser fortfarande gravid ut och har ont. Var till hälsocentralen i fredags och tog om vissa prover och blev tappad på fler blodrör. Ta blodprov rör mig inte ryggen. Ska faktiskt ta tag i att bli blodgivare. Det är bara ren dumhet att det inte blir av. Liksom donationsregistret. Hur svårt kan det va att fylla i en blankett. Kan jag hjälpa en annan människa efter min död är det underbart istället för att alla användbara organ bara ska brinna upp. Personligen tycker jag det borde vara lag på att om man inte skrivit på ett papper att man inte lämnar ifrån sig organ så ska det vara fritt fram att plocka. Tänk vad fruktansvärt att gå och vänta på organ som inte finns tillgängligt i tid.

Nåja lördagen var det. Jag som sällan tittar på film och tv, allrahelst sommartid, låg och glodde på två filmer i rad. Hade fått order om att ta det lugnt från läkaren och jag var inte alls på humör för nått. Skulle egentligen åkt till Stockholm på konfirmation men vände ute på E4an efter att ha pratat med min syster som "förbjöd" mig att åka utan sa åt mig att åka hem. Kallsvettades, hade jordens huvudvärk och ilande mage. Så jag åkte hem till soffan.

Rufus höll mig sällskap genom filmerna.

Efter några timmar fick jag nog. Hade vilat hela fredagen också, om man bortseer från gårdens måsten. Jag fick sån där känsla att om jag nu skulle lida av nått allvarligt kan jag inte bara lägga mig i soffan och dö. Ringde Carola och bestämde att vi skulle ta oss ner till Strandbaden och äta. Hoppade i kläderna jag hade på mig när jag var på väg till konfirmationen och gick ut i stallet för att titta till getterna och lilla Savannah. Såg med en gång att Selma låg med värkar. Hämtade handduk och handskar och rinde Carola igen "skynda dig!". Två klövar stack ut och SElma högg efter mig när jag försökte känna hur killingen låg. Angoragetter har humör och kan vara vassa. Selma krystade och kämpade men babyn kom ingenstans så jag gick in och kände hur huvudet låg inan jag tog bestämt tag om frambenen och drog. Selma vrålade rakt ut av smärta. Det gäller att dra i värkarna och nedåt inte framåt/rakt ut. Kände efter igen och fick in fingret i munnen på killingen. Nosen tittade ut och tungan började bli blå. Nu fanns ingen tid. Sa till Selma att nu jäklar måste babyn ut - kämpa nu ska den ut! Jag lovar att få fan vad de kan sitta hårt! Selma skrek men plopp så bara huvudet kom ut så rann ungen ut som ur en vatterutschkana. Fram med handduken och torka munnen fri från hinnor och vatten.

Äntligen ute!

Känner mig alltid lite stolt över mig själv när jag agerat barnmorska och hjälp en liten till världen. Kanske inte den mest lämpliga klädseln men här fanns ingen tid att fundera på sånt.

Den lilla visade sig vara en getkilling dvs en hona. Det blev bara en. Jag som varit så säker på att Selma bar på två. Den här lilla flickan fick heta Inchallah. Det är arabiska och betyder "om Gud vill". Angoragetterna är från Turkiet, Peru och Asien  så jag tycker de kan få namnen efter sitt ursprung. Med undantag då från Selma, Telma och Glenn Killing. Men de jag föder upp ska få ursprungsnamn. Savannah blev jätteglad att få en kompis! Nu har de inte traffats ihop än och det kommer dröja innan de får det, men hon såg direkt att det kommit en unge till.  

Jo då vi åkte till Strandbaden när vi var säkra på att det inte kom nån mer och Inchallah hade diat, kissat och bajsat. Vi kanske var där i knappt två timmar och sedan nattade vi djuren och allt var tyst och lugnt. Jag gick och la mig. Sover med fönstret på glänt och bor vägg i vägg med grishuset vars ytterdörr står öppen sommartid. Grisarna hade gått och lagt sig redan när jag kom hem. De brukar gå in runt 21-21.30 Precis när jag lagt mig vid midnatt och låg och surfade på mobilen hörs ett väldigt oljud från grishuset. De har plåtväggar eftersom det varit ett eldninsrum för värmen. Numera har de spillvärmen från bergvärmepumpen som värmer upp deras "lägenhet" på två rum och kök. Det lät som om någon av grisarna sparkade och skrapade mot plåtväggen. Ljudet var sånt oväsen att hundarna for upp och började gapa. Hörde upprörda grymtanden ute på gården och jag kände att jag måste ut och se vad som händer. Skyndade mig ut och möttes av Hedda och Greta som stod nedanför ytterdörren och såg skärrade ut. "-Var är Hjördis?! Hjördis?!". Kände paniken växte i maggropen. Jag förstod att nått var inte som det skulle. Skyndade in och hittade Hjördis liggande på sidan i halmen. Jag kan inte säga om hon var vid medvetandet eller inte. Det var halvmörkt där inne eftersom lampan i taket inte fungerar. Kutade in efter ficklampan och satte mig på knä bredvid henne. Hon krampade och drog efter andan. Jag förstod att det fanns inget mer jag kunde göra för henne. Smekte hennes kind och pratade med henne. Andra handen kliade henne på magen och mellan frambenen, det tyckte Hjördis om. Hon sparkade lite ryckigt med benen och halmen var bortskavd under hennes ben så långt som de nådde. Kramade om griskroppen och höll mitt öra intill hennes hjärta som tickade fort fort. Hon darrade till och sen blev det tyst. jag hade hunnit ringa till Carola som kom precis efter att hjärtat stannade. "- Hon dog just", minns jag att jag sa flera gånger i rad. Jag kunde inte förstå. Min lilla gris dog i mina armar. Det fanns inga tecken på att hon skulle varit orolig eller haft ont. På dagen var hon som vanligt och de hade lagt sig som vanligt. Antagligen så fick hon en massiv hjärnblödning eller hjärtattack i sömnen. Kanske vaknade hon aldrig utan föll i medvetslöshet innan hon hann känna nått. Det var tyst och stilla där inne när jag gick och la mig.

Vi hjälptes åt att ta ut kroppen därifrån och jag hämtade bananer till Greta och Hedda som tröst. De ville inte vara i närheten av Hjördis kropp. Hundarna kom ut och luktade avvaktande på henne. Djuren känner på en gång om kroppen lever eller är död. För de finns ingen tvekan. De bara vet. Själv hade jag lite tvångstankar om att hjärtat skulle hoppa igång på henne igen så jag var kvar hos henne tills hon hade börjat stelna. Det känns så overkligt. Så levande ena stunden och så död nästa. I morgon måste jag få hit en veterinär som kan konstatera att hon är död, identifiera henne och se att dödsorsaken verkar stämma överrens med det jag sagt. Har grisarna både liv och veterinärvårdsförsäkrade och har talat med ombud/skadereglerare. Vill såklart ha ut hennes livbelopp så jag kan köpa en ny liten gris. Vill inte ha bara två utifall det händer den ena något. Grisar är utpräglade flockdjur och uppenbarligen kan det gå fort och plötsligt. Älskade lilla Hjördis blev bara 2,5 år. Det är ingen ålder att tala om. Hon var född på julafton 2012 och kom till mig i mars. Hon var inte överviktig att det var något att ta fasta på. I övre normalhull men inte fet. Just nu går de på bete men får heller ingen mat utöver det förutom någon gång i veckan då jag ger lite mat med flytande selen i. De är känsliga för selenbrist. Fast det ter sig inte så här. Tarmvred vet jag någon gris har fått men hon visade inga tecken på det heller. Buken var normalstor och mjuk, hon hade inte kräkts eller bajsat på sig. Försäkringsbolaget kräver ingen obduktion och för min del spelar det ingen roll vad hon dog utav. Om det var hjärtat eller hjärnan har för mig ingen betydelse. Hjördis hade inga avkommor och skulle aldrig användas i avel. La ut på en minigrissida att hon dött då det var en chockartad upplevelse och jag kände dels att jag ville veta om det hänt andra grisar och få stöd i det som hände. Jag fick stöd utav många fina människor. Tusen tack! Sen finns det alltid moralkärringar som måste tycka. Kan inte folk bara hålla käften? Varför måste man tycka nått och ta sig rätten att berätta för andra vad de ska göra? Kan man inte bara förstå hur en människa i sorg känner? Nej uppenbarligen inte. Fick höra att jag borde minsann obducera Hjördis så "alla" skulle få veta varför hon dog. Ursäkta varför då? Jag talade tydligt om att för min del var det inte aktuellt och att ta reda på min gris plötsliga död. Jag lägger inte tid och pengar på det. Dessutom skulle varken göra till eller från för någon. Jag frågade om andra grisar råkat ut för det men nej det var ju ingen som svarade på det. En uppfödare hade haft en gris som dött på natten och hittades på morgonen. Hon hade inte obducerat men tyckte däremot att jag som varken avlat eller är intresserad av grisavel skulle obducera min. Jag känner att det ligger en hund begraven i ämnet... En kompis berättade att det förekommer hjärtfel på minigrisar. Men självklart vill ingen kännas vid det. Men uppmana att obducera det går bra men ingen vill tala om varför. Jag känner att jag blir förbannad. Jag har hållit på tillräckligt med avel för att förstå och veta att sjukdomar och ärftlighet för det första inte alltid går hand i hand. Hon kanske var född med en missbildning. Men säg att det är ärtfligt det hon dog av. Hur skulle de som vill veta hennes obduktionsresultat förhålla sig till det? Veta för rena nöjes skull så det kan prata skit om hennes uppfödare? Även om det är ärtligt så bör man innan man drar i stopplyset veta hur det nedärvs. Krävs det dubbel eller enkel genuppsättning? Är det hjärtfel generellt eller en viss sorts hjärtfel som är vanligt på mingrisar? Nedärvs det från mammans eller pappans sida? Kan det hoppa över en generation? Antingen får man skita i att bry sig eller också får man banne mig vara ärlig och köra med rent spel och öppna kort en då också försöka starta någon form utav forskningsgrupp kring ämnet. Att plötsligt börja hyschhyssa kring dödsorsaker och sen tycka att djurägare som har gris för sällskap och nöje ska bekosta obduktion är magstarkt. Det skulle ta mig en halv dag att åka till SVA i Uppsala, en halv dag att hämta hem grisen igen, bensinkostad och kostnad för obduktionen. Jag med mitt humör erbjöd den som vill att fritt hämta grisen innan kl 12 imorrn och stå för omkostnader kring obduktionen ur egen ficka, men grisen ska tillbaka hit igen! Ingen har erbjudit sig. Märkligt, det var ju så viktigt att veta varför min gris dog. För deras avel trots att ingen vill erkänna att hjärtfel är förekommande på minigris. Själv kunde jag inte bry mig mindre. Min Hjördis är död och jag tar mig rätten att få sörja henne utan moralkärringar som tycker i smyg!

Hjördis med grädde runt trynet. Lilla älskade gris vad jag saknar dig! 

Vi hörs!