Idag flyttade Krullisarna ut till fårflocken igen. De var inte nöjda med att vara isolerade från flocken även om det var nödvändigt eftersom de frös. Det ska bli varmare igen mot helgen så det är väl inte värre än att de får komma in igen när det blir kallt nästa sväng. Getter är väldigt flockbundna och två getter är inte en flock enligt de själva. Men det har varit mysigt att ha dem separerade. Det har gjort dem mycket mer sociala och kontaktsökande. Även Lill-Krull går att ta på numera. Angoragetter är en reserverad ras som bara vill ha kontakt på egen vilja och när det passar dem. Distans är deras honörsord. Inga kramgetter men deras största fördel är att de inte är så rymningsbenägna som andra getter. Det är en väldig fördel!

Har faktiskt gett dem varsitt riktigt namn. Tyckte Krull var så opersonligt. Stora Krull heter numera Selma och Lill-Krull Telma.

Är tvungen att lägga ut den här bilden jag just tog. Det värsta med bilden är inte att hunden ligger på bordet. Det värsta är att jag har slutat att reflektera över det. Jag märker inte ens att hon är där. Amy, älskade odrägliga aristokratiska knashund!

Jag har en känsla. Jag råkade ut för ett besynnerligt samtal härom kvällen när personen i andra änden la på luren i örat på mig när jag presenterat mig. Jag ringde upp, presenterade mig, hundarna förde ett sjujäkla liv (de börjar alltid stoja när de ska gå ut ur stallet och trodde vi var på väg ut) - ursäkta för det - och jag hörde "vem är det?" från en person i bakgrunden. Jag är övertygad om att vederbörande vet vem jag menar även om jag inte kommer slänga skitprat runt mig. Detta var en seriös shetlandsuppfödare. Vi hade mailat fram och tillbaka och jag hade precis fått ett mail i min hand att det går bra att ringa väldigt sent, annars tillhör jag personer som inte ringer folk efter 21. Jag förstod ingenting. Visst blev det rörigt när hundarna gapade och jag försökte hålla tråden (blev rätt distraherad av hundarna) men lägga på? Ursäkta men oerhört omoget. Funderade på varför. Min känsla är att det beror på att jag fött upp "oseriöst", dvs oäktingar. Såkallad buskavel. Ni vet man föder upp korsningshästar eller oregisterade/ostammade hästar. Jag försöker inte dölja det. Jag är stolt över de hästar och ponnyer jag fött upp. Vem har rätt att dömma vad andra gör så länge det inte påverkar dem själva eller hästarna negativt? Men hästvärlden är så full av besservissar med åsikter från höga hästar. Faktum är också att det är så mycket som folk inte vet men ändå drar sina slutsatser. För något måste ju hänt som gjort att man lägger på luren i örat på mig efter jag lite mer noggrant presenterat min ponnyer här i bloggen efter vi mailat fram och tillbaka. Men saken är att ponnyn som är hälften welsh partbreed hälften shetlandsponny efter ett sto med RS är inte min tillverkning. Jag betäckte fyra ston och utav de kom det ett föl. Jag har som princip att inget föl ´ska behöva växa upp som enda föl. DE behöver en jämnåring kompis att härja med. Speciellt ett hingstföl som var i detta fallet. Letade sto med föl. Hittade i Skåne och Småland. Jag hade bott borta 1,5 månad efter mordhotet under sommaren och hade ingen lust att åka land och rike efter ett föl. Så fann jag Shakira och hennes föl norr om Enköping. DEt är en jäkla skillad att 20 mil tur och retur mot 130! Så Shakira och hennes "oäkting" fick flytta hit. Så fruktansvärt oseriöst. Fölet ska ha namn och jag tvekar inte ett ögonblick att ge honom mitt stuteriprefix. Jag ser ingen skam i det. Han har lika mycket värde som de andra, faktum är att rent försäljningsmässigt mer värde som vuxen och inkörd/inriden. Fjällbäckens Nirmar som har en icke godkänd pappa blev tillverkad, liksom Piggelin, Sessan och VIlda, när jag började med ponnyer. Ja visst som jag läst i trådar på forum från såna som vet: man tar väl reda på innan man börjar. Men allvarligt, alla har väl varit nybörjare eller vad det så länge sen att somliga glömt eller förträngt? Är så less på folk som dömmer och lägger sig i vad andra gör. DEssutom kan jag säga att som fd hunduppfödare och medlem i SKK sedan 30 år tillbaka anser jag att man inte ska kasta sten i glashus. Jag känner till seriösa hästuppfödare med blandrashundar och som fött upp oregisterade valpar. Var i ligger skillnaden? Jag förstår inte.

Nu hoppas jag att det är jag som bara har en känsla. Men jag vet också att det finns gott om uppfödare med åsikter av det här slaget. Så till alla er med åsikter av detta slaget vill jag ge en uppmaning att mjukna i huvudet och inte dra i snabba spakar och döma vad andra gör utan grunder.

Nu ska jag ut och mocka stallet. Skulle gått på ridkurs ikväll.

Hejsvejs! 

Jag har inte ingett några nyårslöften eller nystarttankar bara för att det är nytt år och januari. När jag var liten/tonåring skulle jag varje nyår äta nyttigare, starta varje frukost med havregrynsgröt, och bli snällare. Sorgligt när jag tänker tillbaka. Och inte har jag varken ätit havregrynsgröt eller blivit snällare heller   .

Gymmet började jag med i december och min kompis Anne-Lie har dragit med mig på ridkurs. Varje onsdag åker vi och rider för instruktör med start på onsdag i nästa vecka. Tanken är att jag ska gå varann vecka med Lekis ch varann med Brellir om jag har tänkt färdigt på det. Vi får se om jag viger varje vecka till Brellir. Men till en början lånar jag häst. Mina är verkligen inte i form varken muskulärt eller konditionsmässigt och jag är också extremt ringrostig. Minns knappt när jag red senast. Det har hänt så mycket i mitt liv senaste åren att självkänslan fått sig en rejäl törn och det har av någon anledning satt sig just i ridningen. Jag har inga problem att instruera andra. Jag ser vad de ska göra och tänka på men själv låser det sig för mig. Fullständigt. Jag måste bryta isen, annars måste jag avveckla de stora hästarna och sluta rida. Jag är rädd, känner mig helt otrygg och utlämnad. Jag vet inte varför. Jag har aldrig varit nån kaxig ryttare. Men att det gått så långt att jag mår illa av att tänka tannken på att rida trodde jag inte skulle hända. Helt utan synbar anledning. Visst har jag åkt av ett antal gånger. Slagit mig gul och blå och mer därtill. Men det här är något annat. Det är som att mitt inre liksom lagt fokus på något som går att befästa en sviktande självkänsla på. Tyvärr är hästvärlden full av jubelidioter som gladeligen utnyttjar ens dåliga självkänsla och bekräftar hur dålig man är.... Det är också sorgligt. Att det finns så många som måste trycka ner andra för att hävda sig själva. SEn finns det gott om instruktörer som inte har en udds aning om hur det känns att vara en skraj elev med dålig självkänsla. Det har aldrig drabbat dem. De kan tyvärr inte hjälpa en. Det är egentligen inte ridningen, det är sinnesnärvaron. Jag ska börja ta lektioner som sagt och har börjat jobba med Lekis och Brellir från marken. Lekis har varit skadad. HAn hade dubbelsidig knäledsinflammation och vilat länge. För länge egentligen men nu har det blivit så. Han är tjock och jag är feg. Vi får utgå från det. Tror knappast det hjälper att sälja dem och byta hästar. Jag känner de här två utan och innan. Lekis har jag haft i över fyra år, Brellir är min bebis. När jag köpte Lekis var han ung och nyinriden. Fast det förstod inte jag då. Det var nog tur det. Han slingrade obalanserat som en orm på vägen och var bara riden 20 minuter åt gången. Jag red honom ensam barbacka i skogen. HAn hoppade ibland för saker efter vägen, han skenade ibland när han blev överraskad. Inte långt men han rusade okontrollerat en bit. Men jag var aldrig rädd. Han var min vita fina Leiknir. Jag red honom barbacka från hagen med handhäst in i ett tvteam med allt vad det innebär under bondeinspelningen. Han hade aldrig sett mickrofoner och stora kameror. Men jag var aldrig rädd. Det här handlar om mig. Inte ridningen.

Idag var JUlia och Kristin här. Vi tog en kort promenad med islänningarna som numera bantats till Lekis, Brellir och PeGe. Den sistnämnda blir 3 år i år och det är dags att börja smyga igång mjukträning. Det var halt på vägen så vi gick en bit offroad istället. Grabbarna blev exalterade. PeGe stsod på bakbenen, Brellir bockade och Lekis frustade i varje andetag och gick med högt huvud och ville springa. Det är inga sävliga killar någon av dem. Pigga och framåt med mycket fart. Julia sa först att "tänk vad mysigt med en ugn barbackatur" men sen skrattade hon åt det när grabbarna började stoja runt. Nån lugn barbackatur hade det inte blivit. Det hade blivit rodeo och markkänning.

Tog ut Lekis ensam och longerade honom i höggräs så han skulle få bli kvitt med lite överskottsenergi. 

Storm, Nirmar och Arne inne för pyssel och omvårdnad.

Fjällbäckens Nirmar. Underbara lilla tokponny! Jo det var han som hade bölden i ögat under inspelningen av bonde söker fru. Liten har blivit stor. Ett charmtroll utan dess like och inte rädd för fan själv. Pappa är Pontus och mamma Najade. Han har äkta fin shetlanddstam men eftersom pappa inte är godkänd som hingst så fick han bli "papperslös". Lika älskad för det och med hans underbett spelar det ingen roll. Han blev kollad av tandis och det är bara underkäken som putar ut, annars är allt i sin ordning i munnen. Skönt för jag har varit orolig att hela munnen var missbildad.   

Arne var lite mer med på noterna idag. Nästa steg blir att Julia sitter på honom. Nu är vi på gång!

Bästisarna Goya af Friheten och Fjällbäckens Nallebjörn påväg till ridhuset. Mega är nästan lika stor som Nalle   

Tjohej vad kul!

Tur det finns vatten i ridhuset.

Så var det Fjällbäckens Piggelin och Mikko af Nörvagn som också är bästisar. Fast Mikko tyckte det var lite onödigt och fel tillfälle att hoppa omkring i stonas ligghall. Fanns ju så mycket att gå igenom på golvet!

Piggelin och Mikko. Vissa är verkligen fotogeniska och ställer upp sig. Mikko intog genast position. Piggelin tyckte det var förfärligt tråkigt. Piggelin är faktisk inte lika mycket badboll som han ser ut på kortet. Visserligen kan han fortfarande tappa kilon, men fullt så fet som bilden visar är han inte. Kristin står på ena sidan och har knuffat honom i position ett flertal gånger så han står lite som en bananböj från stränga tanten Kristin   .

PeGe eller Pegasus från Fjällbäcken som han faktiskt heter och Fjällbäckens Vilde Viktor i fullt ös. Viktor älskade hoppningen! Superteknik dessutom. Hoppas han växer en bit till för han är verkligen ett framtidshopp. Hans pappa är welsh partbreed på 120 cm och mamma Furunäs Shakira. Just nu är han som en maxad shettis så jag hoppas han sätter igång och växer lite till. Otroligt fin trav med sväv har han också.

Och gulliga oförargliga rackarungar är de PeGe snart 3 år och Viktor 1,5 år .

Julia och småflickorna. Fjällbäckens Ripa, Fjällbäckens Prinsessa, Karnebys Ronja, Tilia och Hillevi (som jag inte minns vad hon heter i stuterinamn). Vet inte varför hästarna ser blöta och skitiga ut på bilden. De är varken eller. Men min kamera kan jag få spel på. Det var inte enkelt att fota löshoppningen. Den lever sitt egna liv och gör tydligen egna skuggor också.

Det här med lösdrift för pojkarna gick så där. Alla trängdes som desperata flyktigar vid grindhålet när Brelle, Lekis och PeGe skulle gå på promenad. Till hoppningen fick alla komma in och Storm föll ihop som ett korthus i sin box och vilade. Lösdrift det kan tydligen andra få roa sig med!

Vi hörs   

Hur svårt kunde det vara att ladda upp bilderna från mobilen? Ja ja hightec kommer jag aldrig bli... Nu kommer äntligen bilder från hela hösten. Det första är från i augusti. Vet inte om jag ids lägga upp dem i ordning, de får komma lite hur som. Ger ju iaf en förklaring till dem. Tror jag och datorn börjar jobba ihop oss nu. Om den skulle ha känslor skulle den väl hamna i datadepression av att komma till mig   . Tänkte fota med kameran i morgon när Julia är här. Det blåser förfärligt ute så manarna kommer väl stå som plymer på dem men det blir ju liv i korten då. Det är bra att det blåser så isen försvinner. Pojkarna får bo ute inatt. De var våra av svett imorse. Från riktig vinterkyla till flera plusgrader. Men de har ligghall och allt ordnat för sig så det går ingen nöd på dem. DE började gå in i höstas när deras hage var omvandlad till en bottenlös gyttjesjö och sen har det bara gått på rutin att ta in dem. Var bra för många av unghästarna att få daglig hanteringsträning. Smågrabbarna är lite uppkäftiga just nu. Inte av elakhet utan snarare på lek. Kul att bitas i benet på den som leder till och från hagen. Så fort man tittar på dem ser de ut som änglahästar "nämen inte skulle väl jag?!"  .   

Här är Krullisarna som jag berättade om. Ena har föltäcke och den andra ett hundtäcke. Praktiskt att de kan låna av varann på gården.

Lilla Tilia (Gotlandsruss) född -13 skadade sitt ena öga här i höstas. Vet inte vad hon gjort men plötsligt en dag stod hon bara och knep ihop. Stenskott från nån kompis kanske? Blev några klinikbesök och många ögondroppar innan synen var räddad.  

Alma rider Furunäs Shakira. Det här var i augusti. Sen blev magen för stor. "Shaggy" väntar föl i början av april. Det är dumt att börja träna igång dem medan de är dräktiga om de inte har gått något innan.

Shakira igen.

Harriet hjälper till med utsläpp. Här ihop med Fjällbäckens Ripa.

Jag tror hösten kan summeras med : lera. Här är det Mikko som varit ute och busat. Blöt kall lera är så vidrigt.

Pojkarna fick som sagt gå in på box. Trots att stallet är stort så räckte inte boxarna till under värsta ler- och regnperioden så Pontus, Piggelin och Nalle fick stå i inomhushage i förvaringsutrymmet. Hade ett gäng ston inomhus också om nätterna. Har mockat boxar till förbannelse. Knappt hunnit med nått annat så nu om vädret tillåter får pojkarna flytta ut på lösdriften. Men så har jag sluppit hovrötor och hovbölder också tack vare min envishet att släpa in och ut på dem.

Kaninerna fick en ny leksak. Behöver jag nämna att de blev glada?

Duschspiltan blev tillslut klar. Men ingen hade informerat mig att man måste tömma varmvattenberedarna på vatten ibland så det stinker ruttna ägg om varmvattnet så det går ändå inte att duscha dem ännu. Men snart så.

Hästtandis var här och fixade till lite här och där. Arne drog ut en vargtand och några blev ordinerade flourbehandling. Hästar får tydligen lätt karies när de blir äldre. Här är det Mikko af Nörvagn som är hos tandläkaren.

Nu när munnen är avcheckad så är det dags för inridning och inkörning. Arne är så där intresserad. Undrar mest vad och varför när man kan mysa i boxen.      

Börjar sakta men säkert få ordning som jag vill ha. Men vissa saker tar längre tid än andra. Ponnytäckena på plats.

Målar gör jag vilket år som helst   . 

Kossorna i sin nya vinterbostad. Gick geschwint att flytta dem. De knallade snällt och lugnt in i transporten och åkte till stallet. Det marigaste var att styra ekipaget med bil och transport med två tunga ungdjur utan att köra fast i leran. Men allt gär med lite skicklighet   .

Komys. Medan det fortfarande var möjligt. Just nu är de rätt gräsliga. MEn det ger sig väl.

Förflyttningspersonalen. Ingen av oss hade räknat med så samarbetsvilliga ungdjur. Grinden är numera öppen så de kan gå ut i sin vinterhage.

"Hej på dig!" Baggen Rumpnisse och tjuren Leo. Rumpnisse har varit så där nöjd att få en kille som granne. Olika raser men sånt tänk finns inte på min gård. Här umgås man över gränserna. Grynet är uppväxt med fåren och det hade inte Rumpnisse glömt. Grynet var hans brud så Leo kunde sticka och brinna   . Leo däremot tyckte Rumpnisse var en liten sprätt som inte var värd att lägga energi på.

Kackel i hönsgården! Äntligen ett riktigt hönshus! Amy blev för ett kort ögonblick överlycklig. "Matte matte titta vi har fått ripor!"

Kvällsmåltid i flickornas ligghall. Jag stänger in dem på nätterna. Har de öppet går några ut och vågar inte in igen men är de instängda fungerar och tolorerar de varann. Märkligt och jag har ingen förklaring på varför det är så.

Lugnets Dimma

Det var faktiskt vinter ett kort tag. Mer snö än så här behöver det inte vara när det är snö. Måste erkänna att det är skönt att slippa tänka på skottning.

  Brellir från Fjällbäcken på nyårsnatten. 

Oj nu är det dags för kvällsmaten!

Hej på er           

Dags att ställa om sig för att skriva 2015 nu då. Jag som nyss lärt mig -14... Måste va ett ålderstecken. Gott nytt år på er! Hoppas alla får ett bra 2015 och att vi gemensamt kan försöka lägga all skit som varit -14 bakom oss. Det här året ska bli ett bra år, det ska jag bli man/kvinna för! Ids inte göra nån typ summering eller årskrönika. Jag kommer knappt ihåg, det händer så mycket hela tiden. Men årets 5 bästa utan tvekan har varit:

Megastor!

Grynet

Knytte och Ylle

Polen och Berlinresan med Ingrid och Patrik och Harriet

Fölen Prins Spralletönt (i bild med mamma Tunstas Cleopatra) och Nicke Nyfiken.

Kompis Leo till Grynet (vad små de var!)

Resan till Turkiet med Carola! Inser just att jag har inte lagt upp några bilder från då och aldrig skrivit om resan heller. Måste göra det någon dag, fast roligast hade varit om jag gjort det direkt med allt färskt i huvudet. DEt var en galet rolig resa från början till slut! Det roligaste av allt var att vi faktiskt knappt kände varann när vi åkte. Jag hade bjudit hem några vänner och över några glas vin fick vi för oss att åka på en sista minuten. Pratade på morgonen efter och båda var lite så där försynta "- Menade du allvar igår" och båda ville absolut åka! Fick en fantastisk vän på den resan. 

Nyårsafton var samma som den brukar här. Fullr upp med djurens väl och ve. Jag kommer aldrig bli nån storfirare så länge jag har djur. Amy mådde fruktansvärt dåligt. Ändå är vi hyffsat förskonade här från rakerter och smällare. Hade planerat att ha Ingrids häst och Elona ute men de fick panik redan runt 18 tiden när första smällen kom. Då var vi just klara med stallet och alla som skulle in (dvs resten) och Carola skulle just åka hem till sig och sin skotträdda hund. Fick snabbt svischa runt på dem i stallet. Tur man känner sina löss som jag brukar säga. Russen Arne och Storm hade halvpanik även inne i stallet så de fick flyttas ihop i box med galler. Pontus och Piggelin knuffades ihop i en mindre box och Mirre och Elona kunde komma in. Radion skrålade popmusik på hög volym och alla lampor var tända. De hade det bra där inne. TRor mest de var irriterade på discot mot slutet och ville få sova. Flickorna i ligghallen var oroliga. Det syns tydligt vilka som tidigare i livet upplevt skräckfyllda nyår. De sprang runt och kunde inte koppla av. Först när jag stod de var de stilla och några började äta. Fantastisk att få uppleva deras tillit till mig. När matte kom var läget under kontroll igen. Underbar bekräftelse!

Släppte ut ledarstoet Flingan som är dräktig vid tvåtiden i ladan till flocken. Tänte att då blir det som vanligt för dem. Flingan är bra ledare. Men nog fan satte de igång och skjuta raketer vid halv tre igen, lagom när Amy tillslut kommit till ro efter att hyperventilerat och mått hemskt i flera timmar.

Ja fyrverkerier är vackra, det håller jag med om. Men så vackra är de inte att det är värt att offra allt det andra. Djur som mår dåligt och till och med dör diekt eller indirekt av stressen kring raketer och smällare. Detta gäller både tama som vilda. Barn som gråter av skräck, gamlingar som gråter av skräck. Bränder och skador. Tungmetaller som regnar ner över oss och på åkrar och fält. Flyktingar som får posttraumatisk stress av ljudet. Nej jag förstår inte tjusningen. Tomtebloss är också vackert! 

Nu måste jag avsluta och göra annat.

Må fint!       

Ska det va ska det va rejält. Vintern kom tillslut efter en lång kletig varm höst. Men den kom med råge också. Vi har dagtid haft mellan -17 till -20 C här. Jag gillar vintern. Men det är lite segt att va tvungen att vara ute i 8-10 timmar om dagen i kylan. Med djur går det ju inte krypa ner under en filt och vägra gå ut förrän det är mildare. Det är snarare så tt ju kallare desto mer jobb. Vattnet fryser nästan omgående i hinkar och kärl. Jag har alltid haft varmvattenbaljor i hagarna men just i år har två av dessa gått sönder. Självklart är jag ute i sista minuten också. Men jag köpte nya dagen innan julafton eftersom det skulle bli kallt och vara många helgdagar samtidigt. Tack Granngården för att ni inte informerade att det inte ingår en matarkabel som ansluter själva transformatorn till baljan. Detta innebar att mina hästar fått dricka isvatten trots att jag köpt baljor när det varit som kallast. De dricker mindre när det är kallt och risken för kolik är överhängade eftersom de tuggar torrmat och har bra många meter tarm som kan få förstoppning. Jag har däremot slutat ge extrahö bara för att det är kallt. Mina har enorma pälsar och ingen fryser och behöver något extra för att hålla värmen. DEt är bara onödigt dyrt och fettbildande. De får sin normala giva och några skulle v'l snarare må bra av att förbränna lite extra   . I Trogsta gav jag mina hästar portionsvis men sen jag flyttade hit testade jag att ge på fri tillgång. De åt så det slutade med att de såg ut som Barbapappor hela bunten! Nu har jag medvetet bantat dem och både min plånbok och hästarna mår bättre av det. Ville inte ge dem med hönät eftersom de är så många i varje hage och det innebär att det tar längre tid att äta och få tag i höet så de ranglåga skulle inte få komma fram till balarna så som de behöver och fler balar innebär skämt hö när det är blidväder.Dessutom har jag hört om läskiga skador som hästar som fastnar med skon eller brodd i nätet, föl som får in benen och ryckskador i nacken när de rycker åt sig maten. Ger mig tusan på att det skulle hända i det här stallet även om ni tror risken är minimal. Bitterfittan i mig uttalade sig just   . Förut trampade de ner maten, nu går inte ett strå till spillo.

Tittar ofta på annonser på shettisar och bilder från utställningar. Är sugen att testa ställa ut några. Har anmält några gånger men av olika skäl aldrig kommit iväg. Men nu inser jag att mina är "för tunna". Jag vill hålla mina i sportmodell som mer travshettisar är. Tycker det är mer hälsosamt för dem. Cleo som haft fång ser ut som en sportponny i miniatyr och får i det här skicket inga 40 poäng som hon en gång fått men hon kommer hålla sig betydligt mer frisk. Det är jag rätt säker på. De är inte magra på något sätt, bara av eller på väg att bli av med överflöd på buk, hals/nacke och rumpa. Fång är fler orsaker än övervikt och utfodring. Men kan jag minimera med bättre tightare kroppsform så har jag gjort vad jag kan. Jag har ett sto som är grotest tock och svår att banta. Hon är bakskygg så köra är inte aktuellt. Jag lät betäcka henne för att på så vis låta fölet "suga fettet ur henne". Naturlig bantning. Visst är det lite vanskligt att betäcka eftersom dräktigheten tynger och kan utlösa metaboliska sjukdomar som typ människor som får graviditetsdiabetes. Men av två onda ting så valde jag det här. Nu är hon flockens ledarsto och håller sig igång obehindrat och som vanligt. Men det ska onekligen bli skönt att få ner henne i vikt såsmåningom och dessutom en gulliplutt efter henne. Hästar är som vi, vissa rasar lättare i vikt än andra och ett ledarsto tar vad hon vill ha även om jag fodrar kilovis.

Jag har funderat rätt mycket på det här med utfodring av digivande ston. Självklart ska inte hästar bli magra och eländiga under digivning men jag tror heller inte man ska laborera för mycket mot naturen. Människor tappar oftast hår och vikt under amning. Ingen läkare vad jag hört har ordinerat extra tillskott om det inte är sjukligt och ohälsosamt. Det är naturligt och avtar när amning upphör. Jag anser att det är samma med hästar. Så länge de håller sig inom rimliga gränser så gör det inget att stona får lite kantiga kroppsformer. De tar igen det så snart de slutar ge di. Jag brukar kalla deras ryggar för kinestak. Ni vet ju hur taken på kinesiska tempel ser ut. De får mycket mer hö än de andra och en skopa kraftfoder om dagen. Men om de inte är fullt så runda som de andra, så vad gör det? De är mammor och all amning tar på kroppen. Mina ston är glada, nöjda och lika fullpälsade och välmående som de andra. Lite tunnare om halsar, rumpa och ryggar än de utan bebisar. Jag tror riskerna att överutfodra är värre än att de för en period tunnar ut lite. Som sagt, så snart digivningen är över och/eller minskar så börjar mamma svälla ut till sitt normala igen. Observera att ingen mamma här är mager och eländig. Veterinären från distriktet var här och chipmärkte fölen och gjorde passhandlingar, vaccinerade och grejade och tyckte de var bra i hull. Så de är inte magra   . 

Tyvärr har jag inte lärt mig att hantera mina bilder på den här nya datorn så det får vänta på sig lite. Har jag sagt att jag avskyr teknik? Jasså jag har det.... Om någon gärna vill se bilder på mestadels djuren så finns jag på instagram. Johannahastnordin heter jag där.  

Stackars Krullisarna frös så de skakade nu när det varit så kallt. De fick flytta ut från fårhuset och in i stallet där det är betydligt varmare. De hjälpte inte att enbart klä på dem täcke. Angoragtter har ingen underull som värmer utan bara tunn sikeslen päls och den är ju inte ens hälften så lång som innan klippning ännu. I full pläs tror jag inte de fryser men Stora Krull frös så mycket att hon började bli apatisk och svårt att koncentrera sig på att äta. Nu ett dyng senare mår de prima ballerina igen.

Hade inget vatten igår kväll heller då ett rör frusit. Fick lämna pojkarna ute på natten då det inte fanns att fylla upp deras hinkar. Åkte hem till Carola och fyllde tre 25-liters dunkar med varmvatten till deras utebalja. Bara russen fick gå in för de är mer frusna och en islänning som är broddad. Onödigt att han vevar runt med broddarna vid tjafs om höstrån. Nöden har ingen lag. Röris kom dock i förmiddags och trollade så nu funkar det igen.  

Nu är det faktiskt dags att gå ut och börja greja med kvällsfodring och ta in pojkarna.

Vi höres   

Man brukar kalla det för driftstopp när det blir ett ofrivilligt stopp i driften. Jag har driftstopp i mitt bloggande. Datorn blev utsliten. Började förargligt att tangenterna inte ville funka, speciellt mellanslangenten. Nej jag har inte dyslexi även om min skrift sett sådan ut men avsaknad av bokstäver och felstavningar. Sen började bilden hoppa runt som den ville. SEn slutade siffrorna i stort funka och hoppade runt och bytte plats som de ville. Hysteriskt irriterande eftersom det kan bli väldigt fel när räkningarna ska betalas. Vissa måste betalas nu. Hårddisken var ett hårsmån att krascha och i grevens tid fick jag hjälp att spara alla dokument, bilder mm och flytta ver till den här. Synd bara att alla dokument råkade bli sparade i office som jag inte har... Nåja det går väl att lösa. Frusterande bara när jag äntligen skulle skriva novellen och så kommer jag inte åt nått! Jag som längtat.

Annars rullar det på. Är lite stressad. Ska iväg på bjudning strax. Måste fixa till mig. Går runt i min egna värld här med maskara fastkletat under ögonen. Supersnyggast! Men jag ville skicka ut ett hej till världen. Hade ju lovat mig och er att inte ha långa uppehåll.

Några hästar har lämnat gården. Faktiskt 10 stycken räknade jag ut. Några sålda och några avlivade. Alltid lika jobbigt att säga hejdå. Återkommer kanske runt det när jag har mer tid. Idag blir det mest ytligt blajande.

Megastor växer och växer. KOssorna växer de med. De har flyttat hem till gården. Tror aldrig jag kommer kunna ha dem på bete till 15 december nån mer gång. DEt måste vara redkord! Visserligen utfodrade med hö också men ändå. De har blivit tonåringar. Fulla av liv och upptåg. Ena stunden snälla och fogliga och nästa fulla i sjutton. Man får passa sig lite just nu. Det är inte bara gå in till dem. De hoppar runt, lyckosparkar och testar att buffla och stånga. En hästspark gör ont, en kospark ännu ondare. Men det går över. Även kor har sin tonårstid.

Ulrik, vårt lilla flasklamm är avlivad. Han bodde sista tiden hos grisarna. Får förstod han sig inte på och baggen Rumpnisse var elak mot honom. Men grisarna blev stressad av honom vid matsituatuionen. Alla som matat får vet hur hysteriska de blir vid utfodring. Han stångade undan grisarna men framför allt så låg han bara utanför deras hus och såg ledsen ut i blicken. Han hörde inte hemma någonstans. Han fick sluta sina dagar tuggande på fårmat och intet ont anande samma dag som några hästar avlivades. Såklart tomt men skönt att slippa se honom olycklig och grisarna blev glada och lugna igen.

I fredags var jag i Stockholm och hälsade på familjen. Sov över och gick ut med min syster på kvällen på en bar. Vi hade mycket att prata om och det var första gången och förhoppningsvis sista som vi båda satt och storgrät helt öppet. Men vi hade som sagt en hel del att ventilera. Min morbror avled samma dag så det var mycket tårar i omlopp. PÅ lördagen var jag på shopping med systerdotter som hunnit bli snart 15 år. Jisses! Inte lätt att köpa julklappar till henne som har kräsen stil så vi gick gemensamt så hon fick välja själv. Obigatorisk fika hann vi med såklart.

Jag har börjat på gym! Inte nog med det så skaffade jag mig en Pt. Måste komma igång på ett både vettigt och framför allt kravfullt sätt. Veta att nån väntar på mig två gånger i veckan. Annars tar minsta motståndets lag överhanden. Jag har en tendens att köra allt eller inget och kör slut på mig. Får ansträngningsastma och en sjuhelvetes träningsvärk att jag aldrig mer går dit för livet med djuren och vradagen blir som tortyr. Det funkar inte. Jag måste hitta en träningsbalans så jag kan sköta gården utan att vara handikappad av smärta och stelhet.

Nu måste jag in i duschen innan jag ska iväg på bjudning. Hej på er!

Vi hörs! (och nu ska jag väl ändå inte komma undan nån mer gång :P)   

Det finns lika många personligheter som det finns människor i världen. En del har man gemensamma drag av, gemensamma delar ur personligheten. Personligheten är ju som bekant inte en del utan betsående av många bitar. Man kan faktiskt vara olika med olika människor man har runt sig, utan att för det vara splittrad i sin personlighet. Det är bara så enkelt att olika människor plockar fram olika delar ur ens personlighet. Bra eller dåliga sidor. Roliga eller tråkiga. Och så vidare.

Jag tror att det finns många människor som har gemensamt att de hatar. Inte nödvändigtvis så att de träffas som en grupp och hatar, eller sitter på fik och hatar ihop. Men hat finns, det vet vi nog alla. Män som hatar kvinnor. Kvinnor som förvisso även hatar män. En fb vän till mig skrev att hon var på väg att bli lämnad av sin sambo. Tog så illa vid mig av en utav kommentarerna hon fick. Något i stil med att män slutar aldrig upp att förvåna henne de är lika usla allihop. Jag minns att jag läste kommentaren om och om igen. Hur kunde hon döma så? Vad visste hon vad som låg bakom? Kan man inte få bryta upp en rellation om kärleken dött utan att bli uthängd av en hatare, i det här fallet manshatare?Jag ska inte spekulera i vad och varför. Det angår inte mig. Jag tyckte bara så illa om kommentaren hon fick.

En kvinnlig vän till mig blev utsatt av sexuella övergrepp mitt på stan. Av en man som hatar kvinnor. Varför ger man sig annars på någon som är svagare rent fysiskt? Varför har man lustar att ge sig på någon sexuellt mot den andras vilja om det inte handlar om möjligheten att utöva makt som är uppbyggt på hat? Det vidrigaste med den här händelsen är faktiskt alla de förbipasserande som valde att titta bort och bara gå förbi. Killen som började säga att: hon vill nog inte, men avbröt sig pga sin egna rädsla att åka på stryk. Han som valde att gå. Valde att försöka glömma. Han som valde att skita i att bakom kröken ringa 112. Undrar om han somnar gott om kvällen? Eller har han redan glömt?

Det är så fint. Ni vet alla de där sociala exprimenten som cirkulerar på facebook: Killgäng som pissar på en uteliggare, tjejen som blir misshandlad i en hiss osv. PÅ facebook delas de frenetiskt och folk skriver ut sin rättfärdighet. "Inte skulle väl jag bara se på och låta bli att reagera - aldrig!", hur många gånger har ni inte hört och läst sån typ av kommentar? Men facebook och verkligheten skiljer sig så mycket. Det är verkligen två helt skilda världar. En drömvärld och en verklig värld. För min vän tror jag sveket från förbipasserande är värst. De såg men valde att inte bry sig, inte lägga sig i. Ingen kan ha misstagit sig på situationen hon befann sig i.

När jag blev mordhotad så fanns det människor som reagerade på mig på ett mycket märkligt sätt. Nära vänner som aldrig hörde sig av för om de blivit hotade till livet så hade de inte sagt något. Så alltså var det inte sant. För sånt säger man uppenbarligen inte. Men så bra att de visste, de som aldrig varit i situationen... Jag kan inte ens låta bli att bli ironisk och sarkastisk. Att skriva väcker mycket känslor. Besvikelse. Svek. Jag fick även höra att det var minsann inte bara mig det var synd om. Var visserligen inte från någon nära vän. Men ändå. Hur tänker man? Finns empati överhuvudtaget? Det kanske är ett ord man slänger sig med men inte förstår innebörden i. Det är som att sparka på någon som redan ligger, eller vara en utav de som bara går förbi och inte vill se.

Jag tillhör också kategorin hatare. Jag har ett fåtal personer som jag faktiskt hatar. Idag tog jag mig till hälsocentralen och bad om hjälp. Jag måste ha hjälp att ta itu med hat, svek och besvikelser som jag går och bär på. Jag är inte ute efter försorning eller förlåtelse. Jag är ute efter att hitta verktyg att gå vidare. Jag tänker inte gå in på vilka eller varför jag hatar. Det är personligt. Egentligen är det ju skit samma för allmänheten och de jag hatar, som tack och lov är få, är inte i behov att få veta det. Varken de eller framför allt jag skulle må bättre av att jag gick ut med det. Det är en känsla i mig helt enkelt. En jobbig känsla att bära. Det suger energi. Den äter upp mig inifrån.

Skulle önska att fler tog sig i kragen och gjorde något åt sitt hat. Sitt behov av att visa makt genom övergrepp, skrämsel, elakheter i ord och handling. Man kan inte förändra världen. Bara sig själv. Det känns ibland som det är en sjukt hopplös värld vi lever i. Englamördaren som vill ha skadestånd för att ha blivit påpucklad. Det är så sjukt att jag saknar ord. Men bara en sån sak.

Ta hand om varann där ute! Jag har en nära vän inlagd på hjärtmedicinska. Man vet aldrig vilka saker och händelser som väntar.

Kram 

Idag är det på dagen 7 år sedan jag mötte upp Samanta på Wången i Jämtland. Jag hade sett en annons på blocket om två små shetlandsponnier. Sandra och Samanta hette dem. En svart och en skäck. Inkörda och ridna, fullt friska och trevliga. Prefekt tyckte jag och köpte den där grisen i säcken. Det har tagit några år för mig att lära mig att inte vara så godtrogen och naiv, jag har åkt på många smällar kan jag säga. Hästfolk är ta mej tusan värre skojjare än bilförsäljare! Hästfolk är värsta sorten. Det visade sig att Sandra fick fång(återfall). En liten fågel viskade i mitt öra att hon varit stel och inte kunnat gå tidigare men hovslagaren hade visst fixat lite. Nåja Sandra fick vandra vidare till de eviga gröna ängarna. Glömmer aldrig Samantas blick när hon såg att sandra lämnade hagen. Samanta visste och det gjorde ont att se. Samanta däremot var en tjock och väldigt otrevlig liten ponny. Arg som ett bi. Inte ett dugg social. Hade grimma jämt i hagen då hon var omöjlig att fånga. När jag kom med höpåsen anföll hon med rumpan och måttade sparkar rakt ut. Anfall var bästa försvar. Glömmer aldrig den gången jag tog ut båda två urhagen samtidigt och de fick ner mig på k, mössan åkte ner över ögonen och de drog mig kanande på knä några hundra meter. Jag vägrade släppa! De skulle inte vinna. Tränade mycket med dem: flytta i sidled, backa, vända om och gå tillbaka precis när de trodde vi var färdiga mm. Sandra tog det bra. Inte Samanta. Hon knuffade tillbaka allt hon var värd. La sina 200 kg i press mot mig och där stod vi som två svettiga tjuriga oxar och mätte envishFörsta två veckorna var jag en hårsmån från att beställa buss i retur till dem. Jag var vansinnig. Men ibland är det svårt att få ändan ur vagnen och det är jag så glad åt idag. På något sätt utvecklade Samanta och jag någon konstg befängd kärlek till varann i våra fighter.   

Samanta för 7 år sedan

Kommer du tycka om mig?

På fjällvandring

På tur och Vaja följde med som sällskap.

30/3-10 födde Samanta Piggelin. Det är ett mirakel att han överlevde! Jag hade sett en fullbordad betäckning juli -09 mellan Pontus och Samanta. Jag räknade med föl i juni, 3 månader senare. Pontus var utlånad under våren -09 och han måste betäckt Samanta precis när han kom tillbaka. Piggelin föddes mer än en månad för tidigt. Han kunde inte dia. Han förstod ingenting. Samanta och jag hjälptes åt. Jag som inte alls var rutinerad på föl förstod först inte att något var fel. Han fick därför namnet Piggelin, jag tyckte han var en ovanligt pigg krabat som aldrig vilade. Men han förstod inte att man kunde vila. Han hade inte förmågan att lägga sig. När han inte diat på några timmar körde jag in dem till Strömsholm. Där kontstaterades det att han var sk prematur (för tidigt född) så han fick plasma, antibiotika och hjälp att lära sig dia.

Jag som inte räknat med föl alls den tiden på året trodde först någon satt in en get till Samanta! Han var så otroligt liten och vanskap som en kantig get med stort huvud.

Piggelin 2 år.

Året därefter föddes Vilda. Piggelins helsyster.

Vilda

Vilda 2 år

Jag är så otroligt glad att jag har Samanta! Hon har gett mig två fina föl. Hon har funnits i mitt liv när det varit som värst. Ibland tänker jag att den dagen Samanta försvinner slutar jag med hästar. Men när jag ser Piggelin och Vilda

vet jag att jag är skyldig att ta hand om dem också. Från att ha varit en envis arg ponny är hon den bästa i stallet. den jag litade mest på när jag hade ridskolan. Men jag vet vad som gömmer sig i hennes mörket. I fel händer och i fel hantering vaknar den björn som sover. När jag kom hem ffrån Turkiet fick jag en sån fin kärleksförklaring från Samanta. Gick in till henne i boxen och hon la upp sitt huvud mot min mage och tod alldeles stilla och njöt. Hon hade saknat mig och var glad att jag var hemma! Det är sånt jag kan leva på länge.