Imorse när jag tog ut akutisarna var jag med om ett enormt framsteg. Jag berättade det för Ingrid nu på kvllen när hon kom och hjälpte mig att ta in dem. Jg kände hur hela jag rös när jag berättade det. Det är så stort!

Akutisarna behöver sna rutiner vid ut och insläpp. Ut klarar jag själv,men in måste jag ha hjälp då de är så bundna till varann att det inte går att lämna någon sist kvar i hagen. Leda två är alldeles för mycket överkurs ännu eftersom Lina inte ens var ledbar när hon kom. Hon gickmed huvudet högt, både på och över den som ledde och gick runt dit hon i halvpanik styrde. Det var bara hänga med till en början och försöka styra rätt. Jag höll ena handen i grimskaftet och andra på nosryggen för att på så vis hålla ner huvudet på henne och ha en hindrande hand. Nu har hon blivit jätteduktig och kan både stanna, stå stilla en stund och vända sig om för att stänga dörr och grind. Men det var inte det jag skulle berätta.

Lina har ingen tillit till människor. Vi är otäcka och vid konflikt ska vi sparkas ner. Hon är ingen konfliktsökare, snarare väldigt ängslig och skör. Jag ägnar mest tid till henne just nu. Hon behöver det bäst. Jag behöver det också bäst för att göra vår vardag så enkel och säker som möjligt. Hon älskar att bli kliad och tycker väldigt mycket omatt få uppmärksamhet. hon är kärlekssökande även om hon inte riktigt vet hur hon ska bete sig och hon testar gärna. Står väldigt nära och trycker upp mig med bogen mot väggen. Det är dominans, det vet jag. hon ger mig inte mitt utrymme. Hon är som en människa somkommer för nära, en obehaglig arbetskollega som demonstrativt lägger en hand på axel och står för nära bakom ens stol. Eller den där personen som lägger en hand över din hand då ni tar i hand vid en överrenskommelse översatt "jag har makten". Jag låter LIna hållas. Jagkan inte bråka och krångla med henne om det. Inte ännu. Tids nog kommer hon ge mig mitt utrymme.

Hon trycker upp mig i väggen samtidigt somhon ber omatt bli kliad. Och kliad blir hon. I mängder! Jag tror inte hon vetat hur fantastisk vänlig och skön en människohand kan vara. Hon gillar när jag viskar saker i hennes öra och pussar henne vid ögonen, då välter hon nästan men då av välbehag.

Morgonritualen består iatt Lina byter om från "pyjamas" till utetäcke. "Jamas" som jag kallar det, "Lina av jamas" uprepar jag för henne på mitt kärleksfulla bebisspråk. Ja det är ju ingen ide att skämmas för eftersomhalva Sverige redan hört det ;) SEn går Busen ut. Han går som tåget i slakt grimskaft och somhan bott här hela livet. SEn är det Linas tur. Sist går Elona. Hon somvill trava ut. Snabbt ska det gå och hon är upprörd över turordningen. Arg somett bi och rusar runt i boxen och mosar allt bajs och rutar in i boxdörren i hopp om att den ska ge vika. Undrar just om det hänt eftersom hon försöker så frenetiskt? Ibland blir Lina skärrad över de oljud Elona skapar. Hillitts har lina bara försökt rusa iväg i skräck. Imorse var jag lite tröttklantig. Eller optimistisk. Glömde ta ut de plasthinkar de får kraftfodret i på kvällen. Lina har blivit så duktig att jag nu kan ta på grimman utan att stänga dörren och gå in till henne utan kan ta på i dörröppningen. Jo jag såg att hinke låg alldeles framför Lina men tänkte hon kliver säkert över den. Nej det gjordde hon inte. Hon sparkade iväg den iförsta steget, fick in den mellan sina framben och blev såklart skärrad och ett ögonblicks panik. Jag stannade,mest för att se var hinkuslingen tog vägen. Bara stod och höll i hästen, inte hårt och kort. Hon hade gott om plats att snurra runt på om hon behövde det. Men Lina stanade uppoch komfram tll mig, sänkte huvudet och la det mot min sida. "Du är lugn och trygg, hjälp mig". Vi stod stilla och andades ihop. Lugnt och stilla.Jag förklarade att det var bara din mathink. SEn gick vi ut,lika lugnt som vi brukar. Men det är det här somär så fantastiskt! Hon sökte upp mig för att få trygghe. Det är ett enormt stort steg! Så stort att jag ryser! Hon hade lika gärna kunnat stressat runt och kutat ut genom dörren som ett gehu med huvudet högt och stora näsborra. Men hon valde mig. Finns inte en chans att få stopp på henne om hon bestämde sig för att gå. Men hon gjorde inte det, hon bestämde sig för att där jag är finns det trygghet.

Självklart kommer vi ha våra duster, våra bakslag, svett och tårar. Hon kommer ha tillfällen då hon vet och kan bäst, tillfällen där hon inte litar på mitt omdömme. Men hon har insett att jag finns för henne och jag är bra att ha. Det är ett enormt stort steg för en häst sominte blivit hanterad och somsaknar mänsklig tillit. Där uppenbart kontakten med människor har varit hotfulla och ångestfyllda. Där anfall är bästa försvar.

Älskar dig stora hästen Lina! Du fick mitt hjärta och du tog det till dig!    

Idag har jag rensat bland vänner och gått tillbaka till att endast vänner har tillgång till det jag skriver. Det fanns anledningar till att jag valde lägga offentligt. Men det finns stora baksidor med det. Idag tokledsnade jag. Egentligen inte bara idag utan för länge sedan, sen ska jag bara komma till skott och ändra inställningarna. Ett knapptryck bort men det glöms bort, jag ska bara osv.... Att rensa och ta bort folk ur vänlistan är som bekant ett känsligt ämne. Men det behöver inte betyda att jag har något emot personen jag tar bort. Men man måste inte vara och är inte nära vän med alla. Så enkelt är det. Måste man vara vän med sin hunduppfödare? Nej det räcker med att tillhöra samma fbgrupp anser jag, om det finns en sådan. Måste man vara vän med folk i byn? Nej det räcker väl med att säga hej och stanna och växla några ord. När motparten sällan eller aldrig skriver något själv, då är det monolog och den har jag för mig själv. Nyfikna klarar jag mig utan. Eller de personer där det är uppenbart att varken jag eller dem har något utbyte av varann. Ingen skriver i chatten och kommenterar/gillar varandras inlägg. Och så denna terrorbalans: Jag skrev sist, nu är det din tur.

Idag tog jag mig i kragen.

Idag har jag varit på urdåligt humör. Så less på att vara nått allmänt åtråvärt byte! Män som skriver och tror de kan omvandla mig, människor som tror att vi är nära vänner när vi i själva verket är ytligt bekanta, kvinnor som inte kan inleda en bekantskap i lagom fart utan en liten kontakt är likamed "halva inne". Så less! Och jag vet varför. Har vänt ut och in på det här med ett flertal vänner. Vi har kommt fram till att det är för att jag är öppen, glad och bjuder på mig själv. Då är det liksom fritt fram tycker många! Öppen och skämtsamt glad är detsamma sombilligt köp slit och släng. Åtminstone ett lätt byte. Men sorry, lättfångad är jag verkligen inte. Jag vill vara med och bestämma över vem jag umgås med och på vilka villkor. 

Jag vägrar ändra på mig! Jag är den jag är. Jag är vuxen och har skapat mig min personlighet under många år nu. Jag trivs med mig själv. De flesta dagar, som alla andra. Förhoppningsvis alla andra. Åtminstone de flesta människor hoppas jag trivs med den de är. Tyvärr är det vanligt förekommande att kvinnor bildat sig en uppfattning om mig från tv. Den bilden är jag. Jag var ingen annan. Ingen har varken klippt till bonde-Johanna till min fördel eller nackdel. Men det är så mycket mer hos mig. Så många bättre saker och så många sämre saker. Tyvärr så är det många som när de inte får den uppmärksamhet de vill vänder det till att jag skulle ha förändrats sedan dess. Jag var ju så mycket trevligare då... Jesus! Jag blir så trött! 11 minuter i tvrutan under några veckor. Väx upp och ta ett nej på ett vuxet sätt!   

Det här med nej. Vilken stavelse och eller bokstav är det som är så svår att förstå? Nej är nej. Kort och gott. Nej jag vill inte träffa dig, nej jag vill inte ha något från dig, nej du har inga rättigheter gentemot mig, nej du kan inte ta saker från mig. Det hjälper inte att tjata. Jag har fått nog av människor som inte kan ta ett nej! Det står mig upp i halsen. Jag ska snart upp i rättgång mot en människa som inte kan ta emot ordet nej. Nej, jag tänker inte berätta om vad det handlar om!  

Jag är definitivt inte paranoid! Jag har bara extrem otur att stöta på människor som tänker och agerar väldigt långt ifrån hur jag gör. Därmed är det inte sagt att jag är perfekt och gör allt rätt. Det handlar inte om det. Det handlar om att väldigt många suger sig fast som iglar på mig. För att jag är glad, öppen och bjuder på mig själv.

Jag har säkert dissat och sett förbi massa trevliga människor för att de där som inte förstår att jag inte vill ha dem eller de som fortsätter i oändligheten inte förstår.De tar min energi. Jag försöker så gott jag kan projektera på positiva möten och människor. Men likt förbaskat nässlar sig de där energitjuvarna in. De som drar likhetstecken med lite kontakt är samma sak som intresse, dejt och förhållande. Det är inte en gång! Det är alldeles för ofta! Var finns de där tjejerna som har distans både till sig själva och livet? De som kan bjuda på sig själva, är öppna och glada och som kan ha en sansad dialog utan att dra i spakarna och helst ha flyttat in igår. De får gärna vara snygga också...

Förlåt det där var ett övertramp men jag är så less! Jag är arg!

Och till alla män: Jag har redan träffat mannen i mitt liv! Jag behöver inte bli övertygad. Han finns redan. Eftersom han inte lyckades omvända mig så kommer inte du göra det heller. Lägg din energi på någon annan istället.

Om någon känner sig träffad pga det jag skriver så kan jag säga att ja det var riktat till dig och många fler som du. Min toleransnivå steg till maxgränsen pga ett flertal händelser den senaste tiden.

Citerar min kylskåpsmagnet: "Ju mer jag ser av människor desto mer uppskattar jag mina hundar." 

Ordkräkts klart nu. Nästa inlägg kommer bli mer positivt. Lägger det här till handlingarna nu. Inklusive alla er som trampat på mig och som trodde ni hade chans på mig. Nej!

Måste komma igång med skrivandet om akuthästarna. (en helt annan grej, ber om ursäkt om orden sitter ihop. Min mellanslagstangent är slö). På gården bor det tre akutplacerade hästar somägs av Svenska hästars värn. Det är en riksteckande organisation som tar hand om hästar som blivit omhändertagna genom djurskyddet (polis och länsstyrelse). Vanvårdade och/eller misshandlade hästar. Läs mer om Svenska hästars värn på www.shv.org

De tre jag har står i sk akuthem hos mig. De är skänkta av polisen till SHV som numera äger hästarna. De kommer aldrig komma tillbaka till sin fd ägare och heller aldrig säljas från SHV. I akuthemmet som jag har är det meningen att de ska förberedas både fysiskt och psykiskt för att kunna placeras ut hos fodervärdar genom SHV. Hästarna har fått helt nya namn och deras liv har fått en omstart. De tre jag har är stora hästar,dvs inga ponnier. De är fullvuxna men det skiljer mycket på dem huruvida de är hanterade och tränade. Den ena, SHV Lina, är en förvuxen fölunge. Hon kan ingenting. Kunde inte ens ledas. Hon har väldigt lite tillit till människor och hon vet om sin styrka och storlekoch har uppenbarligen lärt sig att skrämmas genom utfall och anfall både genom hugg och sparkar. Hon svarar direkt med aggressivitet om man ryar åt henne vilket ofta sker omedvetet och reflexmässigt när en häst är på väg att anfalla. Jsg inser nu hur skör hon är och att hon är väldigt mycket enmanshäst. Hon har fått hyffsad tillit till mig. Dvs jag kan leda till och från hagen. Stanna henne ett antal gånger medan jag leder och ta av och på täcket. När hon kom fick hon ha grimman på sig för att det inte gick att fånga henne. Tackoch lov lyssnar fungerar positiv förstärkning väldigt bra på henne. Hon tycker om när jag pratar, berömmer och sjunger för henne. Jag måste för allt smör i småland undvika alla konflikter jag kan. Allrahelst i boxen där jag kan bli trängd och påpucklad. Hon drar sig inte för att trycka upp i väggen och smälla på med sparkar. I hagen är hon lägst i rang av de här tre (de går i egen hage), så hon viker sig för ledare. Men ledarskaps byggs inte med våld och lydnad. Ledarskap måste man förtjäna.Men att hon lärt sig skrämma människor är uppenbart. Hon vaktar sitt kraftfoder. Tack och lov inte höet. Går man in när hon äter åker man på stryk. Jag tänker inte bråka med henne om det. Det vore som att be om döden och hon måste bygga upp tillit till människor. Att vakta sin mat förstår jag att hon gör med tanke på hur mageroch urmärglad hon var när hon kom. För henne är mat liv eller död. varje liten matplutt är skillnaden.

När de kom var de väldigt stressade. De är otroligt hårt bundna till varann och blir väldigt oroliga när någon går ur sin box eller de ser att jag går in i någon av de andras boxar. Då vet de att den kan gå iväg. Där har jag något att jobba med. Alla tre är i grunden snälla och vänliga. Två stressiga och en lugn och melankonisk. Men när jag hämtade dem i polisens stall sa de att han hade dålig respekt och var bufflig, kunde anända sin råstryka och gå över folk. Jag har bara sett den tendensen en gång när jag skulle gå in till honom. Då satsade han för att plöja över mig. Viftade med armarna och fick honom att vara kvar och sedan dess har vi fungerat väldigt bra han och jag. Han är den som verkligen fastnat i mitt hjärta. Han påminner ommina fjordingar i temperamentet. Han gillar att bli ompysslad men är rädd om huvudet och tycker inte omnär jag rör hans nacke. Jag tolkar det som att han varit hingst rätt länge, det är vanligt att hingstarär rädd om nacken. Att bli nedtryckt över nacken är sårbart och en dominanshandling. Jag rör självklart där ändå trots att han grinar illa mot mig. Ett steg i taget.

Det är väldigt mycket så nu. Vi tar ett steg i taget. Att ledas in och ut på box. Byta täcke morgon ochkväll på Lina.Bli borstad i boxen. Klä av och på grimmor och träna på att stanna några gånger till och från hagen på kommandot "prrr" har varit alldeles nog så mycket hittills. SHV Busen har provat sadel och stått uppställd på gången. Han tog det lugnt och hade varit med förr. När sadeln kom fram såg han lite skeptisk ut och började skrapa med framhoven i golvet. Överslagshandling skull jag tro. Förväntan i krock med stress. Jag har ingen aning om de andra två blivit ridna. En är fd travhäst och tränad. Det märks, från början såg hon den breda stallgången som något somman skulle kuta ut från. Typiskt travhäst. De selas på gången och sätts i vagn och körs rakt ut många gånger. Nu har hon lärt sig att i det här stallet går vi ut och ibland stannar man och stänger dörren bakom sig också.

Jag inser nu när jag skriver om dem hur mycket de faktiskt har lärt sg och utvecklats sedan de komför drygt en månad sedan. Det kommer ta tid för dem och de behöver tiden. Men det är otroligt stimulerande och härligt att se deras utveckling. Oerhört lärorikt. Sånt somman kan tycka är självklart enkelt är och kan vara helt nytt för dessa hästar. Lina har t ex antagligen aldrig blivit ordentligt borstad. Hon hade en svans somen enda trasslig tub. Såg ut som en kosvans.När jag hade veterinär här gav vi henne lugnande för att kunna klippa av svansen. Hon sparkades. Just nu är hon inne i en testperiod. Först när hon komvar hon mest stressad, sen var en period av lugn och harmoni. Blev borstad och tog det bra. Nu har hon somsagt börjat pröva sina gränser och utmana. Ett väldigt typiskt hästbeteende. Ser det varje gång det kommer in en ny i flocken. Först går de för sig sen när de får vara i flocken håller de sig i skinnet och låter sig flyttas på och viker sig. SEdan efter några veckor kommer en period av självhävdelse och försök att klättra i rang. De ranghöga tjafsar inte så mycket. Bara när nöden kräver. De brukar mest nonchalera uppstickaren med ett översatt:  "håll på du vi skiter ändå i dig din tönt".  Det är så jag jobbar nu. ser det Lina gör bra och nonchalerar det dåliga. Det tar vi sen när bron av tillit från båda parter är stark nog att en konflikt inte gör stora fula sprickor som en dag gör att bron rasar.

Jag har jobbat med problemhästar förr.Fast jag villinte se dem som problemhästar. Det är inte hästarnas fel att de har haft en ägare som vanskött dem och inte gett dem den tillsyn, mat och kärlek de behöver. Hemma på gården finns flera hästar som haft problem med människor. Ser ni att jag vände på det? Samanta är en utav dem. När jag köpte henne hösten -08 var hon ett monster. Hon gick till anfall i hagen när jag kommed höpåsen. Vände och sprang med sparkar mot mig. Inte för att hota utan för att träffa. Hon stegrade sig,slet sig, drog omkull mig och knuffades. Det enda hon inte gjorde var att bitas. Annars testade hon allt. Tillit fanns inte överhuvudtaget. Människor var nödvändigt ont för att få mat. Annars skulle de hålla sig undan henne. hon gick inte att fånga heller. Idag är hon en klippa i barngrupperna,älskad av alla. enda gången hon blir ett monster är när hon misstänker att hon ska behandlas med något. Det räcker med att letar löss eller fästingar. Hon spänner sig och far runt somett skållat troll på två ben när hon ska vaccineras så kanylerna böjer sig. sist tog det en kvart och elva kanyler att ge henne sin årliga dos... Det är inte roligt för någo inblandad.

Shakira med fölet Vilde Viktor är en annan. Hon gick heller inte att fånga och Viktor spang i panik rakt i i väggarna när man gick in i boxen. Shakira hade varit på drift i 20 timmar när jag köpte henne. Hade rymt och gickinte att få tag i. Nu kommer de fram självmant i hagen och vill gosa och bli kliade. Viktor har verkat hovarna några gånger. Avslappnad är han inte men det går utan att han får dödsångest.

Ida var misshandlad och skakade av skräck när vuxna kom nära henne. Hon är oerhört känslig och tar lång tid på sig. Hon har varit här sedan hösten -11 och ännu nte färdig för ridgrupperna. Barnen är inget problem. Det är vuxna somär otäcka ochblir hon rädd blir hon helt blockerad.

Pege var en livrädd fölunge. Är svårt att tro när han hur snällt somhelst går in och ur transporten och låter sig ledas överallt. Han är fortfarande hingst och kan självklart somden 1,5-åring han är busa. Men det kändes som ett gott betyg att kunna stå stilla med honom på gången på Ultuna iförd grimma och dricka varm choklad trots andra hästars närvaro. Då var matte stolt som en tupp! Han hade oturen att fåen hovböld, en elak sådan, strax innan jul och stod på Ultuna i 9 dagar. Då är jag tacksam åt försäkring! Något hade gjort hål i sulan och bakterier trängt upp i hoven så den ficköppnas och det tog tid innan det slutade vara och kladda. Nuär han återställd och tillbaka i hagen och röjer runt.

Baloo var shettisen somkom förra vårvintern. Han somjag köpte billigt för att han var aggressiv och anföll sin dåvarande matte. Det visade sig snabbt, typ dagen efter hans ankomst, att han led helvetets kval av patella luxation båda knäna. Knäleden gled i och ur läge hela tiden. Gjorde självklart rent ut sagt förbannat ont. Han kunde inte lyfta på hovarna utan att först sparka till med en knickrörelse för att låsa upp leden. Den förra ägaren sa att han sparkades och hade läxat upp honom vid hovkratsningen. Jag förstår varför han hatade henne. Tilliten var helt avsaknad. Míg sparkade eller anföll han aldrig. Inget konatigt i det. Jag ställde aldrig något krav på att han skulle utföra något han var oförmögen till. Så länge jag var snäll fanns ingen anledning att vara arg på mig. Jag satt på en pall i hans rumpa och borstade hans svans. Han stod stilla och njöt av uppmärksamheten. Han var en snäll ponny med oerhörda smärtorsom blivit helt missförstådd och felhanterad. Baloo avlivades pga sina dåliga knän.Patella upphaning och även ren luxation då leden inte bara hakar utan glider ur läge är tyvärr vanligt förekommande på små hästar (och hundar förvisso). Ofta klarar de sig hyffsat bra några år tills dess att det kommer upp i 8-10 års åldern då den defekta leden börjar bilda skelettpålagringar och det är oftast dessa somger upphov till mer smärta. Operation brukar sällan ge något hållbart resultat. allrahelst med en häst med luxation. Uppgifterna kommer från veterinärer jag talat med. Min egna uppfödning Saga hade också luxation och avlivades nov -12. 

Jag tänker inte lägga prestige i mina tre hästar från SHV. Känner jag att det inte fungerar eller om jag blir rädd så kommer jag säga ifrån mig dem. För alla parter. Jag har inte möjlighet att låta mig skadas, jag har en hel gård sommitt ansvar. Jag får inte vara dumdristig eller våghalsig. Blir jag rädd och känner att det här kommer inte fungera har jag också ansvar gentemot SHV då det är deras hästar. Det är redan mentalt skadade. Behöver inte bli värre för att jag ser det somett misslyckande att säga upp dem.Det är verkligen något jag lärt mig på mina hästår och eftersom jag har haft väldigt många olika individer. Man passar inte med alla. Precis som vilken kärlek somhelst trivs man och blir kär i vissa, ibland oförklarligt och ologiskt. Med andra somborde passa och somär underbara klickar det inte riktigt. Det fungerar, som att gå kvar i ett gammalt förhållande av slentrian men det ger ingen något. Med andra fungerar det bara inte alls. Kemin stämmer inte, kan också vara helt ologiskt. Då är det bättre för alla att de får hitta något annat boende och förhoppningsvis en annan kärlek. För jag bygger min hästhållning på kärlek. Aldrig på våld och hårda metoder. Visst kan jag sätta gränser, bli arg ibland. 

Min filosofi är: allt bygger på kärlek: tillit, kommunikation, beröring, gemenskap och glädje.

Att ge någon en andra chans känns så rätt. Liksom att få en andra chans. Jag försöker generellt ge en andra chans till de jag kan. Ibland tar de chansen ibland inte. Men då känner jag också att jag kan sova gott om nätterna, jag vet att jag inte förhastat något i affekt, stress eller av ledsamhet. Jag är långt ifrån att vara någon supermännska! Hu ja, jag har mina brister. Även solen har skuggor ;) Men två saker gör mig vansinnig. Det ena är människor som mästrar, det är så osympatiskt! Den som lyder råd är vis heter det. Självklart kan det vara så. Det är spännande med andras erfarenheter och insikter. Men vissa har en tydlig tendens att samtidigt som de berättar sin erfarenhet trycka på att de alltid gör rätt och andra har fel. Små pikar. Att visa sig ödmjuk är för de det samma som svaghet och okunnande. Såna människor åker ur mitt liv. Jag orkar inte med dessa personligheter. Hästvärlden är full med very viktiga personer som använder andra och vänder andras ord till fördel för att hävda sig själva. Det är en utav anledningarna att jag håller mig för mig själv och sällan deltar i arrangemang, kurser och forum. Förr om åren, när jag var yngre/ung, var jag en mes som inte vågade stå upp för mig. Numera har jag inget tålamod. Är trött på att svälja och ta emot och må dåligt över andras översitteri. Jag har fått min beskärda del så det räcker och blir över. Tyvärr medför det numera att jag lätt blir osams med folk istället. Slitsamt det också. Men då är det skönt att kunna ge en andra chans.

DEt andra jag inte klarar av är oärlighet och folk som bedrar. Besvikelsen när det kryper fram att en människa som jag  trott på och gett min tid visade sig gått bakom min rygg eller sviker. Det är surt. Jag har fått min beskrärda del av det också. Stora ord, tillit och bla bla bla.... Nog om detta.

Anledningen att jag skriver om det här är att jag egentligen ville skriva om vildkatten Rufus som fått en andra chans och tog den. Jag var bara tvungen att beta av andra typer av tankar och känslor för att komma hit. PÅ förekommen anledning som man säger.

Jag upptäckte Rufus för ungefär ett år sedan. Jag var ofta uppe sent in på natten i stallet. Den tiden när Rufus smög sig in för att få värme och mat. Jag har ju alltid kattmat framme till Doris i köket i stallet. Det var flera vildkatter somströk här och från början var jag förgrymmad på dem. De åt upp Doris mat, kissade på allt som låg framme, pinkade så köket stank av ammoniak och attackerade både mig och hundarna. Det var Rufus (som då inte hade något namn), en svart och en svart/vit. Säker fler men det var de jag såg mest och oftast. DE var direkt otrevliga att komma nära. Anfall var bästa försvar. Men första månaderna sprang de som skuggor när de hörde att jag kom till stallet. Det smällde i kattluckan och ett streck försvann ut.

I våras när Doris löpte var lusten att para sig så stark att Rufus valde att trotsa rädslan och stanna kvar även på dagtid. Han höll sig på behörigt avstånd. När jag komtill stallet höll han sig i en annan del av byggnaden eller utanför. FRån början lämnade han gården. Doris som är en kelgris gosade med mig framför honom men han såg skeptisk ut. Månaderna gick. Han blev kompis med mina gårdskatter och satt ofta i eller utanför trädgården och tittade när tamkatterna gick in och ut och gosade. Mot slutet av sommaren gick det att sitta bredvid honom. Han jamade oroligt och var obekväm. Till saken är att han är, som Ingrid säger, stallet JOe Cocker. Han är hes och kan knappt få fram något ljud. Från början jamade han utan ljud, öppnade bara munnen. Jag trodde inte han kunde ens. Efter ett tag (några månader) om det små hesa pip.

Av missbedömning från hans sida blev han instängd i köket med mig. Första gångerna det hände satt han skräckslagen uppe på en garderob och morrade och fräste. Han luktade skunk. Hela köket stank när han var där. Pälsen tuffsig och såg sträv ut. Jag pratade bara med honom, gick i bågar förbi honom. Inget skulle få honom att tro att jag ville honom illa. På nått sätt hade jag vant mig vid stinkbomben i stallet och tyckte synd om honom. Han fick väl vara där var min inställning. Trodde aldrig han skulle bli tam. Glömmer aldrig när Rufus satt på en boxkant ochen utav innekatterna kom fram till mig och strök sig med högljudda spinnljud. Glömmer aldrig Rufus uttryck. Han tittade förundrat och det syntes i ögonen något tändes inom honom. Efter den dagen stannade han självmant i köket när jag kom och la till med tickset att börja äta varje gång vi sågs. Antagligen för att jag ofta utan att tänka på det, fyllde på mat när han befann sig i köket. Ny upphälld mat smakar alltid bäst. En dag när han satt och åt och jag stod bredvid och tog foder ur en tunna kunde jag inte låta bli attlockas att peta på honom. Försiktigt petade jag med fingertoppen mitt på ryggen. Samtidigt skitskraj att få ett bett eller rivmärken. Förväntade mig det, men kunde ändå inte låta bli. Först blev det ingen reaktion alls. Jag tvekade och funderade på om han överhuvudtaget kände något. Provade igen,lite hårdare. Ett finger blev två som stök över ryggen. Rufus stod stilla. Jag smekte ryggen mjukt och plötsligt sköt han rygg av välbehag och strök sig tillbaka. Sen den dagen var jag hans matte. Hans alldeles egna matte. Han går somen hund efter mig. Frånbörjan en enmans katt. Gick undan för alla andra. SEn insåg han att viär snälla alla vi som är i stallet. Nu älskar han alla som har snälla händer. Men han är en tuffing.Är någon dum skulle han inte tveka att gå till anfall. Han ser ut somen ärrad krigshjälte. Han har enorma käkmuskler och nacken är som en på en liten tjur. Att han gått på luffen i många år är inte tvekan på.

I torsdag lämnade jag in honom på kastrering och öronmärkning ihop med hans tre söner födda i somras. Rufus har börjat gå efter dem och ge dem örfilar. Än är han snäll men han vill nog inte ha fler okastrerade herrar här på gården och slåss är han bra på. DE andra vildkatterna som smög här har inte visat sig igen. Eftersom han är min nu är jag rädd att han ska gå iväg på luffen igen. Jag skulle sakna honom och oroa mig! Nu tror jag det skulle mycket till för att han skulle välja vilda livet igen men man vet inte.

Hos veterinären visade det sig att Rufus har blåsljud på hjärtat. Det är risk att söva då. Men vad hade jag för val? Jag har ansvar för småkillarnas framtid också. Och nu även Rufus. En vildkatt med blåsljud på hjärtat. Det kommer sluta illa. Så jag valde att söva honom ändå. Skulle han inte vakna hade han fått ett gott slut på sitt liv. Veterinären tittade igenom honom. Tänderna fina, ögonen bra, mycket muskler och ärr. Trolig ålder 5-8 år. Men lång tid i fält. När jag hämtade honom var han inte vaken trots uppvakningsspruta. Han fick dubbel dos. Under kvällen var han helt groggy och full. Småttingarna lekte som vanligt. Ringde jourveterinären som tyckte jag skulle avvakta. I fredags åkte jag in då han inte var bättre. Det visade sig att han inte kunde kissa! Sedering igen och tömma blåsan. Tog blodprover och urinprov. Njurar och lever bra och ngt högt på vita blodkroppar men väldigt mycket bakterier i urinen. Kraftig urinvägsinfektion! Antibiotika i tablettform ordinerat 10 dagar. Men Rufus blev inte bättre. Fortfarande svårt med balans och kordination. örsökte få i honom tablett men vågade inte köra ner för långt i halsen efersom han var så svag och dålig i balansen. Rädd att få ner den fel. Fick in på natten tag i veterinären igen och åkte in med honom. Hans buk var hård och stor igen. Livrädd att det var stopp i kisseriet igen. Blåsan var normal så han måste rent tekniskt ha kissat någonstans trots att jag inte sett eller känt nått, alldrahelst med tanke på att han fick vätska i fredags via injektion. Han fick smärtstillande och en ny antibiotikaspruta och blev som en ny Rufus.Ostadig när vi kom hem vid fem på morgonen men vid godare vigör. Fick tabletterna utbytt mot pasta.Något lättare att få i honom.

Han fick en andra chans i livet. Han tog den. Från skräckslagen arg vildkatt till gosig trygg och genomsnäll tamkatt. Kastrerad och öronmärkt. För ett år sedan hade jag inte trott att jag skulle lägga pengar på honom, kastrering, jouravgifter och två veterinärbesök för komplikation. Men han är värd det! Jag älskar den här lille katten. Han är speciell.Han valde mig och den tillit han känner finns inte ord för.

Vad han råkat ut för i sitt liv. Den historia han bär. Var han kommer ifrån och vad som hänt med hans halva öra vet bara han. Veterinären trodde att någon kan ha klippt av det. Det är en raklinje som efter en sax. Det kan förklara varför han var så skygg och livrädd. Att han en gång varit tamkatt är givet. Men det är länge sedan.

Igår gjorde jag något som jag själv kritiserat. Jag gjorde en lista på vänlistan på min facebook. Valde vilka som får se mina privata statusar. Det är flera anledningar till det. Egentligen är det mot mina principer och min syn på vänskap. För de vänner jag har är människor som jag vill ha kontakt med för att det tillfört mig något. Har du testat att skicka en vänförfrågan så kanske du insett att jag är rätt restriktiv  med vem jag släpper in. Nu har jag valt att lägga mycket offentligt på senare månader. Tyckte det var synd att föräldrar till barn som rider inte kan läsa om ponnierna och ridningen. Jag har visserligen en egen sida som heter Fjällbäckens häst- och ponnygård, men jag har insett att folk söker på mig och inte på företaget. Men här kommer kruxet in.  Jag har svårt att neka någon jag träffar regelbundet en fbvänskap. Men jag vill ha ett privatliv. Vill inte gå på ICA i Årsunda och folk jag möter vet en massa om mig. För att sluta skriva kan jag inte, det vore ett känslosamt helgerån. Men jag vill inte att mina känslor, tankar och funderingar eller för den delen allt som händer ska nå ut till alla. Jag inser också att det finns fbvänner som gjort så mot mig. Det finns de som aldrig skriver något men gärna går in och läser på andras.

Ibland funderar jag på om en del tror, att bara för att jag var öppen med både sökandet efter kärlek och min läggning, att jag har behov att dela allt med världen. Det finns någon konstig förväntan på det. Speciellt kärlekslivet. Folk jag träffar drar sig inte för att fråga ” hur går det med kärleken?”. Hur går det själv? Det är tre år sedan och självklart kommer jag vara bonde-Johanna för all framtid (hur lång den nu är vet jag inte) och det stör mig absolut inte. Men en del har liksom inga spärrar. Att skvallerpressen frågar och TV4 ibland det är en sak, det ingår. Men folk by the way. Precis som jag har någon allmän redovisning.

Jag tror många med mig har dubbla känslor för facebook. Jag gillar det. Tycker det är både ett utmärkt sätt att hålla kontakt med vänner. Speciellt när man som jag flyttat runt. Jag vill inte tappa kontakten med de fina vänner jag lämnat på mina boplatser! Eller andra närstående vänner. Ibland har facebook fört mig samman med någon som jag annars hade missat men i och med att vi kommenterat varandras statusar har vi lärt känna varann och börjat prata telefonen och vips är man plötsligt vänner ”på riktigt”. Fantastiskt!

Baksidan är ju att det ibland känns som envägskommunikation. Vissa som bara läser, en del kommenterar bara vasst och det är en skvallercentral. Jag dissar inte mina vänner genom att sålla bort dem från mina privata inlägg. De är mer sällsynta än de offentliga. Men jag vill ge mig rätten att delge mina känslor och tankar till folk som jag vet verkligen känner mig. På så vis skyddar jag mig själv och behöver inte dissa en vänförfrågan vilket i sig kan vara känsligt. Varför får den mamman när jag inte får? Hur väljer man? Det kan ju bara vara så att den som jag väljer bort vänförfrågan från kanske blir en sån där utvecklad vänskap så småningom och då är det ju synd att avböja. Nu menar jag inte utvecklad vänskap som ska leda till en kärleksrellation. Bara för att vara övertydlig! Jag har inte inlett eller stött på någon av mina fbvänner. Inte av princip utan för att det inte känts så. Det har blivit bättre men fortfarande finns det människor som tror att bara för att jag är homo så går jag runt och är kåt och vill ha förhållande med allt och alla. Tröttsamt. Tyvärr är det otroligt få människor jag känner så inför. Finns en anledning till att jag är singel. Inte bara att jag är bonde och jobbar för mycket… Det ska va nått extra för att jag ska ens bry mig. Jag kanske är för egenkär. Det är mycket möjligt, men ja jag har det bra och jag tycker om mig själv. Nästan jämt.

Några kommer nu undra varför jag nu om jag måste ha hemlisar på fb inte kan ta dem med mina vänner i privata samtal. För det första så är fb ett utmärkt sätt att snabbt nå ut till många samtidigt, jag skulle behöva ha telefonmöten om jag skulle prata med alla mina nära vänner. Dessutom tar det för mycket tid. Ni som känner mig vet att jag kan prata. Sen jobbar jag andra tider än många av mina vänner och alla har mycket med sitt. Telefontid i timmar kunde jag och vänner ha för flera år sedan. Nu har ingen tid. Var sak har sin tid.  

Jag är väl medveten om den där skrollistan till vänster där det står när någon kommenterat något oavsett om vi är vänner eller ej. Det finns alltid kryphål. Så jag bjuder på om någon har behov och tid att sitta och följa den slaviskt i hopp om att hitta nått spännande inlägg från mig       

Det är länge sedan jag skrev nått här. Det var aldrig något planerat att sluta skriva, det var bara så att jag ledsnade på mitt internet och den sega uppkopplingen och jag har inte tiden att försöka ladda upp bilder. Jag tyckte att min blogg var beige och trist utan bilder. En bild säger mer än tusen ord. Men en bild kan inte förklara, och det är anledningen till att jag är tillbaka. Bilder kommer nog vara rätt sällsynta. Jag har som sagt inte tid och ro att ladda upp dem, dessutom mår min systemkamera inte bra. Den tar suddiga bilder och är långsam. Jag är för petig för att nöja mig så numera använder jag mestadels min ännu sämre mobil. Någon gång ska jag köpa ny kamera, en mindre och behändigare. Rida med systemkamera rekommenderas inte. Vis av erfarenhet att ramla av hästen och hålla upp kameran i fallet för att skydda den och istället offra sig själv och sin kropp.

Igår fyllde jag 40 år. Kan inte påstå att jag har eller har haft någon 40-års kris. Faktum är att jag tycker jag är i en mycket bra period i mitt liv. Jag är tillräckligt vuxen för att ha skaffat mig massa livserfarenheter. Just det ordet var ett sånt ord som jag innan 30-strecket avskydde. Men det är sant. Jag har gått på mina smällar, gjort mina misstag, rättat till det som blev fel, utvecklat mig själv både yrkesmässigt, inom hobby och mentalt. Jag är tillräckligt vuxen för att stå upp för mig själv och mina rättigheter. Jag är tillräckligt vuxen för att välja mina vägar i livet. Tillräckligt vuxen för att inte låta mig trampas på och köras med.

Självklart handlar det inte om det magiska 40-strecket. Det handlar om personlig mognad. Det jag tänkte blogga om idag är just personlig mognad. Eftersom jag nu levt länge, det slog mig kvällen innan min födelsedag att 40 år är länge. Förr i tiden, på min far och morföräldras tid var 40 år gammalt. Ännu längre tillbaka var man en ålderskvinna som bara var samhället till besvär vid 40. Om man ens blev så gammal. En irriterande gammal kärring vid elden som bara kostade mat och tog plats. Eller har jag fel?  Tack och lov har tiderna ändrats!

Personlig mognad är inget man bara får automatiskt. Det är något man aktivt måste jobba med själv. Analysera sig själv och sin omvärld. Det gäller att lära känna sig själv. Se sig i spegeln och ifrågasätta sina tankar, känslor och åsikter. Varför reagerar jag så här? Hur tolkades det av andra? Vad kunde jag gjort annorlunda?

Samspel med andra människor pågår hela tiden. Man kan välja att vara aktiv eller passiv. Ett aktivt förhållningssätt är analyserande och med ett öppet sinne. Passivt är ju då precis motsatsen. En passiv människa går i försvar eller lägger locket på en diskussion. Så fort det blir obehagligt drar man sig tillbaka, eller går i försvar och förblir oresonlig med uttryck såsom ”jag har rätt att tycka vad jag vill”. En sån människa är svår att nå. En sån människa har fastnat i sin personliga mognad. Ofta handlar det om att argumenten tar slut och stoltheten är för hög för att backa och inse att den andra i den här diskussionen har rätt.

Men hur är det nu? Behöver man backa? Ofta säger man så. Att man backar eller lägger sig i en diskussion. Det får mig att tänka på dominanshandlingar. Diskussioner får handlar aldrig om dominans! Jag tror att det är så att upplever man en diskussion som en dominans har man nog mycket med att jobba hos sig själv. Livet är en lärdom. Jag brukar tänka att vid 90 års ålder måste man vara otroligt klok och vis. Synd bara att omvärlden ser äldre som den där gamla kärringen som sitter vid elden och tar plats och äter upp maten. Personlig utveckling. Tänk om vi kunde fostra våra barn att utveckla sig själv bättre än vi lyckats med.

Ofta hör jag uttrycket att det är samhällets fel. Precis som att samhället är någon grej som går att skylla på. Samhället är vi alla. Vi är alla skyldiga att bidra till ett bättre samhälle. Använda sin rösträtt, engagera sig men framför allt jobba med sin personliga utveckling. Lära känna sig själv. Man kan bara förändra sig själv är ett annat uttryck. Sanning med viss modifikation. Jag är övertygad om att man kan förändra andra! Men man måste parallellt jobba med sig själv.    

Jag känner mig otroligt frusterad över konflikträdda människor. De som hellre lägger locket på, drar sig tillbaka eller som sagt bara hävdar sin ”jag får tycka vad jag vill”. Konflikter är en del av livet. Både med närstående, arbetskollegor och vänner. Vi tycker olika. Men det är väl en del av tjusningen i umgänget med människor? Det tycker åtminstone jag.

Jag hade för länge sedan en arbetskollega. Vi var väldigt goda vänner. Skrattade och pratade förtroligt med varann. Men vi kunde inte samarbeta inne på kontoret. Vi tyckte egentligen väldigt bra om varann men så fort vi klev över tröskeln till kontoret hände något. Med henne lärde jag mig sätta ord på vad jag känner och tänker, analysera varför och prata om hur vi skulle försöka förbättra. Det är något jag tagit med mig sedan dess. Men jag ska inte sticka under stol med att det stundtals var skitjobbigt! Mycket tankar och känslor och timmar, dagar, veckor och månader av slitsamt energiåtgång. De flesta hade nog bara tyckt hon var den där klassiska energitjuven. Jag red ut vågen och lärde mig otroligt mycket på det. Jag har henne och våra konflikter att tacka för mycket!

Man ska inte älta är en annan klassiker. Personligen tycker jag älta är bra. Man kan inte släppa något förrän man är klar med det. Inte förrän det är ut rätt. Man löser inga knutar genom att säga att man ska sluta älta. Då lagar man bara på hög. Sopa under mattan och dölja är nog det sämsta sättet att lösa problem på. Att låssas att något är bra. Jag är övertygad att man lurar sig själv mest utav alla!

När jag jobbade som förskollärare såg jag det som min uppgift att lära barn sätta ord. Beskriva sina känslor och beskriva sin omvärld. I samlingen fick barnen en uppgift, de kunde t.ex få välja en sak som de skulle beskriva för sina kompisar. Sätta ord på en sak och de andra fick gissa vad det var för sak. Så småningom bytte vi ut saken mot en känsla. Det var självklart inte enkelt. Men det utvecklade barnens sinne och förmåga att uttrycka sig. När barnen hade en konflikt försökte jag få dem att förklara hur de kände. På barns nivå. Klassikern i en barngrupp. A lägger ifrån sig en leksak när A ska ta en annan sak, A leker fortfarande med leksaken. B tror att leksaken är ledig och tar leksaken. A blir arg och tar tillbaka leksaken och B slår då A och både A och B gråter högljutt. Enkelt är att skälla på B och säga till B att lämna tillbaka leksaken. Istället för att försöka få B att förstå att A fortfarande lekte med leksaken och försöka få A att förstå att B blir ledsen och arg eftersom B missförstått situationen. Få dem att sätta ord på sina känslor och handlingar och därigenom ge dem större förståelse och tolerans.

Där hjärnan tar slut tar nävarna vid. Så sant som det var sagt.

Hej igen, tittade i min bildbank här och hittade bilder tagna i november -08. Nostalgi :) Så roligt att se attjag ville dela med mig.

Dis (Brellirs mamma), Benny, Brolle/Junior Bror och Maisan på ridtur. Minns att det var -18 C

Samanta,ny liten och arg. 

Boris, Fjodor och Lenin. Bebisar.

Alfred och Pontus

Samanta, kortet taget 081110. Hon har utvecklats mycket sedan dess!

FM Cvittra

Lord Morris, så innerligt saknad!

Liksom Minna

Junior Bror, varmblodig travare

På den tiden var vi ambitiösa

Pontus

Mycket har hänt sedan dess. Jag har hunnit flytta tre gånger. Startat upp en ridskola och lägga ner den för att starta upp igen. Jag har jobbat på några olika förskolor. Av hästflocken är det bara Samanta, Pontus och Cleo (kom i början dec -08) somär kvar. Alfred, Benny, Brolle mfl såldes pga flytt. Det var omöjligt att flytta så många så långt. Av hundflocken är bara Amy kvar. Det härliga är att jag har lite kontakt med Brolle och Benny än. FM Cvittra gick tillbaka till hundskolan, hon hade grava HD och AD fel och skulle aldrig hållit för det liv jag kunde erbjuda henne.

Jag undrar hur livet ser ut om 5 år från nu? Var befinner jag mig då i livet? Det enda med säkerhet jag vet är att min liv stannar inte upp. Kul att titta tillbaka. Även om det var en väldigt omtumlande period i mitt liv då jag mådde som allra sämst. Dit vill jag aldrig mer. Men det fanns mycket positivt också. Så många ljusglimtar och härliga människor och djur omkring mig. Vänner finns kvar liksom en del av djuren. Just Samanta och Pontus betyder oerhört mycket för mig. Amy är mitt hjärtas kärlek! Hon är som mitt barn. Ett rätt odrägligt och ouppfostart barn, men innerligt älskad.

Hej igen föresten! Har tyvärr inga nya bilder att erbjuda. Det tar sån tid att ladda upp här ute i ingenmansland.

Varning för starka bilder!

Ibland sker det som inte får ske. Att barn dör. Även en hästmamma känner oro och sorg.Den senaste veckan har varit hemskt omtumlande! Död, födsel, problem och död. Tuva är död. Hon föddes, reste sig, diade, bajsade och kissade, la sig och vilade och reste sig igen. Allt var som det skulle. Vet att jag reflekterade över att hon inte provade sina ben på samma sätt som andra fölungar gör. De brukar s¨snart de blivit lite stadiga testa att hoppa jämfota och sparka lite. Tuva bara gick. Men jag reflektersde men tänkte inte mer på det. Inte förrän jag kom in första kvällen och hon fortfarande låg ner under tiden jag stökade på med mitt. Gick in och kände på Vajas ljuver som var pintjockt. Då fortstod jag att hon legat ett antal timmar sedan insläppet. Hjälpte ett svagt föl upp på benen och hon kom igång med diandet igen om ön något slabbigt. Men jag tänkte att hon bara var slarvig och ivrig. Sov några timmar och gick upp till stallet tidigt på morgonen. Hittade fölet liggande i ett hörn. Det var tydligt att hon blivit liggande där i tappra försök att resa sig. Jag fick nu resa henne helt själv då hon var oförmögen att ta sig upp. Kände genast att nu var timmarna dyra. Om inte om hadde varit hade så hade jag kunnat slänga mig i bilen direkt till djursjukhuset med henne. Men (ursäkta) biljäveln var trasig och hade tid på verkstan kl 07. Jag hade ingen bil att dra transport med och ingen att köra längre sträckor än just till verkstan. Dit rullade den men jag hade andan i halsen. DEt var nog tidsslöseri att behöva köra in den. Skulle få låna en hyrbil under tiden men dessa har aldrig dragkrok. På instrumentbrädan lyste det elakt rött med varningstriangel "elfel kontakta omedelbart service". Jag gick och åt frukost medan mekanikern felsökte. Hoppet fanns att det var ett snabbt åtgärdat fel och att jag kunde få med bilen hem.

KOm tillbaka efter en dryga halvtimme. Mekanikern tittade på mig och sa "- Du har haft änglavakt! Din bil kunde börjat brinna när som helst!" Det visade sig att sladden till generaton som laddar batteriet hade gått helt av och låg och blixtrade i motorn. Det kunde kortslutit hela bilen och börjat brinna vid minsta lilla sladden hamnat lite snett. Härligt! Jag som alltid har haft skräck för just bilar som brinner! Min tillit till Volvobilar som jag tycker är dessa jag sett och hört börjat brinna, har inte varit hög trots att jag äger en själv. Tilliten steg knappast i graderingen heller.... Har faktiskt en nära vän vars bil Volvo började brinna och hon hann precis få ut två barn innan bilen stod i lågan sky! Tack och lov var ju felet snabbt åtgärdat och jag åkte hem och gjorde mig redo för att köra in till Strömsholm.

Just den här måndagen var Idas första praktikdag. Julia slutade i fredags. De avlöser varann fort . Samtidigt som jag skrev att göra lista till henne skulle stallet göras klaart med utfodringar och så vidare. Grismat läggasi blöt, Ida skulle visas runt hur ddet fungerade och fick snabb info om vilka förhållningsregeler som gäller med dörrar och grindar för att grisar och hundar inte ska smita. Samtidigt hade jag ett döende föl i boxen. Partik och Bert lovade att ha ansvar för Ida så jag kunde åka. Valde att inte ta henne med. Förstod att det skulle ta flera timmar, långt in på kvällen, innan jag kom hem. 

Det slog mig när jag kom dit att det var pådagen exakt ett år sedan jag körde in Alice och Ripa. Helt sjukt! HUr är det möjligt? Ödets ironi?

På skämt frågade jag personalen om de inte hade ett tv-team i år. De sken upp, jo då och de väntade och hade undrat om det inte skulle komma ett shettisföl någongång. Jahapp, djurakuten TV3 i höst igen. Följ dramat där med! Det var samma kamerakille och ljudkille som sist. De minns mig, jag minns dem.

Vaja vakar över sitt sjuka föl. En enastående mor! De har sällan träffat sån häst med så starka moderskänslor även på Strömsholm.

Det är inte så här man vill se sitt föl! Föl ska skutta och tutta, inte ligga på sidan helt lealösa.

Hon fick en kanyl och dropp med vätska och glykos.

Magen blev ultaljudad för att se att urinblåsa mm var fungerande.

Eftersom det fanns risk för henne att dra ner mjölk i lugnorna med nappflaska så sattes det in en magsond genom nosen på henne.

Vaja mjölkades ur och hon blev matad via sonden.

Tejpgrimma för att hålla allt på plats. Den enda grimma hon fick i sitt korta liv. Jag var så säker när jag åkte att såklart klarar hon sig. Alla andra jag kört in har klarat sig och överlevt så jag intalade mig så starkt att även hon skulle bli bättee med all hjälp hon fick. Men hennes lilla kropp gav upp. agen efter ringde de ch sa att det går inget bra. De måste avliva henne nu. Usch då grät jag. Mycket för att fölet var så fint. Min fina svartskäckade docka! Men mest för Vajas skull. Hon som var så lycklig. Som kämpat genom förlossningen. Allt kändes så meningslöst och jag förstod att hon skulle sörja så hårt. Även hästar har känslor. Men det var just den tuffa förlossningen som gjorde att tuva inte överlevde. Hon blev ett sk dummiefoal som de på fackspråk kallar det. Hon fick syrebrist i förlossningen och symtomen kommer först efter ca ett dygn. De får inte cp-skador. hästar överlever eller dör av det. Mitt och Vajas föl dog. Under själva fölningen minns jag att jag sa till Ingrid " undrar om hon får luft?"För hon satt så illa klämd med hovar och nos ute. Uppenbarligen fick hon inte det. Hon kunde inte dra in luft där hon låg lte för länge. Så fruktansvärt onödigt kan man tycka. Men sånt är livet på nått morbit sätt.

Vaja fick ha kvar sin döda fölunge i över 12 timmar. De flesta ston har gett upp då. Men Vaja fortsatte puffa på henne. Hennes föl skulle ju upp. Alla föl reser sig förr eller senare. Det vet ju hon som är uppväxt i fölhagar. Efter mer än 12 timmar la de Tuva i en låda i boxen men Vaja bet och bankade på den. Hon gav aldrig upp hoppet.

Ida och jag åkte och hämtade henne idag. Vaja var både orolig och dämpad på samma gång. Vi filmade och sen åkte vi hem. Jag hade letat efter adoptivföl åt henne både på Ammajouren, shettisforum och fb. Inget napp men på ammajouren var det gott om ston som mist sitt föl. Det bästa hade varit för Vaja att få en ny unge att sköta om. Nu gick inte det så på vägen hem tog vi plan B. Körde in till Susanne på Gullsmyra stuteri. vi körde ändå förbi och jag känner henne. Jag ville boka plats till hingst åt Vaja. Susanne har två alternativ: Damit eller Dalsgårds Othello. Jag ville första hand Othello men han tog bara emot diplomston ännu. Damit är skitsnygg! Egentligen min favotit, men det var önskan om en ny svartskäck. Nu blir det med största sannorlighet en brun nästa år. Men vad gör det? Bruna är fina! Susanne som vet hur jag är bara skrattade och det slutade med att Vaja lastades ur och släpptes in i stoflock. Att byta miljö är det bästa för henne. Att slippa komma hem till minnen. Nu får hon annat att tänka på genom att bli en i gänget där. Måtte allt gå vägen och hon blir både dräktig och att nästaårs fölning går geschwint! Fasa vore om något går snett igen. Då går nog Vaja under av sorg. Susanne berättade att det finns ston som sörjer så hårt att de slutar äta och tillslut dör i sviterna av den sjukdom (hyperlepmi tror jag det heter) som de får av sitt anorektiska beteende. De får ut höga halter socker i blodet av svälten. Det kan även uppstå om man hårdbantar en ponny. Så aldrig hårdbanta en tjock shettis!

Vi hörs!