Igår gjorde jag nått som jag aldrig kunnat tänka mig tidigare. Jag gick ut på krogen ensam! Funderade på det hel veckan men gå själv och dessutom bara kunna dricka vatten och cola för att kunna komma hem kändes sådär lockande. Glöm att det går att ta nattbuss hem till mig mig! Går inte ta buss ens överhuvudtaget förutom kl 8 och 17 typ, men då får man ändå gå en bra bit utan gatlysen förstås den mörka årstiden. Kom in från stallet och hundpromenaden strax innan åtta på kvällen. Då hade jag dessutom bara ätit en tallrik fil ochmassa fikabröd under dagen. Hovslagaren Anna och hennes kompis Roger var här och då fikade jag med dem. Roger var gullig och bytte lysrörsarmaturer i stallet då två gått sönder. Jag trodde bara själva lysröret gått sönder med det visade sig att på ena hade glimtändaren smält och börjat brinna!!! Jösses! Stallbrand är det sista man vill ha! Och jag som sov där nyligen också... Hade stallgången tänd vad jag minns. Får försöka byta ut de andra också nu snarast. De är gamla och de nya varianterna har inte glimtändarfunktion. Känns lite säkrare med nya grejer. Sen kom Patrik och då blev det en fika till   . Jag gillar att fika! Tur jag har ett rörligt jobb om dagarna, annars skulle jag bli klotrund   . Inte för att jag är trådsmal men det är faktiskt inget jag eftersträvar heller. Lever hellre gott med några kilo för mycket än späker mig och staffar mig. Fy sånt tråkigt liv! Var så roligt häromdagen när min pappa ringde en tidig förmiddag. "-Vad gör du?" jag:" -Fikar med Ingrid". SEn ringde han lite senare i annat ärende (jo vi har rätt tät kontakt) "- Vad gör du?" "-Fikar med Lena"   .

HUr som helst så var det inte så att jag ljulade runt av lycka att hoppa in i duschen, svida om till finkläder och sminka mig för att åka bil 45 minuter till Gävle och gå in på klubb ensam. Är livrädd att jag skulle bli för trött och yr med det. Hur skulle min hjärna som redan snurrar klara av sån miljö? Var mest sugen på att åka till macken och köpa en påse chips och kolla på lets dance. Som alla andra par, barnfamiljer, ensamma, uttråkade, slutjobbade fredagströtta slitna tråkiga människor   . Hade kontakt med Emilia på fb. Hon tjatade på mig men droppen blev när Helena, min granne, skrev nått om hästarna hade hon koll på. Hästarna klarar sig, det var inte där skon klämde. Det var latmasken, ensamseglaren mm i mig. Framför allt den där latmasken. Men jag skulle djävlar visa dem! Inte sitter jag hemma för att glo på djuren bara! (fast det är himla mysigt och jag gör det mer än gärna!). Men tack Helena att du petade på en öm tå   , utan din kommentar hade jag suttit kvar.Ibland behöver man en spark i achlet rent ut sagt   . Så jag gjorde allt det där till tonerna av en gammal cdskiva med Orups samlingslåtar. 90-talet here I comeback!

Det fick lov att bli en mac donlads på väg in. Nått måste man ju äta, säger hon som älskar Mac Donlads   . Hittade en perfekt p-ficka alldeles vid stortorget. Där ingen annan vågat klämma sig in. Jovars 17 år i Stockholm satte sina spår och kan man fickparkera med hästsläp med häst i är en liten trång lucka inga bekymmer   . Ville gå så kort bit som möjligt när jag skulle hem. Har en fantastisk livlig fantasi som inte alltid är till min fördel. Tog till exempel ut pengar på ICA för några dagar sen. En "skum" kille stod bakom mig och tillade skumt på mig. När jag skulle hoppa in i min bil kom den skumma killen ut till sin skumma bil och tittade skum på mig igen. Jag körde iväg och den skumma killen följde efter mig! Han tänkte råna mig! Preja mig av vägen,skjuta in min bakruta eller däck... Körde som en galning hem över skogen! Har sett alldeles för många kriminalserier   . Stackars kille, lyckligt ovetande dock, svängde säkert åt annat håll i första rondellen och någon annan hamnade bakom mig....

Det är som de där älgarna som jag är övertygad om kommer katatesparka ner just mig när jag är ute och rider. Eller hur?   

KOm fram till gayklubben vid 23 snåret. Heldött typ. Umgicks en stund med Emilia och hennes 18-åriga kompisar men gick sen till baren för barhäng och ett glas vatten. Jag ville inte limma på dem hela kvällen. De är jättegulliga och snälla men syfte att träffa folk sjunker ju drastiskt att som snart 40-åring sitta i ett tonårsgäng. Tror att de har roligare utan tant Johanna också så det är nog högst ömsesidigt. Nu gick jag inte ut med syftet att träffa någon varken för förhållande eller ragg för kul för stunden. Alldeles för kompilcerat med engångsligg. Nä inte min grej. Jag är för bekväm och ointresserad. Jag ville spara min chipspåse till ikväll istället. Ut och se folk. Prata lite med människor.Hade inga förhoppningar och från början var det rent ut sagt skittråkigt. Jag är inte den heller som går framoch säger hejoch börjar prata. Nog för att prata är min grej men jag är livrädd att nån ska tro jag stöter på dem. Jag är otroligt långsam på att bli kär och knappt ens intresserad av någon. Jag kan inte spana in någon på krogen och gå och slå klorna i. Det funkar bara inte för för mig. Ville absolut inte ha med någon hem! Jag vill vakna ensam och toffla ut i djuren i lugn och ro utan att va värdinna och sen skjutsa nån hem... Sån grej får komma när den dagen kommer. Inte efter ett krogragg. Präktig? Kalla det vad ni vill, det intresserar mig inte. Eftersom jag tar lång tid på mig att bli intresserad och ev kär så känner jag mig väldigt ofta pressad av den andra och slår bakut. Det får inte gå för fort! Då tvärvänder jag och springer åt motsatt håll. Rätt ofta otrevligt dessutom. Jag kan inte riktigt hantera det snyggt när jag känner mig pressad. Många har så himla bråttom!

Om jag träffade några pratsamma? Ja det gjorde jag. Jag upplevde att folk var snälla och på nått sätt mer omhändertagande än på andra klubbar. Där stod jag ensam och hände vid ett bord och smuttade på mitt vatten (fast det kunde varit en GT). Några hälsade och presenterade sig och vi småpratade en stund. Det kom nya osv. Vet inte, någon kanske var nyfiken bara för att det är jag men det bryr jag mig inte så mycket om. Syftet var heller inte att hitta vänner för livet och ventilera känslor, tankar och bekymmer med dem   . Men nästa gång har jag förhoppningsvis några att hälsa på och som till ochmed en fegfis som jag kan gå fram och prata med.

Det gick förvånandsvärt bra att va nykter. Ändå några som höll sig på normal alkoholkonsumtion. Lite beusad gör ju inget. Men drägg, nejtack. Det har jag inte tålamod ens som onykter. Konstigt att jag aldrig hamnat i krogslagsmål. Jag med mitt humör och dåliga tålamod med fulla drägg som hänger på mig. Nu tror jag ålder och visdomen har lugnat ner mig även om jag har otroligt mycket åsikter och inte räds att uttrycka dem. Polis skulle jag adrig kunna bli, skulle inte stå ut med fulla dryga människor.

Idag ska jag bara ta det lugnt. Hade astma inatt.Är förkyld och får förkylningsastma ibland liksom om jag anstänger mig (springer, åker skidor, skrattar mycket). Vet inte om det var lite för mycket för mig trots allt igår. Inatt vaknade jag flera gånger och hade svårt att få luft. Rotade reda på min bricanyl i morse och PUFF så kunde jag somna om någon timma till. Fantastiska svenska sjukvården har missat mina provsvar igen. Sist fick jag efterlysa dem! Skulle fått var på nya prover i tisdags. Har inte hört ett ljud.

Vi hörs!

De senaste dagarna har varit fulla av ponnyaktiviteter. Underbart att äntligen kunna ta ut dem på vägarna igen och aktivera dem! Men såg just på nyheterna och på söndag blir det snö.... och med snö hala isiga vägar igen. Tröstlöst! Nu är jag skitless på vinter! Tycker normalt sett om vintern men nu vill jag komma igång med alla aktiviteter på riktigt.

Grannflickan Alma 9 år har påsklov och tillbringat många timmar med mig och hästarna. Tror vi är lika glada allihop för det. Visst kan jag göra saker med ponnysarna som att gå promenader, tömköra eller köra med vagn och löshoppa men det är något speciellt som händer i deras ögon när det kommer barn. När Alma ridit Maja och vi släppte ut henne i hagen igen fick Samanta syn på Alma och gnäggade av förtjusning. Det var bara gå in och hämta Samantas grimma och göra både ponny och barn lyckliga. Jag blev alldeles varm i hjärtat av Samantas gnäggning. Hon är less på att gå i hagen och drälla. Jag har lovat henne att snart kommer barnen, men inga barn.... (framskjutet pga vinterväglag och min hälsa). Hon har då och då pratat med mig och frågat med en gnäggning när jag gått förbi deras ligghall, jag hör på rösten att det är hon. När hon fick se Alma blev hon överlycklig! Äntligen ett barn, glöm för bövelen inte mig, tycktes hon säga.

Alma och Maja ute på lång ridtur med mig och Tiger, även Carin och Lukka har blivit ridna av Alma på långturer.

Lycklig Samanta som lyckades övertala oss att få komma ut. Egentligen skulle vi ut på ridtur med Almas mamma Helena men hon kom just som vi var påväg ut. Almas bror var ocksåmed så vi började med att gå en sväng först med ponnysarna.

Albin är inte främmande att hålla på med hästar! Jag frågade honom om inte han ville följa med på turen med oss och inte bangade han inte   . Han hängde med på en tvåtimmars ritt på Lukka. Här går han med Ida.

Alma kommer hjälpa mig att rida in Ida och Piggelin. Ida som upplevde människor som skräckfulla när jag köpte henne för 1½ år sedan. Hon skakade när man höll på med henne och skyggade undan för sadel och sele, livrädd för händer.Varför kan ni räkna ut själva   Vad jag anser om sådan hästhantering behöver jag inte gå in på       . Det har tagit tid och fått tag den tid hon behövt. Tyvärr har livet i hagen gett henne mer kroppsvolym än hon behöver men det kommer ju kunna ändras på iom att hon blir arbetsbar och kan motioneras. Hon har mognat i sin takt och vi har jobbat på tillit och jag har gett kärlek. Idag är hon en utav de mest kontaktsökande i hagen och trygg i hanteringen, skyggar inte för sadel och är helt trygg när Alma kliver upp på henne. Ida travar under ryttare och övar på skänkeltryck och bryr sig inte om att Alma "sprattlar" på hennes rygg (vi övar hennes tolerans med obalancerad ryttare). Nu ska vi börja öva att Alma kliver upp från marken, hittills har hon haft pall eller lyfthjälp.

Tjolahoppla! Samanta i galopp.

Lycka!

Idag var bbåde Felicia och Alma här. Sessan (bild) var lite unghästbråkig och vild på promenaden så jag tog över henne och Felicia och Alma fick hjälpas åt med inridningen som Idas lärare. Bra samarbetsövning: Alma skänklade och smackade samtidigt som Felicia började springa och sen sakta av ihop när Alma "proade" och satte sig i sadeln. Sessan var egentligen inte dum, bara full i bus och överslagslycklig. Sötast i stallet iaf!

Tömkörningsträning med Jazzo. Tjejerna fick öva styrningar och lite lätt presitionskörning/ridning. Svårt för mig att avgöra hur väl inridna shettisarna är. Samanta är inte helt säker på skänkeltryck så Alma fick jobba med vikthjälper i samspel med skänkel och tygeltag för att flytta Samanta hjälpligt från ena vägrenen tilden andra. Men övning gav färdighet! Innan man kör med vagn måste man veta att man kan hantera hästen. Som jag förklarade för Felicia, man måste kunna flytta hästen och hålla den på rakt spår när man möter bilar t.ex vagnen ska få plats utan att gå i diket så det gäller att kunna stryra med små marginaler. Att bara köra rakt fram är sällan ett problem så länge hästen inte börjar strula. Men då har man inte många chanser att göra rätt så det gäller att kunna hålla ordning på tömmar, vagnshjul och pisk. Det är svårare än det ser ut. Felicia varjätteduktig för att vara första gången! Så kul att ha tjejerna här.

Flytta för skänkel är inget självklart utan nått som måste läras in som allt annat. Små hästar rids oftast av små okunniga barn. Kul med Alma som både är ung och intresserad och vill både lära sig och hästen. 

Härom kvällen gjorde jag i ordning ridladan till ligghall till grabbarna. Använder den ändå inte som ridhus och hästarna har bättre nytta av en ligghall. De blev överlyckliga och busade runt och hade fnatt i halmen!

Nu har även Sarv flyttat från mamma och in i killflocken. Tuff liten kille! Han och PeGe återfann varann snabbt och busar i stort sett hela dagarna. Mamma Cleo tog flytten med ro, hon var nog lite less på sin illbattiga son. Idag kände de dock lukten från varann när hon var utanför deras ligghall för omvårdnad och borstning och började gnägga.

Mamma!!?   

Vi hörs!          

Trots att påsken inte alls blev som jag hade tänkt och planerat har jag haft en underbar helg. Planen var att åka till Duved. Ha en långhelg och träffa vänner, åka slalom och återuppleva det liv som jag levde där för 4 år sedan. Det var många skäl att jag aldrig åkte. Ett utav dem var hälsan såklart, det kändes jobbigt att köra 7 timmar enkel väg och komma upp som ett vrak. Är fortfarande yr och livrädd att ta ut mig. Skulle kännas helt misslyckat och komma upp och behöva ligga och vila.... Sen skulle stallkatten Doris då ungar och som den ansvarsfulla ägare jag är har jag svårt att lämna dem vid ett sånt tillfälle. Även om det skulle vara många som skulle se till stall och djur så kan en förlossningskomplikation ske fort och även en katt kan behöva hjälp. Enligt prognosen på yr skulle det vara strålande sol här hemma och snö åtminstone på söndagen i Duved (nu tror jag aldrig det blev nån snö),jag känner mig rätt mätt på vinter. Så jag är inte roligare än att jag stannar hemma på min gård. När jag så har chansen att komma iväg har jag helt enkelt ingen lust   . Men det kommer fler tillfällen. Tur i oturen eller hur jag ska säga så hann jag inte åka ifrån gården innan vattenpumpen började tjorva. Har fått stänga av vattnet efter varje gång jag använt det för att förhindra att pumpen går sönder. Nu är den dock fixad igen.

I två dygn blödde Doris ur vagina och var orolig. Så på påskafton födde hon en unge tillslut. En dödfödd missbildad unge med tarmarna utanför kroppen och klumpfot. Jag tog bort den och flyttade ut i stallet och sov i fikarummet med henne om det skulle komma fler och som stöd och närhet. Det blev inga fler ungar och det var lika väl det. räckte att se den som kom! Doris mår bra igen och kommer kastreras inom kort. Hon har haft en kull innan och jag vill inte ha fler missfoster. Tycker det räcker även för Doris.

Åt påskmiddag med familjen Blanck och visst finna det hondjävular   

En annorlunda variant av "mannen som talar med hundar" Mina ocivilserade busar var eld och lågor över att vara bortbjudna och gjorde sitt bästa för att ställa allt i oordning. Men vi hade fantastiskt trevlig.

Gullungen Harriet

Men vad hände med snälla väna Amy?

En utav dagarna hade mellansvenska skog en skogsdag där de bla visade skogsarbete med häst. Karin Björkman hade skrivit på Årsunda hästklubbs fb-grupp att andra hästägare var välkomna dit med häst och ta tillfället i akt att träna sin häst och ev prova någon övning. Jag åkte dit med rutinerade Jazzo 20 år och unga illbattingen Nalle 3 år. Jag var den enda utomstående som tagit tillfället i akt. Varför ingen annan? Jättetrevligt ordnat med grill och uppvisningar. Jag hade tänkt åka, eller snare rida då det inte var längre bort,med Tiger som faktiskt är ett kallblod och arbetshäst. Men Nalle behöver komma ut i verkligheten och lära sig uppföra sig. Nu skötte han sig exemplariskt, har nog hänt mycket i hans huvud på några månader. Kul för Jazzo att komma ut lite också. Ponnyarna har haft lång vinter utan jobb eftersom de går oskodda och vägarna varit hala. Men jag fick blodad tand. Nu ska jag sätta igång med inkörning med Tiger så vi kan jobba i skogen vi med   Nästa år kan Tiger få följa med och prova lite redskap.      

Jazzo var lite imponerad av de stora hästarna och de stora funderade först över vems föl som kommit lös   

Förväntansfulla småkillar

"-Psst tror du de bjuder på nått?"

Mera korvbröd tack!

Karin och hennes vackra 3-åring

Duktiga Nalle och Jazzo! Fördel att vara liten: man får plats dit andra hästar inte kan gå. Här är de med och grillar korv. Som en klok hästkarl sa "En bra häst blir ingen bra häst i hagen", de måste ut i miljöer och tränas.

Har fortsatt inridningen med Skorpan. Här är det tömkörning på schemat. Har en helt fantastiskt klok och arbetsvillig dam! Snart borde jag kunna rida henne korta sträckor. Hon är styrbar men behöver öva ett tag till från marken och träna på skänkeltryck.

Brellir är däremot inne i en busfas. Han har varit oförskämt timid och enkel hela sin uppväxt men nu har han fått turbo i rumpan. Blir en pigg häst när han blir klar. Men han är orädd och trygg ute även när han går ensam. Behöver dock öva mer på promenader innan jag törs tömköra honom utanför en inhängnad. Det är ju trots allt minst 350 kg muskelmassa som sätter iväg om om han vill.Då har man inte mycket att tycka till om   .  Jag villundersöka deras munhåla innan jag sätter in bett i munnen på dem för att inte vargtänderna ska ge upphov till obehag. Men jag tror  att ett bett har föga funktion på en unghäst som vill dra iväg. Jag tror de drar nog oavsett bara det att med ett bett skapar det obehag och dåliga erfarenheter i munnen på dem. Därför tömkör jag alltid i grimman i början tills hästen lärt sig att lyssna och succesivt fäster tömmen i bettet. Ja vill ha en häst som lyssnar på mig och inte på mina tyglar bara och stretar emot.  

Lilla Maja har fått börja komma igång. En söt och glad liten fjompa som försökte vända och smita hem när hon travade.Liten busa, försöka duger ju   

Mycket nöjd Maja efter tömkörningspromenaden. Nu längtar vi efter isfria vägar! Törs inte sätta dem för vagn utan isfria vägar,är alldels för rädd att de ska halka och trilla med vagnen.

Vi Hörs!  

Det har varit en rätt omvälvande vecka. En vecka full av veterinärbesök och läkarbesök. Började med att jag hittade en stor bit av en hovvägg i killhagen. Det visade sig att lille Pontus, gårdens minsting, hade tappat en jättebit av sin ena lilla hov. Han hade lyckats knäcka loss den. Ringde omdelbart Strömsholm. Ville att de skulle kolla och åka till klinik om han skulle behöva nån form av skyddsbandage eller sko. Togmed Piggelin som sällskap och hämtade upp Gun-Britt i Enköping. Kul med sällskap! Det visade sig att både Pontus och Piggelin fått bärrandsröta och hålväggar som klipptes bort. Nu får matte extrapyssel med fossingarna med borste och hovkrats. Spritar ibland i hålväggen för att döda bacieller. Gör säkert varken till eller från men det känns bra.  Pontus hade det här somliten när jag köpte honom och för ganska exakt 4 år sedan fick han klippa upp båda framfötterna då med men det läkte fint ändå. Han är helt enkelt känslig mot det och matte har satt hans fötter åt sidan nu när jag varit krasslig vilket genast straffar sig. Vi har gått över för länge med verkningen också då vi haft svårt att få hit vår hovslagare som haft fullt upp. Ingen bra kombination för lille Pontus och Piggelin som nog ärvt pappas hovar.

Pontus hov 2009

Pontus på Strömsholm nu i veckan

Andra veterinärbesöket gick till Mälarkliniken med Teista. Köpte henne i oktober och har inte använt henne sedan dess. Har ridit henne själv två gånger bara och haft med henne två gånger på korta turer i vintras. Hon har ingte sett fräsch ut och hon har ett grinigt humör. Sur att sko och göra ren hovar och bakben på. Blir korpsvart i blicken och både bits och sparkas. Annars är hon gullig och social i temperamentet. Hon har gått bredbent och stelt med bakbenen och vinklat in vänter bakhov in under sig. Varit ovillig att röra sig. Jag ställde medvetet av hästarna i december och en bit in i januari och satte aldrig igång henne med de andra. DEt kändes inte rätt. När hon kom i höstas ville jag ge henne tid att acklimatisera sig och sen var det mycket ändå som hände. Det visade sig att hon hade hasledsinflammation och hon blev behandlad med korstison i båda haserna. Dagen efter var hon mycket sämre. Ville inte stå på nått av bakbenen och slog irriterat på svansen. Åkte tillbaka akut till Mälarkliniken och det visade sg att liten har lösa benbitar i båda knäna. Nu har vi fått diagnosen av kirurgen. Det är en ovanlig variant hon har. Han frågade om Teista var opererad för patella för då kan det se ut så här efter en tid. Inte mig veterligt. Men vad vet jag? Hästen är 13 år och haft några ägare innan mig. Jag hoppas verkligen inte att hon är det utan att den vetskapen följt med hästen under årens lopp! Då är det rent bedrägeri och fruktansvärt framför allt mot hästen. Prognosen för Teista ligger hos försäkringsbolaget. Enligt veterinären är hon värdelös som ridhäst och prognosen inte god alls. Nu är jag mer glad än någonsin åt mina egna föl. De vet jag exakt vad de har varit med om och hur de vuxit upp,hanterats och behandlats på alla sätt och vis.

Teista på röntgen

Äter medicin,smärtstillande och antiinfammatoriskt.

Minna har inte varit till veterinären men däremot självbehandar jag henne. Hon har varit jättekass i magen länge och blivit värre och värre med grymma, helt brutalt hemska fjärtar. Tror inte hon ska äta spannmål överhuvudtaget. Hon har aldrig varit känslig förr men hennes bror äter specialmat. I stallet står det var en säck med rådjurspellets, sk avrens vilket är biprodukter från spannmål, som hundarna och framför allt Minna mumsat friskt från. Hundar är kött och fettätare och inte gjorda för att käka spannmål och kolhydrater. Nu har jag köpt ett specialveterinärfoder för allergihundar och tjoff var magen bra igen!

Själv var jag till läkaren idag och träffade en jättebra, noggrann doktor som tog sig tid och verkligen tog mig på allvar. Kollade diverse neuvrologiska grejer iom att jag har yrsel. Fick ta nya blodprover då både sänkan var för hög och sköldkötelvärdet (det ena) för lågt. Det låter ju helt galet det här men gudars vad glad jag blev att de hittade nått! De flesta hade nog tyckte det var jobbigt att få en ev diagnos men jag tycker det var en befrielse. Nukan jag erkänna att jag har mått skitdåligt länge länge. Inget som synts eller märks på mig om man bara träffar mig ibland och under vanliga omständigheter. Jag kan bita ihop och det har jag gjort. Djävligt länge. Inte i månader utan längre än så. På nått sätt har jag ju vant mig, det kom ju inte som en bomb direkt. Sakta har jag vant mig vid att gå på halvfart, behöva vila och sova mer än normalt. Det är klart jag har varit fundersam och tänkt att det är inte riktigt som det ska. Men jag är expert på att bita ihop, hitta på nån ursäkt och köra på. SEn säger folk till mig att jag sliter och kämpar och har det jobbigt och även om jag inte håller med så har jag tänkt att ja det är väl så. Inte undra på att jag är trött och håglös. Jag sliter ju så   ..... Själv upplever jag att jag latar mig rätt ofta. Skulle vilja orka och göra så mycket mer och gör jag nått utöver så straffar det sig och poff är jag "sämre" igen. Ingen är gladare än jag om jag får äta levaxin och bli normal! Men har man för lite sköldkötelhormon mår man som jag med håravfall, torrhud, dålig aptit, trötthet, håglöshet, yrsel mm

Har tappat nått ruskigt med hår. Fått stora tussar i nävarna av att bara dra handen genom håret! Gick till en frissa som dessutom klippte sönder mitt hår och gjorde npån konstig variant på skepparkrans runt min skalle. Tur jag har ärliga vänner som säger rent ut att det ser förskräckligt ut. Man ser ju inte själv hur det ser ut bakifrån liksom.... Lena tog med mig till hennes systerdotter Hanna på bilden som hjälpte mig att fixa till det så jag kan vistas bland folk.

Lekis och jag har varit på kurs igen. Red dock bara ett utav två pass och endast i skritt pga yrsel.

Ett gäng slashasar. Kolbakur, den svarta islänningen i bild, har sålts. KÄnde att jag ville draner på de stora krävande hästarna när jag blev dålig och de reagerade på mna långsamma hjärtslag, som säkert också har med sköldköteln att göra... La ut två hästar på annons och Kolbakur kom till en härlig hästvan familj på egen gård på landet. I en mindre flock vilket kommer passa honom som handen i handsken. Trots att jag bara haft honom ett halvår grät jag en skvätt när han åkte. Men det beror nog mest på att hans nya ägare sa att Kolbakur stod ochlyssnade efter mig när han stod i transporten och de skulle åka. Så kan man inte säga till mig, då blir jag för känslorubbad   . Men jag är glad för Kolbakurs skull, känns jättebra för oss båda. Annars blir jag mest arg när jag ska sälja häst och folk bara smsar och frågar utan att ens presenterar sig. Det är en levande varelse med känslor jag säljer och jag förväntar mig en hövlig presentation och artigt bemötande. Får jag inte det svarar jag inte. Tjurskallig? OM jag är när jag säljer häst! Skulle aldrig kunna vara hästförmedlare, jag skulle tvärdö i stroke och utbrända synapser.

Istället för Kolbakur flyttade Skotte in. En inackordering. Han och Tiger fann varann direkt.

En utav mina knasiga småhästar! Vilda passar på att klia rumpan mot den brummande traktorn. Gäller att ha ögon i nacken ochöverallt när jag kör in i hagen. Småtrollen kutar genast fram och kryllar runt traktorn. Fasa vore att köra ner nån med de grova däcken!

  Gravida damerna Bettan och Najade får omvårdnad och frissering i solgasset.

  PeGe har blivit så stor och utvecklats jättemycket mentalt. Från att ha varit en skygg och osäker liten kille till tryggheten själv. Jag kunde inte låta bli att gränska honom innan jag tog den här bilden en dag. Vi skulle gå in men PeGe blev väckt ur skönhetssömnen ochville morna sig lite. Klev över hpnom och satte mig försiktigt på hans rygg. Inte en reaktion och tur var det för mig   Hade ju varit snyggt om han farit upp som ett skott och börjat bocka runty med mig över sig   .Men nu är han inriden och klar   . Skönt att ha sina egna ridhästar från föl. Då vet jag exakt vad de varit med om!

  Härliga riddagar i solen. Här är Lukka och jag i söndags.

  Vovvarna njuter de med   .

vi hörs!         

Glömde lägga ut bilderna till förra inlägget. Fick bråttom att avsluta när hjärnan började snurra för hastigt   .

Lekis och jag hann med att åka på kurs innan eländet drog igång. Jättekul och inspirerande! Precis vad jag behövde: Blir lätt att toffla på av gammal vana och alla behöver vi tränare. Nu är det snart kurs igen. Vi har inte hunnit dvs kunnat träna ett smack. Men repetion är ju inte fel det heller. Om vi nu kan åka... Tveksamt som jag känner nu.

Provridit Skorpan en gång. Fantastisk lugn och beskedlig fröken som tog det där med ryttare med ro och som nått nästan självklart. Längtar tills jag kan fortsätta!

En dag på sportlovet ihop med Lena, Sanna och Sara. Vi leker "Vi i fjällen"   

Lena fixar korvar

Doris ville självklart vara med och smaka, men nej chipsen var godare än korv!

Halmar ligghallar och Vaja njuter i sina nya sängkläder

Alla små barn vill vara med och hjälpa till   

Tittut! Lukka och Sessan

Tack alla snälla vänner som erbjuder sin hjälp nu när jag inte är kurant! Tack alla ni som bryr er och stöttar!   Det känns jätteskönt att veta att jag kan be om hjälp om det niper.  

Vi hörs!

Nu blev det så där länge sedan igen. Långt glapp mellan inläggen. Det är ju inte riktigt så att jag inte har nått att berätta. Finns väl alltid saker att säga, iaf för mig som är en pratkvarn i både ord och text. Men jag har inte orkar och kunnat helt enkelt. Jag är inte den som gnäller och vill förstora saker. Går till läkaren gör jag när det gäller livet. Bokstavligt talat. Två gånger har jag fått "skäll" av läkare när jag tillslut åkt in. Första gången var för två år sedan när jag fick såna bröstsmärtor en kväll att jag inte kunde andas. Ringde efter mycket om och men till 1177 som sa åt mig att åka in till akuten. Nu gjorde inte jag det... Känns det så här att dö? Näää jag avvaktar. Klockan var mitt i natten och det är ju synd att väcka nån i onödan och be om hjälp med djur och allt runt om. Men, för säkerhets skull skrev jag ett avskedsbrev. En förklaring till mina nära och kära vad som hänt och hur jag kände mig. OM jag inte skulle vakna... Det är ju ett högst normalt beteende eller hur   När jag tillslut åkte in visade det sig att jag hade en rejäl muskelinflammation i nån bröstmuskel. Men läkaren muttrade åt mig och undrade när jag tyckte man skulle åka till akuten om inte bröstsmärtor räknades? Det var för övrigt i februaridet också, inför bondesäsongen. Jag hade gett mig fan på att städa rent i en genomfrusen hage och stod med en duktig förkylning och hackde loss hästskitar med en potatishacka. En och enhalv dag höll jag på medan jag hostade och snorade. Får ju i efterhand va glad att det bara var en ytlig bröstmuskel som protesterade   

Den här gången har jag ingen muskelinflammation, det är kollat. Men histiorien upprepar sig lite. Fast ändå inte. Den enda likhet är min ovilja att gå till läkaren. Nej jag har ingen doktorsskräck på nått sätt! Tycker väl bara att det inte är så farligt, imorrn är det säkert bättre. Och som både sjukvårdsutbildad och intresserad är jag duktig på att sätta diagnoser på mig själv. Vem behöver en läkare liksom   ?

Allt började för ungefär 4 veckor sedan. Jag blev otroligt trött, helt seg och hade brutal huvudvärk. Tänkte att jag åker nog på influensa som "alla" andra. Så jag tog det lugnt, gjorde det nödvändigaste och sov otroligt mycket. Det gick en vecka och det gick två veckor. Någongång därelellan svullnade mitt högerögonlock och jag fick dubbla påsar under ögat. Såg inte ens ordentligt då svullnaden skymde delar av synfältet. Blev livräddför stoke. Googlade på natten om det, la ut mitt öga på fb och frågade om någon hade råkat ut för samma. En vän hade det. Hon skickade bild till mig på sitt öga när hon hade det och jo vi var lika fula   Men hon hade ju övrlevt utan stroke så jag tänkte att det är väl nått influensavirus. Älskar facebook! Tänk vad mycket nytta man kan ha av det! En eller två dagar senare fick jag ont i bröstet. Var fortfarande vansinnigt trött och håglös. Så trött att jag fick kämpa med tårarna för hur det än är så är jag livrädd att få nån psykisk ohälsa. Hellre en bruten arm! Det är krångligt med allt som ska göras men det läker fortare. Nu känner jag mig inte alls psykiskt kolapsad! Är inte ens trött längre. Men det kommer jag till senare. Jag har aldrig haft ångest, men har hört att bröstsmärtor går hand i hand med det. Detb är vad jag minns från min undersköteskeubildning iaf. Nu är det 20 år sedan så kunskaperna kan ha ändrats. Men jag kände mig inte ångestfylld. Fast vad visste jag? Hur vet man att man får ångest om det inte är en direkt panikångestattack? Tänkte att jaja det går väl över. Men bröstsmärtan tilltog och jag fick svårt att andas. Flåsade som en lungsjuk så fort jag rörde mig eller ens pratade. Jag som brukar sjunga i tid och otid kan inte sjunga två meningar längre utan att tappa andan. Det här var i samband med helgen då sista delchansen var i melodifestivalen så det är ju ett tag sen. Eftersom jag inte kände mig döende trots smärtan och andningen åkte jag till Gävle och gick på fik med Stina på dagen och kvällen tillbringades hos Ingrid och Partik med middag och "mellomys". På vägen hem till dem var jag kräkfärdig av smärta eller nått. Ringde Helena och rådgjorde med henne. Var mitt i skogen efter272:an och stanna efter den lilla snöklädda väg när det höll på att blåsa upp till storm kändes läskigt. Tänkte att bara jag tar mig fram så kan jag i värsta fall ta en amulans in eller få skjuts. Det kanske går över med en middag. Helena ringde mig ett antal gånger den kvällen och dagen efter för att hålla koll på mig. Tack gulliga dig! Älskar dig vännen! (nej Helena är en nära vän, gift och har barn men bor på tok för långt bort....eller är det jag som bor för långt bort?   )

Åt middag och kollade på melodifestivalen och fick enormt stöd från både Partik och Ingrid. SEn kom stormen...Och hade det inte stormat hade jag åkt in till akuten. Men jag var tvungen att stormsäkra först. Hade ju mobilen i fickan och nära till ett samtal. När jag väl var klar var jag trött och less och kände att nu skiter jag i det här och sover! Dagen efter, 4 dagar efter bröstsmärtan kom, åkte jag in till akuten. Proverna de tog visade att allt var normalt, allt utom mitt hjärta som slog långsamt. Nån stoke fanns det med andra ord ingen risk för. Jag frågade noga om det kunde va en muskelinflammationmen nej det skulle synts på CRP. Läkaren frågade om jag är vältränad. Vad är definitionen på vältränad? Jag anser mig inte va vältränad. Eller jo om jag jämnför med en soffpotatis som spelar tvspel och har stillasittande jobb. Då är jag elitvältränad. Men i jämförelse med nån som går på massa pass i veckan, springer och har sig.... Men återigen vad vet jag? Jag har ett tungt jobb som gör att jag rör på mig mycket. Det kanske ger ett starkt hjärta det med. När jag sa nej till vältränad ville han gå vidare med utredning med tanke på mina smärtor och symtom. Hade bara 51 i puls och då hade jag både jobbat klart hemma,just tryckt i mig ett stort Mac Donaldsmål (brukar ju ta tid på akuten...) och var rätt nervös när jag väl satte mig i väntrummet. Han tyckte som sagt att hjärtat borde tickat på snabbare.

Hur somhelst har jag nu varit på hälsocentralen och gett 7 rör med blod! Sköterskan hade aldrig sett sån rad med prover som skulle tas. Skönt att de tar mig på allvar! Kände mig töntig när jag kom till hc. Glad och förhållandevis pigg. Känner mig ju inte deppig utöver att det är drygt att inte veta och orka något mer än det som är absolut livsnödvändigt. Han tittade lite menande på mig när jag berättade min historia när det gått 4 dagar tills dess att jag uppsökte läkare. Men det kanske var just därför han tog mig på allvar. Jag försöker och vill inte överdriva. Eller nått i den stilen.

I helgen som var hade jag Ulla här, min barndomsbästis. På söndagen mådde jag skit. Jag sa redan på morgonen att det är ingen bra dag idag. Kände mig extremt bakfull. Kallsvettig, yr och illamående. Men bakis kunde jag omöjligt vara! Sedan desshar yrsel förföljt mig. Kan inte lägga mig för lägesändring gör att allt fyllesnurrar och blundar jag snurrar det som en karusell. Nu mår jag illa efter att ha knappat på tangenter för länge. Facebooka går bra från soffan, korta inlägg. Fb är bra för mig som ligger där jag ligger. Nu kan jag knappt röra huvudet utan att jag ser stjärnor och planeter för ett ögonblick. Så tråkigt! Jag vill va frisk! Har inte tid och lust! Förhoppningsvis bara ett mycket elakt virus som vandrar runt. Men de vet inte. Provsvaren får tala sitt. Jag känner mig inte ett dugg utbränd. Jobbet är tungt och bitvis psykiskt jobbigt för att jag jobbar ensam. Är ingen ensamvarg alls. Men nej nån utbrändhet känner jag inte av. Jagvill och planerar jättemycket i mitt huvud men är totalt oförmögen att ta tag i det. Iaf just nu. Och jag ska inte det heller. Som mina kloka vänner säger: Ingrid, Karin och Helena. "Det du tycker inte är någonting som du måste göra, även om du upplever att du vilar, är så mycket mer än vad alla andra gör när de inte mår bra och vilar" Helena gapskrattade åt mig när jag råkade nämna att jag gör ju ingenting. "Näää Johanna du bär bara ut 3-4oo liter vatten om dagen. Näää du gör ju ingenting!"

Men just nu är det lite stressande för jag ser bara det som kommit i kläm och blivit liggande med mig....

Vi hörs!

Har bestämt mig för att köpa en ny liten kamera. De flesta bilder nu för tiden tar jag med min mobil, därför blir bildkvaliten helt usel. Jag är kräsen när det gäller bilder men får tyvärr nöja mig med mobilbilderna. Det är alldeles för opraktiskt att släpa runt på systemkameran och vid ridning rent livsfarligt då man nog lätt bryter ryggen av att hamna på en systemkamera vid ett fall.Men det är inget roligt att ta bilder som inte blir bra i varken skärpa eller färg. Samlar ihop lite bilder från veckan som just gick. Fråga mig inte varför men helt plötsligt kommin blogglust som legat i träda länge nu igång igen. Ingen är gladare än jag! Angående kommentarerna som ni läsare kan göra vet jag med mig att jag inte svarat eller publicerat dem. Det kan tyckas oartigt och nonchalant men jag tröttnade på mina svar. Efter att ha svarat och kommenterat tillbaka i mängder i både bloggen och frågespalten (har ändå typ 97 obesvarade frågor som jag medvetet valt att inte svara på i frågespalten...) kom jag till en vändpunkt när det kändes som jag bara upprepade mig i svaren. Började fundera på andra sätt att formulera mig och plötsligt kändes det rent ut sagt som jag fick skita ur mig ett trögt svar. Det kändes inte längre äkta i svaren och att behöva sitta och fundera på hur och vad jag skulle svara för att ge variation kändes både onaturligt och otroligt tidsödande- Så jag slutade bara. Inget personligt mot nån egentligen utan en grej i mitt egna huvud. Jag tror jag tröttnade mest på mig själv. Finns säkert nån finess att kunna publicera kommentarer utan svar men nått datasnille kommer jag som bekant aldrig bli. Nu är jag inte ute och fiskar och håvar runt för att få massa kommentarer igen. Jag har egentligen aldrig skrivit för att få kommentarer utan av lusten att skriva. Men kände att jag ville ändå ge en förklaring till min tystnad och "nonchalans".

Nåja bilder var det.

Piggelin och Jessica på en inkörningslektion

Fjällbäckens NIrmar har hunnit bli 1,5 år. Fyller 2 i sommar. Jag är noga med att räkna unghästarnas ålder från deras födelsedagar och inte vid årskiften som man normalt gör på hästar. 1/1 är alla hästars födelesdagar brukar man säga. Men Nirmar och Vilda somär födda 15/6 är ju ett halvår yngre än som man räknar! Det är mycket i en ung hästs liv anser jag! Generellt låter jag mina föl och unghästar vara barn länge. Självklart hanteras dem och får öva på saker som miljöträning och stå uppbundna, lastas mm men jag stressar inte med inkörningar och inridningar. Bästa motionen och skolan får de i hagen med kompisar och äldre läromästare.

Rigmor i paradiset! Tänk att det finns så många olika leksaker!

Lukka och Glanna på tur

Lukka, Glanna, Tiger och Lekis redo för en tur. En härlig tur på över två timmar som bjöd på snögalopp i 3 dm tjockt snötäcke uppe i skogen.

Två trötta pojkar som fick ledas hem sista kilometern. De gick på en skritttur på 1,5 timma idag igen och de var möra i kroppen efter att ha pulsat dagen innan i tung blötsnö. Mina turer innehåller mycket skritt. Skritten är bra för kroppen på hästen, alldeles för många slarvar med att låta hästen skritta tillräckligt mycket. En bra skritt gynnar även de andra gångarterna.

Jag tycker jag var modig som vågade mig ut i skogen igen så nära efter vårt vargmöte. Men vi hade ridit där innan och när vi var på väg hemåkte några andra dit med sina hundar så jag gick ut under höga rop. Inte ofta alla fyra lyckas hamna på samma bild.

Rigmor på span. Hon måste ju tyvärr gåi koppel då hon driver iväg på spår.

Lycklig vovve!

Kolla in MInna på den här bilden! Hon står bokstavligt på öronen!

Vi hörs!       

Lyxmiddag idag! Det är ju alla hjärtans dag så då ska man väl fira, eller? Fast jag firar inte av den anledningen. Jag firar av helt andra orsaker. Jag fick ett litet brev idag från landstinget. För några veckor sedan var jag på cellprovtagning och idag kom svaret - allt var helt normalt! Cellprovtagningar får man ju erbjudning att göra från det man är 23 år och sen var tredje år. Jag har gjort det en enda gång förut och jag fyller 40 i november. Man behöver inte vara snabbtänkt för att räkna ut att jag missat/hoppat över/glömt bort mfl dåliga ursäkter väldigt många gånger. Varför finns det nog ingen vettig förklaring till, är nog livrädd att det ska va nått fel så jag har stoppat huvudet i sanden.... Om djuren blir sjuka hänger jag på låset till veterinären. Med mig själv är det alltid lika oviktigt. Men jag har lovat mig själv att bli bättre, ta bättre vara på mig. Man blir ju inte yngre och fräschare med åren och efter några cancerfall bland närstående kände jag att nu är det dags att ta livet på allvar. Så jag firade med att köpa lyxhamburgare. Dör man inte av cancer så kan man ju få dö av blodpropp   .

På pizzerian där de gör enormt goda amerikanska hamburgare (min var det tex jordnötssmör och bacon i), tittade killen som tog emot beställningen lite underligt på mig. Eller åtminstone kändes det så.Sist jag var där och beställde var jag på väg till en kompis för kompis-terapi. Pratade i telefonen med min pappa medan jag väntade på min hamburgare och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Så när jag tog min mat grät jag. Idag hade jag varit ute och tränat hästar hela dagen. Kom in i värmen på matstället och samtidigt som han tog emot min beställning kände jag hur ansiktet blossade upp av värmen likt en jättetomat   ! Nej jag var inte generad. Jag skulle gärna vilja veta hur hans tankegång gick   . Vad som var anledningen till att jag var ledsen är oviktigt. Jag tror alla känslomänniskor bubblar över ibland.

Jag är så himla glad idag! Har börjat jobba med Skorpans inridning. Hon lär sig jättefort och är positiv och samarbetsvillig. Igår började jag med longering och hon lärde sig fort vad det gick ut på. Idag höll Anna i henne medans jag hade toleransövningar med henne. Stod på pallen och vardera sida om henne och hängde över sadeln, gled ner på sidorna om henne, satte armbågen i sadeln (enbart för att lära henne att inget som händer på ryggen är farligt även om det kan vara obehagligt), tyngde ner hela min vikt på hennes rygg, flaxade med vantarna och armarna på vardera sida som ett par flaxande ben.Skorpan är toktrygg!Så otroligt härlig att jobba med. Älskade lilla häst! Imorgon är det dags för själva uppsittningen. Vi kommerhålla till på den oskottade ridbanan. Flyger jag av så hamnar jag iaf mjukt   .

Jessica och jag har börjat köra in Piggelin och Ida också. Så skönt att våren börjar närma sig med ljuset och värmen. När det är kallt och ruggigt känns det som det är nog att bara göra det nödvändigaste. Vi kommer även köra in Jessicas arabkille på 2 år och hjälpas åt med inridningar och handhästträning av unghästarna. 

Det blev inget vargmöte idag iallafall. Däremot såg jag några spännande spår som jag ska jämföra mot i min spårbok. Räv, varg eller lo? Det återstår. Spåren var inte pinfärska utan översnöade men jag mätte avståndet med blicken och gjorde en ungefärlig avståndsbedömning. Det var en jättemysig skogstur i nysnön som hästarna fick pulsa i. Granarna var täckta av snö och det var så tyst så tyst. Inte ens fågelkvitter. Även om vintern kan vara tung och jobbig på sitt sätt så är det också så underbar och vacker! Det är skönt när träden är nakna från löv, man ser så bra. När det är högsommar och allt är grönt och klätt i löv kommer skogen så nära. Nu ser man ju verkligen hela naturen på ett helt annat sätt.

Vi hörs!