Sorgens vecka. Nu räcker det väl snart med eländen och händelser som förslår. I tisdags kväll fick mina fina angoragetter Gerda och Rakel somna in sida vid sida. Gerda blev akut sjuk och trots tillkallande av veterinär och försök till behandling gick det inte vägen. Det finns en gräns hur mycket ett djur ska behöva utstå och det finns en gräns för hur mycket man är villig att betala för att försöka behandla en 12-13 årig get. De hade nått sin pensionsålder och levt ett långt förhoppningsvis hela tiden lyckligt liv. Deras sista 10 månader i livet här hos mig var de iaf lyckliga och frigående i trädgården betandets på kvistar, löv och frukt och en ochannan trädgårdsväxt/buske har fått sätta livet till. Men det var Gerda och Rakel värda!

Jag lämnade gården för ett ärende till stan klockan 16 i tisdags. När jag kom hem vid 17.30 hörde jag någon skrika utanför stallet. Där stod stackars Gerda helt full av kräk i pälsen och ansiktet och det bubblade ur munnen. Hon skrek gång på gång och jag rngde omdelbart till veterinären. Rakel var sjuk i samma tidigare i höstas ochenligt veterinären är det ytterst ovanligt med kräksjuka getter. Vi gav henne smärtlindring och försökte få i henne vatten med bikarbonat för att lugna magen men hon bara spydde upp det. Vi försökte få i henne vomstimulerande pasta men det gjorde henne bara ännumer kräkjuk och illamående. stackars liten var helt uppriven. Vi konstaterade att vi ville se en förbättring innan veterinären åkte igen, men det blev aldrig bättre. Vi höll ändå på i nästan 2 timmar på jourtid och det finns en ekonomisk gräns utöver det jag känner för djuret. Getterna var gamla och den dagen skulle ändå komma när de skulle vandra vidare till, som vi sa, de evigt buskgröna skogsdungarna (getter är buskätare). Det sorligaste var att Rakel var så pigg och frisk. Men getter är otroligt artbundna och ska aldrig hållas ensamma. Gerda och Rakel var dessutom systrar och levt ihop hela livet. Rakel var alldeles ifrån sig bara över att vi tog in Gerda i annan box under behandlingen. De fick varsin avlivningsspruta i halspulsådern och all cred till veterinären som gjorde det så skickligt. Ett stick och sen somnade de in sida vid sidai sin box hemma i stallet, i tryggheten.

Tack för den tid vi fick ihop flickor! Gården har tappat sin prägel för ett tag. Det är kusligt tomt utan dem.

När jag ändå r inne på ämnet döden så trillade Fågel Blå Junior av sin pinne i helgen som var. Han led uppenbarligen av en tarmsjukdom då jag fått tvätta honom i rumpan två gånger då bajset fastnat. Han var lite underutvecklad och kunde inte flyga så nått fel var det med hoom. Så nu saknas det en fågel -igen... Har nu 2 honor och 1 hane. Kan det bli rätt någongång och lugnt i fågelburen?  

Som en liten tragedikomedi kan jag berätta att nödslakt kom och hämtade kropparna efter getterna idag. Fölen stod id staketet ihop med sina mammor och tittade på. Var precis som omde frågade sina mammor på barns frågvisa sätt "- Mamma varför flyger getterna upp och ner?" Undrar vad de svarade?

Har fått några frågor om hur det gick med Nirmar. Ni vet, fölet med det skadade ögat. Det gick bra. Han fick bo inne på djursjukhuset 5-6 dagar för dygnet runt passning. Han fick 3 olika ögondroppar varav den ena 1 gång i timmen dygnet runt. Av dessa droppar fanns bl.a kolik och magsår som vanlig biverkning så det var stenkoll på honom för ev snabb åtgärd/behandling. Men han klarade både ögat och synen!

Nirmar idag, 5 månader gammal.

Saga och Röding, 6 resp 6½ månad gamla. Vet ljusmässigt en kalastrofbild men det var vad som bjöds på dag.

Röding

Vilda 5 månader och halvsyster med Nirmar och helsyster med Piggelin

I veckan kom det hem 4,5 ton hö som lassades av och staplades på logen      Minns när vi under inspelningen i somras stod där uppe och spelade in. Jag försökte förklara hur gården är och fungerar under vintertiden. Det kändes så missvisande när alla hästar utom 2 gick på bete och bara behövde tittas till och byta vatten. Ingen mockning, inget hö 3 ggr/dag, inget kraftfoder att köpa inoch hö att hålla koll på så att det är fräsch och bra matmässigt mm mm. Det är mellan 10-15 timmars arbetsdagar ochmer om man så skulle mäkta med det 7 dagar i veckan.

Det ser aningens annorlunda ut nu mot för i somras....

Idag fick jag ett frispel på vindskyddet som håller på att byggas i ena hagen. Slet ut dessa gigantiska plåtar som varit tak till fårhuset och kaningården. Där vindskyddet nu står har det från början varit en fasanvoljär, sedan blev det kaningård och i vitras fårhus. Nu är det gamla bygget rivet och väggen klädd i plankor för att undvika att hästarna äter på väggen. Kan lova att plåtarna både väger ton och är otympliga, 3 stycken.

Plåtväggarna på gamla bygget är nedgrävda och under stenmassorna ligger det kyccklingnät som måste grävas upp och tas loss. SEr inte så tungt ut men gruset är välstampat av fåren och under rivnings-byggnadsarbetet. Slet som en häst och har fått loss hälften nu iaf. På't imorgon igen! Nätet måste bort då det kan skada hästarna men grusmassorna ill jag harkvar som dränerande golvmaterial. Nu slipper jag forsla dit nått grus!

Jodå bara nätet är loss och taket på plats och en mittenvägg på framsidan klar (för att minska blåst) så blir det bra det här! Och så självklart en plexiskiva över fönstret så ingen nyfiken skär sig på mulen.

Avslutar med bilder från pnnyaktiviteter:

Joey pysslar om Carin och gör hennes hovar rena för att smörjas in med hovolja. Minna och Morris håller koll på att arbetet utförs noggrannt.

Maja i vackert flätad man

Maja ägnar en stund åt Ida för pyssel och mys.

Vaja stromtrivs med uppmärksamheten och njuter!

Vi hörs!

Idag är det en sån dag, en sån dag när det känns som någon knackar på axeln och visar skymtar av det förflutna. Minnen som väcks till liv. Känslor. Sånt som legat i det undermedvetna och sånt som jag inte tänkt på väldigt länge. iallafall inte brytt mig om även om tanken susat igenom huvudet och känslorna så har det inte stannat och gjort nån påverkan. Inte förrän idag. Det är en sån dag idag. Ett virrvarr av känslor, saknader, besvikelser, aggressioner tumlar runt i kroppen och stör. Men det har varit mycket sista tiden, oregelbundna mattider och dåligt med näringsämnen. Yoghurt i all ära, men inte 7 dagar i veckan och 3 ggr om dagen. Mac Donalds är jättegott, men inte jämt... Kroppen skriker efter energi och synden straffar sig. Motorn behöver olja och bensin. Den går inte på tomme.

Jag lever  med min dröm. Men livet är ingen dröm. En dröm är en illusion. Den här veckan har varit en prövningarnas vecka, liksom många andra veckor. I mitt liv händer aldrig små saker en i taget. Nej här slår det alltid på gong-gong trumman med storsläggan! Jag var utan internet i veckan, utan telefoner och Morris fick på nått sätt tag i kortet till kortläsaren på bankid:et och mosade sönder det. Fick ett nytt, temporärt, inloggingssystem av banken som inte fungerade. Grr! samma vecka!

Alice har haft kraftig kolik igen och även Pontus har haft magknip. En mamma till barn i ridgrupperna var bussig och ställde upp som vikarie och äve hennes hästkunnige sambo hjälpte till. Det är så tråkigt när grupperna måste ställas in men djurens hälsa måste gå först. Tyvärr kan jag inte dela på mig och en kolikhäst kan innebära döden. Utan hästarna blir det dessutom ingen ridning... Men jag förstår att barnen blir besvikna när jag måste ställa in. Baksidan med att sköta hela rulliansen ensam och inte välja att låta barnen gå på ridklubb där det alltid finns gott om folk som kan hjälpa till med både grupper och hästar. Men å andra sidan är det många som istället väljer den mer "familjära" ridskolan som jag erbjuder. Allt passar inte alla. Summa summarum.

Många barn och föräldrar är iallafall nöjda och vill fortsätta nu när ordinarie grupper börjar lida mot sitt slut. Jag erbjuder därför ytterligare 8 ggr här under hösten/vintern. Är ett otroligt gott betyg att de är nöjda och vill fortsätta! Jätteglad!

I helgen fyller jag år. 38 år. När jag gick ut och hämtade ved kom jag att tänka på hur hemskt jag tyckte det lät när jag var ung (låter som jag är lastgammal nu) när kvinnor i 40-års åldern kallade sig själva tjejer. Sa att de skulle träffa sina tjejkompisar, det stod 40-årg tjej i kontaktannonser mm. Man kunde ju inte vara 40-åring och tjej?! Kvinna, tant, fru...men inte tjej. Det var ett ord för unga kvinnor. Nu är jag snart själv en 40-årig tjej som träffar mina tjejkompisar. Nej jag tror inte jag kommer ha nån 40-års kris. Jag tror inte riktigt på såna. Kris kan man ha när som helst ochkris kan vara allt ifrånett litet problem tilldjup personlighetskrasch beroende på vem man frågar. Jag känner mig bekväm med mina celluliter ochbristningar som slåss om utrymmet på mina ben. Jag är inte 20 år och kan inte se ut som så heller. Vill inte se ut så. Vill åldrasmed värdighet och rynkor kan vara så fint och gulligt. Å nu kom en saknadöver mormor förbi. Hon med sina söta rynkor och lena hud! Minns så väl hur bortgjord jag kände mig när jag i 8-års åldern satt i hennes knäoch smekte hennes öron och ville ge henne den finaste komplimang jag kunde komma på: "- å mormor, vad det är gott när man blir gammal för allt hänger och slänger". Glömmer aldrig mormors gapskratt och jag förstod inte alls vad som var så roligt.

Nej jag känner inte nån stress över att fylla 40 år. Det är nu livet är på topp! Så mycket livserfarenhet och ändå fit i kropp och själ. Nu är det några guldår framför sig.  eller fit i kropp och själ. Allt är väl rellativt. Däremot kan jag sörja att jag slösade bort några år av mitt liv. Jag har tyckt att det här är jobbigt att prata om, pinsamt och ett nederlag. Men nu, några år senare och tillbaka igen så ser jag det inte så. En livserfarenhet rikare även om den kostade mycket och var dyr i sin kostnad.

 Jag gick in i väggen under mina år som förskollärare på 100%, hunduppfödare och kursledare privat,åt brukshundklubben och rasklubben. Jag var alltid stressad. Bodde på 4:e våningen i ett hus mitt i centrala Stockholm. ar alltid i vägen med hundarna på promenader. Hade alltid valpar och unghundar som skulle fostras och de övriga hundarna tävlingstränas ochdå inte i en gren. Vi tränade och hade höga mål inom spanieljakt, tävlingslydnad och viltspår. Jag var dessutom viltspårdomare själv. Morgonen startade med att kläderna låg på golvet i orning som de skulle kläs på. Toa behov fick vänta, valpen/unghunden skulle ut först! ar ute på 90 sekunder om inte...hissen var upptagen. Då var dagen förstörd. Jag kunde börja svära och grina för att någon hade snott hissen före mig så ev valpen hann kissa på sig. Sprang hem varje lunchrast och rastade hundarna, fick pussla ihop schemat de kvällar varannan vecka i hade kvällsmöte på jobbet. Direkt efter jobbet tog jag bilen och åkte iväg och tränade eller hade kurs. Satt dessutom med i rasklubbens styrelse och hade alltid dåligt samvete för de möten jag inte hann tilleller kunde gå på och gick jag mådde jatg dåligt för hundarna som knappt hann se skymtem av sin matte på över ett dygn. Helgerna kunde jag gå upp klockan tre på natten för att åka till en utställning eller annat hundigt. När jag så flyttade till fjällen för att jag insåg någonstans att antingen flyttar jag eller bryter jag ihop totalt. Livet fick en hästskovändning! Från fruktansvärd stress och ständigt dåligt samvete till totala lugnet. Då kom smällen. Min kropp kände efter och jag med den. Det tog lång tid att komma tillbaka! I perioder sov jag 18 av dygnets timmar. Resten pratade jag i telefonen med mina underbara vänner som stöttat mig genom allt och ägnade mig åt hundarna. Jag mådde skit rent ut sagt. Det är lätt att vara efterklok. Men jag vet att jag heller inte lyssnade på de som försökte varna mig. Själv upplevde jag det inte hysteriskt. Jag var så inne i det.

Nu är jag tillbaka igen men det tog som sagt tid. Min kropp var helt sönderkörd. Det enda den behövde var vila. Gick till en psykolog eller egenligen två. Men det slutade med att hon sa bara efter några gånger att jag inte behövde fortsätta rent medicinskt. Åt piller en kortare period också men glömde ta dem. Tror inte piller var vad min kropp behövde, den behövde få vila upp sig och läka ut ur sin stress. Nu har den fått det och jag känner mig nästan som förr igen. Tror åldern tar ut sin rätt och helt tillbaka tror jag inte man kommer efter en sån smäll i backen.

Visst har jag mycket nu också med alla djur, verksamhet och gården. Men skillnaden är att idag tillåter jag mig att ha skitdagar som dag. Dagar när jag gör bara det allra nödvändigaste och vilar och återhämtar mig. Idag har jag sovit, läst bok och lyssnat på ljuv lugn musik och låtit djuren och alla måsten vara. Därför att jag behövde  det. Djuren klarar sig. De har mat och vatten och varandra ute i friska luften.

Vi hörs!

Har levt isolerad från världen i ett dygn. utan fast telefon,mobila bredbandstiden tog slut och simkortet till mobilen la plötsligt bara av! Fick ett nytt idag, de kan tydligen bara krascha. Men vad hjälplös man känner sig! Hur klarade man sig förr? Nu är jag så pass gammal att jag levt halva livet, om inte mer, utan mobiltelefon och internet. Men ändå. kommer ihåg när jag var på riksmöte med sveriges hundungdom och de pratade och förklarade www och hur de skulle lansera hundungdom på internet. Jag som iofs alltid varit extremt teknik ointresserad satt som en fågelholk. Det var tider det   ! Men det är ju märkligt att i mitt liv händer inte en grej åt gången. Nejdå, jag ska alltid testas hårt och lagen om alltings jäkligheter sätter mig på mandomsprov. Men jag är van och ids inte hetsa upp mig. Allt löser sig.

Kom nyligen in efter en annorlunda ridlektion med barnen. De större ska jag tillägga. Här lär sig barnen inte att rida, här får de öva på att ramla av! Grejen är att ena tjejen är lite skrajsen och rädd för hästarnna och ridningen även om hon samtidigt tokälskar det och det är hennes största intresse. Jag ville avdramatisera en utav "det värsta som kan hända": att ramla av. Vi började utan häst. Jag knuffade helt enkelt ner dem likt herren på täppan från en sandhög, sen var jag häst (en lynnig jäkel som skickade barnen i backen med stegringar, bakut-sparkar och vilda kast. Sen hämtade vi hästarna och de fick först organiserat trilla över halsen på dem och åt sidorna. Vi ägnade oss samtidigt åt balansövningar barbacka med damsadelridning, de fick ligga bakåt på hästryggen, snurra ett helt varv på ryggen medan jag ledde hästen åt dem och trava med armarna rakt ut. Både barnen, ponnysarna och jag hade jätteroligt!

Mina minsta barn var här igår. Några av dem iallafall. Förkylningstider och storhelg gjorde nog att många uteblev just igår.

Samanta och Ellen redo för avfärd!

Ella 2½ år och hennes "pommy Pomtoss"

Ella och Maja. Tyglarna fästs symboliskt i grimman. De här barnen kan ännu inte styra och hålla redo på tyglarna. Än har de fullt upp att bara ridaoch umgås med hästen.

Minsta ryttaren på minsta hästen. Riktigt radarpar!

Ellen travar nu utan hålla-i-hjälp! Så duktig från att vara rädd de första gångerna.

Ella gör sig redo för trav i racerfart på Maja.

Enligt Ella har Pontus en egen snabb gångart: han bumpar!

Barnen får hjälpa till att borsta, sadla och leda hästen till och från stallet. Alltid ihop med en vuxen.

Här är ett litet undantag enbart för fotograferingen, men pappa håller sig alldeles bredvid.

Nämen vad har vi här då!? Fölet Vilda rymde ur hagen när mamma kom tillbaka. Här gör hon praktik som verksamhetsponny med Ellen och Ella.

  Duktiga Ellen bär tillbaka hästens utrustning innan hon borstade av Samanta.

Vi hörs!           

Oj det finns mycket att säga till den överskriften. Först lite incider information angående förra avsnittet av bonde. Det som sändes i onsdags alltså. 

Alldeles på slutet när vi lämnar djursjukhuset får jag nyckeln av Maria. Vi skämtar lite om bilen och min slutkläm är "nä inte sån här skitbil". Det finns en historia bakom den kommentaren. På vägen till djursjukhuset skenade plötsligt varvmätaren och slår fram och tillbaka mellan 1½-4 utan påverkan från mig. Vi låg på E18, en 120-väg som mynnar ut i staketväg. Det fanns ingen chans att stanna. Ute var det över 30 C varm och i transoprten stod Nirmar1 månad gammal som inte kunde hanteras i grimma och hans mamma Najade. Stannar man blir transporten snabbt överhettad. Bilen var helt galen och tillslut kom vi fram till en infoplatsdär vi kunde stanna. Så fort jag öppnade dörren kom stanken från en överhettad motor. Det luktade bränt! Jag var gråtfärdig. Livrädd att bilen skulle antändas. Hur fan skulle det bli då med Nirmar och Najade? Släppa ut dem lösa på E18 kändes inte som ett självklart alternativoch bara hoppas på att bilister hann väja och bromsa in. Ringde pappa och var lätt hysterisk, inte en bil till som bara ger upp! Det var otroligt skönt att Maria var med. Inte för att hon kunde göra nått men att bara ha någon att prata med betydde jättemycket. Min tillit till Volvo är lite skadad efter att in bil  skar ihop utan att varna först,en nära väns volvo började brinna och hon hann precis få ut sina barn innan den var övertänd och jag har sett 3 brinnande volvosar sedan jag flyttade tillbaka från fjällen. Skrämmande! Nu kom vi tillslut som ni såg fram och hemvägen gick i skenfart då också men då kändes det inte lika hysteriskt eftersom det inte fanns djur inblandade. Däremot stannade vi i Västerås och käkade och förutom att jag lyckades backa över en ölflaska som exploderade under hjuletsom fick mig att gå igång igen. Inte ett bilhaveri till! Orkar inte laga punktering också! Vi käkade på Mac Donalds och jag fick köra fram och sen backa igenom mac-driven. En aningens orginellt!

Just för tillfället är jag sjuk. Har fått nån elak bacill som angripit mig och slagit ner mig i soffan. Jag blir alltid lite nedstämd och ynklig när jag är sjuk. Har man gård och djur är det ju inte bara stoppa i sig te och krypa ner under täcket och bara vara tills man blivit frisk heller. Är ohädligt glad över denna värmebölja och bra väder!  Det innebär att hästarna kan sova ute så mockningen kan utebli. Måste röja i vindskyddet imorgon till trots. Liksom fodringen och vattenpåfyllnad måste ske flera gånger om dagen. Idag fick jag pilla i mig tabletter och åka och hämta mer hö. Halsen värkte vansnnigt av ansträngningen och jag orkade inte fylla fullt.

Det dåliga samvetet gnager över sånt som inte blir gjort och hästar som inte får göra nått. Men det är som det är och egentligen bara dumt av mig att tillåta mig känna efter. Men är man en känslomänniska så är man! Som den dramaqueen jag kan vara ringde jag sjukvårdsupplysningen natten till torsdagen. Tyckte det var så himla märkligt att jag bara hade hög feber och inga som helst förkylningssymtom. KOm på att jag blev hästbiten i fingret i tisdags. Var så klantig att jag gav Samanta en liten morotsbit i farten när vi gick på promenad. Hon tog mer än moroten så att säga. Blev nojjig och tänkte tillbaka på min tidigare fingerhistoria som utspelade sig för några år år sedan som slutade med 5 dagar på sjukhus med intravinös antibiotika. Nu har jag blivit förkyld oxå, tack och lov får jag säga! Blodförgiftning klarar jag mig utan!

Tänker trotsa min sjukdom i helgen och köra på med barngrupperna ändå. Har ingen lust att ställa in igen. Det är en sak när djuren är sjuka eller om man är så dålig att det inte går att stå och gå. Men jag pillar i mig tabletter och kör på ändå.  

Grupperna slutar snart men jag har har frågat runt lite om de vill hoppa på en omgång till direkt och flera är sugna att fortsätta. Det känns jätteroligt! 

Lägger ut lite bilder från tisdagens hästdag.

Brellir i rundkorallen och löslongeras för första gången. Liten börjar bli stor!

Man måste hinna gosa och mysa mellan varven

Matte bjuder in och Brellir kommer

Så här skitig hittade jag honom i hagen.... Geggamojja är visst kul!

Jobba med löslongeringen passar perfekt för Leira som inte ska ridas än. Den är 18 m i diameter så slitaget på lederna blir mycket mindre än vid vanlig longering.

En vanlig dag ochdjuren håller sams

Nästan jämt iallafall... Rakel och Rumpnisse gör upp. Han kan inte låta bli att retas med getterna ibland även om han vet att han alltid går ut som förloraren. Annars är han nästan töntigt snäll bagge. Men det är jag bara tacksam för.

Samanta och Piggelin på promenad och det här var innan mitt finger degraderade till motot  .

Vi hörs! 

Efter en extremt stressig och motgångsfull vecka vände det och helgen inleddes på bästa tänkbara sätt. Igår hade jag en underbar hästdag trots regn och rusk och dis och dimma. Red ut på Maisan med Leira som handhäst.På en raksträcka tapppade jag höger stigbygel i traven och skulle stoppa tillbaka i farten. Maisan trodde attmin fot betydde galoppskänkel och rullade över i lugn och fin galopp ocj Leira var inte sen att haka på. Jag lät dem hållas. Hade jag gett galoppfatting kunde jag ju inte bestraffa med att bromsa. Finaste flickorna galoppade längst raksträckan i raskt med kontrollerat tempo och saktade lydigt av på röstkommando.

Körde Maja påen sväng. Var ett tag sen sist. Hon har jobbat som barnhäst på sista tiden och bara gått i grupp. Det märktes. Hon hade lite hemlängtan och var inte lika framåt som vanligt. Lite tittig men det har trillat många löv sen hon var ute sist på egen hand och massa nya saker som dyker upp mellan träden, läskiga stubbar och hemskheter  .  Det gick desto fortare på hemväg! Jäklar vilken snabb travponny! Så synd att hon inte har stam. Har aldrig kört en så snabb travare någon gång tidigare. Det går verkligen i 190.

Det är sorgligt hur dåligt många bilister uppför sig i möte och omkörning av häst. De flesta förstår inte att de måste visa stor hänsyn och respekt. Det hjälper inte att bara sakta ner på dessa små trånga vägar. De måste fatta att de måste flytta på sig också! Många blir monster bakom ratten. Jag blir monster till häst. Brukar sätta upp stopptecken till mötande och vägra flytta mig förrän de stannar. Enligt lag ska bilist visa häst företäde då även häst räknas till fordon och fanns innan bilen. När jag kör häst har jag ingen möjlighet att kliva av och leda förbi en rädd häst. En häst med vagn kan inte kompromissa om utrymmet om hästen blir skrämd. Vagnen kan välta, hästen kan trilla, hästen kan få ett ben över skakeln (pinnarna som sitter mellan vagn och häst), vagnen kan fastna i något vid vägen (buskar, bilen, lerigt dike) var på hästen få panik och skenar. Ryttare och/eller kusk kan skada sig t o m dö för att bilist inte tar tillräckligt med hänsyn. Jag tror inte någon bilist vill ha det på sitt ansvar och samvete men allvarliga skador med häst och ryttare i trafiken händer varje år. En häst är "lynnig". Även om den normalt sett inte blir rädd för bilar kan något i diket få den att göra ett kast ut framför eller in i bilen. Ett djur är ett djur.De reagerar som deras instinkt säger.

Anledningen till föregående stycke är att jag fick trixa förbi Maja och vagnen vid bilmöte. Bilisten hade inte tänkt stanna alls men eftersom jag körde på mitti vägen och stoppade honom blev han tvungen. Dock stannade h*n nästan mitt i vägen varpå Maja fick gå i diket utmed ett staket. Hon var märkbart stressad och jag fick hänga åt ena hållet i vagnen för att inte köra fast och parera henne att hålla rak kurs så inte hjulen skulle haka fast i staketstolparna. Har ingen aning om vem som körde bilen. Hade fullt upp att hålla hästen på rätt kurs. Andra gången på den vägen en bilist tokblockerar och tror att hästen med vagn ska kunna gå ut i skogen för dem. Helt otroligt! Fan så mycket behagligare och lättare att köra fast och komma loss med bil!

Tömkörde min lilla räddloppa Ida också. Hon var så duktig! Gick alldeles ensam på övningen och lydde fint i styrningen mellan träd och ut genom en grind som vi fick öppna och stänga efter oss.

Idag var det barngrupper på schemat.

Hästarna görs iordning i solskenet. Var kalasskönt väder!

Ida fick vara med på omvårdnad och bli ompysslad av, för henne, främmande människor. Hon njöt och stod och halvsov! Lilla räddloppan börjar ackimatisera sig och bli trygg även med andra än mig.

Var fullt hus här idag. Hovslagaren var här och satte pjuck på Samanta och verkade Fatima och Carin (bild).Det är dax för lillgrisen Samana att börja jobba efter mammaledigheten. Vi hade lite delade meningar omdet där med att spika fast skor. Som den shettis hon är ville hon gärna stå på bakbenen i protest och Samanta bråkar man inte tillrätta. Då blir hon helt introvert och omöjlig. Lyda måste hon men ibland mpste man vara listig och hitta ett sätt för henne att vilja samarbeta och inte underkastas till lydnad. Efter lite om och men satt dojjorna på alla fyra. Tur jag är van från mina 17 år på förskolan att ha koll på många samtidigt och många bollar i luften.

Clara och Najade v.d Reijsdrecht redo för ridtur

Maja fick efter önskemål rida Maisan (Maihildur från Hästhava) för tredje gången. 

Äntligen iväg! Anton rider Easy Rider och efter kommer Wilma och Tunstas Cleopatra.

Jag törs nog säga att Maisan är favorithästen nr 1 för Maja.

Så här lycklig blir man när det är trav! Clara och Najade.

Syrran Wilma kommer efter på Cleo och hon ler lika mycket hon!

Hästarna pysslas om efter ridningen och betseln tvättas i baljan.  

Fina glittrande händer efter att ha gjort hästarna extra vackra i solskenet.

Foxa fick följa med till butiken och köpa och välja lördagsgodis. Kolla in tungan  !

Bjuder på en rolig bild som dagens avslut. Det är illa när kontakten är bättre hos fåret Rumpnisse än Foxa  . Han tar ögonkontakt och det ser ut som omhan ber om lov att få gå in medan Foxa kör med takten "om jag stirrar ut dörren tillräckligt hårt öppnar den sig"

Vi hörs!                   

Efter en minst sagt hektiskt vecka är den här dagen vigd åt mig och mina behov. Jag känner att jag måste det. Kroppen sa liksom stopp imorse när jag klev upp halv sju för att fodra djuren. Hjärnan satte igång ett snurr likt en jättekarusell och jag fickhålla in mig mot hästarna när jag la ut höet. Med för lite sömn och för mycket stress blir det så här. Men det är bara vila upp sig och komma igen. Som den senaste veckan varit och oktober månad generellt så är det väl tur att kroppen varnar innan den rasar.

Alice fick kolik isöndags morse. Kom ner och skulle släppa ut och hittade henne liggande på sidan i boxen och andas tungt med ögonvitor som rullade i huvudet. När en häst är sjuk gäller det att kunna jobba snabbt och rationellt. Övriga hästar vill ut och ha mat. Hundarna måste hinna äta och uträtta sina morgonbehov. Jag får va tacksam om jag hinner borsta tänderna innan veterinären kommer. Kolik kan innefatta allt från lite fisar på tvären till tarmvred. Hästar ha väääldigt mycket tarmar, de kan inte kräkas och allt de stoppar i sig måste vandra hela vägengenom (jag tror på en stor häst) 24 meter tarm. Inte undra på att det blir stopp ibland. Kolik är smärtsamt och kan leda till blodtrycksfall och plötslig ond död. En häst med koliksymtom måste alltid tas på allvar!

Höll koll på Alice samidigt somjag tog ut resterande gäng inkl hennes föl Röding (eller Löding som han säger  ) . Ringde distriktsveterinären men kände senare att jag ville skicka in henne till Strömsholm iom att hon var så dålig och dessutom dräktig. Kan ju tänkas vara nått med fölet också att hon var påväg att "kasta" det. Hade sent på lördagkvällen hämtat hö som låg fullproppat i transporten så det var tvungen att lossas innan vi kunde åka. Gun-Britt kom över ihop med sitt barnbarn och gick med Alice. En kolikhäst ska röra på sig så mycket det går för att hålla igång tarmarbetet.

Kom in till Strömsholm med en pigg och till synes vanlig Alice. Lite lös i magen bara.Hon blev undersökt och sen var det tal om att jag skulle kunna ta med henne hem men jag valde lämna henne för ett ultraljud på fostret och observation. Tur var ju det! Koliken återkom! Däremot visade ul ett litet foster med normala hjärtljud  . Så gulligt! Nog för att det redan syns på både Alice och Najades magar att de är dräktiga men det är ju extraroligt att få se ul-bilder och veta att de hört hjärtslag! Cleo bär sina föl djupare i magen så på hene blir magen annorlundamen nu tycker jag mig e att även hon väntar smått. Fatima vet jag inte, hon är en riktig "pissmärr" som skvätter så fort hon ser Figaro men det kan lika gärna vara inställsamt. Hon är rundare än i somras men det kan ju bero på andra skäl... Både Cleo och Najade känner jag så väl nu.

Hur som helst fick jag ställa in grupper både i söndags, måndags och tisdags pga Alice kolik. Jättetråkigt för barnen ochen streess för mig som såklart blir full av dåligt samvete. Natten till måndagen sov jag av och til i Rödings box. Försökte sätta in Vaja som sällskap till honom men han satt som en frimärke i boxväggen och vågade inte röra sig. Barnvakten var visst för sträng! Så han fick sova ensam och längtade förstås efter mamma  . Matte fick duga och trösta. Andra natten satte jag in Najade och hennes föl Nirmar i Rödings box. Hon är en klippa! Ranghögst i hagen men snäll och tålmodig med alla. Hon tog sig an Röding och allt var frid och fröjd.

Igår var en hektiskt dag. Hämtade mer hö tisdagkväll. Lastade in sista balen 22.50 med en timmas bilresa hem. Skulle hämtat tidigare på dagen men Alice skulle hämtas. De ringde och sa att hon var redo att komma hem och att vänta med att hämta blir kostsamt och onödigt dyrt. Röding ville dessutom ha sin mamma! Satte klockan påhalv sex och gick upp och mötte Gun-Britt som kom och hjälpte mig med morgonrutinera. Själv var jag påväg in till Stockholm för ett modelljobb. Hade ju önskat att jag hunnit sova mer innan men men... det var min plan för en vecka sedan men om inte om hade varit hade så hade jag hunnit sova mer än jag nu hann. Figaro, som jag berömt och bara några dagar innan sagt att han lugnat ner sig inför vintersäsongen, hade fått ett frispel på natten och huggit tag i staketstolparna av trä. Slitit upp den ur backen (de är nertryckta av en grävskopa!!) och kastat runt som plockepinn i sin aggressivitet mot valackarna på andra sidan stallet. Hans skyddsmur för att han ska slippa se dem hade åkt undan en bit i vinden...  Ingick inte i min plan att behöva slå ner trästolpar och dra om trådar samt sätta dit extratrådar halv sex på morgonen när jag skulle åka en timma senare. Nu blev jag en halvttimma sen, men ddet gick bra ändå. Klev in på ftonbladet i STockholm prick nio ändå. Ble välomhändertagen, sminkad och jag åt en chokladcroussiong (jag kan absolut ingen franska och har nollkoll på hur det stavas men ni fattar vad jag menar va?) som jag köpte med mig i farten. Lyxfrukost! Fick en längtan tllbaka till stan och glömma allt vad sjuka hästar och galna hästar heter och bara kunna tänka på mig om mornarna. Det som slog mig var alla dessa expressohouse och coffeebarer som poppat upp som svampar överallt och att folk verkligen sitter där och myser om mornarna. Det fanns inte på min Stockholmstid! Var exakt vad jag hade behövt den här morgonen! Men jag ska inte klaga, jag fick det snäppet bättre. Blev smiknad och stylad och bara njöt! Per-Ola kom oxå och dagen bjöd som vanligt på mycket skratt och roliga stunder. På väg hem blev det extremt stressigt då det blivit missförstånd om tiden. Jag fick köra. I högklackade lånade skor med stelopererade stortår! Jo man tackar! Hoppas inte Pelle blev åksjuk där bak men min körning var inte den bästa att skryta med. Idag har jag jävulskt ont i leden till stortån på kopplingsfoten. Den är inte gjord för att kunna böja längre vilket var ett måste med hög klack och en koppling. Till historien hör att jag höll på att glömma ta av mig superstor stövlarna nr jag lämnade bilen och tog pendeln in till stan. Hade nog sett roligt ut om jag kom in bland folk uppklädd upptill och i leriga megastövlar om fötterna  . Skor och kläder i modelljobbet var lånade modekläder.   

Åkte hem och höll ridgrupp på kvällen innan bonde. Imorse ville min kropp inte vara med längre... Men nu känner jag mig bättre igen. Ska inte göra ett vettigt handtag på hela dagen. Bara vara. Dricka te, vila, tita på film och mata djuren. Åsso skriva förstås   .

Vi hörs!

Hoppsansa nu har det visst gått en vecka igen! Oj hur summerar jag den då? Jo! Jag behöver bara nämna bil, hästar, djursjukhus. Sen får ni räkna ut resten själva.

Åkte som bekant in med Leira i måndags för att kolla upp varför hon snubblade omkull vid ridning. Började med en vanlig hältundersökning som inte påvisade någon hälta på något ben eller led. Däremot konstaterade veterinären, liksom jag att hon inte använder sina bakben. Gick ut och longerade henne i båda varven i skitt och trav (dvs hästen springer på lina i en cirkel). Det lustiga är att jag är fullständigt värdelös på longering. Inte momentet i sig utan det brukar räcka med ett varv sedan är jag helt yr och åksjuk. Har aldrig fattat hur man ska fixera blicken för att inte bli snurrig när hästen springer runt runt. Nu var det bara Leira och jag och det fanns inget annat val än att göra det och i såna lägen måste man bara utföra och prestera. DEt gick lysande! Varken hälta eller åksjuka! In för nytt böjprov ch sen var det ridprov. I all hast hade jag kastat med träns, hjälm och en ridgjord. Eftersom jag räknade med att vara där i flera timmar fick hundarna följa med så nån sadel fick inte plats i min ostädade "grismobil" bland hinkar och massa jox. Jag skämdes lite när jag gjorde iordning henne. Kände att de förutfattade meningarna och fördomarna haglade över oss. En "raggsocka", lite överviktig efter betet och vilan som inte ens hade sadel. Kändes som just den här dagen var halvblodshästarnas tävlingsskontrolldag. Alla var fína, välmusklade, blanka, klädda i höga transportskydd och diverse nytvättade täcken och blivit bortsade i timmar inför besöket på kliniken. Själv hade jag klivit upp tidigare än i ottan för att hinna fodra, släppa ut hästar i olika hagar, lasta och åka. En välpälsad häst på lösdrift blir inte blank som en korthårig stallhäst med täcken. Det går aldrig komma ifrån. Ändå hade jag borstat och kammat Leira på morgonen innan vi åkte.

Ledde in henne i ridhuset som vi hadde bara för oss. Vilket lyx! Jag har aldrig ridit mina hästar i sånt stort ridhus förr. Men shiiit vad BRA det gick! Vilken koncentration från oss båda. Ändå var ju Leira långt ifrån ens i närheten av att vara i form och kondtion. Tänk de som nästintill bara rider i ridhus, de vet inte hur lätt de gör det för sig. inte undrapå att de hästarna får spel ute i det fria. Hur som helst visade hon fortfarande ingen hälta i skritt,trav och på volter. Däremot "nickade" hon till med bakbenen vidnågra tillfällen. Det visade sig att hon har patellaupphakning dvs hasleden låser sig. Antagligen är det låsningen som gör att hon snubblar över sig självoch tappar balansen och står på näsan. Eftersom jag ytterst sällan har ridit henne utan haft henne som "kompishäst" har hon fått gå som hon vill och ha felbalancerat sig under ryttare. Jag har iofs vetat om det sedan i våras och haft en plan för henne men eftersom tiden inte funnits under sommaren (jo det tog mycket mer tid med alla förberedelser och inspelningar än de dagarna på gården.) Men jag trodde inte i min vildaste fantasi att hon skulle gå ner sig så illa av att vila! Men nu blickar vi framåt och bygger muskler igen! Ingen större fara skedd, bara otränad och obalancerad.

Piggelin och Nalle blev kastrerade i torsdags. Körde in dem till STrömsholm. Så här små shettisar är lättare att söva och vända upp och ner på ett operationsbord än ståkastrera. Jag hann inte lastträna dem så det var spännande på morgonkulan att se om de gck in eller ej! De skötte sig som bästa tänkbara guldgossaroch västa globetrotterna. Gick rakt in i transporten utan minsta tvekan och då har Nalle aldrig blivt lastad förr. Piggelin åkte som nyfödd men det minns han knappast, allrahelst med tanke på att han var för tidigt född och underutvecklad. Kasteringen gck bra och deåkte hem samma dag.

I sjukhagen hemma på gården.

Här händer det fler grejer! Äntligen är uteboxarna på plats och natten till idag sov Nalle, Piggelin och Pontus i ena ochMaja och Vaja i den andra. De är så stora att de får plats fler i dem. 9 m2 styckoch då kan de bo två shettiaar i ena och tre minishettisar i andra. Just de här fungerar alldeles utmärkt ihop så ingen blir trängd.

Så grymt glad och nöjd!!!

Invigningscermoni!

Nämen ser man på! Gick ju lägga pussel med spillbitarna! Lolit! hahaha

Vi hörs!

Först och främst vill jag be om ursäkt om texterna kommer vará både felstavade, särskrivna, ihopskrivna och innehålla både´felaktiga bokstäer och tecken. Har ny dator och tangenterna sitter inte som jag är van så det blir en hel massa fel har jag sett. Som vanligt ids jag inte bry mig att ändra. Har annat att fylla min tid med  . Men det var inte det här jag skulle skriva om nu utan:

Jag känner att jag måste få stampa ner foten ytterligare en gång och höja rösten. Nu har det iofs bara varit en engångsförtelse, men bättre förkomma i detta fallet.

Min blogg och frågesida får under inga som helst omständgheter användas för disskussioner och/eller skitprat om andra personer, mina djur, mig och de val jag gör i programmet!

Jag skriver och delger mitt liv här på gården därför att jag tycker att det är roligt! Jag har inga som helst skyldigheter att göra det för er läsare och har fullständig nolltoleras mot skitsnack! Inte bara för att det är min blogg utan för att jag är sån som människa. Jag vill inte bli jämförd med andra, varsig positivt eller negativt.

Tyvärr kommer detta innebära att jag kommer att välja att sätta lösenord på min blogg och bara delge den till mina närmaste om detta inte respekteras.

Anledningen till detta är kommentar angående Per-Ola i min frågespalt. Han är en nära vän till mig. Jag känner honom på ett annat sätt än ni som ser honom på tv ngr minuter i veckan eller läser i kvällspressen om honom. Jag tänker inte gå in disskussion om vad han gjort, hur han framställs eller så. Var och en skaffar sig alltid en uppfattning om saker och personer, det är allas rättighet. Men det finns inga rättigheter att sprida sånt vidare! I vissa lägen blir jag moraltant! För att dra en parallell så framstås jag lite som en "bullmamma" vilket jag är långt ifrån. Jag är mycket för rätt och fel och är, försöker iallafall, alltid vara ärlig och schysst och förväntar mig att omvärlden är det mot mig och de runt mig. Men nån omhuldande person som vill ta hand om allt och alla är jag långt ifrån (vilket jag tror många trott från början). Alla har fel och brister, så även jag. Tro't eller ej   .

Men det var inte det här det skulle handla om utan en varningens finger om att jag väljer vilka kommentarer och frågor som läggs ut här. Men jag tänker inte vara ett bollplank för skitprat, då låser jag som sagt. SEn är jag heller inte intresserad att hålla någon längre dialog fram och tillbaka likt ett långt samtal eller brevvän. Kommentarer tar jag gärna emot, det är inte tu tal om saken. Men det är skillnad på att kommentera och att hålla låga i en kontakt. Jag kanske förklarar dåligt på hur jag menar... Jag menar bara: fortsätt gärna kommentera, jag svarar gärna! Men kommenterar inte om och om igen på samma inlägg för att hålla igång en kontakt. Jag känner att den tiden har  jag inte och faktum är att jag vill inte att någon ska känna sig förbi sedd bara för att jag inte svarat eller att min blogg ska bli just ett disskussionsforum.           

Ja jag kanske blir ansedd som bitchig nu, men det får stå för den som vill kalla mig det. Det här är MIN blogg om MITT liv.

Som det gamla bibliska ordspråket lyder: Var mot andra som du vill bli bemött själv!

Tyvärr är det allt för många som gömmer sig bakom både anonymitet på nätet och den stora massan och "glömmer bort" hur det kan kännas och uppfattas av den som blir utsatt för glåpord och skitprat. Skulle DU vilja bli utsatt?!

Vi hörs!