Gissningsvis är det mest hästtokar som uppskattar dagens inlägg  . Massa bilder på samma sak....

Cia tömkörde Ida och Maja i helgen efter att jag impulsköpt en tömkörningsgjord i shetlandsstorlek. Nu var den för liten för mina bastanta damer så vi satte ihop den jag redan hade till de stora hästarna med den nya. egentligen var vi ute efter täcken till fåren. Hundtäcken. Men det tycks som zoobutiker bara fått för sig att småhundar fryser... Har i och för sig mängder av hundtäcken som passar över ryggen på fåren men eftersom de har djupare bröstkorg så blir det för taight. På en hästbutik hittade vi små söta shettistäcken i ull och typ thermo light. Kändes ironiskt att klä på ett får ulltäckemen om de digivande tackorna ska få behålla nått hull mpste de ha hjälp att spara på energin. De fryser så de skakar stackars arma krakar! Ändå får de mängder med hö och kraftfoder, men mitt mattehjärta kan inte se dem frysa.

Nu har alla fem fåren varsitt täcke och slipper frysa  . Nu ska det bli väderomslag och våren knackar visst på dörren men nu har jag täcken till nästa omgång iallafall.

Ida var först ut på arbete. Ung och oerfaren. Ida är en pigg och känslig typ. En stor häst i litet format. Oerhört snäll och vänlig men känslig och blir fortfarande lite spänd med nya människor. Men hon var jätteduktig! Jag har tömkört henne med vanlig körgjord på vägar och i trädgården. Hon är styrbar och vet vad det handlar om även om hon inte riktigt har accepterat bettet och är väldigt oruttinerad.

Söt som socker är hon! En riktig sagohäst.

Liten och duktig!

Visst är den söt den lilla rosa gjorden? V fick skarva ihop min gamla gjord till de stora hästarna då den rosa var för liten runt buken på mina bastanta damer. Ändå är inte Ida någon tjockis i större mått.

Majas tur.

Maja är äldre och inkörd. Men hon är hetsig och stressig att köra och vill inte riktigt acceptera en förhållning så jag har slutat köra henne med vagn för att i tid istället börja om igen och lära henne från marken.

Fina Maja!

Tömkörning är bra, inte bara för att köra in en häst, utan för att se till att de bl.a böjer och tänjer sig i sidorna som gymastik som gynnar en liksidighet. Hästar är liksom vi höger- eller vänsterhänta och man behöver hjälpa dem att stärka båda sidor lika mycket så de bildar lika mycket muskler på båda sidor och inte är stel och orörlig i sin svaga sida. Därför jobbar man de i cirklar där de får flytta sig in och ut i sidled och gå böjda. Det gynnar till en längre hållbar häst även om det kanske för en ovetande kan se konstigt ut att rida och köra en häst runt runt på en sk volt(cirkel) och i sidled.       

Här jobbar Cia med Maja i sidförande rörelser och får Maja att går snett framåt.

Även Maja är docksöt och väldigt positiv till arbete och älskar att bli ompysslad och stå i centrum.

Duktig!

Amy och Morris låg i solen och väntade på att vi skulle komma tillbaka.  

Vi hörs!

Känns nästan platt och otillräckligt att i skrift tacka för alla de fina och stöttande kommentarer jag fått. Jag är överväldigad och har efter mycket funderade bestät mig för att fortsätta skriva. Dels för att jag saknade det nästan omgående. Har ju hållit på i många år och "tänker blogg" (låter ju nästan helt skadat men när jag gör nått så känns det så roligt att få dela med mig). Även om jag skriver långt från varje dagså går jag ofta och tänker ut en blogg i huvudet när jag t.ex mockar. Bilderna är många gånger långt ifrån bra varken kvalitetsmässigt med ljus och skärpa utan mer som ett kompliment  till texten eller för att mer eller mindre tala för sig själva. Att skriva är en del av mig. Jag vill inte förlora den delen av mig.

När humöret stillat sig och jag kunde tänka mer klart kom jag på att jag kan utesluta kommentarer. Vad den bittra illasinnade människan tycker i sin trista vrå är upp till h*n. Så länge jag slipper ta del utav det så bryr jag mig inte. Skiter fullständigt om det som en uttryckte det " Pågår vadslagning om hur länge detta fantastiska förhållade ska hålla". Har folk inte roligare och vettigare saker att göra?! Sorgligt. Men det är deras grej isåfall. För mig tyder det på ytlig vänskap och umgänge, men jag får väl se det att det är tur att jag kan bidra till deras gemenskap. OM det nu ens ligger någon sanning bakom...

Tråkigt på sätt och vis att utesluta kommentarer, men å andra sidan: nu vet jag att många uppskattar det jag skriver och med tanke på antalet läsare så var kommentarerna ändå endast ett fåtal. Jag skriver inte för att varken få massa kommentarer eller högt läsarantal. Jag skriver för att det är så himla givande för mig!

Vill ändå åter igen tacka mitt varmaste för all stöttning och alla värmande ord!

Kram på er därute  

Vi hörs väl då igen    

Och där rann bägaren över. Nu har jag fått nog av spydiga och ibland rent elaka kommentarer. Allt tyckande och ifrågasättande. Alla nyfikna frågor om mig som inte ger mig själv någon nytta att svara på. Alla som lägger sig i.

Har en uppsjö av kommentarer och frågor som jag inte har någon som helst anledning eller lust att svara på. sen finns det ibland kommentarer som blivit lite inaktuella att svara på som faktiskt inte ligger under ovanstående kategori, så bara för att jag inte lagt ut just din behöver den inte vara stötande. Men jag tror med all säkerhet att de som skrivit spydigheter och dylikt känner sig träffade.

Jag har ingen som helst skyldighet att berätta och redogöra för vad som händer här på gården, varken vad gäller mitt privatliv eller djuren. Jag har gjort det för att jag har tyckt det var roligt. Under 7 års tid har vänner, bekanta och familj och nu även helt okända människor fått följa mitt liv med mina djur. Men nu har jag fått nog. Jag tänker inte vara slagpåse för varken bitterhet, avundsjuka/svartsjuka, missundsamhet, klandranden, och andra liknande saker.

Jag tänker inte öppna min dator med obehagskänsla över vad för typ av fråga, kommentar eller gästboksinlägg som ligger och väntar. Det finns gott om idioti som ligger sparat på min dator, sånt ni aldrig kommer få se. Jag bara undrar hur det kan komma sig att man får näring ur att skriva ner elakheter mm?

Känns såklart jägttetråkigt att behöva göra det här. Vet att många där ute uppskattar min blogg, både bland vänner, bekanta, familj och ni främmande läsare.  Men jag har kommit till en gräns där jag inte längre vill delge mitt liv. Har ingen lust att ge näring åt någon som nyttjar det mot mig. Tyvärr så stjäl det negativa så mycket av glädjen att skriva och lägga ut bilder att det inte är känslomässigt värt det längre. Tyvärr så segrar det onda. Fördjävligt men jag antar att det sitter någon och ler i mjugg nu. Men vänd på det ochde personerna förlorar själv då de inte längre kommer få inblick i mitt liv. Hur det går här på gården med djuren och gårdslivet, hur min och Cias kärlek fortsätter mm. Nu får de hitta någon annan stackars sate att klämma näring ifrån. 

Ja jag är besviken och arg över vilka friheter en del människor tror sig ha rätt till.

Hejdå! 

Nu var det ett tag sedan igen. Men det händer så mycket och bloggandet har fått stå tillbaka. Man hinner inte allt, uppenbarligen. Nu sitter jag ute i solen på ett renskinn till fågelkvitter och fårens bräkande tjat. De är dax för lunch alldeles strax.Hade med mig en godispåse ut och genast stod det ett gäng småhästar och tittade uppfodrande på mig vid staketet. Godis är gott! Tycker så även tottopållar. Carin gnäggade lite talande. Carin gillar prassel i påsen. Prassel i påsen = gott.

Idag är det helt ljuvligt. Känns att våren är påväg. Köpte några sticklingar på växtbutiken men de har ännu inte kommit i jorden. DEt är så dyrt att köpa färdiga växter så jag tänkte i min positiva stund att jag kunde ta ansvar och driva upp några istället. Vi får väl se hur det går med den saken,men tanken är bra  .

Det kutar omkring en fasan här i bygden. Gillar fasaner. De är både vackra och låter kul men framför allt ger ljudet såmycket flashbacks sedan jag höll på med fågelhundsträning med spaniel. Lustigt hur ljud tar en tillbaka till situationer och gör att man i känslan kan återuppleva en situation/tillfälle etc.

Denna fasan kunde dock ha ställt till det rejält härom dagen. Amy,min engelska jaktsetter, och min förvisso kastrerade cockerhane Morris parade sig. Ja helt olovandes såklart. Jag trodde faktiskt inte att han hade några sådana drifter och lustar kvar, men ack så fel jag hade. De pippade lyckligt i trädgården när jag kom ut  . Hundar fastnar i varann i sk hängning och så även Morris och Amy. Jag satte mig bredvid och höll ett tag runt dem för att verkligen se till att ingen hittade på nått tok. Nu tror jag inte det. De brukar alltid sköta det där cäl men man ska alltid närvara för säkerhets skull. Det var just sån säkerhets skulls tur att jag var där. Tror ni inte fasanjäveln kommer spatserande iträdgården på sisådär lagom avstånd. Lät gjorde den jäkeln också! Såg framför mig värsta senariet hur Amy med Morris på släp  ur rumpan for iväg efter fasanen ochalla skador som kan uppstår då sker! Höll ett benhårt grepp och förbannade den vackra fågeln som värdigt och stllsamt gick vidare under höga toner. Frid och fröjd och hängningen var överungefär samtidigt som odjuren gett sig iväg. Såna gånger vaknar inte bara jaktlusten hos settern utan även hos matte. Pang på'ren!!

Länsstyrelsen var här och gjorde en uppföljning av förra besöket de hade innan sommaren för att se att de åtgärder som skulle göras var åtgärdade så de kan avsluta ärendet. Hu jag skulle aldrig vilja ha deras jobb! Tänk att gå runt och syna i andras egendomar med måttståck och granska allt. Det är bra att de finns, det är inte det jag säger.Men jag undrar hur många som trots att de vet att det är för djuren och deras bästa som tycker det känns helt bekvämt att ha granskning av det bästa man har. Ingen som jag pratat med allafall. Årgärderna var ju fixade och djuren mår bra. De verkade nöjda med det de såg och även om jag tycker att vissa frågor är korkat onödiga så måste de t.ex ställa dem. Får fåren gå ut någongång? Öhhh?? Skojjar ni? Tror ni på allvar att jag håller 5 får på 9 m2 året om livet ut?? Men vad ska de ut nu att göra, på halt/isigt/lerigt underlag utan något att äta på med 6 små nyfödda lamm. Ja ibland fick jag bita mig i tungan.... Såklart de är ute! De är ju mina gräsklippare och sällskapsdjur. De händer ju till och med att de går in i köket om dörren står öppen även om de inte har tillåtelse. Jaja det är deras jobb. Jag vet att mina djur mår bra och att jag sköter dem efter bästa förmåga. Att jag sen pratar bebisspråk och gullar med den hindrar dem inte från att leva det liv de som djur behöver. Känns iallafall skönt att veta att en utav mina veterinärer jobbat som länsveterinär. De är här till som tätt och räddar får i nöd, vaccinerar, kolikåtgärder mm

Verksamheten håller på att planeras även om jag väntar lite med att dra igång. Än är våren lurig och rätt var det är så är det isgata igen och kyliga vindar. Men det ska bli roligt att starta upp. Barnen blir så lyckliga när de får sköta om och rida på ponnysarna. Ponnysarna är också lyckliga när de känner att de får en uppgift.

Gamle Aldon kommer få somna in här i dagarna. Har har gjort sitt nu och är gammal och trött. Ingen vet exakt hur gammal han är men långt över 20 iallafall. Pannan är alldeles grå liksom runt hovarna och han är trött och kraftlös. Till och med Nelly 5 år sa spontant att Aldon ser ledsen ut. Ledsen är han inte, men hans liv har passerat bäst-före-datumet. Alltid jobbigt att säga farväl men måste man så får man se det som ett privilegie. Att slippa se de tyna bort eller lida. Djuret som dör lider inte, det är vi som blir kvar som är ledsna. Även Peps har fått somna in. Peps var sjuk och även om veternärena som tittade på honom inte kunde ställa någon diagnos så finns det en gräns när det inte går längre. Trots mat i överflöd och extra tillskott fortsatte han att tappa muskler och hull. Hans röreslemönster var inte sunt, hela han gick som om varje steg var jobbigt. Peps blev 17 år.

Resten får bilderna tala för:

Pontus och Lekis. Småkillarna Pontus, Nalle, Piggelin och Jazzo brukar gå in och leka med stora grabbarna Lekis och Brellir. De finns två vindskydd bakom huset så småhästarna kan välja var de vill bo. Ofta hänger de i islandshagen men ibland blir leken för tuff och då går de hem till sig. elbanden sitter så de små kan gå under men inte de stora.

Vackra Carin längtar liksom jag tills det är helt isfritt så vi kan köra och gå med ridgrupperna.

Liten börjar bli större. Vilda.

Bl.a det här har jag roat mig med medan bloggen har legat orörd. Först hacka loss skitklumpar med potatishackan och sen kärra bort det.

Krigsveteranen Chips har börjat ledsna på morötter efter vinterns tilldelning. (han var i slagsmål med annan kanin och blev ärrad här och där)        

Påfyllning inför kvällen

Fårklipparn har varit här och frisserat tanterna och Rump-Nisse. Klövarna avslöjade dockatt de varit ute mycket och slitit ner dem, fanns inget att klippa bort.   

Nakenchock!

Ungtackan klipps för första gången. Ville inte riktigt samarbeta.

Brrr kallt blev det också!!! Hundtäcken kan vara användbara till mycket. 

Visst är han ljuvligt söt?

Amy tyckte det var fantastiskt spännande att leka i ullen! Kolla in svanspropellern

En blick säger mer än tusen ord! Morris passar på att njuta i sängen medan Minna och Milton blir klippta i köket. 

Mmmm semla!

Vi hörs!                      

I helgen introducerade vi våra hundar med varann. Det var dags för det nu, det är hjärtskärande att behöva lämna dem hemma när vi träffas. Cia har två små vita tussar som heter Snowy och hans son Oskar. De är båda två kastrerade vilket givetvis underlättar på alla sätt och vis. Snowy är en dvärgschnauzer och Oskar en riktig gatukorsning mellan Snowy och fransk bulldog/ norfolkterrier och nått mer.

Vi var pedagogiska och gick en promenad så de fick gå och nosa på varann i farten och hamna bredvid varann utan att de tänkte på det. SEn satte vi alla i min bil som har två burarsådefick sitta och "prata" med varann i några timmar medan vi åkte och fikade och bilade omkring för deras skull.

Vi höll på att bli vittne till en rejäl älgolycka vid Stallarholmen! Shit vad det var nära! Älgen klev ut varpå jag stod på bromsen men mötande bil kan omöjligt haft ögonen på vägen. Älgen stannade mitt i mötande körfält. Jag insåg snabbt att mötande bil inte såg den trots att det både var ljust, raksträcka och att den stod mitt framför den. Helt otroligt! Vart i helvete tittar folk som kör bil?! Bilisten bromasade inte in nått(jag tittade i backspegeln så fort den passerat) trots att jag hängde på tutan och på så vis fick älgen i rörelse så den med någon halvmeter hann undan med vänster bakben i flykten. Fy så otäckt! Antagligen hade det gått illa för både bilförare med ev passagerare och älgen om de hade smällt. Bilisten tycktes inte uppfattat alls vad som höll på att hända! Som sagt, vad i hela fridens namn gör folk när de kör bil?? Det stod en kalv alldeles i skogsbrynet som ville efter mamman. Jag stannade mitt på raksträckan med varningsblinkertsen på. Tog rätt lång tid, typ när bakomvarande bil skulle köra om utan att direkt sakta ner, som den föraren fattade vad som rörde sig på var sida om vägen. Hur är folk funtade? Tror de att jag stannar för nöjes skull mitt i körbanan och blinkar med varningsljuset eller tittar folk på sin motorhuv och knappt det ens? Usch så många idioter som är ute och kör på vägarna! Fruktansvärt att ens egna liv många gånger ligger i deras händer...

När vi kom hem igen gick vi en kort koppelsväng med vovvarna innan vi gemensamt gick in på gården och släppte dem lösa. Medan vi fodrade hästarna fick hundarna bekanta sig i lugn och ro på stora ytor så ingen skulle känna sig trängd.

När vi kom in var all spänning släppt. Snowy var däremot först helt besatt av tanken på att få jaga en katt.

"-Vem fan är du då?"

"-Hörru din lilla blekfis kom inte här och stick upp!"

"-Nää vaddå jag hade aaaldrig tänkt jaga honom..."

Amy och Oskar myser medan Snowy bekantar sig med katterna.

Det är inte lätt att ha tuff attityd mot 6 orädda katter. Lilleprutt (under bordet), Konjac (svart) och Boris (vit/röd) bryr sig föga om Snowys stela ben  .   

Morris tycks tycka det är skönt att ha vänner i hans storlek. Men bäst att visa sig snäll.

Imorse när vi kom ner till stallet hittade vi en liten rymling. Piggelin hade lyckats klättra genom eltrådarna utan att dra ner något trots att elen fungerar. Aja baja Piggelin! Här är dock insläppt på gården igen.

Snowy

Oskar

Amy övervakar morgonrutinen

Idag var vi på kalas hos min systerson Philip som blev 8 år här i veckan. På vägen hem stannade vi på IKEA. Det blev inget märkvärdigt och större köp. Oskar blev åksjuk och kräktes på sin fårskinnsfäll på lördagsutflykten så de fick en ny fäll. Själv köpte jag några gossedjur, små råttor till vovvarna. Morris och Minna älskar att gå runt och suga på leksaker medan Amy helst mördar dem och drar ut innehållet. Men det är ju deras saker... Med en sån vovve går det inte köpa dyra leksaker, sen fattar jag inte varför alla hundleksaker måste ha pipljud. Amy vill ju ha själva pipgrejen och sliter leksaken i stycken på nolltid.

Lycklig vovve!

Bröderna Konjac och Martini undersöker den gigantiska musen i deras hus! Kunde den vara äkta?

Döda!!

Konjac har nu upptäckt att den är på lådas och kloar uppspelt på klöspallen. Då kommer Fjodor och smyger...

WOW!

"-Fy så pinsamt! Typiskt människohumor!"

Morris sover nu lyckligt i biabädden ihop med tre goseråttor   .

Vi hörs!

Nu har jag varit på min livs första gala   . Det var en upplevelse på många sätt. Under måndag eftermiddagen åkte jag till Västerås och piffade till mig. Som sagt vad  gör man inte för en gala?

Sminkningen gjordes på Make up store och själva uppsättningen på Cut & Blow av Valencia Roaks. Det roliga var att jag bara högg tag i någon frisör och så visade det sig att Valencia jobbat i Stockholm och stylat kändisar. Ibland har man flyt! Jag chansade ju bara, så typiskt mig   .

Jag är verkligen så himla nöjd med håret!! Dagen till ära med löshår. Jag hade fått i uppgift att leta smycken alt hårgrejer i orange som skulle matcha min klänning. Hittade dessa örhängen som Valencia sen gjorde om till hårdetaljer.

Stressade hem och vände. Min goa pappa var där och passade gården så jag behövde bara rusa in efter väskan. Vi hade bokat bord på Cirkus vilket visade sig var rätt onödigt eftersom jag redan  var bordsplacerad   . Men hur skulle jag kunna veta   ? Hade bett om att få information men vissa bitar föll visst bort.... Liksom de faktum att gå på "röda mattan", Cia och jag satt väl och åt när de fotades av qx för oss lyckades de missa. Inte för att det spelar mig någon roll egentligen men lite märkligt är det ändå.

Tycker personligen att vi var snyggaste paret   hihi här fotar vi oss på hotellrummet innan.

Jag hade Carl-Jan som bordsherre. Trevlig prick och vi pratade bl.a om viner och vilt.

Cia satt bredvid Tomas Ledin (som nog inte hade kommit vid fototillfället) och Babsan.Jag säger bara Lars-Åke: vilken härlig människa! Han och jag är ju Gävlebarn båda två och har Furuvik gemensamt. Kul när man hittar saker att tala om bara "sådär". Jag tror jag blev lite kär i hans person   .

Han bjöd på många skratt men var långt ifrån ytlig.

Mina goa supporters: Annika, Jessica och Anna från bondesommaren och Sundbyholm. Tack för att ni kom! Det betydde jättemycket! Även Annette var där i publiken men var tvungen att gå pga jobbet innan vi stötte på varann. Hur korkat är det inte att glömma ta varanns telefonnummer då? Men jag hoppas det blir fler tillfällen.

Hur det gick med stilettklackarna? Långt över förväntan, men på efterfesten åkte de av   . Och nej som ni såg vann jag ingen pris. Men det spelar absolut ingen roll! Jag hade inte räknat med något pris och var tacksam över att jag slapp raggla upp på scen i skorna och få sovmorgon på tisdag morgonen. Anton Hyssen var ju tvungen att stiga upp när jag sov som bäst och sitta på nyhetsmorgon   .

Vill passa på att tacka för allt stöd, alla fina mail, brev mm som jag fått under 2011 iom bonde. Tacka alla som nominerat och röstat på mig! Jag är väldigt rörd över det och det tog ett tag innan jag förstod hur mycket min medverkan i tv har gjort för många. Det tog också tid att vänja mig vid tanken att jag blev en förebild och någon att på ett eller annat sätt se upp till. Jag måste vara lite naiv nu när jag ser på det i efterhand, men jag gjorde det ju egentligen bara för min skull. För att finna kärlek genom att lysa upp mig inför även de som jag annars aldrig hade mött eller fått kontakt med. Tack!

Vi avslutade Stockholms vistelsen med att äta ihop med min mamma på Östermalmshallen. Blev en perfekt bakismat: bruna bönor och fläsk. Mmmm jag gillar det!

Skönt var det att komma hem och krypa i skoteroverallen och den fula röda toppluvan som Morris tuggat av toppen på. Kul att få tillfälle att vara riktigt snygg, men ack så skönt att få gå i sina vanliga storstövlar igen! Här trivs jag bäst, långt från glitter och glamour.

Galan sänds i nedkortad variant på fredag 10/2!!! (tror det var 22.15 alt 21.15 så kolla tvtidningarna)

Vi hörs!

På ridskolor brukar man säga att den som ramlar av ska bjuda på tårta. Igår fick Cia och jag varsin luftfärd  . Det var faktiskt ganska komiskt. Cia var yr i huvudet hela dagen men vi bestämde oss ändå för att ta en skrittur i den fina vintervädret. Jag valde att ta med mig stora kameran, vi skulle ju bara skritta och inte ramla av. Jo tjena! Vi red utmed salixskogen (energiskog) och där är vi alltid noga med att prata högt och göra oss hörda. Salixen är en hemvist för vilda djur, de får skydd och värme där.

Gud va vi skrattade åt min utsstyrsel, ser ut som en jättebebis  . Men det är varmt och jag hatar att frysa! Tur man inte måste vara snygg jämt...

Cia och Lekis på väg ut på tur. Cia har både tävlat och dömt islandshästtävlingar tidigare.

Uppe i salixskogen stannade vi och lekte med kameran på lååånga tyglar. 

Eftersom bakgrunden inte var bäst på förra bilden red vi vidare för att hitta fint fotoställe. Just den här bilden är så unik. Jag fotade sekunderna innan Lekis får syn på rådjuret 5-10 meter ifrån honom, gör ett kast och vänder tvärt. Jag hann just få på mig kameran igen. När vi kom hem zoomade vi in på bilden och ser det oförargliga djuret längre fram i bild. Egentligen gick Cias fall i slowmotion, hade jag haft hjärnan med mig hade jag hunnit av och tagit tag i Lekis. Men som den superhjälte jag är tittade jag på  . Lekis började kuta hemåt och Maisan var inte sen att haka på. Jag hade inte en chans att få stopp på henne iom att tyglarna var långa och jag satt barbacka. Jag hade kanske kunnat skena med hem men valde att släppa och glida av. Hellre ramla på hyffsat mjukt underlag än ute på grusvägen. Hur knäpp är man som tänker på att skydda kameran då?? Slog mig rätt illa på höftkammen men inte värre än att jag kunde linka hem. Blir en halt primadonna på galan imorgon, i höga klackar! Jag som hade gå-i-höga-klackar-ångest redan innan skadan  .  Kan lova attvi var överhettade efter en mindre språngmarch över en knagglig åker och 4 km hemifrån. Hästarna sprang hem, de tog rätt väg så vi såg dem från åkern. Jag är aldrig orolig att de ska springa bort, de kutar alltid hem till flocken. Värre är om de blir stressade av att folk försöker fånga dem. Då kan de dra långt och hamna på 55:an eller fastna i skogen med sadel och träns och skada sig. Det är bara låta de löpa hem. Därför vill jag aldrig rida på andra sidan om 55:an även om den skogen kan locka med sin fina natur och ombyte av miljö. Men det är inte värt en trafikolycka. 

För att avsluta bra hoppade vi upp på hemmaplan och red i trädgården. Maisan med sin hydda var helt slut efter sin joggingtur så hon fick bara skritta av sig utan krav. Lekis fick däremot ett träningspass.

På eftermiddagen kom Cia syster med delar av sin familj  förbi med fika.

Vilken himla tur att de hade med sig en semletårta dagen till ära!

På kvällen åt vi middag ihop och tittade på melodifestivalen som var en ren besvikelse. Hur kommer vissa bidrag med?? Hur låter då de som inte kommit med kan man ju undra  .

Vi hörs!          

Imorse när jag gav hö ute i hagarna kom dem, Knoll och Tott som jag kallar dem. Årets första lamm är här! Tack och lov två små tacklamm   . Bagglamm går ju inte att spara på efter könsmognaden och bagglamm är inte lätt att hitta hem tll. Dessa två små töser ska registeras i allmogeföreningen liksom sin far och faster. Det har bara inte blivit av. Jag har ju en gammal svensk sk allmogeras. Ett utrotningshotad svenskt kulturarv av lantgårdsdjur från Sverige. Helsingefår är det jag har. De är verkligen supermysiga och personliga! Folk som kommer hit förundras över att de är som hundar och jag upplever att de är smartare än andra får. Eller också är det beroende på att de fått chans att utvecklas sina sinnen och "smarta" sidor. Det var samma tacka som lammade först iår igen. Hon brunstar tydligen alltid tidigt. Nu tycker jag det är lite väl överdrivet att få lamm i slutet av januari. Räknade ut att e bagglamm måste skiljas av och slaktas redan i juli/augusti. Lite tidigt känns det som, men å andra sidan kommer jag aldrig känna att det känns som rätt tid att göra det  . 

Knoll och Tott  alldeles nyfödda och färska i världen. resten av flocken är jättesnälla mot dem, försiktiga och hänsynsfulla. Mamma är lite orolig när jag håller på med lammen men det släpper snart. Jag brukar vänta några dagar även med fölen så mamma och barn i lugn och ro får knyta band. Min tid kommer   . Otroligt att ullen värmer redan på nyfödda lamm! Ingen av de skakade och frös trots att de var blöta efter födseln. Jag är väldigt glad att båda dessa små tog hand om av mamma och håll tummarna att jag slipper flasklamm i år! Även om det är gulligt så är det jobbigt, allrahelst att ha ett får som skriker och "bääar" så fort de får se mig. 

Gun-Britt och jag red ut en sväng på förmiddagen. Red över en timma i skogen i underbart vinterväder. Solen sken i och för sig inte över oss,men den trängde igenom med ett vackert ljus genom molen. Jag red barbacka påLekis och det känns helt ofattbart att jag var så nära att sälja honom. Han är supermysig!! Jag har antagit utmaning att tävla honom i vår eller fram mot sommaren och vi har en hel del att jobba med. Räknar definitivt inte med varken placering eller rosett, men att ställa upp är en vinst i sig. Nej jag är ingen duktig ryttare så har vi klargjort det  .

Under eftermiddagen hade jag Johanna-lyx. Åkte till frissan i Västerås och färgade min utväxt igen och nu börjar håret bli min färg igen. Skönt! Det är jobbigt att längta tillbaka till sin färg och försöka återskapa det. Det roliga var att jag beställde tiden i lördags när Cia och jag var på shoppingstråk och letade gala utstyrsel. Har även beställt tid för sminkning och håruppsättning. Är det gala så är det!! Jag har aldrig varit på gala förr så det är väl lika bra att slå på stort och passa på att festfixa sig rejält när chansen ges. Det roliga var att jag beställde sminktid först och frågade där vilken av salongerna jag skulle välja på det köpcentrat vi var på. Nu visade det sig att den frisör jag valde har jobbat mycket med kändisar och visningar. Jag chansade bara och kom så rätt!! Ibland har man tur! Laurencia gjorde mig jättefin i håret idag, tycker jag själv i allafall.

Ser så annorlunda ut med utfönade lockar. tyvärr är jag som jag sagt värdelös med alla typer av hårfixargrejor - snoddar, spännen, fön, platt-tång jag allt man kan tänka sig!  Det konstiga är att jag tycker själv att jag är duktig på att klippa hundar. När jag bodde i Stockholm tog ag ibland emot hundar för klipp och trimning även inför utställning. Men fixa mitt eget går inte, det är så bakvänt på nått sätt.

Vi hörs!