Lusten, dvs den energi och glädje och ibland även lättnaden efter att ha vräkt ur mig något, att skriva totalt tvärdog sedan jag en sen fredagkväll på Coop snabbt bläddrade igenom hänt extra-tidningen och hittade en STULEN bild och text utdrag ur min blogg!Jag kan mina rättigheter och är helt övertygad om att Hänt Extras skribenter känner till lagen om upphovsrätt! Det är inte okay att sno bilder ur andras bloggar, hemsidor, och dylikt. Den som tar bilden äger rättigheterna på sina bilder oavsett om de är copy right skyddade eller ej. Det är skamligt att en tidning lever på delvis stulet material! Ni hade kunnat fråga innan! Varför ska mina bilder vara gratis när ni i vissa fall köper bilder från bildbyråer! För att ni tror att jag är korkat tacksam att bli omskriven och citerad i skvallerpressen? Nej jag sökte aldrig bonde för att bli kändis, eller b-kändis som några kallar det. (Vad krävs det för att bli kvalficerad till a???) Jag sökte av helt egoistiska skäl för att hitta kärlek.

Jag tycker det är kränkande att få bilder stulna och halva blogginlägg rakt av citerade. Att hänvisa till bloggen av typen "i sin blogg skriver bonde-Johanna att bla bla bla" är en grej och helt ok men att skriva av ett halvt jävla inlägg och lägga ut en bild som både är stulen och helt fel i sammanhanget är inte ok! Egentligen tror jag skribenten fattar det men skiter i det i hopp om att jag bara är en tragisk kändiskåt bonnjävel som ändå inte fattar nått! Eller har jag fel?! Annars så var vänlig att googla på lagen om upphovsrätt det som på engelska heter copy right! Jag har råkat ut för bildstöld tidigare då min dåvarande islandshäst hamnade på en saluhäst sida med bild och en till salutext av en bedragare. Därför är jag rädd om mina bilder och ger inte tillstånd till bildkopiering, med andra ord som jag redan varit inne på, att kopiera bilder är enligt lag förbjudet!

Det här har lett till att jag la ner mitt skrivande. Tappade lusten totalt. Varför ska jag föda hänt extra med material? Jag har skrivit blogg i snart sju år. Det är ett intresse jag har, att fotografera och skriva. Har alltid skrivit även om det tidigare var noveller. Det har faktiskt känts fördjävla ruttet att bli fråntagen den lusten! Inte för att jag är rädd för konsikvenserna i mina texter ur mitt liv. Utan för att bilder och texter kopierats utan ens min vetskap. Det som händer i mitt liv har jag valt att dela offentligt, i en offentlig blogg även om jag självklart väljer vad jag skriver om, men det innebär inte att jag ger bort mitt "verk" helt i händerna på en tidningsskribent helt gratis och allrahelst utan att först bli tillfrågad. Som ni märker blev jag riktigt förbannad! Stod "privat" om källan till fotot (de måste alltid uppge vem som är fotograf alt upphovskällan) och privat kan man verkligen kalla den bilden.

Nu undrar säkert denna skribent varför jag inte hört av mig till hänt extra. Därför att jag haft fullt huvudbry med annat. Januari har inte riktigt vart min månad om man säger så. Eller iaf större delen av månaden. Nystanet med massa tok har börjar reda ut sig och bitar falla på sin plats, saker reder ut sig, osv.

Händelsernas månad må jag säga att det varit. Jösses amalia vilken berg-och dalbana!

Här på gården med djuren knallar det på i vintermörkret. Fåren ska snart lamma så jag räknar med att få en barnkammare under februari månad. Hästarna mår bra och har fått sin dos vaccin. Fölen brukar ofta reagera lite på sin första spruta, men Saga blev jag riktigt orolig för. Hon var jättehängig och desorienterad i två dygn! Dock ingen feber. Hon och mamma fick stå inne några dagar.

Katten Rioja fick en varböld på kinden efter en klo och fick dränage i några dygn och var tvungen att bära tratt. Lilla stumpan var helt förkrossad av att behöva vara instängd i sovrummet så jag satt inne och läste bok med henne som tröst. Ja jag läste inte för henne   .

I lördags var jag in till Västerås och shoppade till galan som är om en vecka. Är nominerad som årets gay och årets tv-stjärna på gaygalan som hålls på Cirkus i Stockholm den 6/2. Har köpt mina livs första stilettklackar och inser att jag måste nog antingen stöttas från alla håll eller också dricka mig full och redlös så det ursäktar en urusel gång.Typiskt mig! Ibland när jag haft bjudning har jag tillagat något helt nytt istället för ett väl beprövat recept och nu ska jag på gala iklädd stilettklackar som jag aldrig gått i förr. Jaja det reder sig nog. Fokusera framåt och uppåt och vägra skämmas. Det sista har jag nog inte förstånd till ens, då hade jag nog aldrig valt att kasta mig ut i tvrutan. Det är bara bjuda på sig själv  . Livet är för kort för att gå och skämmas!

Jag har aldrig varit på någon gala tidigare, så jag har slagit på stort och förutom köpt stilettdojjor och galaklänning även beställt tid för sminkning och håruppsättning. Ska det vara, ska det vara rejält! Jag vägrar sätta på mig gala klänning och försöka sminka mig själv lite extra. Jag är urusel på sminkning och hårfix! Jag kan inte ens sätta i ett hårspänne. Nej jag lovar jag kan inte! Vet inte hur många som sagt "klart du kan! få se!" och sen när jag stoppat dit en nål eller spänne så har h*n fått en konstig rynka i pannan och jag ser hur tusen tankar snurrar i huvudet av typen "nej hon kan verkligen inte det ser fördjävligt ut, kan jag säga det?". Så om jag ser för taskig ut på gaygalan: skyll inte på mig!  

Självklart har det jobbats med hästarna  . Äntligen börjar dagarna bli lite längre!!

Gun-Britt och jag försöker vara duktiga och komma ut både för vår och ponnysarnas skull på promenader. Här med (fr vänster) Ida, Vaja, Maja och Piggelin.

Tessan har varit här och hjälp mig med lite longeringar, både löst och i lina. Jag är värdelös på longering. Det och karuseller är inget höjdare för mig. Jag blir åksjuk efter ett varv! Här jobbar hon med Vaja och Maja som sekunderna efter stack ut genom linorna och sprang hem  

Vi fick gå och hämgta Maja och sätta på henne en longerlina, hon hade liksom missuppfattat det där med löslongering och tog fasta på ordet lös. Dutig var hon iaf tillslut och här får hon beröm av Tessan.  

Carin är gudasnäll och hur go som helst ända tills det ställs lite krav. "-Jag vill inte!" Men enträgen vinner!Gäller bara att se till att det inte är hästen som bliv slutgiltig segrare.  

Pyttelilla Pontus blev longerad för första gången, men han tog det som allt annat med ro och som självklart. Måste erkänna att han, Maisan och Samanta är mina hjärtebarn.

Titta noga! Det är faktiskt två hästar.

Brellir och Maisan samarbetar  

Sessan

Reddish och Pontus har julgransplundring

Pontus

Då flera såklart undrar så är det väl lika bra att tala om att Cosma och jag brutit med varann. Alla människor passar inte med varann. Det är sånt som inte alltid märks med en gång, såklart. Det tar tid att lära känna en människa men stöter man på partrull hos varann i tidigt stadie och det krävs mycket för att reparera och hitta tillbaka så känns det inte för min del värt det. Jag är hellre ensam än i ett förhållande som inte är bra.

Oj vilken liten bild det blev! Jag skickade den från min mobil..jaja det jag skulle visa var en bild från idag. Cia och jag tog en promenad i solskenet med 5 små ponnysar. Helt fantastiskt vårväder med takdropp och pippifåglar som kvittrade. Även busungarna Piggelin och Nallebjörn hade vårkänslor och spritt i benen. Även om det inte var tänk så, att gå från ena till den andra så föll det sig så. Cia och hennes två kompisar skänkte, eller egentligen Pether och Per, skänkte två ponnysar till mig innan jul: Bettan och Reddish. Förra helgen kom Cia förbi för att hälsa på hästarna och fika, hon hade med sig fika för tre. Hon visste inte då att det var slut mellan oss. Cia blev kvar i flera timmar,skickade sedan ett sms och på den vägen blev det. Så kan det gå! Nu är det säkert en och annan som drar öronen åt sig och tycker att jag gjort fel. Men vad är rätt och vad är fel? Jag har inte bedragit någon eller skadat någon. Cosmas och mitt uppbrott blev ett gemensamt beslut. Att sen Cia dyker upp i mitt på det vis som skedde var slumpen och en tillfällighet. Jag hade inga planer på att ge mig ut och ragga och dejta nytt, men nu stod hon framför mig och varför inte låta sig leva med livet och ta de tillfällen som livet bjuder på? Låter som jag högg första bästaför att slipp vara själv, men nej verkligen inte. Jo föresten hon blev den första och det känns som hon är den bästa  . Inser att det låter konstigt hur jag än försöker förklara, och varför behöva förklara? Jag lever mitt liv på det sätt som känns bra för mig och de nära runt mig. Varför försöka övertyga någon om något? Det finns ändå de som gör sina egna negativa tolkningar, slutsatser och liknelser liksom de som glädjs åt andras glädje och lycka. Nu blev det så här och ibland tar sg livet lite spratt och det är lika bra att hänga med. Huvudsaken är att jag mår bra! 

Vi hörs!

Har varit barnvakt åt min systerson Philip 7 år i ett dygn. Mycket film blev det, eller han tittade, jag såg endast en film som kunde tänkas vara i min smak. De andra var såna där morderna barnactionfilmer med massa märkliga gubbar. Otroligt vad leksaksindustrin tjänar pengar på skräp! Jag menar vad mycket konstigt barn "leker" med nu för tiden: bayblade (vet inte ens hur det stavas..), poccimon (kan jag heller inte stava till) och andra märkliga ting som föräldrarna måste köpa. Undrar om det var poccimon som var så poppis förut, ni vet de där plastfigurerna ungarna samlade på och kastade i backen i nått konstigt spel fast ingen visste hur det spelades och vilka regler som gällde. Barnen på förskolan och fritids gick bara runt och ägde dem och slängde dem i backen och gud nåde den som tog fel gubbe! Var inte bara en gång om dagen som vi fick medla mellan barn som hamnat i luven på varann pga dessa fula, dyra och egentligen värdelösa figurer som olovandes smugglats in i klädskåpen och byxfickorna.

Philip och jag åkte in och köpte en dvd. En film om ugglor. Ja ingen dokumentär eller naturfilm om någon trodde det, utan en barnseriefilm. Philip hade sett den på skolan och det var sååå bra! Ehh? Tur att 7-åringen kunde berätta för sin rädda moster på 38 år om vad som skulle hända och vem som var ond resp god. Jösses! Först och främst hängde jag knappt med i historien! SEn såg ugglorna likadana ut ju! Men det värsta var själva historien. Som att se en variant av Sagan om Ringen fast med ugglefigurer riktat till barn. Det var knivar och järnklo, otäcka hot och andra läskigheter. Jag frågade om inte Philip tyckte den var läskig, men nej han tyckte bara den var bra. Ehhh? Jaha? Själv var jag tacksam att han i förväg kunde berätta: "nu kommer han dö" så jag var lite förberedd.... Inser hur gammalmodig jag är, snart antikvärde på... Om de nu ser den här filmen och den typen av filmer i skolan så antingen SER barn på såna här eller så är det fel på skolan! Jag vet inte vad jag tycker skulle vara värst. Men det är väl bara inse, Astrid Lindgren historierna kommer bli lika trista och oförstående för framtidens barn som vår generation tyckte om när Elsa Beskov sagorna lästes för oss. Då tyckte iaf jag att det var otroligt sega och fåninga med sitt rim. Bilderna var vackra men det var lite "men-kom-till-sak-känsla" över dem.

Förutom att kolla på film, för det låter som det var det enda vi gjorde, så jobbade vi i stallet. Philip älskar att hjälpa till med djuren! Han knuffade ner höbalar från loftet, matade i hagarna, fyllde vatten och gosade med fåren medan jag mockade. SEn sov han i 10½ timma! Det var visst jobbigt att bli bonnpöjk!

Philip och Konjac gosar

Fåren är tacksamma att gosa med, ger man en klapp vill de genast ha mera!

När mamma och pappa kom (dvs Philip föräldrar) var vi just på väg ut på en ridtur på Carin.

Philip är jätteduktig på att rida även om han blev lite tramsig när mamma och pappa var med och inte ville lådsas om att det var roligt. Dessa jäkla könsroller kan göra mig tokig! Nu kommer mycket från barnen själva, men någonstans har de lärt sig rollerna ifrån (dvs vuxna) och att t.ex att rida är en tjej-grej. Vi försökte förklara att riddare är killar, ridande poliser kan vara både och, många tävlingsryttare är killar osv. Philip tycker det är jättekul, men att våga säga det och stå för det är en annan... Trist!

När de åkte tog jag Foxa på en stadspromenad, bara hon och jag.

Philip säger hejdå när han ska åka hem

Man tager vad man hittar för miljöträning. Sånt här "tjafs" har vi hemma med, men bäst att testa utanför hemmets trygga vrå med.  Och? tycks Foxa tycka.

Vi gick förbi lekparken idag igen och nu var ´det så pass ljust att det gick att fota. Vi har med andra ord varit här förr.

Foxa visar prov på att klautrofobi inte ligger för henne. Hon ålade in i loket och letade godis trots att hon knappt kunde vända där inne. Var nästan så jag blev lite orolig ett tag. Var nämligen med om ett skräckfenarie med en utav mina springrar för ett antal år sedan som kröp in under en stor stenbumling på en klipphäll och inte kom ut!! Vilken skräck för oss båda! Tillslut lyckades jag lirka ut henne. (hoppsansa dax att klippa klorna ser jag nu!)

Letar godis i vagnarna

Och i en bil. Hon fick röra sig som en våg med kroppen. Upp och ner, ner och upp. 

På tillbka vägen hittade vi en större variant av gallertrappa att gå lite i. Hon ser osäker ut, men det är hon inte. Hon gick obrydd upp och ner om och om igen. Störtcool hund!

Nu är det vuxen filmtajm framför brasan. Attans vad det har börjat blåsa ute! Hoppas det lugnat sig tills imorgon. Då blir det hästar hela dagen lång.

Vi hörs!                     

Men man kan inte faktiskt inte leva på Mac Donalds. det är med stor sorg och tungt hjärta jag konstaterar detta efter en höst med många hamburgare  . Härligt härligt men farligt farligt! Som ni nog förstår är jag svag för hamburgare och matlagning är så tråkigt i ensamhushåll! Det är lätt att svänga in när man ändå har vägarna förbi, dessutom är det gott. Ska visst vara nått vuxet att säga att man ledsnat på Mac Donalds, men på den punkten blir inte jag vuxen.

Men det är inte nån hälsokost direkt, det fattar även jag. Mycket flott och salt. Jag är alltid trött den här årstiden, det är som tyngst på gården och kortaste dagarna. Har varit ovanligt trött senaste tiden. Nästan oroväckande trött, men jag känner mig inte sjuk på nått sätt. Bara som kroppen är gjord av bly och huvudvärk på det. Allt är tungt och jobbigt, till och med att gå. Nu syns inte hamburgedieten på mig, inte utåt sätt iallafall. Skulle nog behöva injecera med kaustiksoda för att rensa blodrören  . Men jag känner att den dieten har inte bidragit med någon energi åt kroppens celler, batteriet har slocknat. Anna Skipper kom och hjälp mig   !! Så jag boostade upp med pasta och massa nyttiga grönsaker såsom morot, broccoli, paprika mm. Nu sägs pasta inte vara det bästa på denna jord heller men bättre än det andra alternativet iallafall. Jag tänker inte ge nått nyårslöfte om bättre matvanor. De kan jag ändå inte hålla. Men jag kan lova mig själv att försöka anstränga mig, matlagningen är inte svår, bara tråkig och alltid fel i tiden. Men det är ett nödvändigt ont.

Julen har varit här och vänder snart åter. Min jul var härlig på ett enkelt sätt. Firade julafton hos mina föräldrar och syskon med familjer. På juldagen kom Cosma och stannade en vecka ungefär. Nu längtar jag tills vi ses nästa gång! Vi hade minijulafton när hon kom upp med gran så grann i sin naturliga form, endast med belysning. Nja om sanningen ska fram så orkade vi inte klä den.... Den ska ju ändå ut snart igen! Men den doftade gott och spred lite julkänsla. 

Här var det jul minsann!

Nyårsafton var jag hemma helt alena med djuren. Nyår är ingen storfirarhelg för mig. Djuren kommer i första hand, jag måste hålla mig nykter om någon häst skadar sig och måste in på vård. Raketer och smällare är ett otyg enligt mig! Förbannade många gånger under nyårsafton över hur i helvetes mycket pengar folk väljer att skicka upp i skyn?! Helt ofattbart! Till vilken glädje? Ett owaw på två sekunder och sen var de tusenlapparna borta och ner rengar tungmetallerna över vår jord. Djur, både vilda och tama, blir utom sig av skräck. Hästar skenar, bryter benen på halt underlag, hundar hyperventilerar och kan dö av stressen, dräktiga djur kan förlora sina foster i stressen, hus brinner ner av felriktade raketer, folk skjuter bort händer och ansikten osv men ursäkta hur kan det vara tillåtet att leka med såna "roliga" vapen där merparten av de som bränner av dessutom inte ens är nyktra?

På tal om halt underlag, säger som min vän Åsa: "det här vädret är en förnedring för alla hästägare".Jag kan bara hålla med. Det är ju knappast så att jag hjular ner till stallet och grejar med hästarna. Nej snarare kämpar jag med min motivation. Allt är lerigt och skitigt. Precis allt. Jag, hundarna, inomhusmiljön, hästarna, hagarna, gräsmattan, ja praktiskt taget allt. Snart tvättar väl inte tvättmaskinen rent längre utan bara centrifugerar lervälling. Att dagarna är kortast på året är heller inte motivationshöjande. Nu tackar jag för att det inte är en glasgata av is heller, det är faktiskt värre ändå. Ni vet sån där skridskois som det knappt går att styra på trots dubbäck. Men jag är så less på lera! Men jag räknar med att den isen kommer, med det här vädret så får man förbredd på allt.

Fy vad jag låter negativ! Men som sagt, mycket slit och lite glädje just nu. Men det kommer ljusare tider, det är ett som är säkert! I väntan på bättre tider släppte vi hästarna från kravallhagen i fårhagen istället. Vilken lycka! Fölen kunde springa och leka utan att köra som ett motorkrossrallylopp.

Kass bild egentligen, men för mig utstrålar den Najades lycka över fast mark!

Tjohoo ett berg mitt i hagen! Vilda fick känna på känslan att gå från minst till störst av alla.     

"- Matte jag ska viska en sak", lilla Sessan fick minsann ner matte på alla fyra i en kontig vinkel.

Glada hästar = glad matte!     

Cosma är min glädje i lersoppan! Längtar tills vi ses igen,känns som en evighets sedan fastän det bara är någon vecka.

På middag hos mina föräldrar under juldagarna.

God fortsättning på er alla läsare! Nu är jag tillbaka efter ett litet juluppehåll  . 

Vi hörs!  

Det är ingen ovanlig fråga när folk besöker mitt stall. De flesta tror jag är knasig som har så många täcken i olika storlekar, typer och färger. Normalt sett hänger de bara och skräpar och är mer eller mindre i vägen i mitt lilla stall. Men många täcken har jag fått med de hästar jag köpt eller också passat på när det är rea. Den dagen kan komma när alla måste skyddas. Den dagen har vi varit väl förskonad mot, fram tills i helgen. Hällregn dygnet runt och en temperatur strax över nollan. Hästarna såg ut som de badat och var genomvåta in på huden efter ett tag. Jag använder ytterst sällan täcken på mina hästar. Bara när de är blöta infrån och ut, dvs efter ridning/körning. Regn står dessa tjocka pälsar väl emot. De kan se sjöblöta ut men under yttersta topparma är de torra och varma. Jag är inte sjåpig när de är blöta. Däremot noga att täcka efter arbete.  Som sagt, fram tills den här helgen. I lördags fick hästarna stå inne i skift. Innehästarna fick sin frukost i stallet och fick stå inne halva dagen. Deras hage var en enda sörja av lergegg. Det är inte ofta de vuxna protesterar att gå ut i hagen.... Lösdriftsponnysarna fick ta över och var inne till långt in på natten för att torka från topp till tå. Till och med Easy som avskyr att ståpå stall njöt av att komma in. Islänningarna fick gå kvar ute välklädda i täcken. De trängde ihop sig i ligghallenoch var på så vis skyddade ändå. Nu har iofs shettisarna en ligghall i sin hage med men jag tog ändå in dem.

Piggelin och Nalle har knappt burit täcke i sitt liv men tog det ändå med ro. Alla nio uteponnysar skulle kläs på fleecetäcke för att torka och behålla värmen. Gamle Aldon fick dessutom ett ombyte.

Skönt att komma in i lä och regnskyddat!

Hundarna var också måttligt roade. Minna hittade en tom balja med filtar i att krypa ner i.

Vi passade på att ha lång. lång frukost medan regnet stod som spön i backen. (Cosma sa att hon ironiskt nog ser ut som en islandshäst fanatiker i sin tröja  , men det är skönt med ulltröja i ruggväder)

Voffarna sussade sött i bäddarna

Så när utehästarna skulle ut igen i skiftet fick de på sig regntäcken för att förhindra dem att bli frusna och blöta igen. Alla 9 skulle kläs på med rätt storlek. Här är Nalle, Pontus, Piggelin, Fatima och Peps i bild.

Ingen lämnas till sitt öde. Lekis, Brellir (som bär täcke för första gången) och Carin. I bakgrunden går Leira. Tur jag så envist köpt på mig olika storlekar genom åren.  Nalle har storlek 75 och Maisan 145. Hittade Brellirs täcke i gömmorna, hade köpt det i Östersund när han var föl. I händelse av nöd under hans uppväxt. Annars är det 115 just ingen storlek som behövs, utom just nu då    .

Peppe Puss fick ett lite lätt fodrat regntäcke eftersom han lite svårare att hålla hullet.

Piggelin ser ut som en smällkaramell i sitt lila täcke.

I alla hagar finns det uppvärmt vatten.

Sagas Reddish och Sagas Lisabeth, skänkta av Pether Markne och Per Sandgaard kom i söndags. Två jättefina ministon, ridna och supertrevliga. Pether och Per har ägt de i många år men haft de utlånade  i omgångar och skänkt de till olika personer som sedan lämnat dem åter igen till dem. Lisabeth har bl.a varit ridhäst till Malin Bayards son. När de såg bonde i höstas kom de tänka på mig och hörde om de fick skänka dem hit till verksamheten och min uppfödning. Mitt varmaste tack till Pether, Per och Cia för att jag fått att ta över dessa söta tjejer! Till våren ska jag visa dem på utställning.

Pontus fick en hatkärlek till Reddish först.Men det gick snabbt över och bara kärleken kvarstod. Han är en bestämd liten herre.

När det är sånt här skitväder är jag otroligt glad åt mina foderhäckar! Maja och Samanta tycks känna detsamma.

Vi hörs!    

I helgen blev en utav "tanterna" sjuk. Hon hostade och det var så uppenbart i lördags när de liksom inte visade någon glädje att vara ute utan bara stannade vid början av trädgården och tanten stod stilla på en och samma fläck. De andra höll sig i närheten men de låg och idisslade mellan varven. Mina får bor numera i stallet i en box om nätterna och går lösa i trädgården hela dagarna. Lyxliv då många blir inne i stallar hela vintern. Jag rev ut hela deras fårhus och gjorde om det till vindskydd åt shettisarna istället. Men det är så mysigt att ha dem i stallet och kunna prata och gosa med dem hela tiden och de är innanför staketet och kan gå ut i trädgården och rasta varje dag.De är otroligt roliga, de får då och då springfnatt och rusar runt av lycka i full galopp genom trädgården. I början höll jag andan av fasa, jag var inte van att se får med sina pinnben komma i full kareta och göra lyckokrumsprång. Härom dagen var den en utav dem som i ett bocksprång slog en frivolt och landade på nacken. Hon blev lite chockad själv att tappa fotfästet och jag var snabbt fram och "tröstade".

Tanten blev bara sämre och sämre. Hostade vilket hon iofs gjort några dagar i samband med att hon slickat saltsten, men jag trodde hon var glupsk och tog ingen större notis av det. På söndagen andades hon tungt och hade inte ätit på ett dygn, ville inte ligga ner utan stod och avlastade huvudet mot boxkanten. Höllnoga koll på henne men ville vänta in i det längsta att ringa ut veterinären. På måndagen var hon bättre igen. Till historien hör att hon vägrade ge upp själv, hängde ändå med och stod envist på benen. Jag har en inställning att inte ta bort dem förrän de gett upp själva om det inte handar om rent djurplågeri vill säga. Det är ett ansvar man som djurägare har och faktiskt ett privilegium att ha möjligheten att avsluta ett lidande och ge en värdig död. Jag  har jättesvårt för människor som bl.a går runt och släpar på halvdöda hundar som måste bäras in och ut för att kissa och inte har någon egen glädje av livet. Det är fruktansvärt att mista en vän, men det är ännu värre att bära på ett dåligt samvete att ha väntat för länge än själva avlivningen ochsorgen efter djuret. Nu har jag ingen erfarenhet av något sådant och tänker inte sätta mig i situation att få det heller. ¨

På tisdagen ringde jag ut veterinären. De står mig för nära att jag bara ska ta bort dem utan att ens ha försökt och eftersom hon fortfarande kämpade ville jag ge henne alla chanser att tillfriskna. Varje gång jag fodrade kom hon fram och nosade  höet och ville äta men kunde inte. Fruktansvärt att se! Hon var uppenbarligen jättehungrig! Köpte lusernmix som är hackad proteinrikt hö på påse blandat med olja och melass som gör det mjukt och energirikt. Allt i hopp om att hon lättare skulle kunna svälja. Gerda och Rakel (getterna) älskade sånt! Hon kunde ändå inte äta... veterinären kom och konstaterade att lungorna lät bra, jag var orolig för lunginflammation. Ingen feber. Vi sondade henne med en slang ner i vommen och konstaterade att det fanns inget hinder i matstrupen. Slangade i henne vatten och energibalans samt gav henne en spruta smärtlindring som skulle sitta i några dagar för att se om hon ville börja äta. Han trodde på att hon fått något i halsen som gett henne sår där som orsakade rethosta och svårt att svälja. Då hon inte ätit på npågra dagar gav jag fram till onsdagen på henne att bli bättre. Hade det inte vänt då skulle jag ändå behöva ta bort henne. Ville inte låta henne möta svältdöden! Fy så fruktansvärt! Allrahelst iom att hon ville äta! På onsdagen började hon äta! Som ett mirakel. Blev så glad att jag nästan började gråta, lilla Tanten det lönar sig att även försöka rädda ett får!

Tanterna är väldigt speciella. Veterinären var helt betagen och sa att han aldrig träffat så tillgivna och sociala får någonsin. De är fantastiskt tillgivna och keliga. Nästan krävande av uppmärksamhet. RumpNisse stångade Cosma i helgen av oförätt för att hon inte ägnade sig åt honom. När hon så vände sig mot honom så kröp han så nära att han helst hade velat ligga under jackan. Han skulle inte ha några som helst invändningar mot att bo inne och sitta i soffan framför tvn.  Men nu är han ett får och får faktiskt nöja sig med stallet och jag har inte hört honom klaga. Bara man ser honom och ger honom mest uppmärksamhet.

Nu äter Tant -09 och jag känner mig så glad för framför allt hennes skull men även mig som inte gav upp. Vad som var fel kommer vi aldrig få veta. Men troligtvis något som retat strupen.

Idag när jag kom hem från stan på kvällskvisten var en utav mina ridelever här med sin mamma och pysslade med några ponnysar. Visste att de skulle komma så jag tog in Jazzo, Aldon och Peps för mys och omvårdnad. När jag kom hem överraskade de mig med varm choklad, pepparkakor och julklappar till mig och hästarna som fick en stor säck morötter. Jätterart av dem! Jag blev så glad!! Nu längtar jag erkligen tills det är tid att komma igång med grupperna igen. Men Aldon är förskyld för tredje gången nu. Jag är säkert jätteöverbeskyddande som vill väna ut tills de är helt friska. Men jag anser att det är bäst. Hade själv lite ont i halsen i höstas som blev värre efter varje lektion när jag sprungit med barnen i trav. Även om det inte var något ansträngande egentligen och långa sträckor så var det tillräckligt för bacillerna att göra nya attacker mot immunförsvaret. Så jag vill inte riskera att förvärra något tillstånd hos någon häst och har inte haft tillräckligt många friska för en grupp. Det blir som på en förskola här, det går runt till var och en och några tar det om på. Men de äter och dricker ju från samma ställe och hostar på varann så det är ju inte så konstigt. Den här hosten med fukten och värmen har verkligen gynnat bakterier och virus också. Hoppas det fryser nu snart. Är extremt less på lera och gegg.

Vi hörs!

I slutet av maj fick jag ett mail med två bilder. Gullan och Pontus föl hade sett dagens ljus! Eftersom fölet var mitt fick jag döpa henne och jag lät kalla henne Fjällbäckens Prinsessa, just för att hon var så liten och näpen. En liten Sessa. Nu är Sessan 6 månader och har lämnat mamma och flyttat "hem" till gården och sina släktingar: pappa och halvsyskon på både mamma och pappas sida.

Det pinsamma i historien är att jag inte varit och hälsat på Sessan trots att hon bara bodde några mil bort. I Köping. Eller några mil bort, allt är rellativt men i norrlands mått mätt så... Sommarrn var fullt upp och hösten liksaså. Tillslut kände jag att nu var det ingen idé längre. Jag kommer såsmåningom se henne hela dagarna ändå.

Förra söndagen var jag där och hämtade henne iallafall. Trött som ett as och sliten så få kände jag mig efter en "weekend" i Göteborg och ett nattpass med Saga i hagen. Men men, man kan inte vara på topp jämt!

Världens sötate lilla Sessa stod i en box med mamma Gullan. Roligt att se henne igen! Jag hade glömt hur liten Gullan är. Hon tog däremot ingen notis över mig. Brydde sig föga om att vi delat ett år av våra liv ihop. Sentimental kanske inte är det ord man förknippar med Gullan. Å andra sdan så har hon det jättebra hos Ann som tycker väldigt mycket om Gullan. Medan Gullans och min kontakt var helt ok medan hon bodde här men inget utöver det. Alla passar inte med alla och det är ju underbart när de kommer till sin rätta! Det som fick mig att byta bort Gullan var dock att Ann svarade på anonns där jag sökte verksamhetsponnysar. Hon hade Alice som hon trodde skulle passa och av en händelse började vi prata rent generellt och Ann sökte ett fint ministo för avel med bra och annorlunda stam.  Jag hade inte tänkt göra mig av med Gullan. Men visste att det här med verksamhet och masa olika människor som grejar och rider på henne inte skulle vara hennes gebit. Så jag slängde ur mig ett byte och så blev det! Ann har också upptäckt att Gullan inte gillar barn och en massa kladdande på henne så bytet kunde inte blivit bättre för Gullan! Alice däremot stormtrivs med sitt nya liv även om hon gick ner sig rejält iom kolikerna i höstas och har tappat mycket i hull och ork. Det kostar på att vara digivande, dräktig och bli sjuk. Nu äter de hö på fri tillgång och Alice har gått upp i vikt igen, de fodras även med lusernpellets om kvällarna som extra energi och protein. 

 Fjällbäckens Prinsessa 

Sessan tog flytten med ro. Störtcool fölunge! Hon gick in i transporten och ia trailerkameran kunde jag se vad hon gjordde. Hon stod och tittade ut genom framfönstret men var inte ett dugg orolig. Väl hemma blev hon utsläppt med Carin och Fatima som båda är fölvana, lugna och äldre. De var dock mindre intresserade av att bli extra mormor. Jag gick och hämtade Samanta och Vilda. Tänkte att en jämnstor och jämngammal kompus skulle kännas bra och min intuition sa mig att Samanta kommer ta sig an henne. Man känner väl sina löss  . Samanta hade inget emot att bli surrogatmamma åt Sessan trots att hon redan har en liten själv och snart var Vilda och Sessan bästisar. Hon ger henne självklart inte di men tar ändå hand om henne och såg tillatt Sessan hade någon att ty sig till när hon introducerades med resten av flocken.

Sessan, Samanta och Vilda.

Storebror Piggelin (efter Pontus) hälsar lillasyster välkommen till gänget

Många nya jämngamla kompisar. Här ihop med Röding, Saga och Piggelin

Så söt! Det roliga är att Sessan och Nirmar som båda är efter Pontus är så otroligt lika i färg och teckning. (Sessan här på bild)             

Lugn över sto och fölflocken. Det gick helt smärtfritt att släppa ihop resten av stona ihop med Sessan. De var föga intresserade faktiskt.Mer ett "jaha en ny bäbis igen då... Numera tyr sig Sessan även till Ida, Maja och Vaja även om "mamma Samanta" är den som gäller när det verkligen behövs någon.

Jag delade för en vecka sedan mammor och föl. tyckte det var dax och eftersom Cleo inte brydde sig om Saga nattetid och Saga var tvugnen att komma hem såg jag det om ett gyllende tillfälle att skilja dem åt. Cleo var utom sig av oro dagen och natten efter! Åt ingenting på 1½ dygn utan sprang oroligt fram och tillbaka vid staketet och ropade efter Saga som givetvis svarade och gjorde henne ännu mer utom sig av sorg. Tog så hem mammorna och satte ihop dem igen. Den tiden kommer när stona säger ifrån ändå och slutar ge di inför nästa fölning. Det är nu min uppgift att istället skotta i dem så pass mycket protein att de inte tappar för mycket av sig själva. Vaja gick med Cleo tills hon var 1½ år och fick di även om de också kunde vara utan varann, men Cleo behöll ändå hullet och Saga föddes välskapt. Det är ju så det fungerar i naturen. Där går fölen med sina mammor tills dess att hon fölar igen. Ingen av mina föl bryr sig över att mammorna jobbar i verksamheten. De är så trygga i flocken och vana att mamma kommer och går. Jag tror egentligen mest på tvär avvänjning. Dvs att fölet eller mamman lämnar gården. Så länge de hör och se varann kommer de gråta och processen blir mycket mer smärtsam och långdragen.

Saga fungerar utmärkt här hemmapå gården nu även när det är mörkt iom att det är lysen på stallet som lyser upp hagen och allt är hittills frid och fröjd och alla mår bra och är lyckliga. Fölen rejsar och busar ihop precis som det ska vara.

V hörs! 

Igår avrundade jag min bondesäsong på två sätt. Dels att jag skrev av mig här på bloggen. Det är mitt sätt att ventilera mig och få ur mig negativ energi och samla tankarna. En del skriver musik, andra springer och jag skriver. DEt är som att jag genom att skriva ord på det jag känner bearbetar det bättre och sen kan lägga det till historian. Nu skiter jag fullständigt i vad de skriver, skriv på jag kommer inte läsa. Orkar inte bry mig. De känner mig inte, skulle aldrig komma på tal att de skulle få lära känna mig och jag behöver inte veta. Är inte en nyfiken. Känns så skönt!

Igår kväll var jag på LRF (lantbrukarnas riksförbund) och "föreläste" om min bondesommar. Fick lite frågor och folk verkade tycka det var roligt att höra. Innan mig var det enman från länsstyrelsen som berättade om rovdjur i våra trakter. Jätteintressant! ag hade velat höra mycket mer! Björnar, varg och lo kan man inte veta och höra för mycket om! Jag var betydligt mer intresserad att han skulle få fortsätta än att jag skulle berätta. Mitt vet jag ju redan allt om, totalt ospännande för mig. Men det hjälptes inte, de andra 52personerna ville höra om bonde söker fru så majoriteten fick bestämma.

Jag fick allafall svar på funderingar och oron som jag haft. Jag kan tyvärr inte släppa min setter Amy här i markerna då det är vilttätt och nära stora vägar.  En setter tar stora vida svängar i full galopp. Skapt för att söka av stora fält efter fågel i full fart. Amy är en utpräglad engelsk jaktsetter. Eftersom hon inte är jakttränad sedan hon var ung pga skotträdsla så är hon vad vi kallar "joyrunner" (ojsan plötsligt blev jag vi med fågelhundsvärlden igen, det var inte igår). Dvs hon springer mest planlöst omkring och livsnjuter! Men får hon upp en fågel så får hon inte stånd (nej menar inte sånt stånd...   ) stöter som en spaniel och kutar efter. hon har bra ståndanlag men har ihop med de andra hundarna inte utvecklat den.

Jag har fått tillåtelse att släppa henne på marker uppe vid Möklinta, en timmas bilresa hemifrån. Kan lätt tänka mig att ta hundar och två ponnysar och gå i skogen några timmar med fikakorg. Dömysigt! Men, det har vandrat varg i dessa skogar och jag utsätter henne inte för sån fara. Då är vi hellre hemma på tomten. Nu fick jag verkligen rådet att avstå. Skultuna bara några få mil fågelvägen har iår fått mellan 7-9 valpar som när de stöts ur flocken kommer gå åt nått håll. Därav vårt infomöte igår vi ligger lite i riskzonen och för några år sedan rev varg två tackor i Teda hos en bonde som jag "känner". Det känns lite oroväckande med tanke på mina små shettisföl som väger från 15 kg när de föds. Det går ju sätta rovdjurstängsel. Samtidigt som det känns fel på marker som inte är mina. Det kostar ju en slant liksom... Dessvärre håller det inte ute lokatter som också börjar etablera sig här på vår halvö och på södra sidan om E18. Det kommer väl sluta med att jag har alla mina föl i vardagsrummet och sängkammaren om nätterna  .  

Annars har det varit fullt upp här i veckan med det mesta. Lite, eller väldigt mycket teknikstrul igen. Blir gaaalen   snart!

I lördags när jag kom hem från Göteborg fodrade jag eftermiddagshöet efter mörkretsinbrott i skogshagen. Alla hästar var vid matplatsen utom Saga. Jag sökte reda på henne med ficklampan och hon stod lugnt en bit upp i backen. Jag tänkte inte så mycket på det. Hon var väl mätt helt enkelt. De får rätt mycket mat de digivande och dräktiga stona.  När jag kom tillbaka efter midnatt för nattmålet var hon inte heller med de andra. Ropade och ropade på henne. Konstigt att hon höll sig undan. Var hon sjuk eller skadad? Mamma Cleo tog ingen notis över att hon inte var där. Tillslut hör jag henne skrapa med hovarna och hittade henne. Hon är kvar exakt där hon stod sist! Olycklig och lite förvirrad. Jag kände igenom henne men hittade inget konstigt. Men hon ville inte röra sig. Tillslut knuffade jag henne för att se att hon kunde gå varpå Saga snubblar omkring helt förblindat. Då slog det mig!Nöär saga var nyfödd pratade jag med veterinären om det möjligen var så att hon var nattblind. När hon gick in i stallet och det var nedsläkt gick hon rakt in i väggarna och visste inte var hon var. INgen annan häst, varken vuxen eller föl betedde sig så. Jätteobehagligt. Vi bestämde att låta det bero och sehur det utvecklades. Nu fick jag bekräftat, Saga ser inte i mörkret. Jag fick lysa upp en väg för henne och tvinga henne att röra sig. Vid höet satt jag och lät henne äta i ficklampans sken. Så fort jag släkte tappade hon matlusten och blev apatisk. Testade när Vaja kom fram till höet att ha släkt för att observera. Saga märkte inte att Vaja tydligt uppmanade henne att gå undan till egen höhög och blev väldigt förvirrad när Vaja tillslut ledsnade på henne och nöp till. Saga snubblade då åt sidan i ett taffligt försök att flytta sig. Jag tände och körde undan Vaja och lät Saga äta sig mätt och lämnade hagen först 2 timmar senare när hon tillslut kom till ro och la sig. Det var med vånda jag lämnade henne!  Tänk om de andra gick ivägeller flydde för något! Då skulle Saga bli kvar med allt vad det kan innebära. Hennes mamma var väldigt tydlig med att hon inte ville veta av Saga nattetid. Hon vet att det är något som är fel. Dagtid är Saga däremot som vanligt.

Gick hem och googlade på nattblindhet hos häst men fick bara upp det jag redan visste. Att islandshästar med silvergen inte bör dubbleras för det kan innebär dålig syn och nattblindhet samt att knabstrupfärgade (Pippi Långstrumphäst) kan bära sån gen. Men varken sagas pappa Brellir som är islandshäst eller mamma Cleo som är shetlandsponny har den ena eller den andra genen för silver eller prickar. Uppenbarligen föds det nattblinda hästar utan dessa gener. Jag har kontaktat Strömsholms hästsjukhus och ska även kontakta SLU för att de ska få ta prover på Saga. Gissar att det forskas på det här och Saga är nog högvilt ur forskningssyfte. Både mamma och pappa har stam som går att följa i flera led. Dessvärre är Brellirs mamma Dis död, Sagas farmor.

Saga i augusti -11, 2 månader gammal.

Det blir lite speciellt att ha en nattblind häst. Hon kommer inte kunna lämnas på bete nattetid, allrahelst nu efter infoträffen om rovdjur! Hon kommer inte kunna brukas (norska är ett bra språk!) i annat än dagsljus heller eller ridas på dunkla ridbanor med skuggor. Jag kommer inte kunna sälja eller ge bort henne. Det gör jag inte! Jag har ansvar för denna lilla dam och jag avlivar henne hellre än ger bort henne till nån och hon vandrar vidare till nya ägare och vips så är det någon som "glömmer" att informera den "lilla" detaljen att hästen är blind i mörkret och någon oförstående tror att hon är provokativ när hon vägrar röra sig när det är mörkt. Eller lämnar henne på bete till sitt öde. I ljus är hon som vilken häst som helst, men jag vill också ta reda på hur de tror prognosen är för en sådan här häst. kommer det förvärras och gå ut över dagssynen?

vi hörs!

Kände att jag måste skriva av mig lite. Det brukar fungera bäst på mig. Min ventil liksom.

Först och främst vill jag tacka å det alldra djupaste för alla fina, varma kommentarer som strömmar in både här på bloggen, facebook och på andra ställen! Alla lyckönskningar och alla andra vänliga ord! Det gör mig SÅ glad och upprymd! Fyller mig med massa positiv energi!

Men, tyvärr finns ju dessa som har behov att klanka ner på andra också. De missundsamma, avundsjuka, svartsjuka (?) eller helt enkelt bara elaka. De som drar sina egna förhastade slutsatser och ser det de vill se ur sitt egna perspektiv och erfarenheter från livet. Det var som Cosma, som jobbar med människor, sa: egentligen talar det mer om de som skriver än om mig.

Det finns de som inte förstår att uppbrottet mellan mig och Maria var ett gemensamt beslut. Ja jag tog upp att kärleken inte utvecklades åt rätt håll i första vändan när det tog slut. Men att vi blev ihop igen var ett gemensamt beslut! Det var ju knappast så att jag tvingade henne till nått framför kamrorna! Där och då kändes det rätt för oss båda men det svalnade fort igen och Maria tog i saken och såg till att vi bröt upp på nytt. Det tycks som om dessa som skriver de elaka och nedlåtande kommentarerna utsett Maria till ett offer för min katt och råtta-lek. Kan lova att hon inte skulle bli glad för den rollen! Hon ser sig inte som ett offer under mig! Jag känner henne väl. Men det är väl antagligen så att de som skriver sånt har sådana erfarenheter själva och drar paralleller.

Dessutom, det var ju knappast så att vi gjorde slut ena dagen och nästa dag träffade jag Cosma! Det hann gå ganska exakt en månad mellan. Ingen jättelång tid i mina mått mätt men iom att Maria och jag skildes som vänner och ingen av oss egentligen hade några djupa känslor för varann som man bör ha i ett förhållande så kunde jag gå vidare rätt raskt. Normalt sätt brukar jag slicka såren länge efteråt...

Maria skrev fint på min logg på facebook idag och önskade mig all lycka med kärleken. Sånt bittert offer är hon... Tack Maria!

Jag hade inte dejtat någonting efter vårt avslut i början av november. Men om jag hade gjort det, varför skulle det varit fel? Jag gick ut i bonde för att hitta kärlek och den fanns inte mellan mig och Maria men nu hade jag banat en väg för mig som jag menade från början. Jag hade verkligen inte tagit för givet att den rätta skulle komma till gården även om det naturligtvis fanns hopp och önskan om det. Men min tanke var att lysa upp en väg för mig att hitta någon efter kärlekens stig. Var så less på internet och profiler hit och dit, mailanden som inte ledde till något och krogen är inte mitt ställe.

Det känns faktiskt fördjävligt att bli utpekad som player! Dessa, alltid anonyma, elaka människor som har behov att spy galla över andra människor och krossa framför sin väg för att på så vis känna sig lyckade (eller varför gör man det annars?). Tragiskt och helt otroligt att det är en laglig rättighet! Borde vara straffbart att skriva ner andra anonymt på internet! Läggkorten på bordet och tala om vem du är om du har åsikter! Stå för dina ord och handlingar! Jag har gjort det i hela säsongen av bonde och de kan inte ens nämna sitt förnamn! Helt otroligt lågt! 

Var in på en sida som heter alltomtv.se Men herre min skapare! Jag blev så illa berörd och arg! Från början var det så himla elaka och vidriga kommentarer om Pelle, Helen och Louise. Det kliade i fingrarna på mig att svara och var så förbannad! De gjorde smileysgubbar som stod och kräktes i kommentarerna om honom - fyra i rad!! Skrev saker som att "jag gjorde misstaget att äta hamburgare förra gången de visade Pelle och mår fortfarande illa och måste spy pga honom" (eller nått i den stilen). Nu har även jag fått mina fiskar varma för att jag är oseriös och en typ player eller vad de nu skrev. Gick rätt raskt därifrån. Vet att någon vettig person skrev att de inte skulle vara dömmande utan faktiskt tänka efter hur de skulle vara att delta själv i ett liknande program varpå någon skrev att "vaddå man får väl skylla sig själv om man är så dum att man slänger sig till lejonen" (självklart anonym).

Tänk på att om ingen var med i dessa tv-program där ni fullständigt sågar ner folk vid fotknölarna och dansar krigsdans runt deras lemlästade kroppar så skulle ni heller inte ha något liv! Ert liv tycks ju gå ut på att koppla upp er på nätet, sitta vid tangetbordet och regera över er lilla overkliga värld där ni är diktatorer som har rätt att dömma andra människor på helt lösa grunder och ur ert perspektiv!

Ja nu har jag sagt mitt för idag. Detär ett hårt liv att vara kändis. Men jag ångrar fortfarande inte ett ögonblick att jag var med i programmet. Det har gett mig underbara vänner, massa sympatiskt stöd från nära, kära och okända. Det har gett mig kärleken.

Vi hörs!