För några år sedan hade jag uttalad älgfobi. Jag fick hjärtklappning av att gåi en skogsdunge, helt övertygad om att det skulle komma en ninjaälg och karatesparka ner mig med ett framben! Skitjobbigt eftersom mitt stora intresse samtidigt var och är att vistas i naturen. Jag är uppväxt med att vara i naturen. Plocka svamp, ut och titta på flyttfåglar, skogspromenader mm men skräckhistorier om älgarsom blivit fulla och galna av äpplen och en tokig älgko i mitt område där jag växte uppsatte sina spår. Ändå har jag alltid gillat hästar, även om jag var hästrädd som yngre. En skräckblandad förtjusning för hästar, fast det är en annan historia.

När jag flyttade till Duved var jag helt ensam. I stockholmsskogarna kände jag mig trygg. Men uppe i de stora skogarna i Jämtland vilmade det av älgspår. Gigantiska spår! Men jag såg aldrig någon älg. Mötte aldrig nått vikt överhuvudtaget utöver en och annan skogsfågel. Började inse hur skygga djuren var. Allrahelst där uppe där skogarna är stora och de kan gå undan från folk. Jag var inte alltid jättebekväm men jag tvingade mig ut. Åkte ensam 2 mil ut i skogen, låste uå en vägbom ochåkte ytterligare 5-6 km upp i skogen och gick med hundarna med oändligheten som granne.Jag satte i system att poppa musik, låta hundarna gapskälla i bilen med öppna dörrar och fönter för att visa vår entre och driva bort vilda djur ur vår väg innan vibörjade gå. Det sjuka är att jag döpte mina skogsstigar efter vad jag hittade efter vägen "Björnbajsvägen", Älghornsgatan" och "Järvstigen". Namnen talar för sig sjäva. Ändå fortsatte jag gå där, under alla mina år. Det visade sig efter min flytt att det ligger (låg?) ett björnide några 100 m från Björnbajsvägen.... Men det gick ju bra ändå   . Det man inte vet om mår man inte dåligt över, eller hur? Bara en gång var jag med om att Amy som på setterns vis tar större lovar gallskrek av skräck ute på ett hygge en bit framför oss. Blodet frös till is och jag vände tvärt och sprang i panik. De hundar som inte följde med fick skylla sig själva!

Vintertur på Älghornsgatan mars -08 med Higgins, Amy och Cvittra mfl ej i bild

Här i Årsunda kryllar det av rådjur och en och annan älg. Skogarna här är också enorma och det går att rida x antal mil rakt ner till Dalälven utan att stöta på hus. Jag vill inte få närkontakt med älg på hästryggen. Har ingen aning om hur hästarna reagerar ochmed tanke på min fd fobi så kommer de garanterat bli skrärrade. Jag har kommit på en lysande lösning: jag sjunger! Visserligen ibland hellre än bra men för det mesta låter det helt ok med tanke på att jag ser till att ta i med stödet och andas rätt. Detta av två skäl: 1 det går inte att sjunga högt och spara rösten utan att andas rätt och ta i med magen, jag vill höras! 2 Riktigt utförd sång gör att jag slappnar av, det går inte sjunga rätt och spänna sig. 

Har faktiskt köpt sångböcker och övar sånger. Tröttnar rätt snabbt påmin torftiga repetoar på barnsånger,en och annan visa och ballad. Hästarna tycker det är helt ok med en sjungande matte, men de känner att jag slappnar av. Vad grannarna tycker i de hus jag titt som tätt passerar är en annan fråga. Allrahelst med tanke på att repetoaren innehåller"Kumbaja my Lord" och "Han har öppnat pärleporten". Men det är sånger som är lätta att sjunga extra högt vid täta slyställen där älgarna kan stå och beta.

Igår red Jessica och jag ut i mörkret. På med massa reflexer och iväg.Det var en fantastisk tur! Det snöande tätt och blåste snåltmen uppe iskogen var det stilla och all snö lös nästan upp vår väg. Pannlampa var onödigt och personligen ser jag bättre utan än med lampa. tycker man blir så blind utanför lampskenet. Vi mötte inte någon. var väl bara vi som rörde oss ute i "ovädret". Det kräksnöade för att tala klarspråk. Red vår runda vi brukar ta. Ca 1,5 timma i skritt genom skogen. På vägen hem, över ett fält händer plötsligt något. Jag red först på Glanna och efter kom Jessica på Tiger med Kolbakur som handhäst. Jag sa till Jessica att det gått ett djur, en älg på stegen att dömma, före oss alldeles nyligen. Vet inte om Glanna eller Kolbakur reagerar först. Men Kolbakur lägger in en tvärnit och vänder. Nära att dra av Jessica och fickmed sig Tiger i vändningen. Glanna och jag hann aldrig fatta vad som hände. trygga Tiger blir dockkvar och vi kan fortsätta framåt. Glanna tvärstannar också till, ungefär i samband med att älgspåret viker av och gör en gir ut på ängen för att sen gå upp på stigen ingen. Glanna tittar och lyssnar upp mot en dunge framme till höger om oss.Men går sedan vidare. Jag tänker att det måste vara älgen. Jessica och jag småpratar lite bitvis. Men av koncentration över att se älgen tror jag att jag blev tyst. Jag ser en gestalt som sitter på toppen på kullen i dungen. Ser ut som en hundfigur modell stor. Men det kräksnöade ju och jag bestämde mig för att jag inte kan se vilt och vargar överallt. Såklart är det bara en rotvälta! Jag tittar åt andra hållet men blicken glider tillbaka och rotvältan är borta. Då säger Jessica nått om varg! Sen säger hon lite i paikstämma " Sjung Johanna!" Jag tar i och sjunger för allt jag är värd det första som poppar upp: "-Minns du det sjöman för länge länge sen? Minns du hans namn var Kalle Theodor? Aldrig så ser du den sjömannen igen han vilar i havet Kalle Theodor. Men en stormnatt kan du höra nån som ropar HEJ HÅ i från havets djup det kommer och det låter så HEJ HÅ HEJ HÅ!" Vid hej hå tar jag i och vrålar. Vargen vände och stack.Jag såg det aldrig men enligt Jessicka reste den sig och gick några meter mot oss när vi kom ridande i djupsnön i skritt.Som närmast varvi 12-15 meter bort. nu tror jag inte den tänkte anfalla oss. Men däremot blev den uppenbarligen nyfiken på hästarna, de älgliknande varelserna. att de var människor med dem hade nog vargen inte räknat med.ttringen från vargen till hästarna låg fel så hästarna märkte den inte mer än en gång och då på betydligt större avstånd. Nysnön gjorde att den kunde röra sig tyst. Jag hade tänkt gå tillbaka och titta efter spår idag men då det både snöade tätt och drev kommer det inte finnas nått kvar. Vi vet vad vi såg och med tanke på hästarnas reaktioner så har vi inte fel. Fast jag trodde ju att de reagerade på älg.... Nu fattar jag varför älgen hade tagit en gir ut på ängen. Tyckte det var lite märkligt eftersom det inte fanns något ätbart för den att ta.

Fick veta rykte om att det synts två vargar runt Årsunda ip. Vet inte om det stämmer eller ej. Vi vet vad vi sett däremot. Men vargarna rör på sig nu. Det är parningstider snart och hanar letar revir och möjligheten att bilda flock. Men visst känns det olustigt. Jag är glad att jag låtit bli att åka upp och släppt hundarna. KOmmer man så här nära varg trots att man pratar så vill jag inte komma till fots med lösa hundar. På det här avståndet är jag övertydad att någon hund fått sätta livet till! Känns ocksåobehagligt med tanke på minishettisarna, de dräktiga stona, gamla Fatima, och årsfölen. Fåren och getterna stänger jag in på natten och natten till idag stängde jag in fölen och mammorna i ridladan. Men den miljön är inte bra för hästarna då det dammar lite där inne ochinte opitmalt att hålla dem i för ofta. Shettisarna är ju dessutom nära dammet iom sin storlek. Hästar har känsliga luftrör. Jag har bra el,även vintertid. Det är tätt stängslat ochförhoppningsvis skrämmer antalet djur bort vargen om den kommer förbi. !6 ston går i lösdriften ihop. Så snart vi slipper vinterbrodd kommer jag släppa in grabbarna för att göra flocken så stor som möjligt. Ju fler desto tryggare mot rovdjur tror jag. däremot finns det andra nackdelar med stor flock. Om de smiter t.ex....  

Vi hörs! 

Försökte mig på att uppdatera min hemsida. Grattis Johanna nu har du lyckats radera verksamhetssidan!   

Nu sitter jag här och är lite småbitter   . Men eftersom jag är en mycket gammaldags kvinna så skriver jag ner all verksamhet på lösblad innan jag flyttar över det på dator! Det är inte bara fy skam att va kvar på stentavlornas tid   . Tack Gode för mina underbara vänner! Lena skickade sms från kalaset hon var på (efter att jag beklagat min klantighet...) att jag får semla imorrn eftermiddag och vi ska hjälpas åt att göra om. Blev genast på bättre humör. Vet inte om det var semlan eller det faktum att få hjälp   Det är tur för mig att jag aldrig kommit på tanken att jobba med datorer! Jag hade varit död och begraven för vääääldigt länge sedan då - hjärnblödning i kombination med hjärtinfarkt. Hade gått en ond död till mötes..... Och med tanke på de sista fula ord som sprutat som drakeld ur min mun så hade jag inte kommit till himmlen heller   .

Hur som så är jag nöjd med min planering som ligger bredvid mig. Fint nerskrivet med bläckpenna! Hoppas kunderna blir lika nöjda och min utvärdering till sommaren blir skriven med guldpenna.

Ja det var ju som bekant ett tag sedan jag var här. Men nu känner jag mig mer i form och fas att ta tag i bloggandet. Inchala! Om Gud vill på arabiska. För den som inte förstår arabiska   Som att jag gör det.... Men just den frasen kan jag. Kan ju va bra att kunna om jag kommer till ett arabtalande land (heter det ens arabspråk? Arabiska ja men arabtalande?) Man vet ju inte när den här Nordinskan tar tag i att beställa bredband. Kan ju dröja några år till.

Se och Hör var här förra veckan och gjorde "hemma-hos-reportage". Skribenten frågade om min rellationsstatus och om jag dejtar. Njaaa det är dåligt med det.... Som hon konstaterade. Jag är inte tillräckligt desperat för att skaffa bredband och nätdejta. Hon slog huvudet på spiken! Har en profil på qx men måste logga in mig mitt i natten för att som icke betalande komma in på sidan och vem är i toppform klockan halv tre om natten för att maila och svara på mail och dessutom verka charmerande.... Förhoppningsvis kanske jag blir tillräckligt desperat någon dag. Men den dagen var inte just idag....heller....   

Jag måste få ge mitt varmaste TACK till Trogsta bys invånare som engagerat sig i min katt Lilleprutts försvinnande iom flytten. En kall kväll i slutet av december fick jag ett sms och en bild på en katt: "Din?" Det var min Lilleprutt! Jag slängde mig i bilen och åkte ca 20 mil och hämtade honom. Ett par hade tillslut lyckats locka in honomi sitt hus. Han kände genast igen mig och lät mig under mild protest stoppa in honom i transportlådan. Väl här hemma gick han raka vägen tillmatskålen, sedan kloade på kattstubben och upp i soffan och där sov han och sov och sov. Han brydde sig inte ett dugg om det nya huset. Han var hemma hos sin mamma Minna, matte och kattkompisar. Ingen tyckte det var ett dugg märkvärdigt att han kom hem igen efter 4 månader. Han tycker dockatt han varit ute tillräckligt den här vintern. Var ute och kikade på gården en kort sväng en gång, annars vänder han på trappan. Vete tusan hur han klarat sig, men mager var han inte. Snarare större och kralligare. Men vilken sorg han måste känt när han kom hem och allt var borta!   

Sover på matte i soffan

Lyckligt busig och demolerar mattes Smurftoppluva.

Vacker vinterljus över pojkflocken. Fjordhästen Tiger har flyttat in som turhäst. En riktig klippa! Trygg och stabil som få och oerhört snäll. En otrolig tillgång till gruppen. Brellir och Skorpan har börjat öva lite smått inför kommande inridning nu i vår. När jag letar turhäst somersättare för Maisan så är det fokus på storleken och att hästen är lugn, trygg, miljöstark och snäll. För min del bryr jag mig mindre i om hästen töltar eller inte.Det är ändå få islandshästar som töltar rent utan inverkan från ryttaren och då är jag hellre ärlig och säger som det är och satsar på toktrygga individer som passar gruppen för hälften så mycket pengar än en islandshäst som ändå kommer gå i grisepass eller travtaktig tölt. Hos mig får man fokus på naturupplevelse i samspel med hästen. Däremot lägger jag vikt på att hitta hästar i ungefär samma storlek så de håller samma steglängd och på så vis håller ihop gruppen.

Med Tiger ingick hans medryttare Linnea som bor i Sandviken. Perfekt! Hjälp och sällskap! Här pysslar hon och hennes kompis om Pontus och Tiger.

Här är vi påväg ut på promenad med PeGe och Skorpan.

PeGe har flyttat hemifrån nu. Han flyttade härom dagen över till pojkflocken eftersom någon av stona luktade brunst i solskenet. Vårbrunsterna styrs utav ljuset och ett tu tre kan man råka få oönskade föl om man inte delar dem i tid. Pegasus har alltid varit lite brådmogen vad gäller den delen. Han och Nirmar ska för övrigt kastreras i februari/mars. Lika bra att få det gjort så tidigt som möjligt så ökar chanserna att slippa hingstbeteenden. Killflocken är supertrevlig! Inga sparkar, bett eller ens skrik och pip. De välkomnade både PeGe och Tiger i flocken.

Getterna och fåren njuuter när solen tittar fram. Tyvärr är vi inte bortskämda med den det senaste halvåret.

Känns som det mestadels är grått och grått eller snöstorm som här på bilden. Hästarna bryr sig mindre. -12 C är deras bästa temperatur under vinterpälsen som isolerar mot kyla och fukt.

Tog mig ikragen och tömkörde Teista som övningskörning inför momentet med Brellir och Skorpan.Både Teista och jag var lite ringrostiga. Dessutom är det skillnad i känslan att köra en stor mot en liten shettis.

Men vi kom in i det efter en stund och jag kände mig nöjd med övningarna. Svårast var att få henne helt rakställd och inte ramla in i serpentingång likt fyllegång på rakt spår. Men övning ger färighet!

Vi hörs!      

Jag har nog haft en av de bästa jular på länge länge! Det bästa ur två världar. Firade med familjen hos mina föräldrar den 23:e i samband med mammas födelsedag. Åkte ner över dagen bara. Plikten kallar här hemma. HUndarna följde såklart med och vi gick en promenad och tittade i skyltfönster och gapskällde på andra hundar   . Bonnhunnar! Resten av julhelgen firades ihop med Ingrid och Patrik och deras familj och vänner med familj. Vi har haft så otroligt trevligt och detvar som de sa att familj är inte bara blodsband utan de man väljer. Tack för att ni valde mig! Det härliga är att jag lärde känna Ingrid precis när jag flyttat hit och ingen anade väl då att vi skulle bli så nära vänner att vi skulle fira jul ihop några månader senare. Livet när det är som bäst!

Överhuvudtaget så vill jag säga det igen, jag trivs här och folk är så trevliga och inbjudande! Grannflickan Alma gav mig både en julklapp och sockerkaka som hon bakat vilket såklart gjorde mig jätteglad! Jag har mycket större umgängeskrets här än jag hade i Enköping och då är det bara min kompis Stina som är en gammal bekantskap. Jag ångrar inte att jag flyttade även om hösten många gånger varit rätt tung. Men det kostar i energi att flytta också och sen har det ju hänt en del grejer också. Men nu känns det lättare igen och jag ser verkligen fram mot vårvintern och all nystart!

Vackra skogar så här på vintern! Som en tyst oändlighet!

Harriet inspekterar godisbordet och granen. Goa unge!

Tror bara det var lutfisken som saknades på vårt julbord

Självklart komdet en tomte och Harriet hoppade högt av glädje och förväntan!

På kvällen när lugnet lagt sig hade vi sångstund.

Ställa ut gröt till tomten är ett måste på landet! Man ska hålla sig väl med tomtarna, annars kan det bli nödår. Det härliga var att när jag ställt dit grötskålen och stod och myste i en box med en häst for ena stalldörren upp och igen med en kraftig smäll helt utav sig själv. Kan garantera att ingen korsdrag förekom då jag stängt alla dörrar och det var vindstilla ute.Någon kom och ville ge sig till känna. Men jag blev inte rädd, bara glad att min gröt uppskattades. Åtminstone tolkade jag ddet så. SEn om det var en tomte eller två eller någon av de andra som jobbar och lever i stallet vet jag inte. Men det spelar heller ingen roll. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle ha sån avslappnad attityd till sånt här men de är så självklara här.Men vem är det som flätar manarna på hästarna om nätterna? Inte är det jag iallafall!  

Annars då? Jotack här kommer en liten bildserie på vad som hänt sen sist:

A-teamet kom och adventsfikade. Dvs Anita, Anne-Lie och Alice. Nyfunna islandshästvänner    

Familjen har utökats med 15 guppyhanar (de var vackrare än honorna)

HUndarna har haft så förfärliga öron och klåda så jag misstänkte skabb och bokade en tid hos veterinären. Jo då mycket riktigt - öronskabb. Så nu går både hundar och katter på behandling.

Lycka är att vara klar och få smaka godis!

Hittade ett skabbdjur med blotta ögat när jag grävde i ett hundöra och kunde inte låta bli att fota det. Tyvärr blev bilden inte lika skarp som min syn men det är det lilla vita somär skabbdjuret, det andra är öronvax.

Har börjat åka längdskidor igen, lycka! Bästa motionsformen på alla sätt och vis!

Underbart!

Mamma Alice hänger med ännu och har klarat sig bra ett tag nu trots allt. Men hon ska bort men det är skönt att dra på det så länge det går för fölets skull. Nu har Ripa börjat få gå på promenader utan mamma men med sällskap.

Hur man bäst motionerar oskodda shettisar. Vågar inte spänna dem för vagn om de skulle halka och trilla omkull men med pulka efter går det finfint. Maja och Carin.

På väg ut på tur. Från vänter: Kolbakur, Lukka, Teista, Glanna och Lekis

Hittade en gammal julbild på mig i gömmorna i datorn när jag letade en annan bild.

Ha en fortsatt God Jul!

Vi hörs!   

Jag finner knappt ord om hur underbart det är nu! Ljust,rent, knarr under skorna, rena golv och djur, går att åka skidor och dra saker på pulka (ved/barn/hö/vatten) och hästarna ska kasta dojjorna på hyllan för nuär det mjukt åt deras hovar även när jag rider. Det är framför allt en fröjd att ha rent inomhus! Julstämning på topp! Från att ha haft en skittung dipp sprudlar livet igen. Så härligt!

Men nog fasiken ställer snöandet till det även här. Iallafall när det som i vårt fall här i regionen, har fått ca 1 meter snö på lite drygt en vecka! Det är galet med snö! Jag börjar redan fasa för taken och inser att det snart blir takskottning om det ska fortsätta snöa,vilket det såklart kommer göra. Vintern är ju bara barnet ännu. Småshettisarna och fölen kunde inte ta sig fram i hagen utan fick flytta in i den gudabenådade ridladan i några dagar tills de stora gjort tillräckligt många stigar åt dem. Nu väntar ett stort saneringsprojekt där inne men det var det värt. Lille Sarv kom in efter sista snöfallet och föll ihop som ett korthus i boxen och låg ner och åt. Jag tycker så synd om de vilda djuren nu! Fy så tungt de har det och inga isar har lagt sig heller mer än en tunn förädisk skorpa under snötäcket. Jag säljer gott om rådjurspellets just nu. Mer vinter, det klingar så gott i kassan   . Måste snart fylla på förrådet med pellets.

Utsikten från traktorn som jag tillbringat många timmar i nu med snöröjning.

 Jag tyckte det här var mycket....

Sen kom det mer och mer.... Jodå det är jag som har plogat   All by myself! Jag som aldrig varit i närheten av att kört en traktor för lite drygt en månad sedan. Åkt en enda gång i mitt liv. 

Jag tycker att jag har problem att göra av med snön på min gård, har fått köra ut det på åkern. Vid tillfälle ska jag ploga upp en ridväg där ute. Men problemet att göra sig av med snön är ingentng mot för vad det är i städerna. Jag har själv bott 14 år i Stockholm så jag vet... Blir så less på den töntiga disskussionen och spydigheterna kring snökaoset i STockholm. Det säger väl sig själv att det blir svårt för bussar ochtåg att ta sig fram. Om jag som sagt har haft kli i huvudet för var jag ska göra av snön för att få den ur vägen och planera för att det inte blir livsfarlig isbildning i snösmältningen så är det en fis i rymden i jämförelse....   

Nu ska ingen tro att bara för att jag har traktor så sitter jag och glassar och har det bra som slipper skotta för hand. Jag har 5 stora portar att handskotta, 4 vanliga dörrar,en farstukvist med trappa och ca 15-20 m gångväg till ytterdörren och 2 gånggrindar.

Ingen kristik mot någon speciell person, vill någon ta åt sig så är det inte min mening att peka ut någon. Men jag blir lite förskräckt när jag läser på facebook hur folk klagar på ryggont och träningsvärk efter att skottat sin villaträdgårdsinfart. Vad gör folk på gym? Hur bra är gym om man likt förbaskat inte klarar av vanligt fysiskt arbete? Såklart att det finns folk med skulios, ryggskott, överanstängda nackar och andra skador. Men inte i den här utsträckningen! Är verkligen gym så effektivt? Känns mer som dyr hobby för att se snygg ut istället för att bli allround tränad och normalstark. Eller tränar folk ingenting utöver ev promenader? Inte undra på att de har och får ont överallt.... Det ar bara en tanke. Inte menat att peka ut någon eller tala om hur djävla vältränad jag är för allt är rellativt och jag har ett fysiskt arbete 7 dagar i veckan året om och minst 6 timmar/dag med kraftansträngning på ett eller annat sätt. Jag förstår också att det är svårt att hinna och orka med småbarn och heltidsjobb. Men nog sjutton finns det gott om lata  . Men min tanke var mer hur bra ett gym egentligen är....

Rigmor försvinner i snön! Tur hon har en antenn som sticker upp! Den här bilden är dock tagen innan det blev en meter djupt. Nu syns hon inte alls.

Jag älskar vintern! Så vackert med snötyngda träd och gnistrande snötäcke.

Hästarna tycker också om det. Men tackar för det när de slipper bada och bo i gyttja! Samanta är lite skitig efter ha bott i ridhuset några dagar. Här är hon evakuerad till trädgården både för sin men och också hundarnas skull så de fick hjälp att trampa stigar. Killgänget leker jättemycket nu när det är kallare och rent. Så härligt att se dem busa ihop!

Nu har hästarna fått höbollar i hagen att mumsa på. Är mer oekonomiskt då de äter mer än de kanske bör men jag orkar inte pulsa runt och ge högivor. Det går inte till ca 30 hästar. Finns inte en chans att orka och hinna med andra sysslor då. Men hästarna är otroligt glada för givmildheten!

Den här kvällen fick jag nog! Här drar jag för hand ut 90 kg hö på en pulka genom en gigantisk snövall och uti hagen med snö långt upp på låren. Balen fastnade överallt och hästarna irriterade på att det tog sån tid.

Dagen efter kom Marie, matte till två inackorderingar och vi hjälptes åt att rulla ut 200 kg balar och koppla fast i traktorn. Skopan hade frusit fast så det gick inte byta till balgripen. Inser att jag måste införskaffa mig en blåslampa. Nu har jag lånat Maries gubbes lampa. Vi har haft ner mot -27 C under några dagar.

Jag har börjat att rida   . Ja det är sant! Jag har börjat på ridskola på stora vanliga ridhästar. Min komps Ingrid var sjuk så jag hjälpte hennes dotter på ridlekiset på ridskolan. Som tack fick jag ta Ingrids lektion timmen efter. Det var med lite fjärilar i magen. Jag har inte gränslat en stor häst på många år. Iallafall på två år kom jag just på... Det var ju jättekul! Jag anmälde mig genast till gruppen och har varit där två gånger nu. Red stallets näst störste häst som heter Zeke. Var just pedagogiskt för en som sitter och rider små troll normalt sett. Men faktiskt kändes det mer hemtamt än jag trodde. Äve jag brjade min ridkarriär på ponny och sen stor häst och sen islandshäst. Det gick superbra i fredags och jag svävade hem på moln! ärsta egoboosten att rida lektion och få en massa cred för det man gör rätt och plötsligt steg mitt självförtroende massa grader. Jag kan ju rida! Självklart får jag "tillsägningar" också men det är ju därför jag är där. För att sitta ordentligt och få ögon på mig. Ingen elitidrottare tränar utan tränare. Inte för att jag är i närheten av eliten.... men efter i feddags kan jag få fantisera om det   . Nästa gång ska vi hoppa. Får se vilken nivå självkänslan befinner sig på då   Jag är överlycklig omjag tar mig över ett dike med mantag   . På tal om mantag, jag har jättesvårt att ta mig upp på Zeke. Inte så myckethöjden utan var håller man i sig? Han är både platt och smal om halsen och ingen man att grabba tag i. Jag inser att jag har nog jordens sämsta uppsittningsteknik för jag tar ett stadigt tag i islänningarnas man och drar mig upp. Jissa om det blir problem! Eller också står jag på pall och lägger benet över ryggen på dem och tar sstigbyglarna när jag sitter på plats. Nu står jag på pall för de stora med, men höjdskillnaden är stor! Går inte att slänga benet elegant över ryggen på nån som är 170 cm hög över ryggen! Man får vackert stoppa fossingen i stigbygel och sen.... ja sen då??? Lika stressad varje gång. Saken tillhör att jag fastnade ett antal gånger i stigbygeln med för tjocka skor på Dis (Brellirs mamma) när jag precis köpt henne och Maisan för 4 år sedan. SEn låg jag på backen med benet i skyn och foten fastkilad i stigbygel tills nån plockade loss mig. Mindre behaglig upplevelse och efter det har jag just sitta-upp-ångest. Det sitter i mitt huvud. Väl på plats känns det bra igen. Alla har vi våra hang-ups.

Tog en bild på Glanna idag. Hon har återhämtat sig jättefint sedan i somrasnär hon kom hem igen. Nu är hon åter i hull och ser ut som en häst ska och hon är nu redo att börja jobba och sätta muskler. Lena skrev över Glanna på mig i höstas. Hon ville inte ha häst längre och jag fick henne mot att jag räddade henne. Någon mer deprimerad häst har jag sällan sett än Glanna när hon kom. Hon var helt avstängd och färdig att dö bort i blicken. Lena kände inte igen hennes personlighet. Nu är hon glad och en i gänget i flocken och tar för sig av livet. Sånt gör en djurvän lycklig!

För den som undrar hur det går med Alice Gold. Skickade efter hennes livintyg från STrömsholm. Veterinären Dylan sa att jag skulle ringa när det var dax. Nu är Ripa redo att låta mamma gå vidare och lämna oss. Alice kommer inom kort avlivas. Även om jag vetat om det och även fastän jag stått vid hennes sida varje gång hon haft kolik kändes det så brutalt att läsa intyget. Så definitivt. Jag har en månad på mig. Alice har ingen framtid. Men jag är oerhört tacksam och stolt över att hon och jag lyckades klara Ripas första 6 månader i livet. Jag har fodrat Alice med specialmat efter att betet tog slut. Men i längden håller det inte och hon har haft några kolikanfall. Så nu är det dax. 

Muntar upp med några underbara vinterbilder med julstäming istället.

Trevlig andra advent!

Vi hörs! 

En månad om inte mer sen sist. Hoppsansa men jag har inte haft tid helt enkelt eller ens inspiration. Jag förstår, mördande tråkigt att gå in och läsa ett inlägg från någon som öppnar upp med sån trist inledning. Men just nu är det trist! Åt helvete så trist dessutom. Känner mig inte ett dugg glad. Börjar snarare bli desperat för att jag är så tråkig och dyster. Funderar om det går att få nån ljusterapi eller akupunktur för att bli lite munter igen?

Men jag har mina skäl att va dyster. Förra veckan förlorade jag fyra hästar på tre dagar. Helt sjukt! Det ska inte behöva hända. Men ändå hände det. Saga har avlivats nu, hon med fel på knäna. Hon och en till var planerat men Röding fick avlivas akut mitt i natten för kolik (det är tur att jag ibland har konstiga arbetstider) och när de ändå kom från "nödslakt" för att hämta hans kropp gjorde jag avlivningarna jag dragit på och fasat inför. Samma dag, när jag skulle hämta in Saga från hagen för avlivning hittade jag Maisan på tre ben. Hon hade fått en broddspark rakt in i hasleden. Ringde distriktsveterinären som redan på telefon remitterade oss akut till djursjukhus. Ultraljudet visade att leden var förstörd. Maisan var förlorad. Jag var chockad, ledsen och fruktansärt förbannad. Ingen av mina hästar har gått broddade i lervällingen. Isbrodd i lera som det varit hela hösten är helt värdelöst och meningslöst. sår av en brodd på blöt lerig vinterpäls är så gott som omöjligt att se i tid. Det här är en olycka som bara inte skulle ha skett! Jag har jämfört det med en trafikolycka på en 30-väg, det ska bara inte ske. När jag kom hem på natten efter att ha kört ner Maisan till Strömsholm där hon dagen efter avlivades, hade jag dessutom inte fått den hjälp som jag bett om med de andra hästarna. Jag kallade in till akutmöte i stallet och ja jag var djävligt förbannad! Omständigheter som jag inte tänker ta upp här gör att jag är fortfarande förbannad så jag går runt med huvudvärk.

Maihildur från Hästhava "Maisan" 1997-2012, i min ägo sedan sept 2008

Maisan var en utav mina hjärtehästar, Samanta, Pontus och Maisan är och var dem som stod mig närmast. 

Om jag ska summera vidare på den här tiden utan bloggandet så har vi hunnit med att ha kurs här på gården för en instruktör som heter Anna Åsberg. Jag deltog med Kolbakur och Lekis.

Vad vill du jobba med? frågade Anna. Kolbakurs skritt var mitt givna svar. Jag vill få honom att skritta framåt och inte uppåt. Få honom att sänka och länga sig istället för att korta steget och dra ihop sig.

Lyckan när han kom in i vägvinnande skritt ar obeskrivbar!

Skänkelvikning i tölt. Jobbigt för oss båda men ack så nyttigt!

Min vän Fredrik som jag köper hö av håller på att hjälpa mig att utöka stallet med nya boxar. Här gjuter han igen skitrännan från den tiden det var ko lagård

Karl-Ove och Monika från Trogsta har varit här och hälsat på. Mycket trevligt!

Maria Warin var här en hel vecka och semestrade. Blev inte ett kort taget men desto mer skratt och gottasvullande. Jag är jätteglad att vi är så nära vänner. Tur i oturen fanns hon här just den veckan när alla hästarna dog. Skönt att ha någon vid sin sida mitt i eländet och en människa som kan ta att jag både gråter, är ursinnig och maximalt stressad och säkerligen inte allt för trevligt sällskap. Det vet jag att jag inte var den dagen de skulle avlivas och Maisan stod på tre ben och "Älgen" Morre hade ett svullet skadat ben (vrickat sig). Skönt med någon som Maria somkan få mig att skratta till ändå fastän det är kaos runt om. Jag var iaf rätt mallig när jag fickparkerade bil och hästtransport med häst i på första försöket utanför ett Mac Donlads i Västerås! Jo det var bilar både framför och bakom luckan   .

På ullkursen i måndags gick jag ut i fårhuset och klippte av några tofsar angoraull, kardade till den och började tova ihop små jultomtar. Det var visst lättare sagt än gjort..... Men kul som attan!

Fikarummet fylldes av kardor, sländor och spinnrockar och glada entusistiska människor.

Jag gav bort Morris på prov till en kompis och hennes familj då hon behövde honom bättre än mig och han inte riktigt trivs i flock. tyvärr fungerade det inte då han ylade och ylade och ylade. Han är otroligt känslig och lägger på sig rädslor. Han ylade till ochmed när familjen var i olika delar av huset även om Morris hade sällskap. Eftersom han som sagt lägger på sig rädslor ochinte sorterar bort dem så slutade det med att han blev rädd för deras son och började morra. Tyvärr varnar han inte.Morris själv kanske tycker att han har ett lysande kroppsspråk men det har han inte. det går från noll till exposion så jag tog hem honom direkt igen. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra eftersom han okontrollerat ger sig på Rigmor och även katterna. Jag törs inte lämna dem i samma rum och jag har nolltolerans för hundar sominte funkar med varann. Jag har nog med det som redan är! Det här är inget nytt. Han har alltid varit dum mot valpar och unghundar men det känns som det blir värre och värre. Vi får se hur jag gör med honom, det måste fungera och alla ska känna sig trygga. Det är fan inte lätt med djur!

Jag har numera en anställd som heter Anna. Omständigheterna kring hennes anställning är inget som ni behöver bry er i. Jag betalar inte hennes lön och hon får inget svart, så mycket kan jag säga. Anna jobbar tre dagar i veckan och det är kalasbra med hjälp och sällskap.

Vi tog med oss hundarna och stoppade in Pontus, Piggelin och Nalle i transporten och åkte ut i skogen och gick en promenad i förra veckan. Bästa motionen för både oss och de fyrbenta att gå i obanad terräng och jobba med balans och muskler. Buskillarna tyckte det var super! Jag höll en bockande yster Nalle i ena handen och Rigmor i sitt flexi i andra. Tyvärr går det inte ha henne lös. Hon försöker hänga på Amy med sina korta ben och när hon tappar bort henne kan Rigmor lika gärna hitta ett färskt viltspår och bara gå iväg i sina drömmars värld som den nästan basset hound hon är. Det är inte mycket cocker spaniel i hennes gener trots att hon består 75% av cocker ocxh endast 25% basset. Men basseten i henne är stark och dominerande. Vi har både varg och lo här i området så jag vill inte låta henne tuffa omkring ensam. Är alldeles för rädd om henne!

Har säkerligen hänt massor senaste månaden som jag glömt bort. Även mycket roliga saker. Just nu är jag tyvärr rätt upptagen med det negativa från det som hänt. Men det var som en klok vän sa: Johanna tillåt dig att vara arg, ledsen, hata, självömka mm för det mpste ut. Det är bara så jobbigt och tar så mycket energi....

Avslutar med en bild på vackra Vilda

Vi hörs!

Lägger ut min nya hemsida trots att den ännu inte är klar då det saknas viss information och bilder. Men den är ändå så pass klart att jag vill få ut den. Hoppas ni gillar den, det gör nämligen jag.

Tusen tack Lena och Sanna för hjälpen att fixa till hemsidan och för att jag kan bolla ideer och tankar angående verksamheten med er. Lovely!

www.johannaochdjuren.se

Vi hörs!

Jag skulle nästan kunna säga att jag är sambo. Fast det är väl fel uttryckt.Jag bor helt enkelt inte ensam här på gården med djuren. Fast jag vet inte om de andra bor här, eller om de jobbar på gården och går hem till sig när de är klara. Jag pratar om andar. De finns här. Det visste jag inte när jag köpte gården. Det är väl inget man heller säger i en saluannons. Dessutom spelar det ingen roll. Jag är rätt övertygad om att det finns andar i alla gamla hus och gårdar. Där det funnits liv länge finns ibland liv kvar. Jag är inte mörkrädd. Jag är rätt övertygad om att de flesta människor liksom andar (för det är ju på sitt sätt människor de med) är vänliga och medmänskliga utan elaka avsikter så länge man inte blir just ovänner. Det ofattbara är att jag märker samma saker som de som bodde här innan mig. Det har framkommit efter att vi pratat med varann. Jag berättade vad jag upplevt och fick veta att de märkt samma sak. Jag minns att Lena vid ett tillfälle sa i ett förbigånde att man kan känna cigarettrök ibland men det var inget jag tyckte var varken märkligt eller annorlunda. Fanns väl helt enkelt någon som rökte ibland de närboende.

Nu vet jag mer. Av vad jag har upptäckt. Kände det senast ikväll vid halv elva när jag gick ut på gårdsplanen och samlade ihop hö ifrån en plastad rundbal. Min stallplan ligger inte i anslutning till andra hus och grannar. Ladan ligger mellan stallplan och vägen och det är ca 30 m till vägen. Det var bara jag på hela gården. Eller, det var väl just det som det inte var. Röklukten kom och var som de andra gånger jag känt det stark. Precis som när någon i ett sällskap röker. Som att det är alldeles intill. Det är inte första gången jag känner det. Första gången trodde jag såklart att det var grannen på andra sidan vägen. Vet inte hur vi kom att prata om det Lena och jag men jag nämde något, i ett helt annat sammanhang, om cigarettröken men hon berättade då att ingen av grannarna röker. Okey? Då berättade hon om mannen som röker. De har alla känt lukten och några har till och med sett honom. Jag har aldrig sett honom, bara känt röklukten ett antal gånger. Jag blir inte rädd. Lite stressad blir jag allt men inte rädd. Jag blir lite nyfiken. Vet han om mig? Vad gör han i stallet? Jobbar han? Har han bott här? Stallet är en ombyggd lagård som hyst in massa kor och ungdjur. PÅ åttiotalet var det en fin gård som sedan förföll och var en ren missär när Lena och Håkan köpte den -07. Då hade det stått tomt ca 10 år. Huset är från 1800-talet och gården likaså. Fick en grej (bessmer?) som hade givits som en gåva från kungen för länge länge sedan. Den tillhör gården och ska stanna här.

Folk har frågat mig om jag är rädd. Nej det är jag inte. Jag vägrar gå och vara rädd på min gård. Jag känner mig ödmjuk för det som händer när man dör. Som jag skämtsamt sagt: vem vet jag kanske kommer gå här själv en dag och mata mina djur och prata bebisspråk när livet är över? Jag har högt och tydligt sagt att jag delar gärna med mig av gården och kommer låta de bo kvar så länge som de inte stör och skrämmer mig och mina djur.

En sen kväll när jag nattade djuren hade jag som alltid på radion i stallet. Jag brukar lyssna på P4 Karlavagnen medan jag pysslar det sista för natten. Eftersom det är usel mottagning här ställer jag radion på en pall vid ena utgången och stoppar i kontakten. Stallet som sitter ihop med gamla lagården är byggt som ett T varav fåren bor längst bort på den lodräta T-delen. Fixade åt hästarna, lämnade stalldelen med lyset och radion på då jag skulle mata fåren och sen gå tillbaka till stallet igen. Precis innan jag går står Morre (stora hästen som bor närmast utgången och radion) och stirrar förskräckt mot dörren och blåser i näsborrarna som hästar gör vid fara/rädsla (det är ett varningsljud till flocken). Jag gick framoch pratade med honom vid boxen och anade ingenting. Tänkte bara att stora hästar är mera hysteriska än shettisar och islänningar...

När jag kom tillbaka från fåren var radion tyst. Jag trodde den tappat teckningen. Går fram och vrider på radioinställningen utan att nått händer. Testar att stänga av och sätta på den men inser att radion är död. Men det funkade ju nyss! Hade lyssnat på den medan jag mockade under kvällen. Konstigt,hur skulle den bara halv tolv på natten gå sönder utan att någon rört den? Ingen häst var i närheten av den under insläppet och katten kommer inte åt den. Hundarna var inne i huset just då. Då ser jag plötsligt att kontakten (stickproppen) är utdragen!  Någon har ryckt ur kontakten ur väggen! Jag sätter i kontakten igen och säger högt "-Ursäkta, men jag vill faktiskt lyssna på radion". Efteråt kopplar jag ihop vad Morre fnyst åt. Han såg såklart någon där vid min radio. Men det såg inte jag.

I stallet finns ett fikarum med fönster ut mot stallet. Några gånger när jag gått förbi har jag sett en kvinnofigur sitta där inne. Men bara i ögonvrån ochnär jag tittar till igen är där ingen. Kan vara ren inbillning, men ni vet ibland ser man någon i perferin. Det knepiga är att det är inte en gång jag gjort det utan flera. Går förbi och reagerar "det sitter någon där" och sen är det tomt.

Jag och även hundarna har vid åtminstone två tillfällen reagerat på att någon stampar av sig skorna/stövlarna på trappan utanför ytterdörren. Om bara jag hört det skulle jag inte tro mig själv men även hundarna har flugit upp ur sina bäddar och stormskällt mot dörren. Det har också varit på kvällen så jag gissar att någon jobbat klart för kvällen och kommer in. Trappan upp till ytterdörren är rätt hög,man måste gå  in genom ett trädårdsgrind ochöver gården för att komma till trappan. Jag tror inte på busstreck från barn en vardagkväll vid över elva. Dessutom måste de barnen gå i mörkret en bra bit för att komma hit. De mitt över, på andra sidan gatan, har inga barn.

En natt vaknade jag av att Amy tokskällde mot garderoben i mitt sovrum. Då orkade jag inte bry mig. Sa åt henne och va tyst och somnade om. Orkade inte bry mig ens....

En sen kväll hade jag somnat i soffan framför tv:n. Hästarna var inte nattade och killarna fortfarande ute. Jag är ingen morgontupp oavsett vilken tid på dygnet det är. Har inga problem att sitta uppe och vaka men har jag somnat måste jag näst intill vinchas upp ur liggande ställning. HUndarna är portade från vardagsrummet. Katterna låg och sov somdöa sillar på olika ställen. Kände på mig att någon försökte väcka mig. Kändes som något kallt rörde vid min kind och hår men trött som jag är orkade jag inte riktigt bry mig. Först när jag vaknat och gick runt i stallet och nattade insåg jag att jag blivit väckt. Någon hade väckt mig eftersom djuren inte var nattade. Tack för det!

Vid ett tillfälle när jag skulle mocka ur stonas ligghall kom jag ut till en nymockad ligghall! Den dagen hade bara jag varit i stallet och jag frågade inackorderingarna om någon utan de hjälp till. Men nej ingen hade varit där (och de har inte skämtat då jag inte pratat så mycket om allt jag upptäckt på gården). Jag kan säga att just då var deras ligghall väldigt lortig och i behov att städas ur. Men någon hade redan fixat det åt mig. Återigen tack! Men samtidigt mycket märkligt.

Ikväll var första gången på åtminstone två veckor som jag märkt av någon aktivitet här på gården. Har undrat lite var de varit. Men idag var rökar'n tillbaka. Jag brukar sjunga när jag märker något. Mest för att jag själv ska lägga fokus på något annat och jag inbillar mig att sång är avdramatiserande. Åtminstone för mig. Jag brukar sjunga när jag är lycklig och när jag är rädd/spänd. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur de tänker om mig. Märker de mig? Eller lever de i det som var då? Jag kan inte hjälpa att fundera på om jag ska säga hej när jag känner röklukt somliksomen bekräftelse på att jag vet eller vill han inte det? Jag vill ju inte riskera bli kompis heller. De får gärna vara här så länge de respekterar mig ,mitt liv jag lever och mina djur och inte skrämmer eller stör oss på något vis.

Jag så är det att leva här   . Ungefär hälften av läsarna kommer inte tro mig. Men det spelar ingen roll. Jag vet vad jag upplevt och hur djuren reagerat. Jag visste inte innan jag tog upp det med Lena men hon berättade för sin son som tyckte det var häftigt att jag upplevt detsamma som de gjort.  

Det finns alltid de somska ha logiska förklaringar till allt. Jag har själv varit sån. Aldrig trott på spöken och andar på riktigt. Aldrig ens fachinerats av det. Liksom inte tänkt på det. Inte förrän på senare år då jag kommit i kontakt med det. Men man vet ju aldrig vad som händer när man dör.Inte förrän man är där. Jag tror på ömsesidig respekt och det goda i varje person. De vill nog vara kvar hos djuren. DEt hade och kommer jag nog också vilja när den dagen kommer.

Vi hörs!

Länge sedan nu igen. Men det var ju där med inget bredband, dålig teckning och att sitta ute och blogga. Svårt när det i stort sett regnar jämt och när det inte regnar har jag fullt upp. Tro mig, det är inget för latmaskar och tunnisar att driva stor gård! Iallafall inte utan traktor, utan vatten och i lera över halva stövlarna.... Vatten har jag haft gott om - i regnform. Min vattenrenare sprack i förra veckan. Vaknade av en explosion en tidig tidig morgon. Tittade ut, såg inget konstigt, somnade om och kom ut till en fontäni stallet. Jippie   !!! Eller det var just det som det inte var!! När man har vatten i kranen så inser man inte hur fruktansvärt privilegade vi är i västvärlden som bara behöver öppna en kran. Det går x antal hundra liter att fylla alla vattenkar till djuren, duscha det fick jag försöka klara mig utan.... Nu är läckan iallafall lagad. Tack till Hedlunds rör som så snabbt ändå beställde hem och kom och lagade! Läckan blev bara värre och värre för varje gång pumpen var tvungen att slås på. Var inte utan bävan jag fyllde upp vatten.

Annars har det hänt massa positiva och roliga saker den senaste månaden. Vi stormtrivs som sagt även om det varit och fortfarande är rätt rörigt och mycket att fixa med både på gården med att komma iordning och i Trogsta. Mycket åkande och mycket att hålla i huvudet. Rutingrejerna med djuren tar ju såklart mycket tid och alltid händer det något oförutsagt. Här är iaf ett axplock av bilder från ssenaste tiden:

Carin och matte på skogspromenad  

Jazzo och Pontus med Elin på kuskbocken. Perfekt att kunna motionera fler på en gång!

Glanna, Lukka och Maisan på väg ut på tur

Som sagt, konsten att motionera fler än en häst.Gäller att vara effektiv   

Pyssel med Morre

En vanlig kväll vid insläpp. Pojkarna går ute utan vindskydd och får stå på stall nattetid. Det roligaste de vet är att medvetet gå in i fel box (alla vet nu var de bor) så jag måste gå runt och flytta på dem. Tur att alla är snälla med varann. Ibland har det hänt att Lekis, Brellir och Morre har tryckt in sig i en och samma box!

Ända mot ända kan ingenting hända! Ripa och Sarv

Lilla Krull har varit på återbesök hos distriktsveterinärena i Fjärdhundra (Enköping) och tagit bort gipset.Röntgen såg bra ut och här får hon klövarna klippta av veterinären då de vuxit lite snett pga gipset.

Äntligen kan även getterna vara ute! Nu har de flyttat in hos fåren och det funkar utmärkt. blir skönt för dem att kunna bona ihop i halmen under vinterkylan.

Gun-Britt hjälper mig att hålla koll efter Lille-Prutt somfortfarande inte dykt upp   . Här är vi på promenad runt Trogsta och ropade och letade utan resultat. Däremot hittade vi ett ENORMT asplöv!

Även MOrris har varit till veterinärena i Enköping. Vissa saker är svåra att släppa, som bra veterinärer t.ex Han har varit hängigunder en lång period, druckit mycket och dålig aptit. Jag var rädd för det värsta, att njurarna skulle vara dåliga då det är rätt rastypiskt för cocker. Strax innan besöket tog jag av honom hans fästinghalsband (scalibor). Han blev en annan hund och proverna (urin och blod) var alldeles som de skulle! Nu är Morris glad igen och det kommer aldrig mer på ett scaliborhalsband på mina hundar! 

HUndarna har fått hundkompisar! På promenad med Elin, "Dansken" och deras hundar.

Sarv och PeGe som också är kompisar. Mamma Skorpan ska på inridning nu i november så då är det tryggt att ha en bästis i hagen. 

Sanna och Linnea har gjort prao här en vecka. Jätteduktiga arbetsmyror   Tack för all hjälp!!

Linnea som är van att rida stor häst hjälpte mig att rida Morre. Kärt barn har många namn, jag kallar honom Älgen och tjejerna Herr Stor.  Potus var med som sällskapsmaskot då Morre blivit flockberoende sedan han kom. Antagligen en reaktion på att ha sällskap igen efter att ha bott ensam länge. Men det går över.

jag hade honomilina pga att han inte lyssnar ordentligt utan vill stövla på som han vill. Sätter huvudet i skyn, vikten på framdelen och bara går. Han behöver lite lydnadsträning   . Han är inte dum och elak, bara lite för mycket "jag kan själv". Även om hästen är grundsnäll kan det bli farligt med en sån attityd påhästen så vi tar det från början. Skritta-halt-skritta med omedelbar lydnad och självklart MYCKET beröm. Det ska vara kul att jobba för båda parter! Han måste lära sig att bära sig bättre med ryttare under sig. Det blir för mycket häst i ryttarens hand annars och svårt att manuvera och behärska och hästen sliter på sina frambensleder.

Ja det var lite om mycket. Här sitter jag på Wayne's coffee och väntar på att bilen ska bli klar på verkstan - igen. Den här gången gick plötsligt bältet åt skogen. Gick i baklås och var tvungen att bytas ut. Dessa underbara åkdon   .

Sanna håller på att fixa en ny hemsida till mig. Gulle dig Sanna!!! Tusen tack! Den kommer presenteras så småningom. Tillhelgen kommer det tre nya hästar till gården: Manadis, Kolbakur och Teista. De två sista är mina turridningshästar medan Manadis är inackordering. Vi hälsar de välkoma till oss!

Vi hörs!