Känns nästan platt och otillräckligt att i skrift tacka för alla de fina och stöttande kommentarer jag fått. Jag är överväldigad och har efter mycket funderade bestät mig för att fortsätta skriva. Dels för att jag saknade det nästan omgående. Har ju hållit på i många år och "tänker blogg" (låter ju nästan helt skadat men när jag gör nått så känns det så roligt att få dela med mig). Även om jag skriver långt från varje dagså går jag ofta och tänker ut en blogg i huvudet när jag t.ex mockar. Bilderna är många gånger långt ifrån bra varken kvalitetsmässigt med ljus och skärpa utan mer som ett kompliment  till texten eller för att mer eller mindre tala för sig själva. Att skriva är en del av mig. Jag vill inte förlora den delen av mig.

När humöret stillat sig och jag kunde tänka mer klart kom jag på att jag kan utesluta kommentarer. Vad den bittra illasinnade människan tycker i sin trista vrå är upp till h*n. Så länge jag slipper ta del utav det så bryr jag mig inte. Skiter fullständigt om det som en uttryckte det " Pågår vadslagning om hur länge detta fantastiska förhållade ska hålla". Har folk inte roligare och vettigare saker att göra?! Sorgligt. Men det är deras grej isåfall. För mig tyder det på ytlig vänskap och umgänge, men jag får väl se det att det är tur att jag kan bidra till deras gemenskap. OM det nu ens ligger någon sanning bakom...

Tråkigt på sätt och vis att utesluta kommentarer, men å andra sidan: nu vet jag att många uppskattar det jag skriver och med tanke på antalet läsare så var kommentarerna ändå endast ett fåtal. Jag skriver inte för att varken få massa kommentarer eller högt läsarantal. Jag skriver för att det är så himla givande för mig!

Vill ändå åter igen tacka mitt varmaste för all stöttning och alla värmande ord!

Kram på er därute  

Vi hörs väl då igen