I slutet av maj fick jag ett mail med två bilder. Gullan och Pontus föl hade sett dagens ljus! Eftersom fölet var mitt fick jag döpa henne och jag lät kalla henne Fjällbäckens Prinsessa, just för att hon var så liten och näpen. En liten Sessa. Nu är Sessan 6 månader och har lämnat mamma och flyttat "hem" till gården och sina släktingar: pappa och halvsyskon på både mamma och pappas sida.

Det pinsamma i historien är att jag inte varit och hälsat på Sessan trots att hon bara bodde några mil bort. I Köping. Eller några mil bort, allt är rellativt men i norrlands mått mätt så... Sommarrn var fullt upp och hösten liksaså. Tillslut kände jag att nu var det ingen idé längre. Jag kommer såsmåningom se henne hela dagarna ändå.

Förra söndagen var jag där och hämtade henne iallafall. Trött som ett as och sliten så få kände jag mig efter en "weekend" i Göteborg och ett nattpass med Saga i hagen. Men men, man kan inte vara på topp jämt!

Världens sötate lilla Sessa stod i en box med mamma Gullan. Roligt att se henne igen! Jag hade glömt hur liten Gullan är. Hon tog däremot ingen notis över mig. Brydde sig föga om att vi delat ett år av våra liv ihop. Sentimental kanske inte är det ord man förknippar med Gullan. Å andra sdan så har hon det jättebra hos Ann som tycker väldigt mycket om Gullan. Medan Gullans och min kontakt var helt ok medan hon bodde här men inget utöver det. Alla passar inte med alla och det är ju underbart när de kommer till sin rätta! Det som fick mig att byta bort Gullan var dock att Ann svarade på anonns där jag sökte verksamhetsponnysar. Hon hade Alice som hon trodde skulle passa och av en händelse började vi prata rent generellt och Ann sökte ett fint ministo för avel med bra och annorlunda stam.  Jag hade inte tänkt göra mig av med Gullan. Men visste att det här med verksamhet och masa olika människor som grejar och rider på henne inte skulle vara hennes gebit. Så jag slängde ur mig ett byte och så blev det! Ann har också upptäckt att Gullan inte gillar barn och en massa kladdande på henne så bytet kunde inte blivit bättre för Gullan! Alice däremot stormtrivs med sitt nya liv även om hon gick ner sig rejält iom kolikerna i höstas och har tappat mycket i hull och ork. Det kostar på att vara digivande, dräktig och bli sjuk. Nu äter de hö på fri tillgång och Alice har gått upp i vikt igen, de fodras även med lusernpellets om kvällarna som extra energi och protein. 

 Fjällbäckens Prinsessa 

Sessan tog flytten med ro. Störtcool fölunge! Hon gick in i transporten och ia trailerkameran kunde jag se vad hon gjordde. Hon stod och tittade ut genom framfönstret men var inte ett dugg orolig. Väl hemma blev hon utsläppt med Carin och Fatima som båda är fölvana, lugna och äldre. De var dock mindre intresserade av att bli extra mormor. Jag gick och hämtade Samanta och Vilda. Tänkte att en jämnstor och jämngammal kompus skulle kännas bra och min intuition sa mig att Samanta kommer ta sig an henne. Man känner väl sina löss  . Samanta hade inget emot att bli surrogatmamma åt Sessan trots att hon redan har en liten själv och snart var Vilda och Sessan bästisar. Hon ger henne självklart inte di men tar ändå hand om henne och såg tillatt Sessan hade någon att ty sig till när hon introducerades med resten av flocken.

Sessan, Samanta och Vilda.

Storebror Piggelin (efter Pontus) hälsar lillasyster välkommen till gänget

Många nya jämngamla kompisar. Här ihop med Röding, Saga och Piggelin

Så söt! Det roliga är att Sessan och Nirmar som båda är efter Pontus är så otroligt lika i färg och teckning. (Sessan här på bild)             

Lugn över sto och fölflocken. Det gick helt smärtfritt att släppa ihop resten av stona ihop med Sessan. De var föga intresserade faktiskt.Mer ett "jaha en ny bäbis igen då... Numera tyr sig Sessan även till Ida, Maja och Vaja även om "mamma Samanta" är den som gäller när det verkligen behövs någon.

Jag delade för en vecka sedan mammor och föl. tyckte det var dax och eftersom Cleo inte brydde sig om Saga nattetid och Saga var tvugnen att komma hem såg jag det om ett gyllende tillfälle att skilja dem åt. Cleo var utom sig av oro dagen och natten efter! Åt ingenting på 1½ dygn utan sprang oroligt fram och tillbaka vid staketet och ropade efter Saga som givetvis svarade och gjorde henne ännu mer utom sig av sorg. Tog så hem mammorna och satte ihop dem igen. Den tiden kommer när stona säger ifrån ändå och slutar ge di inför nästa fölning. Det är nu min uppgift att istället skotta i dem så pass mycket protein att de inte tappar för mycket av sig själva. Vaja gick med Cleo tills hon var 1½ år och fick di även om de också kunde vara utan varann, men Cleo behöll ändå hullet och Saga föddes välskapt. Det är ju så det fungerar i naturen. Där går fölen med sina mammor tills dess att hon fölar igen. Ingen av mina föl bryr sig över att mammorna jobbar i verksamheten. De är så trygga i flocken och vana att mamma kommer och går. Jag tror egentligen mest på tvär avvänjning. Dvs att fölet eller mamman lämnar gården. Så länge de hör och se varann kommer de gråta och processen blir mycket mer smärtsam och långdragen.

Saga fungerar utmärkt här hemmapå gården nu även när det är mörkt iom att det är lysen på stallet som lyser upp hagen och allt är hittills frid och fröjd och alla mår bra och är lyckliga. Fölen rejsar och busar ihop precis som det ska vara.

V hörs!