Jag brukar aldrig vara rädd när jag rider mina hästar oavsett med sällskap eller ensam. Men idag blev jag riktigt rädd. Inte för själva ridningen eller Maisan som i det här fallet utan väglaget. Trotsade snöslasket och vinden och tänkte hurtigt "det finns inget dåligt väder....bara 111 undanflykter". Grannen hade lejt in två gubbar som sågade ner tre stora träd på deras tomt. Jag hade tänkte maska ridningen idag, men så fick jag ett släng av jävlar anamma när de minsann jobbade utomhus fastän det var skitväder. Varför skulle jag vara sämre?

Borstade av Maisan blötsnön och gav mig ut på en långtur. När vi passerat värsta blåsåkern blev det riktigt behagligt och vackert i skogen med alla snötyngda grenar att ducka för. Red stigen längs med vattnet och upp på en grusväg bredvid storskogen. Snabbt blev jag varse om att isen inte hade smält undan där i skuggsidan utan låg som en jämn skidskobaneis med ett tunnt snölager på. Nu borde det inte vara något problem i och med att Maisan är både fyrbroddad runt om och har snösulor men vid just sånt här väder som idag  klabbar det i hovarna ändå och bygger snösulor så broddarna fanns väl gömda under snökockorna och gjorde ingen nytta. Första metrarna satt jag kvar på henne. Gav henne långa tyglar och höll mig i manen och bad en bön om att inte gå omkull. Hon försökte hitta fast mark men det var omöjligt. Vi stannade och jag glev av och höll på att glida vidare in under henne. Jävlar så halt det var! Skitläskigt! Ledde henne sakta sakta men för varje steg gled hon en halvmeter åt något håll. Fick upp henne på snövallen och pulsade in i skogen och letade oss fram till den bit av vägen där solen legat på och smält undan isen. När vi stod där villrådigt på isen funderade jag på att vända men det var ännu läskigare att försöka oss på en vändning än att glida rakt fram. Nu gick det ju tack och lov bra ändå men usch vad rädd jag var. Tänk om hon hade halkat och brutit sig eller fläkt upp någon led och muskelfästen!

Det är bara på Maisans och mina utflykter sånt här händer. I Duved hamnade vi i blötmark där hon plötsligt började gå ner sig. Det var ju snäppet ännu värre än idag! Mitt ute i ödemarken och hästen börjar trampa ner i dy! En annan gång halkade hon med skorna på en sten på ett hygge och föll handlöst rakt ner. Ytterligare en gång hoppade hon efter mycket om och men över en bäck men inte Dis som stod bakom. Jag som höll Dis som handhäst släppte aldrig taget om hennes grimskaft utan drog av mig själv från Maisan. Har ni ridit bakom öronen på hästen någon gång? Det gjorde jag i en kraftig nedförsbacke. Sadeln gled fram på halsen och jag med den varpå jag gled ur sadeln och satt på halsen i nedförsbcken (fjällslutning). Också en upplevelse! 

Nu kom vi välbehållna hem efter en tur på 1½ timma i skritt. Men isupplevelsen förtog lite av glädjen. Både Maisan och jag hade lite svårt att lita till vägen efter det trots att jag visste var det garanterat var barmark under snön. Men vara ute med Maisan är alltid mysigt, mer eller mindre. Men nån mer ridning blir det inte idag. Nu räcker det med glid. Lekis och Leira har det bättre i hagarna.

I två dagar har mina föräldrar och jag sågat ner sly, träd och taggbuskar. Just taggbuskar är bannlysta i min trädgård efter att Olga fastnade i en taggbuske i Duved och satt fast bra länge innan jag lyckats klippa loss henne. De må blomma vacker, men det hjälps inte, här hör de inte hemma! Nu är vi långt ifrån klara med att forsera Djungeln bakom huset men såsmåningom hoppas jag på en vitsippsbacke där. Tänkte getterna skulle få landskapsvårda ihop med fåren i sommar.

Fick bli omplaneringar. Skulle träffat Anna i onsdags och Ulla idag. Men Ulla och jag bokade om till nästa fredag istället iom skitvädret. På söndag kommer iallafall Eva Persson (fd Nilsson) och hälsar på. Vi var som ler och långhalm ett antal år i Stockholm och har sedan dess haft sporadisk kontakt. Men det känns som igår när vi pratar med varann. Längtar!

Jag har satt igång och rida Leira nu. Är mycket jobb med henne för att bygga upp hennes muskler och få henne att sätta rätt muskler. Hon känns ranglig och är sned och vind men det fixaar sig med målmedvetet jobb. Första passet var en prövningarnas ridpass. När jag köpte Leira fick jag veta att hon inte tycker om att gå ut ensam utan blir stökig och orolig. Jag har liksom köpt konceptet och sedan dess har hon bara gått ut i sällskap. Från börjar red jag henne ett fåtal gånger ensam och hon var stökig, men jag förväntat mig inget annat heller. Jag har bestämt mig för att det funkar inte att ha häsar som kräver sällskap för att motioneras ute (dvs annat än på ridbanan). Jag kan inte förvänta mig sällskap, jag vill inte heller alltid ha sällskap. Det måste fungera ändå. Annars är det bara sälja bort. Jag kan inte stå och äga och betala för ridbanehästar. Det funkar inte! Eftersom Leira inte har gått ensam så är det alltid hon som haft "andra" ryttare. Jag lånar ogärna ut Maisan av flera skäl. Mestadels för att hon har haft svårt med gångarterna och ligger i träning med uppsatta mål. Sen är ju Maisan min "bäbis". Jag ja vet, jättetramsigt.... Det har inneburit att jag knappt aldrig rider Leira vilket i sig inte heller känns rätt. Att betala för en häst som jag aldrig nyttjar och rider till och jobbar rätt. Har känt sista tiden att jag gått och retat mig på Leira och haft i tankarna att sälja henne. Tycker hon tagit för sig för mycket och känslorna för henne har inte funnits. Men hon är egentligen en klippa, snäll och vem som helst kan rida henne (eller åka runt på henne   ). Nu när hon gått ner sig av digivningen och vilat en längre period är det mitt jobb att sätta igång henne. Vill inte rida henne på böjda spår till att börja med. Det sliter på leder och ligament. Vi måste ut på vägarna och ensamma så vi kan koncentrera oss på rätt jobb utan hänsyn till framför eller bakomvarande ryttare och utan att tappa fokus.  Det var bara ta tjuren vid hornen och upp till kamp!

Kamp var exakt vad det blev! From som ett lamm vid uppsittningen och första två metrarna. SEn kom hon på att hon skulle ut ensam och den transport hon gått förbi hur många gånger som helst var plötsligt livsfarlig. Efter många försökt och hårda ord klev jag av henne och skulle leda förbi henne för ut skulle vi. DEt fanns inte tal om annat! Jo tjena att hon skulle med! Dum och fräck och bortskämd! Det var inte de små söta versalerna som bildare ord som kom ur min mun. 14 år gammal och välskolad då kan man också kräva! Jag hade garderat mig med dubbla spön till ridingen för att kunna möta upp henne om hon skulle tramsa sig. Jag är otroligt gulligullig med mina djur och skämmer bort dem med kärlek, omtanke och lite "gulligull". Men vissa saker ska bara funka på en vuxen häst som man vet kan men inte har lust. Som testar och vill vinna och bestämma själv. Som börjar med att kliar sig mot en som om man vore ett träd i hagen och bete sig illa på stallplan. Som börjar ta för sig och försöka gå före och på en när man leder och vägrar lyda skänkar bara för att den inte känner för det. Den hästen åker på "däng". Sen gillar jag inte att ta i med hårdhandskarna och grova ord men ibland måste man. 400 kg häst kan inte bestämma om, hur och när vi ska gå. Det avgör jag!  

Tillslut kom vi iväg. Undrar vad min granne tänkte som stod och klippte äppelkvistar när jag ena stunden skällde och läxade upp min häst och nästa stund var len som smör i munnen och handen? Ris eller ros helt enkelt. Det gäller att inte bära med sig aggressionen utan vända så fort hästen lyder. Aldrig tjura eller tveka. Men en vuxen egentligen välfostad häst som på ren tjurighet nästan står på bakbenen och plöjer över sin matte måste plockas ner på jordelivet igen och inte tro sig glida runt i en egen värld med egna regler.

Själva ridturen gick långt över förväntan. Inte en gnäggning, inte en tendens att vända eller vägra gå framåt. Ändå vände jag henne ett par gånger och red tillbaka bortåt på vägen hem bara för att. Där ser man vad viktigt det är att inte vara för "snäll" och mesig. Nu visste hon exakt var min gräns fanns och vilken pundus jag har. Ingen ide att tjafsa med den surkärringen   ! Var ute ca 20-30 minuter med henne och det räcker gott och väl till att börja med. DEt viktiga är att hon hinner värma upp och sen gå i form och stärka sig. Ska spänna in henne med hjälptyglar för att ta ner henne i form. Hon kör upp huvudet och ner med ryggen och fuskar sig fram och har satt stora muskler på var sida om halsens början bakom ganascherna. De måste bort. En häst som bär sig fel håller inte i längden. Jag har nu jättedåligt samvete för att jag inte tagit tag i henne tidigare utan låtit henne bara gå ner sig. Hon är ju min häst och mitt ansvar. Hon är en fantastisk ridhäst med underbara gångarter, speciellt galoppen   . Stor och fyllig och inte alls flack och stel som på Maisan. Men så är Leira 4-gångare och Maisan har passen som "förstör". Fast Lekis som oxå är 5-gångare har fin galopp. Maisans galopp är mer markbunden och så har hon svårt att jobba ihop sig utan blir som en långtradare i galopp. Men men jag ska se till att åter bygga upp Leira och det är ju det som jag tycker är roligast med ridningen: att sätta mål och träna och inte "mulla runt" i skogen. Så småningom kan Leira lånas ut som tidigare men jag måste rida henne mellan varven och oftare än hon går med andra ryttare så att hon inte faller tillbaka igen i sitt gamla rörelsemönster. Hästar är ju liksom vi lata av naturen och gör det som känns bäst. Men det som känns bäst är inte alltid det bästa för dem med ryttare på ryggen. Det är som att gå på gym och använda maskinera helt efter tycke och smak utan nån instruktion och tanke. Det sliter mer än det ger nån nytta. Hux flux blir det muskelinflammationer och förslitningar. På häst är det nästan alltid knä och kotor som stryker på foten. Blir långa konvalicenter med kortisonsprutor i lederna och inte alla blir återställda   .

Just idag är det ju snöglopp och trist. Men visst är det härligt att det är vår på gång? Nu gör det inte alls ont att ha tre hästar att träna   . DEt är bara roligt! Jazzo hostar lite än så han får nog vänta med vagnen lite till. Maja och han ska skos om nästa vecka och få fyrbrodd runt om på Maja. Är less på att ta hänsyn nu. Snaart kommer jag kunna skruva av broddarna men tills dess känns det skönt att veta att hon går fram stadigt. Om det inte är som idag då förstås    .

Oj nu är det matdax i hagarna! Maisan har föresten börjar äta specialtillverkad bantarmat. Köper den på Strömsholm och byter ut 1-2 mål/dag. Happy Hoof heter det och är ett dietfoder främst för fånghästar. NU ska hästen bantas!

Vi hörs!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej på er! Jag borde skrivit det här för länge sedan. Jag har inte tiden att skriva blogg. Det tar för mycket tid helt enkelt även om jag saknar det jättemycket! Jag har valt att istället öppna min fb till offentligt på sånt som ändå skulle visats el...

Förra inlägget blev bara massa babbel. Nu blir det bilder med tillhörande text. Inte i kronologisk ordning. Jag har ju valt bilder från en hel vinter. Fjällbäckens Sarv   Hej en lammkorv tack! Grynet och Leo på väg ut i ladan för hopp ...

Nu var det banne mig länge sedan sist. Har inte haft varken tid, ork eller ens lust att skriva blogg. Funderade faktiskt på att ta ett avskedsinlägg för några veckor sedan men jag testar ett tag till. Det som får mig att vilja sluta är att det finns ...

Då och då får jag frågan om hur djuren klarar kylan. På facebook cirkulerade ett blogginlägg där någon skrev om hästar och kyla, täcke eller inte och vad en forskare kommit fram till. Jag ska återkomma till det. Djuren klarar kylan bra. De är skapt...