Ont ska med ont förgås! Man brukar säga så, men alla talessätt bör man inte följa. De ska bara förbli hurtiga talessätt. Jag jobbade på som en tok med feber och förkylning förra veckan. Tjofadderittan vad kul det känns att ha fått muskelinflammation i bröstmuskeln på vänster sida! Jag har ingen styrka, jag kan inte ropa eftersom jag då tar i med lungorna (Amy är jättelycklig att matte inte ropar in henne i "tid och otid"), skratta är plågsamt, hosta halvt omöjligt (och hosta behöver jag göra än), jag kommer knappt upp och ner i liggande ställning och hur jag än biter ihop pressas det ut ett "ajjjj" från mina läppar och mocka...tja vad har jag för val? Knaprar voltaren och biter ihop. Vissa saker måste göras. Känner mig bara så besviken, det syns ju ingenting! Med den här smärtan kunde det väl åtminstone vara lite svullet eller ett blaffigt blåmärke, men nej då jag ser ut som jag går runt och schjåpar mig.

Pratade med Tessan på förmiddagen, vi skulle ridit idag med hon var tvungen att vabba. Det har dessutom blåst som på månen här och varit helt omysigt. Ingen ridning i sån vind, det finns bättre tillfällen. Det negativa med upplandssätten: denna eländiga vind och avsaknaden av skog och berg som hejdar vinden och ger "levande" landskap. Jag tror jag nös fyra gången på den lilla stund vi pratade med varann. Tessan sa åt mig på skarpen att jag skulle gå och vila. "-Du vet hur det gick med vår granne som tränade när han var sjuk", sa hon strängt och menade han som dog i hjärtinfarkt. Ung och pigg. Sen sa hon åt mig att jag måste ringa på hjälp om det är för jobbigt! Är nog rätt dålig på det....

Jag trodde min förkylnig börjat ge sig men det är ettrig och snurrar runt fortfarande och letar desperat efter mina svaga punkter och där angriper den genast.

Igår red jag och Gun-Britt en underbar skrittrunda på 1 timma med Maisan och Blekis. Vi höll oss i den sk lillskogen fram och tillbaka och valde vägar efter vinden, eller ja för att undvika den. Maisan som tappat mycket kondis svettas som en häst trots skritt. Nu fick de i och för sig pulsa mycket. Blekis blev inte lika svettig men lite förstås. Bus-Brellir hade förstört lite av täcket såg jag när jag tog av det från Blekis. Undrar hur många av Blekis eksemtäcken Brellir tänker "äta" upp?

Blekis och Maisan gör sig redo. Jag hade för trånga brallor (hm?!) och kom inte ner ordentligt i stigbyglarna så jag fick rida barbacka på Blekis istället. Fast faktiskt så kan jag ha de där brallorna nu, de har legat i lådan med för små kläder sedan några år tillbaka. De är inte för små i midjan längre utan i grenen på nått sätt när jag grenslar hästen. De är helskodda täckbrallor och skinnet gör de inte direkt smidiga och formbara. Tycker att helskodda brallor liksom drar sig nedåt jämt, som om det sitter nån vid fötterna och sliter i byxbenen. Är faktiskt lite stolt över att jag kan ha brallorna nu! Förut kom de knappt över låren...   

Har förstås pratat med Helena några gånger sedan de lämnade gården med hästarna. Det gick jättebra på resan upp, de stod så lugnt alla tre. Leira gnäggar och lyssnar efter Hulda ibland men är ändå lugn. Var så synd om dem på lösdriften igår när jag kom hem med släpet efter att ha hämtat hö. De kom kutande och gnäggade ivrigt i tro om att Hulda, Nimbus och Faxe kom tillbaka. Så var det bara hö.... Leira ska om en vecka få flytta in i stallet om nätterna och äta lusernmix på fri tillgång samt utfodras med lusernpellets så att hon lägger på sig igen. Men först måste juvret börja sina innan jag kan skotta i henne extra energier. Annars kommer hon producera mjölk som en Arlako!

Vi hörs!