Natten till fredag var en mardrömsnatt. Jag vaknade vid ett tiden och mådde pytonorm. Sen var det kört, liksom Rakel kaskadkräktes jag   . Mina föräldrar, som jag knappt träffat på hela sommaren, skulle kommit hit och hälsat på och jag skulle klippt Milton. Jag skickade ett sms tidigt på morgonen och "avbokade" dem. Mamma ringde nån timma senare och jag min dummer försökte skojja lite mitt i allt elände och säga att det är nog Rakel som smittat mig   . Min mamma blev genast ännu oroligare och jag hörde fasan i hennes röst "-Nähä tror du?! Men gud du kanske har haft sånt under naglarna" Ibland är min mamma så söt! Så omtänksam och så....känslig för djur bacillerna   Nej är det nått jag är immun mot så är det nog djurbaciller. Skulle nog nästan kunna lägga lite skit på smörgåsen utan att det bekom min mage. Vad smaklökarna skulle säga är en annan femma   . Sen tror jag absolut inte på att en gets magsjuka kan smitta till människa, allrahelst efter fruktfrosseri. Men det är nog en mammas rättighet och skyldighet att alltid oroa sig. Jag skulle defintivt vara likadan om jag hade barn. Även om barnen är vuxna...

Att det är fullständigt vidrigt att vara magsjuk kan nog alla skriva under på. Jag kommer aldrig mer göra pasta med kantarellsås! Om jag ändå varit så klok att jag gjorde såsen på mina egna kantareller. Nej då! Johanna Nordin går och köper färdig sås på Coop i charken och blandar ihop med älgskav. Tänkte minsann spara på de goda kantareller jag plockat.... Dumsnålhet finns det nått som heter tror jag   . De där fina, egen plockade kantarellerna åkte dagen efter i soporna. Jag vill inte se åt en endaste liten gul Herr Kantarell på mannaminne. Inte efter den nattens resa   . Totalt bortkastat alltihop! Men det var kul och gott så länge det varade, eller innan det började kanske är bättre att säga.

Låg som en utslagen sill hela fredagen. På morgonsysslorna var jag tvungen att sätta mig på gödselstacken och kräkas mellan varven. De är gånger som djurhållning är ett klart minus och jag önskar mig ett annat liv! Figaro och Fatima var lite upprörda över mattes sena ankomst, men när jag sjönk ihop som en våt fläck på golvet och stönade ur mig ett "ni får vänta lite matte mår inte bra" lugnade de sig. De måste hört att det var elände med mig. Jazzo kom fram och tittade oroligt på mig när jag satt på gödselhögen och kräktes. Det är fantastiskt att se hur kloka och känsliga de är, de visste att jag var sjuk.

Idag känns det bättre även om jag fortfarande inte har orken riktigt. Men tog ändå ut Jazzo på en kvällstur i månljuset. Det är fullmåne och otroligt vackert mot de råggula fälet.

Inte bästa bildkvaliten, men månljus!

Glad häst och glad frisk matte!

Vi hörs!