Jag tror inte jag är helt kurant efter Samantas plattfall i mitt huvud. Som om inte det vore mer än nog så gick jag hem och tjonga skallen i en takbjälke på logen och sen ytterligare en gång i en dörrkarm! Jag brukar väl aldrig slå huvudet annars? Jag är ovanligt trött, men det blir man visst av en lätt hjärnskakning   . Jag brukar inte behöva lägga mig och vila mitt på dagen som idag. Fast å andra sidan var jag i skogshagen på förmiddagen i ösregn utan regnkläder och fixade elstaketet där. Insåg rätt snart att det var alldeles på tok för mycket myggor fortfarande och högt gräs som dolde undertråden så jag måste i vilket fall gå med trimmern och fixa till innan hästarna släpps upp dit. Gick runt hela hagen och spände trådar och tyckte det blixtrade på mig. Men jag tänkte att det var säkert en kamerablixt bara. Jo eller hur mitt i skogen? Paparazzi where are you!?   Tror inte riktigt att hjärnan funkar som den ska för tillfället.... Kamerablixtar   , kallas åska hos annat folk...

Plaskade hem i genomvåta kläder och tog in Najade och Nirmar som frös så han skakade. Lillpluttis då! Fick massera honom varm och bädda upp med massa halm åt honom, och fixa iordning med hö till mammorna som stod inne. Tanken var att släppa upp Alice & Röding, Cleo & Saga och Figaro på skogen när trådfixet var klart. Men det får vänta på sig. Fölen har fått vara inne idag i spöregnet. De dör inte av det en dag, de dör säkert inte heller av regn  men det blåser rätt saftigt ibland och kravallhagen har inget lä.

Mamma Najade och Nirmar ute för första gången (igår)

Fjällbäckens Nirmar 1 dag

Måste prova sina ben lite!

Äntligen en killkompis till Röding!

R: "-Hej! Ska vi leka?"

N: "-Inte Immar leka däj! Mamma alj däj"

R: "-Dumma tant Jade! Vafför då föl? Mamma Alisch säger Löding ha kompis busa mä!"

N: "-Busa sän!"       

R: "-Men ååååhhh"

Vilda är kvar på Strömsholm. Hon hade inte fått upp tillräckligt med antikroppar ännu utan måste få mer plasma imorgon innan hon ev kan åka hem. Hon har uppenbarligen fått ett passande namn, vild och sparkas mycket   . Tror bestämt jag vet att humöret kommer från mor sin     . Pontus har alltid varit världens mest fogligaste häst medan Samanta har humör som heter duga. Nu brukar hon aldrig bete sig illa, men när jag fick hem henne i november -08 hade hon ett sjuhelsikes humör lilla damen och kunde vara direkt otrevlig. Men allt bottnade i osäkerhet och ett självförsvar. Nu är hon social, snäll, kelig, lättfångad i hagen, sparkar och stegrar aldrig. Första månaderna var hon den raka motsatsen. Ett litet monster faktiskt som bl.a backade emot och sparkade bakut. Men allt är förlåtet och Samanta är en utav mina favoriter, om man nu får ha favoriter vill säga.... 

Vi hörs!