Ja herregud vad många potensiella flickvänner som ränner runt med mig på gården och ute bland folk! Åtminstone om man tittar på folks blickar, ibland dessutom otroligt odiskrek   . Det började redan i somras. Lule-Anna och jag höll på att greja med hästarna och att sen och fikade. Nyfikna blickar från förbi passerande och några ville gärna stanna och prata varpå blickarna såklart vandrade lite fram och tillbaka. Inget otrevligt men lite komiskt ändå. Det är ju ingen elak nyfikenhet och inget som stör men jag kan inte låta bli att le efteråt och skratta lite över vad ett tv-program kan sätta grillor i huvudet på folk. Men jag måste erkänna att det är lite kul. Det är nog en fördel om man inte räds att så i rampljuset. Även om jag självklart inte, känns som en egentligen onödig kommentar men..., var med i tv bara för att synas!

Igår var jag in till Uppsala på ärenden och passade på att hämta upp min barndomskompis Ulla för en lunch i stan. Vi hittade säkerligen en utav Sveriges minsta kinahak men det var gott och mycket folk. när vi var små och under hela vår uppväxt var vi som ler och långhalm och hade alltid "hemilsar". Bör tillägga att det inte var hemlisar om andra personer, klasskompisar och elakheter. Nää det rörde sig om helt andra grejer. Jag har alltid varit ointresserad av skitprat och sånt som rör andra typ kändisar. Som en perentes kan jag berätta att jag blev intervjuad av en veckotidning i förra veckan. Jag skulle nämna 3 kändisar som jag tyckte var snygga. Öhhh? 3? Jösses...jag fick ihop två. Jag kan ju inga namn! Jag kan se nån framför mig men har ingen koll på vilken film hon spelat i, vad hon heter etc. Ibland känns det nästan som dålig allmänbildning.... Däremot kan jag rabbla alla mina föls födelsedagar...hm? Fackidiot kanske?   

Men tillbaka till Ullas och min "lunchdejt", för enligt blickar så kaaan hon kanske vara en dejt, en kärlek? Ulla skrattade till och sa plötsligt med ett stort leende:

"- Men Johanna nu sitter vi uppe i väggen igen och viskar precis som förr!" Ja jag kan ju nästan förstå om vi såg ut som ett kärlekspar där vi satt med huvudena tätt ihop och viskade till varann   . Vad just de här hemlisarna röde sig om tror jag inte nån behöver fundera länge på   .

I söndags när Åsa, Johan och Nelly var här så var Åsa i hästhagen med mig. Johan måste gått och "gömt" sig nåntans. För det komiska, fast faktiskt i det här fallet rätt irriterande, var att det kom ett sällskap och gick ´förbi. När det såg mig tittade de lite extra, jojo jag börjar bli van   . men när ena tjejen fick se Åsa längre in i hagen tvärtstannade hon och gick tillbaka och ställde sig och glodde. Men ursäkta?! Hur fräck får man bli? Ibland kliar hornen i pannan och jag har lust att slänga ur mig en syrlig kommentar av typen "Titta 50 kronor för 1 minut, klappa djuren 100 kronor för 5 klappar prata med mig 500 kronor och då ingår 10 meningar!"

Men som sagt, om den som går förbi ska tro att varje kvinna som rör sig här är en potensiell kärlek till mig så måste de tro att jag antingen är för bigami eller byter flickvänner lika ofta som andra byter underkläder. Jösses, det är ju kvinnor här jämt! Kompisar, förädrar till barn som rider här, medryttare, hovslagare...ja listan kan göras lång. Jag är sällan ensam.

Vi hörs!