Idag kom mina föräldrar på besök för första gången på 1½ månad. Vi fixade och donade inne med att sätta upp tunga grejor som en tavla  och lite andra grejor. Pappa ordnade ett dörrstopp så inte dörren kan flyga up med vinden. Det suger i bra mycket ibland.  

När de åkt red jag ut en timma med Maisan i solnedgången. Kraken var sjöblöt av svett när vi kom hem. Hon har lätt att svettas när hon jobbar och jobba fick hon verkligen göra. Mycket skänkelvikningar, gå på rakt spår med ställd åt höger och vänster, halter och sockerbitar (framdelsvändningar) och gå i form och bära sig. Övade på att gå upp i tölt men behålla formen och bara tölta några steg. Hon vill gärna göra det enkelt för sig och bara dåna på. Hon är supermysig men jag har mycket att jobba med henne. Nu har hon ju vilat i stort sett sedan sparkskadan, dels för att jag medvetet låtit henne stå tills all svullnad gått ner och nu på slutet har det varit så mycket annat. Men nu kör vi på igen. Mycket skritt men med energi och bärighet och lydnad. Hon kan bli grymt stark när hon vill dåna på och ploga sig fram och några gånger fick jag bli arg på henne för att hon skulle lyssna på matmor sin. Som jag sa till henne "jag är inte bara en snäll höpåse, jag kan ställa krav också". Jag pratar mycket med dem, eller i stort sett hela tiden när jag rider. Men så är jag ju en pratkvarn också....

Tror Maisan och jag har nån telepatisk kommunikation. Så fort jag tänker tanken "ska jag fatta galopp här" eller "undrar om jag ska hoppa av här eller längre fram" så gör hon som jag tänker! Märkligt! Jag måste sända ut några signaler på nått sätt eller också läser hon mina tankar. Vi har alltid haft starka band. När jag först träffade henne vid försäljningen tyckte jag hon var lobotomerad med blank vattniga ögon utan liv i. Men på vägen hem dök hon bara upp i mitt huvud och där har hon blivit kvar och dessutom glidit ner till hjärtat och roffat åt sig största biten av det.

Tänkte på det när jag satt på henne och såg på henne ur ett annat perspektiv: tror faktiskt hon har gått ner i vikt! Tro't eller ej! Men de har fått mindre med mat nu senaste månaden när det inte är så kallt. Leira som ären stackars uttuttad mamma har ridförbud tills hon ätit upp sig lite och extrafodras med lusernpellets. Hulda och Nimbus åker första helgen i mars och det blir bäst för alla. Nu har jag inte sett Hulda dia på länge så Leira kanske har satt stopp själv, fast jag har svårt att tänka mig det med mina curlingmammor.

Igår red jag Blekis på banan och ska ut här efter maten igen och ta ett pass. Tror han skämdes över sin klumpiga matte som inte kom upp i sadeln först. Han tittade på mig med en min av :"men hur bär du dig åt människa?!" Det var han ju knappast ensam om att undra...   Hans träning gick sisådär, mest beroende på mig som inte alls var på hugget med huvudvärk och allmänt oinspirerad. Men idag känner jag mig peppad och vet vad vi ska öva på, "jag har en plan"    

Longerade Maja i 20 minuter efteråt och försökte bli samspelt med kommandorna och få lilla duracellhästen att lyssna på avsakningarna och kunna skritta och inte bara trava som en tok runt mig. Hon var jätteduktig, men pigg så det slog över ibland. Tyvärr kan jag inte longera. Jag blir megaåksjuk av allt snurrande. Efter de 20 minuterna var jag åksjuk och yr i 1½ timma. Har testat flera gånger och det slår aldrig fel. Bara acceptera att det är inte min grej.

Jennifer och Jazzo hoppade och övade galoppfattningar. Han var superglad och alert. I  måndags övade hon på att kontrollera honom, ställa/ställa om och flytta för skänklar. Byggde upp en egen liten bana som hon skulle rida honom i för att rakställa, ställa och flytta framdelen. Tänkte göra samma bana för Blekis nu. Gillar att klura ut egna banor och övningar för att hitta till målen. Höll på med det även på mina hundkurser. Allt ifrån enkla banor med stationer (t.ex hissen där två-tre hundekipage skulle stå inom en liten ruta, typ hissutrymme, utan att hundarna fick nosa på varann utan skulle sitta snällt och åka fem våningar upp) till att ha med min dåvarande kanin Eddie som "aja-baja-se-men-inte-röra" dvs stadgeövning. Kaniner som plötsligt flyger ut ur snåren för att befästa nej-kommando etc etc. Jag är nog förskoleskadad efter 15 års arbete med barn exklusive utbildningen.. Älskar att bygga äventyrsbanor och fantasivärldar och på så vis träna grovmotorik på lek. Barn lär genom lek. Både vad gäller ridning, skolarbete och samspel i förskolan (mm såklart).

Vi hörs!