Amy skrämde slag på mig imorse. Jag vaknade av att hon for upp som en kanon och kräktes. Helt skakis i hela kroppen och ben som svek henne. Hon bokatavligen föll huvudstupa framåt och sen åt sidorna. Tog upp henne i sängen och höll koll på henne. Hon somnade nästan genast om och eftersom det fortfarande var okristerligt tidigt sov vi vidare med förhoppningen om att det skulle gå över. Det gjorde det inte. Ringde upp hennes uppfödare som jobbar på djurklinik, i och för sig 90 mil bort eller nått. Men det kändes tryggt att prata med henne och få råd om jag skulle kasta mig iväg eller avvakta. Amy hade ingen feber och bara kräkts där på morgontimmen. Nu var hon trött och framför allt ostabil och vinglig. Ville inte gå i de tre stegstrappan ner för ytterdörren och gick bredbent för att hålla balansen. Var ju inne nyligen till djurklinik här i stan då jag trodde hon hade underproduktion på sköldköteln men det visade sig vara bra liksom värdena på lever, njurar, blodsocker, vita blodkroppar. Före lunch när Amy fortfarande var dålig ringde jag Strömsholms djursjukhus. När det gäller allvarligare saker går jag alltid til stora djursjukhus och inte en liten klinik, eller ensam praktiserande veterinärer. Det är så skönt, som idag, att de kan rådgöra med varann och vara fler som läser av röntgenplåtar etc.

Som ni förstår fick vi "order" om att komma in akut. Blev otroligt väl omhändertagna och Amy nogrannt undersökt. Jag var livrädd att det var något neuvrologiskt. Hade för nu en massa år sedan min golden, Nessie, som fick en hjärntumör som visade samma symtom och kom lika plötsligt som för Amy. Nessie hade inte ens fyllt fyra år. Intalade mig att det var väl ändå omöjligt att få två hundar med en så pass ovanlig åkomma som hjärntumör, men fy farao var jag var orolig när jag körde dit. Skulle jag få med henne hem igen? Var det här början på slutet?

Amy svarade bra på neuvrologiska testerna, fast nu i efterhand så gjorde Nessie det också.... Han trodde inte på epilepsi eftersom hon varit mjuk i muskler och ben. Blodprover tog för att utreda vita/röda blodkroppar, nogranna njur/levervärden och fästingsjukdomar. Sen togs det röntgenplåtar på bröstkorg för att se efter vatten i lungorna, hjärtförstoring och även på buken då han upptäckte något främmande föremål i magsäcken. Nu tror jag att det är en bit hästhov som hundarna med förkärlek stoppar i sig. Men han trodde inte att föremålet var orsaken till hennes tillstånd. Hon har ju varit dålig en längre period, tröttheten och den ruggiga pälsen har hängt med ett tag. Men försvinner inte föremålet måste det, som grädde på moset, opereras ut. Nåja, jag är inte så orolig över just det. Amy har alltid tuggat i sig saker. Halva min lundhagskänga låg och gottade sig i magen i 11 dagar innan hon tillslut kräktes upp en massa läderbitar och ett snörspänne. Nu hade jag ingen aning om att det låg där i magen, då hade jag låtit kasta upp henne på op-bordet, men under tiden mådde Amy som vanligt.   

Utöver föremålet i magsäcken hittade de inget fel på henne. Kunde bara konstatera att hon såg trött ut, var lite vingligare än normalt även om det akuta gått över och adrenalinet över att visatas på djursjukhus fick henne att skärpa till sig. Tack och lov tog de mig på allvar! Det gör mig fortfarande arg när jag tänker tillbaka på historien med Nessie. Fem kvällar i rad satt jag på akutintagninge på djursjukhuset (inte Strömsholm) med en hund som slog kullerbyttor, kissade ner sig, gick i cirklar och skrek, skyggade för beröring av huvudet och ögonvitor som rullade. Det enda jag fick höra var att "tikar kan bli konstiga när det är skendräktiga". Tillslut fick jag nog åkte in och slog näven i disken så prylarna på den hoppade och krävde ut hennes juornal. SEn åkte vi raka vägen till Ultuna där de på min beskrivning sa att det låter som om hon har en tumör i storhjärnan. Det var det hon senare avlivades för. Gissa hur många fiskar varma djursjukhuset fick?! Jävlar vad jag var arg!

Imorgon får vi svar på fästingproverna. Nästa vecka ska hon in och ultraljuda lever och njurar och veckan därpå hjärtat. Kardiologerna hade bara vissa tider så därför fick vi vänta, var fullt innan. Men bli hon lika dålig igen måste vi åka in på studs och då klämmer de in oss som akutfall. Känns otroligt tryggt att veta. Veterinären var brydd över hur hon andades. Hon andas inte med bröstkorgen utan bukandas djupt. Han var först orolig att det var vätska i lungblåsorna och/eller förstorat hjärta. Hjärtljuden lät bra men slog ovanligt långsamt. Kan tyda på mycket god kondition, fast har hon så god kondis? Nog för att hon är ute hela dagarna på nästan 1 ha mellan 8.30-23.30 och leker mycket med Foxa, jagar fåglar och busspringer utmed staketet när det går förbi någon. Men i min värld får de god kondis av att springa miltal på fjället, köra drag, agilityträning några dagar i veckan etc. Men vad vet jag? Ska isåfall vara glad att jag har på det viset välmående hundar.

Som sagt vi blev inte mycket klokare idag. Men hon är under utredning och det är viktigast. Men nog tusan är jag orolig. Läste "Advance" när jag satt i väntrummet, tidningen för brittiska stående fågelhundar, och kände att utan jaktsetter vill jag aldrig vara. Okay, Amy är som hon blev. Men jag vet flera, även etablerade uppfödare och jaktfolk, vars första jaktsetter blev en älskad flopp. Min nästa ska jag göra rätt med! Och jag vet vad nästa hund ska bli...en engelsk setter av jakttyp   . Finns ingen annan typ av hundras som verkligen seriöst intresserar mig än stötande och stående fågelhundar. Jo föresten, älghundar! Det lyckades minsann gubbarna i skogarna i Västernorrland tuta i mig under fikapauserna på viltspårproven (jag gick domarelev och är utb.viltspårdomare åt älghundsklubben). Men jag har för mycket kontrollbehov för att klara av att släppa en älghund i skogen. Det är inte min grej. Jag blir ju utom mig bara en katt är borta över en natt eller två. Bandhundsjakt kan jag tänka mig, men inte löshund   .

Nu ska min "spetter" och jag sova skönhetssömn ihop så jag kan hålla koll på henne. Annars är sängen bannlyst område. Men har man en sjuk setter så har man....

Vi hörs!