Här har inte funnits tid för uppdateringar! Vaja åkte som bekant in på Strömsholm i måndags. Hämtade hem henne först i eftemiddags! Hon var rejält, för att inte säga totalt, förstoppad och det var tal om buköppning. Hela "proppen" släppte inte förrän i torsdags förmiddag och då har hon blivit behandlad via magsond med vatten och paraffin (och nån mer medicin?) flera gånger per dag, promenader och intravinöst dropp. Sedan proppen gått fick hon stå kvar för att se att hon kunde äta som vanligt igen. Lilla liten! Antagligen har hon inte vågat ta för sig vid vattnet som hon borde. Har väl stått nån "surhäst" i vägen, eller oxå har hon inte tyckt sig behöva dricka vilket inte är ovanligt vid kyla. Liksom vi blir mindre trörstiga när det är kallt ute dricker hästarna för lite trots att de har uppvärmt vatten i hagen. Jag ska försöka skotta i henne betforvatten som extra vätskepåfyllning, problemet är att jag tror inte hon gillar betfor. Liksom Pontus avskyr hon blött och kladd. Smaken är som baken! Får prova med äppeljuice annars, eller hallonsaft. Hallon tycker de är mumsfilibabba!

Det är som sagt en sjujäklans tur det finns försäkringar! En liten skitsumma    på endasts 31000:- för fyra dygn! Nu behövde jag "bara" betala självrisken.

Hälsar den här lilla fröken välkommen till oss!

Försvarsmaktens Foxa

Söt som socker och min blivande träningshund. Åtminstone så länge jag har henne till låns från försvarsmakten (ca 16 månader). Men vilken underbar hund! Haft henne i två dagar och hon går redan till dörren när hon är nödig. Det enda negativa är hennes typiska schäferljud som jag försöker dämpa så gott det går. Lyssnar på sitt namn och nej redan. Än så länge övar vi på sitt och avslappning.

Jag känner mig grymt peppad att ha den här hunden och hon är ju knappast den första valp jag haft i träning utan snarare en i mängden av många. Men vissa individer har det där jag söker hos en hund medan andra inte har det. jag känner direkt om de finns eller inte. Är blicken och suget efter kontakt. Vilja, Trolla, Loony och Nisse hade det och nu Foxa. Om man tänker på alla de hundar jag haft och tränat är det bara en bråkdel som har det där extra som gör det värt tiden och engagemanget att lägga ner massor av tid på träning. Finns säkert många som undrar varför jag inte engagerar mig i  de hundar jag redan har. Men jag ska dra en parallell. om du vill satsa på att bli slalomåkare så tränar du inte med längdskidorna i slalombacken för hur mycket du än kämpar så kommer du bara till en viss nivå. Vill du satsa på högre skolor i dressyr så duger inte din omskolade travhäst. Nu menar jag inte att man just måste ha en bruksschäfer för att nå målen. Vilja, min springeruppfödning, hade kunnat nå SM i lydnad "lätt". Men henne omplacerade jag vid 10 månders ålder pga att hon anföll mina valpar och var stökig med andra hundar. Jag ville statsa på uppfödning och kunde inte ha ett "monster" i flocken. Trolla fick avslag på sin despensansökan för den medicin hon åt bara några veckor innan hon skulle starta öppenklass på spanieljaktprov. Nog tusan har jag stött på patrull många gånger i min hundkarriär. Många tårar av glädje, besvikelser och frustration!  Nisse som blev 2:a årets springer och 1:a årets jaktspringer -02 och sen visade sig vara anlagsbärare för fuccosidios. Jävlar vad jag grät när jag öppnade kuvertet   !  

 nog har jg stött på patrull nu också   ! Morris, min goa charmiga skånepåg visar sig vara en extremt intolerant surgubbe som inte har ett schysst och tydligt kroppsspråk. Han är en mjukis, en osäker liten sötnos som egentligen vill väl men har blir blockerad och inåtvänd och anfall är bästa försvar. Han har alltid varit en kleptoman som äger saker han tar (hög bytemedvetenhet gentemot de andra hundarna) och det i kombination med ett otydligt koppsspråk och osäkerhet gör att han inte signalerar till Foxa och ger henne en chans att läsa av honom. Han bara anfaller och hon förstår ingentig och blir skräckslagen förstås. Tack och lov är Minna och Amy jätteduktiga med henne. Toleranta och tydliga ledsagare och tryggheter. Foxa somnar ofta tätt ihop med Minna.

Min första känsla var att lämna igen Foxa och ta en funderare hur jag gör med Morris. Älskar ju honom! att omplacera är inget självklart och framför allt för en hund som inte är min och som jag inte vet om jag får behålla. Pratat mycket med en kompis som jobbar yrkesmässigt med hundar av olika raser och har flera års erfarenheter. Hon sa att det är typiskt spaniel och framför allt cocker att vara otydliga i sitt kroppspråk och dessutom bli blockerade. Korrigeringarna jag ger honom efter ett påhopp på Foxa hjälper inte då han inte förstår handling och orsak pga blockeringen. Korrigeringarna gör honom bara mer osäker och stressad/olycklig. Men det är svårt att belöna rätt beteende också, det jag belönar är inte säket att det ger rätt effekt i slutändan. Mentalitet är skitsvårt! Har rotat i min hundboksamling om läser "mentalitetsboken" och  "stressade hundar" mest för att påminna mig och få mer kött på benen. Inte för att jag vet till vad, men det känns bättre att veta hur knepigt det kan vara med just mentalitet.

Det har blivit bättre med honom och Foxa men det är tack vare att hon passar sig för surgubben och håller sig undan honom. Kanske gör det att han vänjer sig och att de kan hitta ett vettigt förhållande till varann. Det gäller för honom att inse att hon inte är något hot trots att hon är en äcklig valp. Vet att hanhundar kan ha väldigt svårt för vapar tills dess att de uppnår en viss ålder och mognad. Morris är uppväxt både hos mig och sin kennel bland massor av hundar, men ingen vana av små valpar. Numera morrn han mycket men har inte attackerat idag, fast jag har tummen i ögat på honom och håller noga koll på var Foxa befinner sig. Min kompis som hundyrket säger att kastrerade hanar kan bli riktiga surgubbar då man liksom plockar bort det glada och livfulla i dem iom att testosteronet försvinner. jag har för lite erfarenhet för att säga bu eller bä, men det låter ju inte helt otrolig,. tikar kan bli mer aggressiva iom att deras kvinnliga könshormon (det mjuka) försvinner.

Har bestämt mig för att avvakta några dagar och se vad som händer. Jag har lätt att få panik själv också av hundslagsmål. Om Morris fortsätter så här i rätt riktining så är det lugnt annars får jag göra något åt situationen. Som min kompis sa "-Livet är för kort för att gå och dra på dåliga hundar" och menade att jag kan inte låta en hund hindra mig från mitt intresse att träna och leva mitt liv. För fortsätter han så här så kommer jag inte kunna skaffa valp förrän han är borta om sisådär 10 år. Så blir det inte bättre måste jag välja: omplacera eller acceptera "soffhundar" i väntan på framtiden.

Vi hörs!  

Jomenvisst, en jätte happy dag i mitt liv   Nej, knappast. När jag kom ner till stallet vid halv åtta upptäckte jag genast att det inte stod rätt till med Vaja på lösdriften. Hon låg ensam i snö vilket är ovanligt för att vara henne. Hon brukar aldrig gå själv. Jag såg symtomet direkt - kolik. Matade runt bland de övriga och höll ögonen på henne för att göra mig en bedömning av tillståndet och åtgärden. Insåg att jag måste tillkalla veterinären. Ringde hit distriktarn, tog in Vaja i stallet och bjöd henne på ljummen hallonsaft via en liten petflaska. Bjöd och bjöd, tvingade i snarare. Har lyckats häva kolikanfall i Duved på Pontus och Maisan med vatten och olivolja via petflaska och promenader. Tänkte att saft borde göra susen iom att hon får i sig sockerenergi utöver vätskan. Lite godare dessutom. Jag hade ju ingen aning om hon legat länge och var  slut i kroppen. Det är jobbigt att ha ont i magen.

Veterinären kom ut och tempade, ingen feber snarare undertemp vilket tyder på att hon legat still länge i snön. Var -23 C när jag gick ner på morgonen. Ökad puls,  normala till ökade tarmljud. Men ont! Hon gav smärtsillande/kramplösande injektion, sondade ner både paraffinolja och vätska. SEn var det bara hoppas på det bästa!

Passade på att vaccinera andra omgången på grundvaccineringarna åt fölen, Faxe och Lekis. Jazzo och Alice fick också stelkramp och influensavaccinering då de behövde båda två. Lika bra att fixa det när veterinären ändå var här.

Jag gick in och lunchade och tittade då och då till Vaja som nu fått gå tillbaka till lösdriften. Hon blev inte bättre i magen trots att hon tvingades röra sig med jämna mellanrum, jag ledde runt på henne några varv då och då i hagen för att hålla magen i trim. Tillslut kastade jag med hjälp av Bengt ut all hästmat ur transporten och tog bort mellanväggen och lastade in Vaja. Mellanväggen hade Gun-Britt och jag satt på plats med visst våld så jag ringde och bad om hjälp att få loss den med våld också. Ville inte ha den där om Vaja inte skulle kunna stå upp, sen är hon inte resvan heller så det är lättare att få in dem i stort utrymme än i åkspilta. Gun-Britt som varit in till stan kom förbi lagom när vi skulle lasta. Hon höll i grimskaftet och Bengt och jag lyfte på henne bakifrån. Vägde Vaja när vi kom in på djursjukhuset, 220 kg. Nästan 100 kg mer än Pontus som numera väger 135 kg. Brellir väger 325 kg.

Vaja blev rektaliserad, bukprov togs för att leta bakterier och kolla statusen i magen, blodprov, sondning och intravinöst dropp med vätska. Hon fick mer smärt-och kramplösande och fick stanna kvar på observation och behandling. De frågade om hon var försäkrad och hur jag ställde mig till en buköppning. Veterinären kände att hon hade en rejäl förstoppning. Självklart är alla hästarna försäkrade för veterinärvård a 60.000:- Hur vågar folk ha dem oförsäkrade? Bara en natt på djursjukhuset med den behandling hon hittills fått går på 12.000:- Skulle aldrig funka utan försäkring! Jag skulla aldrig kunna ha samvete att ha dem oförsäkrade och bara ta bort bort dem utan att blinka pga att ekonomin satte stopp. SEn är det surt när väl försäkringsfakturan kommer men utan den skulle jag inte kunna ha nån häst alls. Så det är bara bita i sura äpplet och tänka tillbaka på det som försäkringen täckt. Pontus kolik m buköppning, hans käkfraktur, Piggelins överlevnad som nyfödd bara för att nämna några exempel.

När veterinären frågat om buköppningen på Vaja började jag gråta  . Min lilla bebishäst! Först då gick det upp för mig att det på nått sätt var allvar. Jag har haft så många koliker av olika och samma orsaker att det blivit en slentrianbehandling. Det finns ju hästar som inte överlever kolik! Tänk om Vaja var en av dem! Lilla Vaja som jag haft sen hon föddes, mamma Cleos hjärtegryn. Vaja som aldrig varit sjuk eller skadad utan bara funnits lika självklart och enkelt som ett andetag. Plötsligt stod hon vid dödsporten och nästan knackade på. Hur skulle det bli utan Vaja?

Utöver kolik så har det varit strålande sol men apkallt idag. Jag var påväg ut att rida Maisan och hade tagit en kaffe och cholkadbit när det ringde på dörren. I det obevakade ögonblicket snodde Minna resterande choklad ur paketet (ungefär ½ kaka) och var givetvis lycklig. Mindre kul för matte som var tvungen att hoppa över ridningen och vara chokladförgiftningsvakt. Choklad är giftigt för hundar och det luriga är att de blir inte dirket sjuk-sjuka av det. Snarare höga som på uppåtchack. Även mindre mängd kan vara farligt och ju högre kakaohalt desto farligare. En vanlig 100 g marabou kan döda om man har riktig otur. Med min turdag så räknade jag med det värsta. Ägnade mig åt att styra om lite på hemsidan och ändra/fylla på lite här och där. Det tar tid att sköta hemsidan och jag inser att min fina knapp "träningsdagbok" eller vad den heter ligger och släpar efter. Orkar inte och glömmer bort att skriva i den. Tanken var god men mer än så blev det visst inte. Nu ser det snarare ut som om de inte  rört sig sedan i december   

Jazzo gick en uteritt med Jennifer igår och imorrn kommer Anna på förmiddagen så vi ska ut med Maisan och Maja med vagn. Hoppas det inte är för halt bara, Maja har bara framskor. Faxe och Lekis som blivit vaccinerade ska vila i fyra dagar enl tävlingsreglementet. Jag följer det, står det att de inte får tävla inom  fyra dagar efter vaccinering så är ju det av hänsyn till djuren och deras hälsa. Leira börjar äta upp sig igen, det svänger fort. Men hon får hålla sig stilla tills dess att Hulda har åkt. Semester kan man kalla det.

Jag testade sipkmatta igår kväll. Vilken tortyr! Hur står folk ut?! Jag som trodde jag var hyffsat smärttålig. Satte på en spa-cd med ljuv musik och la en tunn tröja som mellanrum till spikarna, bäddade in mig i ett täcke och somnade raklång på golvet. När jag sen vaknade ca 1½ timma senare fick jag krypa runt på alla fyra, fullständigt ledbruten och likstel! Kan aldrig vara nyttigt med spiktortyr, eller också är jag en extremt känslig prinsessa. Den där unga damen på sju madrasser i sagorna kan ju dra ett gamalt lakan över sig! En ärta, vad är det i skillnad mot 100 spikar?!

Vi hörs!

Jag har alltid varit svag för just bruna hästar. Tror det hänger ihop med min förtjusning för nordsvenska brukshästar som oftast är bruna. När jag var liten och red på ponnyklubben i Gävle var mina favorithästar bruna russet Pompe och Samona (korsn.ponny?). Dessutom gillar jag de lite grövre modellen på shetlandsponnyn, arbetshästmodellen eller vad jag ska kalla den. Bokade Najade osedd på en bild på nätet just för att färg och modell tilltalade mig. Men den bruna färgen kan skifta mycket, jag tycker all brun färg är vacker. Även en brun långbent, höghalsad, gänglig travhäst med långt huvud och tunn oryckt man.

Jag och Tunstas Cleopatra maj -09

Fjällbäckens Vaja (u. T. Cleopatra) 20 månader gammal

Brellir från Fjällbäcken med ljusare brun kulör, 1½ år (har busat och lekt bort hår i pannan)  

Aldon

Jazzo

Najade v.d Reijsdrecht

Leira från Häringe           

Idag kom Åsa, min fd kollega, hit och lämnade Aldon och alla hans saker såsom täcken, sadel, träns och pass. Han och Jazzo fann genast varann. Två gammgubbar på 18 resp 20 år. Aldon som liksom Jazzo bott med enbart stora hästar blev alldeles lyrisk över jämnstora kamrater i hagen. Vi skrattade åt honom och åt fölen som tycker att farbröderna är riktiga stålgubbar och mysfarfars. Maja och Alice var måttligt intresserade, dvs inte alls. Alice mage hoppar verkligen! En riktig illbatting där inne!

Aldon  

Det är kärlek på gården just nu.

"- Lekis! Jag äääälskar dig!"

"-Och jag älskar dig Brellir!"

Djup vänskap!

Faxe

Leiknir från Storhagen

Maja 

Avslutar med en stämningsbild på Faxe. Inte bästa bildkvaliten men ändå så vacker!                   

Vi hörs!  

Är det inte typiskt? När jag åker iväg på heldagsutflykt på en Johanna-aktivitet så händer något hemmavid. Vid lunchtid får jag ett sms att jag har fått ett lamm! Eller jag... ena tackan har lammat. Hon som skulle ha i slutet av april! Ringde upp och bad att de skulle kika så lammet diade och tackan verkade må bra. Jodå det var ingen fara, allt tycktes gå som de skulle. Tack och lov!

Själv stod jag i liftkön i Kungsberget ihop med min guddotter Jenny 6 år. Fel ställe att befinna sig på om något gick snett, men vad skulle jag göra då? Var ett antal mil och timmar hemifrån och det går liksom inte hetsa upp sig. Verkade mor och barn må bra så fick jag utgå från det. Så ironiskt när jag lämnar gården. Är det inte typiskt? Gun-Britt och Bengt var förbi och matade och kollade till på sen eftermiddagen och min pappa var också där en sväng och grejade lite, bla hjälpte mig med snöröjning. Kom ju som bekant några dm snö härom dagen. Själv röjde jag fram stallplan, infarterna och det nödvändigaste. Resten hade jag tänkt ta vid tillfälle, dvs vänta på snösmältningen   .

Lilla söta "Frysa". Ett litet tacklamm blev det. Så ynklig med frisk och stark! Helsingefår är ju i sig inga stora får men lammen är minimala. Jag är ju van vid större fårstorter som får rejälare lamm.

Stolt moder!

Jag som inte tänkt döpa lammen... Jo tjena, de börjar bra va? Det var -17 C när jag kom hem sent på kvällen. Lammet frös inte trots att pälsen (ullen) ännu var fuktig. Men jag frös och kom att kalla henne Frysa. Var också en dag att komma till världen!

Jag hade en underbar dag med Ulla och barnen i backen! Vi delade på oss och Ulla åkte med David i lillbarnbacken medan jag tog med Jenny upp i riktiga slalombacken där vi åkte "Följa John" för att jag skulle ha koll på henne. Var bara 2:a gången hon stod på slalomskidor men hon var jätteduktig! Men bäst att ha järnkoll, små barn blir lätt skenkulor i backen och en fara för sig och andra.

Stolt tjej som ville åka mer och mer och mer! Själv fick jag också mersmak, var länge sen nu sen jag stod på slalomskidorna. Såna här tillfällen saknar jag verkligen Duved! Hade ju krypavstånd till liften och skidspåren.

Hundarna var med och fick komma ut och rastas med jämna mellanrum. Men de är hellre med än hemma och det går knappast nån nöd på dem.

Jenny och jag uppe i stora backen med fin utsikt. Tanken var att få med den och inte bara skogen bakom....

Efteråt stannade jag hos Ulla och vi käkade ihop och kollade på medodifestivalen innan jag styrde ratten hemåt och trillade i säng alldeles för sent. Men efter 3 koppar kaffe nu till lunch känner jag mig fit for fight igen.

Vi hörs!

Det är jag det. Åtminstone om man frågar Pontus. Imorse opererades han och blev kastrerad. Hans stolthet och mandom! Inte utan att jag tycker synd om honom. Körde in honom till Strömsholm och träffade vår veterinär Laura igen. Tanken var att lämna honom och hämta i eftermiddag men han opererades direkt och fick åka hem när han vaknat till ordentligt. Under tiden åkte jag in och käkade frukost och tittade i butiker i ett köpcentrum på västra sidan om Västerås. Gun-Britt var gullig och ryckte in på kort varsel och matade hästarna hemme eftersom jag egentligen hade tänkt komma hem och fodra direkt är jag lämnat honom.

I samband med kastrationen såg hon över hans tänder och plockade bort den framtand i underkäken som såg ut som den var dit kastad  men hade hamnat på sniskan iom hans käkfraktur förra året. Den var både lite störande och hade börjat lukta illa.

Undrar om tandfen kommer till små hästar också?

Jag vill hellre ha tillbaka mina pungkulor än pengar från en töntig tandfe!

Hände en rolig grej här på kvällen. Åsa, en fd kollega från förskolan jag jobbade på förra våren, sms:ade och frågade om jag ville ta hand om hennes shettis Alldon. Han behövde ett hem snarast och är en underbar barnponny som hennes 4-5 åriga dotter pysslar och rider på själv även ute på småvägar. Åsa är jätteduktig på dressyr och tävlar medelsvår med sitt halvblod och jag har flera gånger funderat på att söka reda på hennes nummer och be om lektion med Faxe. Jag har känt att jag behöver en ridbar barnhäst till som alla kan rida så det löste sig ju till det bästa för alla! Alldon kommer på söndag.

Idag red jag honom på ridbanan i snöglopp och spikblåst. De som har ridhus vet inte hur bra de har det! Han var jätteduktig och jag var så nöjd när jag hoppade av och avslutade passet. Hade tänkt rida Lekis och Maisan också men var genomkall och dyblöt. Vinden ökade allt eftersom också. 

Anna (häst-Anna från Luleå) skulle kommit ut idag och vi skulle jobbat med hästarna ihop men hon är tyvärr sjuk. Många som är sjuka nu verkar det som. Hade bokat in att åka till Stockholm imorrn och träffa Karin för första gången på evigheter. Innan jag flyttade norrut umgicks vi mycket. Tyvärr har hon också åkt på baciller. Men det kommer fler tillfällen. Håller tummarna att Ulla och barnen håller sig friska, vi ska åka till Kungsberget på lördag och åka slalom   .

Vi hörs!

Idag kom mina föräldrar på besök för första gången på 1½ månad. Vi fixade och donade inne med att sätta upp tunga grejor som en tavla  och lite andra grejor. Pappa ordnade ett dörrstopp så inte dörren kan flyga up med vinden. Det suger i bra mycket ibland.  

När de åkt red jag ut en timma med Maisan i solnedgången. Kraken var sjöblöt av svett när vi kom hem. Hon har lätt att svettas när hon jobbar och jobba fick hon verkligen göra. Mycket skänkelvikningar, gå på rakt spår med ställd åt höger och vänster, halter och sockerbitar (framdelsvändningar) och gå i form och bära sig. Övade på att gå upp i tölt men behålla formen och bara tölta några steg. Hon vill gärna göra det enkelt för sig och bara dåna på. Hon är supermysig men jag har mycket att jobba med henne. Nu har hon ju vilat i stort sett sedan sparkskadan, dels för att jag medvetet låtit henne stå tills all svullnad gått ner och nu på slutet har det varit så mycket annat. Men nu kör vi på igen. Mycket skritt men med energi och bärighet och lydnad. Hon kan bli grymt stark när hon vill dåna på och ploga sig fram och några gånger fick jag bli arg på henne för att hon skulle lyssna på matmor sin. Som jag sa till henne "jag är inte bara en snäll höpåse, jag kan ställa krav också". Jag pratar mycket med dem, eller i stort sett hela tiden när jag rider. Men så är jag ju en pratkvarn också....

Tror Maisan och jag har nån telepatisk kommunikation. Så fort jag tänker tanken "ska jag fatta galopp här" eller "undrar om jag ska hoppa av här eller längre fram" så gör hon som jag tänker! Märkligt! Jag måste sända ut några signaler på nått sätt eller också läser hon mina tankar. Vi har alltid haft starka band. När jag först träffade henne vid försäljningen tyckte jag hon var lobotomerad med blank vattniga ögon utan liv i. Men på vägen hem dök hon bara upp i mitt huvud och där har hon blivit kvar och dessutom glidit ner till hjärtat och roffat åt sig största biten av det.

Tänkte på det när jag satt på henne och såg på henne ur ett annat perspektiv: tror faktiskt hon har gått ner i vikt! Tro't eller ej! Men de har fått mindre med mat nu senaste månaden när det inte är så kallt. Leira som ären stackars uttuttad mamma har ridförbud tills hon ätit upp sig lite och extrafodras med lusernpellets. Hulda och Nimbus åker första helgen i mars och det blir bäst för alla. Nu har jag inte sett Hulda dia på länge så Leira kanske har satt stopp själv, fast jag har svårt att tänka mig det med mina curlingmammor.

Igår red jag Blekis på banan och ska ut här efter maten igen och ta ett pass. Tror han skämdes över sin klumpiga matte som inte kom upp i sadeln först. Han tittade på mig med en min av :"men hur bär du dig åt människa?!" Det var han ju knappast ensam om att undra...   Hans träning gick sisådär, mest beroende på mig som inte alls var på hugget med huvudvärk och allmänt oinspirerad. Men idag känner jag mig peppad och vet vad vi ska öva på, "jag har en plan"    

Longerade Maja i 20 minuter efteråt och försökte bli samspelt med kommandorna och få lilla duracellhästen att lyssna på avsakningarna och kunna skritta och inte bara trava som en tok runt mig. Hon var jätteduktig, men pigg så det slog över ibland. Tyvärr kan jag inte longera. Jag blir megaåksjuk av allt snurrande. Efter de 20 minuterna var jag åksjuk och yr i 1½ timma. Har testat flera gånger och det slår aldrig fel. Bara acceptera att det är inte min grej.

Jennifer och Jazzo hoppade och övade galoppfattningar. Han var superglad och alert. I  måndags övade hon på att kontrollera honom, ställa/ställa om och flytta för skänklar. Byggde upp en egen liten bana som hon skulle rida honom i för att rakställa, ställa och flytta framdelen. Tänkte göra samma bana för Blekis nu. Gillar att klura ut egna banor och övningar för att hitta till målen. Höll på med det även på mina hundkurser. Allt ifrån enkla banor med stationer (t.ex hissen där två-tre hundekipage skulle stå inom en liten ruta, typ hissutrymme, utan att hundarna fick nosa på varann utan skulle sitta snällt och åka fem våningar upp) till att ha med min dåvarande kanin Eddie som "aja-baja-se-men-inte-röra" dvs stadgeövning. Kaniner som plötsligt flyger ut ur snåren för att befästa nej-kommando etc etc. Jag är nog förskoleskadad efter 15 års arbete med barn exklusive utbildningen.. Älskar att bygga äventyrsbanor och fantasivärldar och på så vis träna grovmotorik på lek. Barn lär genom lek. Både vad gäller ridning, skolarbete och samspel i förskolan (mm såklart).

Vi hörs!

Har haft en underbar dag här idag! Började med att åkach hämta ett lass hö, med tanke på stormen i södern så kändes det som att det var lika bra att bulla upp med mat. Tar lite längre tid när jag ska klättra upp och kasta ner själv och sen packa, men samtidigt är det skönt att vara självgående.

Marie, min medryttare/kompis, skulle komma ut och rida på eftermiddagen men var tvugnen att jobba över. Men det blir ju fler tillfällen. Imorrn opererar hon ett knä så några veckors konvalicens räknar jag med. Hon är optimist och tror på en vecka. Jag ska ut och träna Lekis direkt efter bloggen medan jag väntar på Jennifer.

Gerda och Rakel har varit i lösa idag, men de gick helst in i stallet och väntade utanför sin gamla box. Funkar bra med hundarna. De har så mycket respekt för mina övriga djur och getterna ger sig inte på dem. Minna jagade efter dem några meter när de stod utanför ytterdörren när jag släppte ut henne men bröt på ett myndigt "Minna nej"-kommando. Först då verkade hon inse att det var getterna hon sprang efter, de sprang egentligen av ren reflex. Både hund och getter blev ungefär lika snopna när dörre öppnades. Annars är getterna trygga med vovvarna runt sig och stångas inte.

Djurkul på gården!

Gerda och Jazzo pratar

Sen kom Amy och pratade en stund med honom. Det kan löna sig att gå med kameran i högsta hugg.

Maisan och Hulda, lika som bär. Man kan lätt tro att det är mor och dotter, men de är inte ens släkt. Hulda håller sig gärna med tant Maisan.

Här är mor och dotter: Hulda och Leira

Annars har det inte hänt så mycket märkvärdigt idag. Mycket telefon med kompisar som ringt. Vissa dagar blir såna men det är trevligt! 

Nix nu måste Lekis komma ut.

Vi hörs!

Ett gott skratt förlänger livet. Helt sant. Positiv inställning gör saker lättare. Idag skrattade jag högt och varje gång jag gick förbi getterna i deras nya bostad. De är för söta och så lyckliga!

Värsta bästa läget!

"- Men du, sa hon inte nått om sjöutsikt också?"

Såklart de fick med sig sin namnskylt! Här utanför ska jag fixa en hage åt dem bredvid hästarna så de har sitt egna. Fram tills dess får jag leda dem till och från hagen och ibland får de gå lösa på baksidan och gnaga sly. Någon liten vinbärsbuske kanske försvinner, men vad gör det? De är ändå så gamla och taniga att jag ändå ska byta bort dem. Getter äter alla buskar uppifrån och ner.

Buskar är mumsfilibabba! Här är dagens skörd.

Jennifer var här och red Jazzo idag. Hon fick träna på att ställa honom och ha pensionärsgympa med honom. Flytta bakdelen bl.a. Jobbigt och heeelt onödigt enligt Jazzo. Han ville helst stå stilla och pratade med gänger i lösdriften som genast kommer fram och hänger vid scenen (ridbanan) när lampan tänds. Det är deras kvällsgöra och dagens höjdpunkt. Lycka är när lampan tänds och någon kompis får jobba där inne!

Just nu är det vidrigt halt. Bara de med skor/brodd på alla fyra får jobba, resten måste tyvärr stå i hagarna. Ska nog åka in och sko Maja och Pontus också så de kan jobba igen. Maja måste gå. Hon är som en duracellkanin som bara går och går och går. Benen går som trumpinnar och hon måste få utlopp för sin inre energi. Men vad gör man när hästen riskerar att bryta sig i halkan? Hon är bara framskodd och ofta funkar det utmärkt men inte på blöta isgator. Som det verkar nu tycks ju isen vara här för att stanna ett tag. Pontus behöver jobba med inkörningen och löshoppas. Maja köras, löshoppas och ridas.

Idag var min pappa och Milton här och vi hjälptes åt att bära ner en bokhylla från andra huset. Mina vovvar var i lyckorus över att hitta massa strumpor och gamla vantar och hade tillslut ett dussin ute i trädgården. Men vaddå? De hjälpte ju bara till att flytta grejer, på sitt lilla vis  . Plockade bland agilityhindren idag och längtar så efter att kunna rigga upp och träna igen. Men på den här isen och snö går det inte så vi får vackert vänta ett tag till.

Vi hörs!